image

Pippi Långstrump, 02 - Pippi flyttar in i Villa Villekulla (01)

I utkanten av den lilla, lilla staden låg en gammal förfallen trädgård.

I trädgården låg ett gammalt hus, och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år och hon bodde där alldeles ensam.

Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt, för på det viset fanns det ingen som kunde säga till henne att hon skulle gå och lägga sig, just när hon hade som allra roligast, och ingen som kunde tvinga henne att äta fiskleverolja när hon hellre ville ha karameller.

En gång i tiden hade Pippi haft en pappa som hon tyckte förfärligt mycket om, ja, hon hade förstås haft en mamma också, men det var så länge sen så det kom hon inte alls ihåg.

Mamman hade dött när Pippi bara var en liten, liten unge som låg i vaggan och skrek så förskräckligt att ingen kunde vara i närheten.

 Pippi trodde att hennes mamma nu satt uppe i himlen och kikade ner på sin flicka genom ett litet hål, och Pippi brukade ofta vinka upp till henne och säga:

"Var inte ängslig!

Jag klarar mej alltid! "

Sin pappa hade Pippi inte glömt.

Han var sjökapten och seglade på de stora haven, och Pippi hade seglat med honom på hans båt, ända tills pappan en gång under en storm blåste i sjön och försvann.

Men Pippi var alldeles säker på att han en dag skulle komma tillbaka.

Hon trodde inte alls att han hade drunknat.

Hon trodde att han hade flutit i land på en ö där det fanns fullt med negrer, och att hennes pappa hade blivit kung över alla negrerna och gick omkring med en gullkrona på huvudet hela dagarna.

"Min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung, det är minsann inte alla barn som har så fina föräldrar", brukade Pippi säga så förnöjt.

"Och när min pappa bara får bygga sej en båt, så kommer han och hämtar mej, och då blir jag en negerprinsessa. Hej hopp, vad det ska bli livat! "

Hennes pappa hade köpt det där gamla huset som låg i trädgården för många år sen.

Han hade tänkt att han skulle bo där med Pippi när han blev gammal och inte orkade segla på haven längre.

Men så hände ju det tråkiga med att han blåste i sjön, och medan Pippi väntade på att han skulle komma tillbaka begav hon sig raka vägen hem till Villa Villekulla.

Huset hette så. Det stod där möblerat och färdigt och väntade på henne. En vacker sommarkväll hade hon sagt adjö till alla matroserna på hennes pappas båt. De tyckte så mycket om Pippi, och Pippi tyckte så mycket om dem.

"Ajö, gossar", sa Pippi och kysste dem allihop på pannan i tur och ordning.

"Var inte ängsliga för mej. Jag klarar mej alltid! "

Två saker tog hon med sig från båten.

En liten apa som hette Herr Nilsson — den hade hon fått av sin pappa — och en stor kappsäck full med gullpengar. Matroserna stod vid relingen och tittade efter Pippi så länge de kunde se henne. Hon gick stadigt utan att vända sig om med Herr Nilsson på axeln och kappsäcken i näven.

 "Ett märkvärdigt barn", sa en av matroserna och torkade en tår ur ögat när Pippi försvann i fjärran.

Han hade rätt.

Pippi var ett mycket märkvärdigt barn. Det allra märkvärdigaste med henne var att hon var så stark. Hon var så gruvligt stark att i hela världen fanns det ingen polis som var så stark som hon. Hon kunde lyfta en hel häst om hon ville. Och det ville hon. Hon hade en egen häst som hon hade köpt för en av sina många gullpengar samma dag hon kom hem till Villa Villekulla.

Hon hade alltid längtat efter en egen häst.

Och nu bodde han på verandan. Men när Pippi ville dricka sitt eftermiddagskaffe där lyfte hon utan vidare ut honom i trädgården.

Bredvid Villa Villekulla låg en annan trädgård och ett annat hus.

I det huset bodde en pappa och en mamma med sina två små rara barn, en pojke och en flicka. Pojken hette Tommy och flickan Annika.

Det var två mycket snälla och väluppfostrade och lydiga barn.

Aldrig bet Tommy på naglarna, och nästan alltid gjorde han det hans mamma bad honom. Annika bråkade inte när hon inte fick sin vilja fram, och hon var alltid mycket prydlig i små välstrukna bomullsklänningar som hon aktade sig noga för att smutsa ner.

 Tommy och Annika lekte så snällt med varandra i sin trädgård, men de hade ofta önskat sig en lekkamrat, och på den tiden då Pippi fortfarande seglade omkring på havet med sin pappa brukade de ibland stå och hänga vid staketet och säga till varandra:

"Så fånigt att ingen kan flytta in i det där huset!

Nån skulle bo där, nån som hade barn. "



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

I utkanten av den lilla, lilla staden låg en gammal förfallen trädgård.

I trädgården låg ett gammalt hus, och i huset bodde Pippi Långstrump. Hon var nio år och hon bodde där alldeles ensam.

Ingen mamma eller pappa hade hon, och det var egentligen rätt skönt, för på det viset fanns det ingen som kunde säga till henne att hon skulle gå och lägga sig, just när hon hade som allra roligast, och ingen som kunde tvinga henne att äta fiskleverolja när hon hellre ville ha karameller.

En gång i tiden hade Pippi haft en pappa som hon tyckte förfärligt mycket om, ja, hon hade förstås haft en mamma också, men det var så länge sen så det kom hon inte alls ihåg.

Mamman hade dött när Pippi bara var en liten, liten unge som låg i vaggan och skrek så förskräckligt att ingen kunde vara i närheten.

 Pippi trodde att hennes mamma nu satt uppe i himlen och kikade ner på sin flicka genom ett litet hål, och Pippi brukade ofta vinka upp till henne och säga:

"Var inte ängslig!

Jag klarar mej alltid! "

Sin pappa hade Pippi inte glömt.

Han var sjökapten och seglade på de stora haven, och Pippi hade seglat med honom på hans båt, ända tills pappan en gång under en storm blåste i sjön och försvann.

Men Pippi var alldeles säker på att han en dag skulle komma tillbaka.

Hon trodde inte alls att han hade drunknat.

Hon trodde att han hade flutit i land på en ö där det fanns fullt med negrer, och att hennes pappa hade blivit kung över alla negrerna och gick omkring med en gullkrona på huvudet hela dagarna.

"Min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung, det är minsann inte alla barn som har så fina föräldrar", brukade Pippi säga så förnöjt.

"Och när min pappa bara får bygga sej en båt, så kommer han och hämtar mej, och då blir jag en negerprinsessa. Hej hopp, vad det ska bli livat! "

Hennes pappa hade köpt det där gamla huset som låg i trädgården för många år sen.

Han hade tänkt att han skulle bo där med Pippi när han blev gammal och inte orkade segla på haven längre.

Men så hände ju det tråkiga med att han blåste i sjön, och medan Pippi väntade på att han skulle komma tillbaka begav hon sig raka vägen hem till Villa Villekulla.

Huset hette så. Det stod där möblerat och färdigt och väntade på henne. En vacker sommarkväll hade hon sagt adjö till alla matroserna på hennes pappas båt. De tyckte så mycket om Pippi, och Pippi tyckte så mycket om dem.

"Ajö, gossar", sa Pippi och kysste dem allihop på pannan i tur och ordning.

"Var inte ängsliga för mej. Jag klarar mej alltid! "

Två saker tog hon med sig från båten.

En liten apa som hette Herr Nilsson — den hade hon fått av sin pappa — och en stor kappsäck full med gullpengar. Matroserna stod vid relingen och tittade efter Pippi så länge de kunde se henne. Hon gick stadigt utan att vända sig om med Herr Nilsson på axeln och kappsäcken i näven.

 "Ett märkvärdigt barn", sa en av matroserna och torkade en tår ur ögat när Pippi försvann i fjärran.

Han hade rätt.

Pippi var ett mycket märkvärdigt barn. Det allra märkvärdigaste med henne var att hon var så stark. Hon var så gruvligt stark att i hela världen fanns det ingen polis som var så stark som hon. Hon kunde lyfta en hel häst om hon ville. Och det ville hon. Hon hade en egen häst som hon hade köpt för en av sina många gullpengar samma dag hon kom hem till Villa Villekulla.

Hon hade alltid längtat efter en egen häst.

Och nu bodde han på verandan. Men när Pippi ville dricka sitt eftermiddagskaffe där lyfte hon utan vidare ut honom i trädgården.

Bredvid Villa Villekulla låg en annan trädgård och ett annat hus.

I det huset bodde en pappa och en mamma med sina två små rara barn, en pojke och en flicka. Pojken hette Tommy och flickan Annika.

Det var två mycket snälla och väluppfostrade och lydiga barn.

Aldrig bet Tommy på naglarna, och nästan alltid gjorde han det hans mamma bad honom. Annika bråkade inte när hon inte fick sin vilja fram, och hon var alltid mycket prydlig i små välstrukna bomullsklänningar som hon aktade sig noga för att smutsa ner.

 Tommy och Annika lekte så snällt med varandra i sin trädgård, men de hade ofta önskat sig en lekkamrat, och på den tiden då Pippi fortfarande seglade omkring på havet med sin pappa brukade de ibland stå och hänga vid staketet och säga till varandra:

"Så fånigt att ingen kan flytta in i det där huset!

Nån skulle bo där, nån som hade barn. "


×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.