Avsnitt 10: Den flerspråkiga familjen: Hur gör man? (1)

[Intro]

Lysande lagom.

Välkomna till Lysande lagom. Det här är en podd om svensk språk, svensk kultur, om att lära sig svenska och en massa annat. Jag heter Emil Molander och jag är lärare i svenska som andraspråk.

Och jag heter Sofi Tegsveden Deveaux och driver företaget Bee Swedish. Mitt första språk som jag lärde mig var finska. För jag gick hos en så kallad dagmamma på den tiden och hon var finsk. Och det var även ganska många av de andra barnen där.

Så jag tror jag började när jag var två, två och ett halvt år. Jag har väldigt starka minnen av att jag förstod att det var någonting annorlunda med de här barnen. Att de pratade på ett annat sätt. Men jag hade själv inte något ord för vad som pågick. Alltså att det var ett annat språk.

Men jag har väldigt starkt minne. Jag visste ju att de pratade på ett annat sätt. Och mitt sätt och min metod att komma in i det där var att lyssna och testa och se vad som hände. Så var det någon sån där dag, ungefär som nu, mörk december eftermiddag.

Och jag och en kille stod, jag tror han hette Mikko eller Micka eller någonting. Han och jag stod utanför dörren. Och så hade det varit en fras där som jag hade hört dem säga flera gånger. Så jag tänkte, nu är det chansen att testa. Så jag sa det där. Och han klippte till mig så jag åkte rakt in i dörren.

För då hade jag sagt något riktigt läskigt svordom. Du är ju en skitstövel eller någonting.

Oj! Du kom inte ihåg vad det heter på finska?

Jag har glömt allt. Precis allt. Men däremot har jag fått höra av ganska många finnar. Jag har träffat, jag har ett fint uttal när jag ska säga något sådär. Finskstad eller någonting. Men det slutade inte med det. Utan när jag började skolan så fick jag gå på hemspråk. Som det kallades då. I Thaï.

I Thaï? Yes. Och det har ju inte heller något med mig att göra. Jag förstod inte heller då vad som hände. Men vad som måste ha hänt. Det var en av mina kompisar i en klasskamrat. Hennes mamma kom från Thailand och hon skulle ha det här hemspråket.

Men hon vågade inte gå själv. Så jag fick följa med och sitta där. Det var väldigt mycket alfabet. Att man fick fylla i streckade linjer. Och lära sig Thaïland. De var 56 eller 58 bokstäver.

Ja just det. De har mycket betoning här upp och ner. Och hit och dit.

I tre år hade jag Thaï en gång i veckan. Men slutsatsen av det här är att jag glömt precis allting. Jag kommer ihåg ett ord från Thaï. Det var ordet för bi eller geting. Det är pung på Thaï.

Vad sa du? Bil och geting?

Jag kommer inte ihåg vad bil var. Det var små kort. Ordkort som man visar. Idag ska vi prata lite om det här med flerspråkighet hos barn. Man skulle kunna tänka sig att jag som började livet med att få finska och Thaï helt gratis.

Gjorde det mesta av det. Och har fortsatt och fördjupat mig. Och blivit väldigt bra på det. Men som barn så fattar man inte poängen. När det var slut så skedde jag i det där. Och har verkligen inte gjort något försök att hålla de där språken vid liv.

Det var kul så länge det var där. Men ingenting som jag tog med mig till resten av livet.

Det är där som är nackdelen med språk. Det måste hela tiden hållas igång. Annars börjar man tappa. Men vi har ju flerspråkiga barn båda två. Eller försöker i alla fall ha det.

Vi försöker ju. Jag tänker ofta på det här när jag lärde mig att finska när jag är med mina barn. Jag var ju så vårdslös med den där finskan. Det var ju ingenting jag försökte bli bättre på.

Pratar ni franska hemma? Eller din man pratar franska med dem?

Min man pratar franska med dem. Och mina barn har faktiskt precis just nu, de senaste fyra-fem veckorna börjat prata franska tillbaka. De är fyra och ett halvt nu mina barn.

Men han är helt konsekvent och pratar bara franska?

Han är jättekonsekvent faktiskt. Jag är väldigt imponerande. Oftast så har de pratat svenska tillbaka. Och det är inte så himla kul för honom tror jag.

Men med dig pratar han bara svenska?

Med mig pratar han engelska. Och så jag pratar engelska tillbaka och sen svenska med barnen. Och ni har väl ett liknande?

Ja, min fru pratar enbart tyska med barnen och enbart svenska med mig. Så hon är den som behöver anpassa sig och ändra sitt språk hela tiden. För barnen pratar bara svenska med henne. Min dotter som är fem, hon kan prata tyska om hon vill.

Och det låter som att, som tyska också. Men min son som är lite äldre, när han försöker så låter det som en svensk som försöker prata lite tyska. Ja, bara lite bitning. Ja, precis. Och han tycker det är jättesvårt. Ja. Det första som man får höra när man säger att man pratar ett annat språk med barnen är ju att

Åh, så fantastiskt! De får ju språket gratis. I helvete heller! Det är inte alls gratis.

Särskilt inte gratis för föräldrarna.

Nej, men det är svårt. Det var det vi trodde kanske när han föddes då, han är sju år nu. Att ja, men det här, han kommer lära sig tyska automatiskt. Det är helt gratis. Första tiden när han var, när min fru var mamma ledig så var det ju bara tyska han hörde i princip.

Så då sa han ju traktor och sa han bagga, för det hette det på tyska. Och han sa ball istället för boll. Ja. Men sen så blev ju jag föräldraledig och han började på förskola och så vidare. Och nästan alla runtomkring pratar bara svenska.

Då blir det inte så mycket.

Men du säger att han inte alls är lika duktig eller inte låter lika tyst som din dotter. Vad beror det på tror du? Är det åldern eller är det?

Jag tror det beror dels på att vi trodde att allt bara skulle ske automatiskt. Att helt plötsligt bara så skulle han prata tyska utan att vi gjorde någonting. Det är det ena. Och det andra är väl att när dottern föddes sen så hörde ju hon mycket mer tyska eftersom hon hörde min fru prata med min son också.

Hon fick mycket mer input. Och det är väl det som krävs först och främst att man får mycket input. Man får höra språket.

Nu vill jag säga emot dig lite här eftersom jag har ju fördelen att kunna göra en tvillingstudio på precis allting här i världen om barns utveckling. Jag har två ex-tvillingar som är väldigt olika på många olika sätt. Och man ser också att de har en väldigt, gentemot varandra, olika språkutveckling i franskan.

Min dotter har väldigt dåligt uttal. Hon har väldigt stark svensk brytning när hon pratar franska. Hon sätter ihop meningar och försöker faktiskt ändå konversera på franska.

Medan min son som inte alls försöker säga någonting och helst vill prata svenska. När han väl pratar franska så har han otroligt fint uttal och låter helt inföd. Trots att de har haft exakt samma exponering för språket.

De har varit lika mycket med mig, sammanblandade och så vidare. Jag tror att det finns också viss person. Barnen är ju olika individer också.

Självklart, det finns ju massor av individuella faktorer i hjärnan eller hur man är som person. Det finns också det här som kallas språkbegåvning eller språköra som varierar. En del har lättare för sig än andra. Det tror jag är fallet mellan mina barn också.

Jag tror det har med viljan och relationen att göra. Att man kanske har en bättre relation till den föräldern som pratar det ena språket. Då kan det kännas lite mer motiverat att bli bra på det.

Ja, precis. Jag tror att det är en jättestor faktor också. Vad man identifierar sig. Min son kanske identifierar sig mer med mig på något sätt. Då är svenska viktigare för honom. Min dotter är tyska viktigare. Hon identifierar sig med sin mamma. Eller, inte vet jag, men något sånt där tror jag påverkar.

Hur vanligt är det egentligen att vara flerspråkig? Är det normen eller inte någon norm i Sverige, i världen och så vidare?

Det är mycket vanligare i världen att vara tvåspråkig eller flerspråkig än att vara bara enspråkig. Det där kan man tycka känns lite konstigt som svensk, där vi har en bild av att här pratar alla svenska. Men det finns något sådant där. I Indien på 1800-talet eller något sådant där, då tvistade man huruvida det fanns enspråkiga personer eller inte.

För det var verkligen normen att man kan många olika språk. Finns det verkligen någon som bara kan ett språk? Så det är absolut mycket vanligare att kunna flerspråk. Men problem kanske är att språkforskning och sånt som har utrett det här med flerspråkighet och språkenlärning,

de har utgått från en engelsspråkig värld, där de flesta kanske är enspråkiga.

Men flerspråket, vad kan den? Vad kan han eller hon?

Ja, det beror ju på. Det där är lite svårt hur man ska tänka på det här med flerspråkighet. Ofta när vi vill lära oss ett språk så handlar det om att vi ska lära oss det så bra som möjligt. Speciellt när vi tänker på någon som har två språk från barnsben, att båda språken ska talas perfekt.

Man ska uppnå någon sorts likvärdighet i språken, då är man fullständigt tvåspråkig. Det finns ganska mycket forskning som tyder på att det där inte riktigt sker. Det är väldigt ovanligt att kunna tvåspråk exakt lika bra inom alla områden.

Det där är en typisk sak som har kommit från att forskningen har varit baserad i länder som har varit enspråkiga. Att man tänker att är man tvåspråkig då är man enspråkig två gånger. Man har två språk som går lika bra, men så har det inte fungerat i flerspråkiga samhällen.

Där har man vissa språk till vissa saker. Man kanske har ett språk i skolan eller ett som hörs på radion och ett som du pratar med dina barn med. Det är naturligt att språk tillhör olika domäner och att man har olika nivåer i olika språk. Det blir lite konstigt att se att om man inte är fullständigt tvåspråkig, då har man någon sorts brist i det enda språket.

Man måste tillåta alla sorters varianter i språkkunskaperna.

Har man något ansvar som förälder att ändå försöka kompensera för att det inte blir fullständigt likvärdigt mellan de två språken?

Nej, det tycker jag nog inte. Man får väl göra det som man vill göra. Man har väl inget ansvar mot dem. Men det är klart att det är ganska lätt att se de positiva effekterna av att mina barn kommer kunna tyska när de är vuxna. De har större möjligheter i sitt liv till exempel.

Men skulle det vara likadant om dina barn inte pratade tyska som ett relativt stort språk? Utan att de pratade estniska som ändå är ett ganska litet och begränsat språk utan några större möjligheter?

Jo, estniska är väl ett stort språk? Om du tänker globalt. Ja, i Estland. Jo, men det är ändå miljoner som talar det. Det är ju inte ett litet språk så att det är hundra personer i en by. Det är ändå ett språk i världen och det finns ett samhälle byggt runt det språket och en kultur.

Och sen, inte minst, så är det ju såklart ens egen släkt och ens egen historia som man får en koppling till.

Min man, han kommer ju från Frankrike, men hans föräldrar bor på Indiska Oceanen. Och där pratar de med varandra i alla fall inte franska utan de pratar en slags kreol. Och när vi har kontakt med hans familj över internet så pratar de ju inte franska med barn utan de pratar om den här kreolen.