Antikens filosofi: Aristoteles
Den ende av de antika filosoferna vars betydelse kan jämföras med Platons är hans lärjunge Aristoteles.
Han var vetenskapsmannen vars teorier var dominerande i mer än 2000 år.
Om man om Platon kan säga att efterkommande filosofihistoria enbart var fotnoter till denne,
kan vi kalla Aristoteles för naturvetenskapens fader.
Han föddes i staden Stagira i norra Grekland.
Redan som 17-åring reste han till Aten för att studera filosofi vid Platons Akademi.
Där kom han att stanna under 20 års tid – först som elev till Platon, därefter som hyllad lärare och forskare.
Efter Platons död kom han att lämna Akademin för att starta sin egen skola – Lyceum –
som med tiden kom att bli en betydligt större och bredare än föregångaren.
I sina tidiga skrifter ser man en tydlig beundran för Platons tankar,
men allt eftersom kommer han att avvika allt mer från dennes läror.
Hans teorier kom så småningom att kollidera med Platons uppfattningar
och utgöra en alternativ förklaringsmodell av världen.
Där Platons världsbild baseras på den abstrakta idévärlden,
beskriver Aristoteles världen utan att hänvisa till andra nivåer av verklighet.
Man kan säga att han flyttade ner Platons idéer till sinnevärlden.
Detta ser vi tydligt i Rafaels berömda väggmålning ”Skolan i Aten” från början av 1500-talet.
I denna målning, som återfinns i Vatikanpalatset i Rom,
har Rafael samlat många av de stora grekiska filosoferna.
I mitten ser vi Platon, pekandes upp mot den abstrakta idévärlden.
Han är idealist och menar att allt i grunden är idéer, och för att förstå sanningen måste vi först förstå idéerna.
Vid hans sida går hans elev, Aristoteles,
som med sin hand tydligt visar att han håller sig på jorden – han är realist.
Han menar att världen vi lever i är den enda sanna världen.
Aristoteles menade att allt i världen består av materia och form.
Materia är tingets fysiska uppbyggnad (exempelvis trä eller järn) medan formen är dess individuella struktur.
Dessa två ingredienser kan inte existera utan varandra
- materia kan inte existera utan form och form kan inte finnas utan materia.
I all fortplantning var det mannen som levererande formen medan kvinnan står för materian.
Varje hund har en unik form men består av samma materia (vilket skulle vara muskler, ben, blod osv).
Därför känner vi igen en hund som en hund, men också som en unik individ.
Någon hundens idé behövs därför inte.
Ville man studera den hund man hade framför sig skulle man istället använda ögonen
istället för att uppfinna en abstrakt hundens idé!
Detta kan tyckas vara en självklar beskrivning av världen,
men teorin kunde inte förklara hur förändring kunde ske.
Just förändring ansåg redan de gamla naturfilosoferna vara ett stort problem,
varför exempelvis Zenon menade att verkligheten måste vara en illusion.
För att förklara detta införde Aristoteles också begreppet "potential".
Inbyggt i all materia fanns potentialen att bli vissa ting.
I ett ekollon finns potentialen att bli en ek, däremot inte att bli en hund.
När någonting antagit sin form har potentialen aktualiserats.
Tinget har nu blivit vad det kan bli.
Därtill finns en avsikt, ett ändamål, inbyggt i allt.
Anledningen till att ekollonet strävar efter att bli en ek är för att säkra artens fortlevnad.
Precis som sin föregångare Platon var Aristoteles intresserad av hur man kunde skapa
det perfekta samhället – något han beskriver i boken Politiken.
Här uppvisar han en betydligt mer pragmatisk, och till viss del konservativ, inställning än Platon.
Han var positiv till den atenska demokratin -
detta trots att han inte själv fick rösta eftersom han inte var född i staden –
men försvarar den då rådande synen på kvinnor och slavar som lägre stående.
Demokratin var en angelägenhet endast för fria män, menade han.
Han utgick från att människan var en social varelse,
ett politiskt djur som önskade leva tillsammans med andra människor.
För att detta skulle fungera krävdes en strikt hierarki;
längst ner slaven därefter barnen, hustrun och högst upp mannen.
Detta var den naturliga ordningen och systemet skulle leda till det goda och trygga livet.
När individen accepterat sin roll blir hon också lycklig.
Statens uppgift var att hjälpa varje familj, och i förlängningen varje individ, att nå detta goda liv.
I boken ”Den nikomachiska etiken” beskriver Aristoteles sin syn på etik och moral.
Människan har, enligt Aristoteles, en särställning i naturen.
Vi styrs inte av instinkter utan av förnuft och fria vilja.
Vi har heller inga medfödda kunskaper om rätt och fel, bra eller dåligt,
utan detta är någonting måste vi lära oss genom träning.
Vi blir vänliga genom att utföra vänliga handlingar, måttfulla genom att utföra måttfulla handlingar osv.
Genom att utveckla och förädla sina dygder, sina positiva egenskaper, kommer vi att bli bättre människor.
Därmed kommer vi automatiskt att agera rätt i olika situationer
då goda handlingar härstammar från goda karaktärsdrag.
Det finns två typer av dygder – moraliska och intellektuella.
En god människa är också en lycklig människa, menar Aristoteles.
Vi strävar alla efter att leva som sociala varelser i ett samhälle, något som en dygdig person har lätt för.
För att bli dygdig måste vi ha en balanserad hållning till våra känslor och lustar.
Var denna gyllene medelväg går varierar från person till person, men han ger några enkla exempel:
mod är balansen mellan dumdristighet och feghet, givmildhet är balansen mellan slöseri och girighet.
Målet till lycka går alltså genom att lära sig bli en balanserad personlighet – att vara lagom.
Som filosof var Aristoteles på många sätt annorlunda än sina föregångare.
Hans forskning var systematisk och baserad på noggranna observationer av världen
och hans filosofi handlar mest om vad vi idag skulle kalla naturvetenskap.
Därmed finns en tydlig koppling mellan Aristoteles och naturfilosoferna.
Under hela sitt liv fördjupade han sig i forskning på ett sätt som saknar motstycke i den västerländska historien,
och hans inflytande är svårt att överskatta.
Hans geocentriska världsbild, men jorden i mitten och planeterna kretsande kring denna,
var rådande ända till 1500-talet då Nicolaus Copernicus, Galileo Galilei och Tycho Brahe
kunde bevisa den heliocentriska världsbilden – att det är solen som står i centrum.
Till stor del berodde detta på att den katolska kyrkan använde hans tankar för att konstruera sin världsbild.
Bibelns syn på skapelsen är också förenlig med Aristoteles syn
på att allting har ett inbyggt ändamål, en avsikt.
För att kunna bedriva sin vetenskap behövde han fördjupad insikt i hur korrekta slutledningar fungerade.
Reglerna för detta var ännu inte kända, varpå Aristoteles skapade det som idag är känt som logik.
Det var först i slutet av 1800-talet som denna logik kom att vidareutvecklas till vad den är idag.
Aristoteles sysslande med i stort sett alla dåtidens vetenskaper, undantaget matematik,
och var sannolikt antikens mest lärde man.
Han var den som kartlade många av de vetenskaperna vi har idag – och studerar man retorik eller dramaturgi
är det fortfarande Aristoteles så gott som oförändrade verk som man läser.
Hans kategorisering av växter och djur var rådande
fram till dess att Carl von Linné lanserade sin systematisering under 1700-talet.
För att hantera sin forskning kategoriserade han filosofin i fyra olika kategorier:
Fysik, metafysik, logik och etik.
Detta är en uppdelning som vi, med viss modifikation, har kvar än idag.
Vi har relativt god kunskap om Aristoteles filosofi
då fler av hans texter finns bevarande än från någon annan antik filosof.
Det som finns bevarat är huvudsakligen föreläsningsmanuskript (47 stycken),
men dessvärre är alla av hans böcker försvunna.
