Avsnitt 2: Fördomar och generaliseringar (2)
Sofi: Och särskilt uppe i Norrland, tänker jag.
Emil: Det är bara fördomar. Men jag tycker det här i USA är egna upplevelser, inte baserat på fakta. Men man träffar ofta på… jag har ofta träffat på utländska kvinnor, som kommer hit, hamnar på kurserna, är super, sociala, pratsamma, glada, spralliga. Och så träffar man deras svenska sambo. Kan knappt säga “Hej” super blyg. Har du träffat på typen? Vet vad vi pratar om?
Sofi: Jo, jo, men det kan jag inte stämma här.
Emil: Jag tror ju att de träffar… det är ovanligt för dem med en man som inte pratar så mycket. Det är ovanligt i andra länder. Så träffar man en svensk som är så och då tänker man “oj, han måste vara väldigt intelligent, annat han har ett stort djup” men egentligen är man jätte blyg. Det är min egen teori, vad tror du om den?
Sofi: Jag tror det ligger något i det. Jag tycker det där kommentarer om intelligensen är ganska intressant. Jag lever ju med en fransk man och han har sin teori att eftersom vi svenskar inte pratar så mycket och framförallt inte diskuterar djupare idéer och mer personliga saker med andra, så blir vi liksom lite dummare. Vi liksom inte utvecklar våra tankar, det här är debattformatet som vi har… så det kanske vi motsäger lite…
Emil: Ja, just det. Nu sitter vi och funderar för oss själva, i stället blir vi lite inte lika smarta.
Sofi: Ja, man skulle behöva lite för den här stimulansen är riktigt god. Konflikt skulle innebära att vi kan spetsa till sina kikare, verkligen förstå vad det egentligen är man tänker på.
Emil: Det låter väldigt osvenskt. Men en sådan här… en annan sak som han ofta pratar om är en stereotyp om svenskar. Det här är med att ge kritik. Att vi är konflikträdda. Hur är det med det?
Sofi: Jo, ofta pratar man med någon, både liksom direkt och indirekt kommunikation. Och där har ju folk ofta ganska mycket fördomar också, tänker sig liksom tyskar, de är direkta, de säger vad de vill och är inget liksom småsnackare, liksom de i Japan till exempel, de är än väldigt indirekt. Men ofta är ju bilderna om liksom kombinationsmönster lite mer komplex än att bara indirekt eller direkt ur. Svenskar är faktiskt ganska direkta när det kommer till vissa saker och mindre direkta i andra saker så ofta om vi liksom ska kommunicera vad vi skulle kunna kalla, liksom objektiv information, då kan vi vara väldigt direkta och då lindar vi inte in det här utan det kan vara “kommer inte på mötet. Kan vi boka om det till nästa vecka?”, vilket ofta kan uppfattas som ganska skrämmande om man kommer från till exempel Storbritannien där det skulle föregås av en ursäkt och så vidare.
Emil: Just det.
Sofi: Men i andra situationer, när det till exempel handlar om kritik eller en konflikt, då plötsligt vänder vi det här kommunikations mönster och gör precis tvärtom, försöker liksom mjuka upp det genom att linda in positiva kommentarer och använda ord som “lite”, “kanske” och så vidare.
Emil: Jag fick en fråga av en före detta kursdeltagare om vad betyder det när de säger “så kan man göra”. Mina kollegor säger “så kan man göra” till mig och då vill jag förklara att det betyder att de tycker att jag gjort fel, de tycker att jag har en dum idé. “Ja, så kan man göra. Nu gör vi så här i stället”.
Sofi: Precis, det finns så mycket… Man har tänkt bara på ordet ja, som kan betyda allt ifrån “ja” till ett riktigt liksom ordentligt…
Emil: “jaaa…”
Sofi: “Jaaaa…” Och det här riktigt avståndstagande och det är väldigt sällan man får det här direkta nejet. Man har till exempel en idé på jobbet.
Emil: Precis. Du har ju en liten tabell här i din bok här där det står olika sätt att säga nej och där det första “nej” betyder “nej”. “Nja” betyder “nej”. “Jag vet inte” betyder nej, eller “kanske” betyder “nej”, och “vi får se”, eller “jag ska tänka på saken” betyder “nej”…
Sofi: …också “nej”.
Sofi: Precis. Om man vill tro, om det ska vara ett “ja”, då är det oftare här liksom väldigt entusiastisk - “absolut”, eller “precis”. Ja…
Emil: Ja, då precis man bara får säga “ja, det kan vi göra”. Då undrar man lite “hmmm, vill de egentligen det eller inte?
Sofi: Precis. Sedan går man där och väntar i ett par veckor, men ingenting händer och då blir man lite osäker på om det verkligen var ett “ja”, eller om det var egentligen något annat som har hänt.
Emil: Precis. Men det intressanta här, du säger mig att att när det är objektiv information eller vi liksom ska informera någon om någonting, då är vi väldigt direkta.
Sofi: Ja och svenskar älskar siffror, jag har kommit på.
Emil: Hur då?
Sofi: Det finns en historia om en man som går längs en sjö. Han är engelsman, tror jag, och han stöter på en svensk som kommer upp och precis har badat och så frågar henne “Är det varmt i vattnet?” och svensken svarar “23”. Och försöker han insistera, den här engelsmannen, “så det är varmt?”, “är det varmt eller kallt?”, men svenska liksom… “23”. Och ofta är det faktiskt så, jag vet min mamma, till exempel, och hon… känner vilken temperatur det är i vattnet, som hon har liksom tränat upp sin känselsinne för att kunna grad-bestämma.
Emil: Ja alltså… alla svenskar vet ju vilken tid på dygnet som helst vad grader är, om det är ju några grader varmt i morse. Du kan fråga vem som helst på gatan. Alla vet den.
Sofi: Men det finns ju en trygghet i det här att slippa ta ställning. Man behöver inte säga varmt eller kallt. Man behöver inte säga att det är långt eller kort att åka sommarstugan, utan det är 46 mil, och alla svenskar vet exakt hur många kvadratmeter deras boende på. Det här är, ja, självklart, absurd, från ett annat perspektiv att man har koll på sådana saker.
Emil: Har du en stor lägenhet? 98 kvadrat.
Sofi: Och i annonsen så står det 99, men sedan har vi mätt och det är 98. Det är väldigt viktigt och om man kan få lite mer svenska gå in, kom och verkligen börja prata om det här är som en natt i min mormors hemby så var det minus 37 grader, det här är det här datumet.
Emil: Det är ett bra tips till de som ska jobba i Sverige om man vill ha en…
Sofi: Precis. Kanske inte de mest konventionella, liksom, konversationsstartar, som jag brukar kalla det, men det kan ofta liksom bryta med jobb i tystnad eller att man inte vet hur man ska prata om någonting.
Emil: Men jag har också märkt ibland att somlig svenskarna blir ganska irriterade om det kommer någon… jag hade en kursdeltagare från en annan kultur som har stod och väntat på mig utanför mitt arbetsrum. Och så ja, jag skulle in liksom, och, “Ja, hej, vad vill du?” och då började han här: “Hur mår du?” “Jag mår bra, tack” “Hur mår din fru?” “Hun mår så bra?” “Hur mår dina barn?” “Ja, de mår bra” “Hur mår dina föräldrar?” Och för hans kultur så är det väldigt oartigt att bara direkt säga vad man tycker, speciellt när man vill liksom begära någonting av någon annan, då måste man först vara lite trevlig. Det blir ju super irriterande till slut och så frågar jag mig “Vad vill du höra? Kom med saken!”
Sofi: Så där har du kanske inte heller varit trevlig tillbaka, för du kanske förväntades fråga om hans familj.
Emil: Precis. Det är så det går till. Ja, men har du något tips då till den som ska arbeta i Sverige med att ge kritik och få kritik. När vi pratar om hur svenskarna är, vad ska man göra som om man är utlänning och ska arbeta i Sverige och ge kritik?
Sofi: Jag då kommer ju först i frågan hur ska man anpassa sig till den nya lokala kulturen eller ska man hålla fast vid sin egen? Det där är ju ofta en ganska svår fråga för många. Då känner jag att det nästan är i konflikt med deras integritet eller identitet att liksom ändra på sig.
Emil: Vi kanske behöver lite nytt blod på olika sätt i det landet också. Det kanske är bra också…
Sofi: Det brukar jag också säga. Tiggeri och kultur förändras alltid och att det flyttar in människor. Det är en del av vår kultur och att en anledning till att det förändras och det har förändrats tidigare så det är inget nytt. Men däremot tycker jag att det är viktigt att man som en utländsk person i ett nytt land ska veta vilka regler eller vilka normer man har att göra med för att en dag sitter man där i en situation och verkligen vill göra ett gott intryck eller vill övertyga med om att ta det beslut man själv vill ta. Och då kan det vara bra att kunna de här sociala koderna hos det svenska sättet att göra det. Och då handlar det ju om liksom att om det handlar om kritik eller en konfrontation, då ska man tona ner det och ta det så försiktigt som möjligt. Det finns ju den här ganska populära “sandwich metoden” att du börjar med något positivt och sedan får du in liksom det riktiga budskapet…
Emil: …det man egentligen vill säga.
Sofi: … precis och sedan avsluta med något “men det var bra ändå”. Det där brukar faktiskt inte vara särskilt svårt för många när de väl liksom har accepterat att det där inte, så att säga, inkräktar på deras person. Men däremot kan det måste vara svårt att faktiskt förstå vad svenskarna menar. Att själv lyckas liksom hitta det där riktiga budskapet mitt i den här stora dubbelmakan, liksom bara onödigt positivt.
Emil: Man måste lära sig sålla lite för att höra vad de egentligen säger…
Sofi: …ja…
Emil: …och kritiken kan ju vara ganska otydlig i dag, så det kan vara så “så kan man göra, men det vore lite bättre om vi kunde nästa gång göra så här”.
Sofi: Ja, och det är det min man hävdar beror på att vi är så ovana att uttrycka kritik, att vi faktiskt inte riktigt vet hur vi är, liksom, att vi inte tycker det är särskilt bra.
Emil: Vi är lite otränade på det. Ja, men en annan fråga är då vad man ska göra om man som utländsk person i Sverige samarbetar om man verkligen vill visa framfötterna. Vi har ju det här fina uttrycket “visa framfötterna” - gör ett gott intryck på jobbet - och liksom verkligen lyckas. Vad gör man då? Man ska inte jobba för hårt. Man ska liksom inte ta över någon annans arbetsuppgifter eller liksom konkurrera ut någon så där.
Sofi: Nej, jag tror det handlar väldigt mycket och blir en del av team möte att liksom bygga förtroende med sina kollegor och sätta sig ner och fika och prata om hur många mil det är till sommarstugan och hur mycket man springer på helgen och hur många gamla… gammal katten är och så där. De är ganska egentligen meningslösa och ytliga relationer som man säkert tycker att det här är och sedan måste man se på lång sikt att om man är en kompetent yrkes person så kommer det alltid visa sig när det väl är dags. Men även då kanske man man man framförallt fokuserar på det gemensamma resultat och inte sig själv som en individ.
Emil: Just det. Teamet före laget före jaget är det som gäller. Men om man då vänder på om man är svensken på arbetsplatsen och så får man en utländsk kollega som inte är van vid normerna kanske, har du några tips där och vad man ska tänka?
Sofi: Jag tror att man alltid ska ha i bakhuvudet liksom att den här personen vill väl och den här personen vill göra ett gott intryck och genom det så tror jag att man får en mycket större tolerans för det som man kanske upplever som avvikande beteende och sedan också se det som en positiv sak att någon som bidrar med ett mer sätt att se saker från ett annat perspektiv. Det är någonting otroligt positivt också för från själva gemenskapen. Och angående fika och så där att faktiskt öppet informera om vad som är förväntningarna både från, så tt säga, högre ort och från kollegorna, så att man man som utländsk kollega faktiskt förstår vad det menar att man ska göra.