×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.


image

Lysande Lagom, Avsnitt 1: Om knäppa språkfel och vad de beror på (2)

Avsnitt 1: Om knäppa språkfel och vad de beror på (2)

EMIL: Ja ”det finns inte snö så mycket” men det finns ju en annan teori för det här som är ganska utbredd i Sverige i alla fall och det är det som heter processbarhetsteorin, som går ut på då att ja, man kan ha den här skillnaden i ordföljd i sitt förstaspråk, alltså samma, det här att vi sätter verbet före subjektet, ”I Tyskland finns det” man kan ha det i sitt förstaspråk, men man kan inte överföra den kunskapen till det nya språket, alltså när man lär sig svenska så kan man inte direkt komma på rätt ordföljd, utan det är en process. Man måste igenom vissa steg för att uppnå det där och liksom, det finns fem steg då i den här proccessbarhetsteorin och det fjärde steget det är det här att sätta verbet på andra plats, istället för att säga då ”på somrarna jag fiskar” så säger man ”på somrarna fiskar jag”. Det är det fjärde steget. Först måste man gå igenom andra utveckligssteg i språket. SOFI: Okej.

SOFI: Okej. Vilket steg kommer först undrar jag bara?

EMIL: Det första steget är ju att man bara kan enskilda ord. Man kan boll, bil och hus och röd. Sen det andra steget då börjar man upptäcka att det är skillnad mellan boll och bollar, bil och bilar, hus, huset, röda. Och så vidare. Och det som är grejen är att det inte riktigt är att upptäcka att det finns. Man kan ju lära sig första dan att ordföljden ska vara ”I Tyskland finns det”. Man kan förstå det, men det tar tid att processa det, att liksom få in det i sitt språk.

SOFI: Tycker du då att vi ställer för höga krav på de här språkinlärarna, att vi förväntar oss att de inte ska göra de här felen eller…

EMIL: Nja, det är klart att man ska tala om att det heter ”I Tyskland finns det” och så ska man försöka trycka på det för annars så går det ju inte att lära sig det, utan man måste ju som lärare hjälpa till med det så klart. Men man måste förstå att det tar tid.

EMIL: Men hur gör du med sådana här fel då, rättar du? Alltså om vi tar i tal till exempel, när du har en klient eller en kursdeltagare som gör fel. Stoppar du och säger ”stopp, det ska vara så här istället”?

SOFI: Ja och nej. Det beror ju verkligen på. Det beror på vad det är för typ av person. Då har man ju ibland kanske den här typen som tror väldigt mycket på sig själv och kanske till och med för mycket på sig själv, och de personerna kan man behöva sätta dit ordentligt, medan andra är ju kanske ganska medvetna om de fel de gör och egentligen behöver stärkas som personer och lära sig att acceptera att göra fel. Jag tycker nästan att mitt jobb, det första är att känna in lite vad den här personen har för så att säga självuppfattning och hur man kan jobba med eller mot den, liksom.

EMIL: Jag håller med. Man vill ju… det är bra att rätta tycker jag, men man måste känna av liksom om, hur mycket man kan stoppa.

SOFI: Och sen, som lärare har ju jag en helt annan funktion än till exempel en kompis, en partner eller en kollega, att jag har ju någon slags rätt eller till och med skyldighet att rätta. Jag bor ju och lever tillsammans med en fransman till exempel, och han tar ju väldigt illa upp om jag rättar honom så där spontant, även om jag både har rätt och vet varför han säger fel, så jag tror också att det är väldigt viktigt att man känner igen vad man själv har för roll eller relation till den här personen.

EMIL: Ja, precis. Det är ju svårare, alltså jag får ju bita mig i tungan ibland när jag umgås med folk som har svenska som andraspråk när de säger saker, för att de vill kanske bli rättade man de vill det inte. Ibland känner jag ”men jag hjälper ju till om jag rättar, men det kanske…” Jag hade en kompis som hjälpte mig att flytta en gång till exempel, och han var nybörjare i språket och hade svårt med uttal och så vidare, och så bar han in en kartong i min lägenhet och så sa han till mig ”På kuken?”. Den han ville säga var alltså ”I köket?” men det var fel preposition, han sa ”på” istället för ”i”, han sa fel genus, han trodde att det hette ”köken” istället för ”köket” och han kunde inte uttala ”köket” utan det blev något annat istället. Men jag kunde inte riktigt rätta honom i den situationen utan det blev bara ”ja, ställ den gärna i köket”. Han hade tappat ansiktet väldigt om jag hade sagt vad han egentligen sa, fast där är det ju svårt också för han kan ju inte gå omkring och säga ”kuken” när han menar ”köket”, så ska jag hjälpa honom, eller?

SOFI: Men hur är det då, om du har en person som är kollega liksom med någon som håller på och lär sig svenska. Tycker du att den kollegan då ska rätta den här typen av fel, och hur ska man rätta?

EMIL: Om man är svensk på en arbetsplats och har en utländsk kollega? Nej, då ska man inte det, tycker jag. För då sätter man sig över sin kollega. Nej. Det där är ju jättesvårt, det tror jag inte går så bra. Nej.

SOFI: Men samtidigt, om din utländska kompis gör något sådant där fel som blir skrattretande och kanske är liksom… Ska man ta upp det eller hur gör man då?

EMIL: Det handlar ju om vad man har för relation också, men det är bra om man kan skratta åt det tillsammans. Man får ju hoppas att den personen har den självdistansen, men det kan ju bli väldigt känsligt, så man får ju göra det på något fint sätt. Men om någon säger något som är roligt så måste man ju få skratta, det vore ju onaturligt annars.

SOFI: Vi har ju suttit här och skrattat väldigt mycket, och det är ju väldigt känsligt det där, tycker jag. Men det finns ju också en risk i att inte skratta. Om vi tänker på det här första exemplet med tjejen som skrev att hon var en spis. Om hon går hem sen och upptäcker då sitt fel, alltså blir det inte liksom lite skämmigt att sitta och tänka på att hon vet ju att jag vet men inte sa någonting och tror jag att hon tror att hon är en spis, liksom? Det kan ju bli så där. Ibland kan det ju vara bra att prata ut om det och erkänna varandra som vuxna människor.

EMIL: Ja, så är det ju. Men rättar du infödda svenskar om de har sagt något fel? Det gör du ju kanske inte.

SOFI: Dig kanske.

EMIL: Ja, möjligtvis. Men det är en väldig balansgång för till exempel så tror jag du känner en som sa att i flera års tid så avslutade hon sina mejl med ”vanliga hälsningar” för hon tänkte så här, vanliga, ”common greetings” istället för vänliga hälsningar. Och så har man gjort det i flera år till alla kollegor. Ingen har sagt något!

SOFI: Då kan man ju känna sig ganska lurad.

EMIL: Jag tror att det är vanligt generellt att svenskar de säger bara ”åh, du är så duktig på svenska” när man har lärt sig att säga ”hej” ungefär så det kan vara ganska bra. Jag tror många i och för sig kan vara ganska tacksamma om man talar om för dem, ”nej nu sa du så där, det heter så där”.

SOFI: Men det handlar ju då om rätt situation och att man kanske inte säger det inför andra.

EMIL: Precis, nej men som lärare så tycker jag att det är självklart att man rättar. Det är ju… vem ska göra det om inte jag gör det? Alltså ska personen gå ut till sitt jobb sen och skriva ”vanliga hälsningar” i tio år och så läraren har inte sagt någonting. Nej.

SOFI: Då blir man sviken av en person som man verkligen litar på.

EMIL: Ja, då gör jag ju inte mitt jobb om jag inte talar om. Du sa så där, det heter så där.

SOFI: Jag tänker, det som kanske man ska tänka som svensk det är ju det här, hur är det när man själv lär sig ett språk? De flesta svenskar vi har ju på något stadium i livet lärt oss engelska och det är väl ingen som känner att det där flyter på helt och hållet i alla situationer, utan man gör ju fel och vi känner ju ofta också att det kanske påverkar vårt självförtroende och vår självbild och vår identitet och det får man ju inte glömma att det är så för dem som faktiskt lär sig svenska.

EMIL: Nästa avsnitt så kommer vi att prata lite om så att säga andra sidan, lite hur de här utländska kollegorna eller personerna ser svenskar och vi har som tema här ”Är svenskar lata, blyga och dåliga på att ta kritik?”

EMIL: Vi ses igen i nästa avsnitt.

SOFI: Ha det bra!


Avsnitt 1: Om knäppa språkfel och vad de beror på (2) Abschnitt 1: Über skurrile Sprachfehler und was sie verursacht (2) Section 1: About quirky language errors and what causes them (2)

EMIL: Ja ”det finns inte snö så mycket” men det finns ju en annan teori för det här som är ganska utbredd i Sverige i alla fall och det är det som heter processbarhetsteorin, som går ut på då att ja, man kan ha den här skillnaden i ordföljd i sitt förstaspråk, alltså samma, det här att vi sätter verbet före subjektet, ”I Tyskland finns det” man kan ha det i sitt förstaspråk, men man kan inte överföra den kunskapen till det nya språket, alltså när man lär sig svenska så kan man inte direkt komma på rätt ordföljd, utan det är en process. EMIL: Yes "there is not that much snow" but there is another theory for this that is quite widespread in Sweden anyway and it is called the processability theory, which states that yes, you can have it here the difference in word order in one's first language, so the same, this that we put the verb before the subject, "In Germany there is" you can have it in your first language, but you cannot transfer that knowledge to the new language, so when you learn speak Swedish, you cannot immediately come up with the right word order, but it is a process. Man måste igenom vissa steg för att uppnå det där och liksom, det finns fem steg då i den här proccessbarhetsteorin och det fjärde steget det är det här att sätta verbet på andra plats, istället för att säga då ”på somrarna jag fiskar” så säger man ”på somrarna fiskar jag”. You have to go through certain steps to achieve that and like, there are five steps then in this processibility theory and the fourth step it is this putting the verb in second place, instead of saying then "in the summers I fish" so say man "in the summers I fish". Det är det fjärde steget. Först måste man gå igenom andra utveckligssteg i språket. That is the fourth step. First, you have to go through other developmental stages in the language. SOFI: Okej.

SOFI: Okej. Vilket steg kommer först undrar jag bara? SOFI: Okay. I'm just wondering which step comes first?

EMIL: Det första steget är ju att man bara kan enskilda ord. EMIL: The first step is that you only know individual words. Man kan boll, bil och hus och röd. You know ball, car and house and red. Sen det andra steget då börjar man upptäcka att det är skillnad mellan boll och bollar, bil och bilar, hus, huset, röda. After the second step, you start to discover that there is a difference between ball and balls, car and cars, house, house, red. Och så vidare. And so on. Och det som är grejen är att det inte riktigt är att upptäcka att det finns. Und die Sache ist die, es geht nicht wirklich darum zu entdecken, dass es existiert. And the thing is, it's not really discovering that it exists. Man kan ju lära sig första dan att ordföljden ska vara ”I Tyskland finns det”. You can learn on the first day that the word order should be "In Germany there is". Man kan förstå det, men det tar tid att processa det, att liksom få in det i sitt språk. Du kannst es verstehen, aber es braucht Zeit, es zu verarbeiten, um es irgendwie in deine Sprache zu bringen. You can understand it, but it takes time to process it, to sort of get it into your language.

SOFI: Tycker du då att vi ställer för höga krav på de här språkinlärarna, att vi förväntar oss att de inte ska göra de här felen eller… SOFI: Do you then think that we make too high demands on these language learners, that we expect them not to make these mistakes or...

EMIL: Nja, det är klart att man ska tala om att det heter ”I Tyskland finns det” och så ska man försöka trycka på det för annars så går det ju inte att lära sig det, utan man måste ju som lärare hjälpa till med det så klart. EMIL: Na klar, man muss darüber reden, dass es „In Deutschland gibt’s“ heißt, und dann muss man versuchen, es zu pushen, weil man es sonst nicht lernen kann, aber da muss man als Lehrer mithelfen das natürlich. EMIL: Well, it's clear that you have to talk about the fact that it's called "In Germany there is" and then you have to try to push it because otherwise it's not possible to learn it, but as a teacher you have to help with that of course. Men man måste förstå att det tar tid. But you have to understand that it takes time.

EMIL: Men hur gör du med sådana här fel då, rättar du? EMIL: But what do you do with mistakes like this, do you correct them? Alltså om vi tar i tal till exempel, när du har en klient eller en kursdeltagare som gör fel. So if we are talking about, for example, when you have a client or a course participant who makes a mistake. Stoppar du och säger ”stopp, det ska vara så här istället”? Do you stop and say "stop, it should be like this instead"?

SOFI: Ja och nej. Det beror ju verkligen på. It really depends. Det beror på vad det är för typ av person. It depends on what kind of person it is. Då har man ju ibland kanske den här typen som tror väldigt mycket på sig själv och kanske till och med för mycket på sig själv, och de personerna kan man behöva sätta dit ordentligt, medan andra är ju kanske ganska medvetna om de fel de gör och egentligen behöver stärkas som personer och lära sig att acceptera att göra fel. Then you sometimes have perhaps this type who believes very much in themselves and perhaps even too much in themselves, and you may have to put those people in place properly, while others are perhaps quite aware of the mistakes they make and really need to be strengthened as people and learn to accept making mistakes. Jag tycker nästan att mitt jobb, det första är att känna in lite vad den här personen har för så att säga självuppfattning och hur man kan jobba med eller mot den, liksom. I almost think that my job, the first thing is to feel a little about what this person has for self-concept, so to speak, and how to work with or against it, as it were.

EMIL: Jag håller med. EMIL: I agree. Man vill ju… det är bra att rätta tycker jag, men man måste känna av liksom om, hur mycket man kan stoppa. You want to... it's good to correct, I think, but you have to sense how much you can stop.

SOFI: Och sen, som lärare har ju jag en helt annan funktion än till exempel en kompis, en partner eller en kollega, att jag har ju någon slags rätt eller till och med skyldighet att rätta. SOFI: Und dann habe ich als Lehrer eine ganz andere Funktion als zum Beispiel ein Freund, ein Partner oder ein Kollege, zu deren Korrektur ich ein Recht oder sogar eine Verpflichtung habe. SOFI: And then, as a teacher, I have a completely different function than, for example, a friend, a partner or a colleague, that I have some kind of right or even obligation to correct. Jag bor ju och lever tillsammans med en fransman till exempel, och han tar ju väldigt illa upp om jag rättar honom så där spontant, även om jag både har rätt och vet varför han säger fel, så jag tror också att det är väldigt viktigt att man känner igen vad man själv har för roll eller relation till den här personen. I live with a Frenchman, for example, and he takes it very seriously if I correct him spontaneously, even though I'm both right and know why he's wrong, so I also think it's very important to you recognize your own role or relationship to this person.

EMIL: Ja, precis. Det är ju svårare, alltså jag får ju bita mig i tungan ibland när jag umgås med folk som har svenska som andraspråk när de säger saker, för att de vill kanske bli rättade man de vill det inte. Es ist schwieriger, also muss ich mir manchmal auf die Zunge beißen, wenn ich mit Leuten rumhänge, die Schwedisch als Zweitsprache sprechen, wenn sie Dinge sagen, weil sie korrigiert werden wollen, aber sie tun es nicht. It's more difficult, so I have to bite my tongue sometimes when I hang out with people who speak Swedish as a second language when they say things, because maybe they want to be corrected, but they don't. Ibland känner jag ”men jag hjälper ju till om jag rättar, men det kanske…” Jag hade en kompis som hjälpte mig att flytta en gång till exempel, och han var nybörjare i språket och hade svårt med uttal och så vidare, och så bar han in en kartong i min lägenhet och så sa han till mig ”På kuken?”. Sometimes I feel "but I'm helping if I correct, but maybe..." I had a friend who helped me move once, for example, and he was a beginner in the language and had difficulty with pronunciation and so on, and so he brought a cardboard box into my apartment and then he said to me "On the dick?". Den han ville säga var alltså ”I köket?” men det var fel preposition, han sa ”på” istället för ”i”, han sa fel genus, han trodde att det hette ”köken” istället för ”köket” och han kunde inte uttala ”köket” utan det blev något annat istället. So what he wanted to say was "In the kitchen?" but it was the wrong preposition, he said "on" instead of "in", he said the wrong gender, he thought it was called "the kitchen" instead of "the kitchen" and he couldn't pronounce "the kitchen" but it was something else instead. Men jag kunde inte riktigt rätta honom i den situationen utan det blev bara ”ja, ställ den gärna i köket”. But I couldn't really correct him in that situation, instead it just became "yes, feel free to put it in the kitchen". Han hade tappat ansiktet väldigt om jag hade sagt vad han egentligen sa, fast där är det ju svårt också för han kan ju inte gå omkring och säga ”kuken” när han menar ”köket”, så ska jag hjälpa honom, eller? He would have lost his face very much if I had said what he actually said, although it's difficult there too, because he can't go around saying "the cock" when he means "the kitchen", so I'll help him, right?

SOFI: Men hur är det då, om du har en person som är kollega liksom med någon som håller på och lär sig svenska. SOFI: But what if you have a person who is a colleague as well as someone who is learning Swedish. Tycker du att den kollegan då ska rätta den här typen av fel, och hur ska man rätta? Do you think that colleague should then correct this type of error, and how should it be corrected?

EMIL: Om man är svensk på en arbetsplats och har en utländsk kollega? EMIL: If you are Swedish at a workplace and have a foreign colleague? Nej, då ska man inte det, tycker jag. No, then you shouldn't, I think. För då sätter man sig över sin kollega. Because then you put yourself above your colleague. Nej. Det där är ju jättesvårt, det tror jag inte går så bra. That is very difficult, I don't think it will go very well. Nej.

SOFI: Men samtidigt, om din utländska kompis gör något sådant där fel som blir skrattretande och kanske är liksom… Ska man ta upp det eller hur gör man då? SOFI: But at the same time, if your foreign friend does something wrong that is laughable and maybe like... Should you bring it up or how do you do it?

EMIL: Det handlar ju om vad man har för relation också, men det är bra om man kan skratta åt det tillsammans. EMIL: It's about what kind of relationship you have as well, but it's good if you can laugh about it together. Man får ju hoppas att den personen har den självdistansen, men det kan ju bli väldigt känsligt, så man får ju göra det på något fint sätt. You have to hope that person has that self-distance, but it can be very sensitive, so you have to do it in a nice way. Men om någon säger något som är roligt så måste man ju få skratta, det vore ju onaturligt annars. But if someone says something funny, you have to laugh, it would be unnatural otherwise.

SOFI: Vi har ju suttit här och skrattat väldigt mycket, och det är ju väldigt känsligt det där, tycker jag. SOFI: We've sat here and laughed a lot, and it's very sensitive, I think. Men det finns ju också en risk i att inte skratta. Om vi tänker på det här första exemplet med tjejen som skrev att hon var en spis. If we think about this first example of the girl who wrote that she was a stove. Om hon går hem sen och upptäcker då sitt fel, alltså blir det inte liksom lite skämmigt att sitta och tänka på att hon vet ju att jag vet men inte sa någonting och tror jag att hon tror att hon är en spis, liksom? If she goes home late and then discovers her mistake, isn't it a bit embarrassing to sit and think that she knows that I know but didn't say anything and I think she thinks she's a stove, sort of? Det kan ju bli så där. It could be like that. Ibland kan det ju vara bra att prata ut om det och erkänna varandra som vuxna människor. Sometimes it can be good to talk about it and acknowledge each other as adults.

EMIL: Ja, så är det ju. Men rättar du infödda svenskar om de har sagt något fel? But do you correct native Swedes if they have said something wrong? Det gör du ju kanske inte. Maybe you don't.

SOFI: Dig kanske. SOFI: Maybe you.

EMIL: Ja, möjligtvis. EMIL: Yes, possibly. Men det är en väldig balansgång för till exempel så tror jag du känner en som sa att i flera års tid så avslutade hon sina mejl med ”vanliga hälsningar” för hon tänkte så här, vanliga, ”common greetings” istället för vänliga hälsningar. But it's a very balancing act because, for example, I think you know someone who said that for several years she ended her emails with "common greetings" because she thought like this, common greetings instead of friendly greetings. Och så har man gjort det i flera år till alla kollegor. And so it has been done for several years to all colleagues. Ingen har sagt något! No one has said anything!

SOFI: Då kan man ju känna sig ganska lurad. SOFI: Then you can feel quite cheated.

EMIL: Jag tror att det är vanligt generellt att svenskar de säger bara ”åh, du är så duktig på svenska” när man har lärt sig att säga ”hej” ungefär så det kan vara ganska bra. EMIL: I think it's common in general for Swedes they just say "oh, you're so good at Swedish" when you've learned to say "hey" roughly so it can be quite good. Jag tror många i och för sig kan vara ganska tacksamma om man talar om för dem, ”nej nu sa du så där, det heter så där”. I think many people in and of themselves can be quite grateful if you tell them, "no, you said that, it's called that".

SOFI: Men det handlar ju då om rätt situation och att man kanske inte säger det inför andra. SOFI: But then it's about the right situation and that you might not say it in front of others.

EMIL: Precis, nej men som lärare så tycker jag att det är självklart att man rättar. EMIL: Exactly, no, but as a teacher, I think it's obvious that you correct. Det är ju… vem ska göra det om inte jag gör det? It's... who's going to do it if I don't? Alltså ska personen gå ut till sitt jobb sen och skriva ”vanliga hälsningar” i tio år och så läraren har inte sagt någonting. So the person has to go out to work later and write "ordinary greetings" for ten years and the teacher hasn't said anything. Nej.

SOFI: Då blir man sviken av en person som man verkligen litar på. SOFI: Then you are let down by a person you really trust.

EMIL: Ja, då gör jag ju inte mitt jobb om jag inte talar om. EMIL: Yes, then I'm not doing my job if I don't talk about. Du sa så där, det heter så där. You said so, it's called so.

SOFI: Jag tänker, det som kanske man ska tänka som svensk det är ju det här, hur är det när man själv lär sig ett språk? SOFI: I'm thinking, maybe what you should think about as a Swede is this, what is it like when you learn a language yourself? De flesta svenskar vi har ju på något stadium i livet lärt oss engelska och det är väl ingen som känner att det där flyter på helt och hållet i alla situationer, utan man gör ju fel och vi känner ju ofta också att det kanske påverkar vårt självförtroende och vår självbild och vår identitet och det får man ju inte glömma att det är så för dem som faktiskt lär sig svenska. Die meisten von uns Schweden haben irgendwann in ihrem Leben Englisch gelernt und niemand hat das Gefühl, dass es in allen Situationen vollständig fließt, aber Sie machen Fehler und wir haben oft auch das Gefühl, dass dies unser Selbstvertrauen und unser Selbstbild und unsere Identität beeinträchtigen könnte , und wir dürfen nicht vergessen, dass es für diejenigen, die tatsächlich Schwedisch lernen, so ist. Most of us Swedes have learned English at some stage in their lives and no one feels that it flows completely in all situations, but you make mistakes and we often also feel that it might affect our self-confidence and our self-image and our identity, and we mustn't forget that it's like that for those who actually learn Swedish.

EMIL: Nästa avsnitt så kommer vi att prata lite om så att säga andra sidan, lite hur de här utländska kollegorna eller personerna ser svenskar och vi har som tema här ”Är svenskar lata, blyga och dåliga på att ta kritik?” EMIL: In the next episode, we will talk a little about the other side, so to speak, a little about how these foreign colleagues or people see Swedes, and our theme here is "Are Swedes lazy, shy and bad at taking criticism?"

EMIL: Vi ses igen i nästa avsnitt. EMIL: See you again in the next episode.

SOFI: Ha det bra!