Kapitel 22
PÅ LILJEBACKEN gör man ingen skillnad på söndagar.
Förutom att det serveras fläskkarré med brunsås i matsalen.
Och att vi är två man mindre i personalstyrkan.
Det senare har att göra med att vi inte har några städ på helgen,
men döden tar liksom ingen hänsyn.
Även om det är ytterst sällsynt, händer det emellanåt att vissa söndagseftermiddagar är lugna.
Svägerskorna kommer på besök. Sönerna. Och ett och annat barnbarn.
Jag går fram och tillbaka i korridor C och mumlar text. Jag har valt en dikt av Bruno K Öijer att söka med.
Den är väldigt poetisk. Andra delprovet består av en monolog.
Du vet att nattens mask mitt anlete skyler, Av rodnad eljest blev min kind väl målad …
»Hej Gullan, det är bara jag«, säger jag när jag stiger in i hennes lägenhet, som mer är som ett rum.
»Hej, kommer du, vad har du på hjärtat?«
Hon ligger på sin säng. Hennes väldiga kropp har flutit ut på det vinröda överkastet.
Jag tror att jag väckte henne. Det låter så på hennes röst.
»Jag ville bara titta till dig.«
Hennes tänder ligger i vattenglaset på nattduksbordet.
Jag tycker inte om att se Gullan utan tänder. Tycker ännu mindre om att se hennes ljusrosa gom flyta runt i vatten.
»Gillar du dikter? Poesi och sånt?«
»Nä, inte så värst.«
Gullan försöker att sätta sig upp, men faller tungt tillbaka mot kudden igen.
Jag höjer upp sängen bakom ryggen, så hon kommer i sittande ställning. Hennes vita permanentlockar står åt alla håll.
Det väser om henne när hon andas.
»Jag kan nämligen en dikt som är väldigt bra.«
»Jaså, det säger du.«
»Jag tänkte att jag skulle läsa den för dig.«
Gullan ler och tittar på mig med sina gammelögon som rinner lite.
Det gör alla gammelögon.
Och gammelnäsor med för den delen. Det är därför alla gamla har näsdukar under kudden och i fickan.
Jag tycker det är sorgligt att det rinner så hemskt om dem.
»Okej, är du beredd?« frågar jag.
»Ja då, jag är beredd.«
Gullan rättar till håret med ena handen och gnor sig i ögonen.
Glasögonen har fortfarande inte kommit till rätta, men hon har en tid hos optikern på fredag.
Jag tar tre djupa andetag och samlar mig.
Jag kan Öijers dikt utantill. Är snabb på att memorera text.
du fick aldrig veta
att när du rest satt jag kvar
vid avtrycket i gräset där du legat
jag förde min hand
över det nedpressade gräset och det var
som om jag behövde och vårdade din frånvaro mer
än jag behövde och vårdade dej …
Gullan applåderar. Dubbelhakan dallrar.
»Bravo, bravo!« säger hon, innan hon lutar sig tillbaka i sängen igen. Vad månne det bli av dig?«
Plötsligt känns det som om jag och Gullan har något på gång tillsammans.
Jag frågar om jag får ta den en gång till.
»Det är klart«, svarar Gullan. »Ta den en gång till, vet ja.«
Jag känner instinktivt att jag måste berätta för Gullan om scenskolan. Om mina framtida planer. Om mitt kall.
»Det kommer då inte bli några bekymmer för dig att komma in på den där teaterskolan.
Det här gjorde du med bravur. Men vi kommer sakna dig.
Du måste komma och hälsa på oss ibland.«
Jag blir djärv och frågar om hon skulle kunna tänka sig att spela Romeo och läsa Julias motrepliker.
»Mer än gärna.«
Gullan sätter in sina tänder i munnen och drar en kam genom håret.
»Kan du hämta skålen som står i skåpet över diskhon, är du snäll? Vi kan behöva något som piggar upp.«
Skålen är full med pensionärsgodis. Punschpraliner, romerska bågar, chokladdoppade russin och lakritsbåtar.
»Varsågod, var nu inte rädd för att ta.«
»Tack, ska du ha«, säger jag samtidigt som jag halar upp stencilerna med Shakespeares text från min bussarongficka
»Ska vi börja?« frågar jag och känner mig nervös.
»Ja, det är klart att vi ska börja«, svarar Gullan och föreslår att hon kan ha sin käpp som svärd.
»Men jag orkar nog inte stå upp«, tillägger hon.
Hon flåsar och rosslar och ser alldeles färdig ut redan innan vi har satt igång.
Jag inleder med Julias monolog.
Texten sitter rätt bra nu.
Jag levererar med passion och lidelse. När det så småningom blir Gullans tur att läsa Romeos stickreplik kommer mitt första tvivel på om detta verkligen är någon bra idé.
Gullan läser innantill. Stakar sig.
Hon läser så långsamt att jag både tappar tempo och känsla. Hon andas tungt och hostar.
»Jag svär dig host, host vid den helga månen där host, host.«
Hon stannar upp, tittar på mig.
»Skulle du kunna ge mig en lakritsbåt?«
Hon säger det mitt i repliken. Helt naturligt, som om Romeo helt plötsligt ber Julia om godis.
Jag sträcker fram karamellskålen, utan att tappa fokus, utan att säga någonting.
»Lakritsbåtar är min favorit.«
Hon tuggar och smaskar. Löständerna glappar.
Så fortsätter hon: »Som över host, host trädens toppar host, host strör sitt silver.«
Det larmar. C2 blinkar displayen. Och jag måste avlägsna mig.
»Det här får vi göra om«,
säger Gullan och stoppar ytterligare några lakritsbåtar i munnen
»Inte visste jag att teater kunde vara så roligt.«
C2 är hundrafem år och den äldsta människa jag någonsin har träffat.
Hon är sängliggande. Det vill säga att allt som sker i C2:s liv sker i hennes säng.
Leena med två e kallar henne Bomben.
C2 kommer en vacker dag att sprängas.
Jag skulle göra vad som helst för att slippa vara med. Man har upptäckt att hon har något fel på sin aorta,
som gör att den slutligen kommer att brista. Egentligen är det nog inte aortan i sig det är fel på.
Hon har nog snarare en sjukdom, där sjukdomsförloppet just slutar med ett pang bom, du är död.
»Tjänarinnan«, ropar hon så fort jag har öppnat dörren. »Tjänarinnan är det du?«
Hon uttalar vartenda ord med en sådan överklassaccent som jag bara trodde förekom i svartvita filmer.
»Tjänarinnan?«
C2 har på sig ett nattlinne med en stor nallebjörn på magen. Ovanför nallen står det Världens bästa mamma.
Det måste vara arvegods. C2 har nämligen inga barn.
På Liljebacken ärver man dem som har dött. Det är inget som de gamla vet om.
Det är mer vips, och så ligger det några extra lakan, eller i det här fallet ett »nytt« nattlinne i garderoben.
Det finns en lånelåda i tvättstugan också, med diverse kvarlämnade kläder.
C2:s vita hår är alltid uppsatt i en hård knut och hon har en mycket lång nacke.
»Var har du hållit hus? Det vankas kalas och vi har både det ena och det andra att styra med idag.
Självaste kungen kommer på besök.«
»Oj«, svarar jag.
»Är droskan förspänd?«
»Ja, det tror jag nog.«
»Tror? Är den förspänd eller är den det inte?«
»Jo, den är förspänd.«
»Är steken klar?«
Jag låtsas titta in i en ugn som inte finns.
»Om en liten stund.«
»Jag har så mycket att stå i.
Och nu skulle jag behöva komma i kontakt med mina revisorer.«
»Men de är ju döda.«
Hon slår upp ena ögonlocket och tittar på mig.
Nej, hon tittar inte på mig, hon tittar rakt in i mig och hennes öga är förtvivlat.
»Vad är det du säger? Är de döda?«
Hon försöker att sätta sig upp i sängen,
men hon kommer inte så långt innan hennes huvud faller tillbaka på huvudkudden igen.
Hon tar sig för pannan, sväljer ljudligt.
»Varför har ingen underrättat mig om detta tidigare?
Varför kommer du med dödsbuden och inte min man?
Båda två dessutom. Hur är det möjligt?
Och nu när kungen ska komma. Vad ska ers majestät säga?
Vad ska ers majestät säga?«
Hon tar ett djupt andetag och blundar, sedan öppnar hon ena ögonlocket igen:
»Raring, jag behöver ringa mina revisorer. Det rör sig om ett mycket brådskande ärende.«
»Jag sa ju precis att de är döda.«
»Kära barn vad är det du säger. Döda?«
Nu öppnar hon det andra ögonlocket också.
Hon försöker med all sin kraft att komma upp i sittande ställning i sängen.
Lyckas inte denna gång heller. Tillbaka på huvudkudden, stirrande tomt upp i taket.
»Å, å, å …«
Hennes röst mörknar.
»Aldrig ska sol den morgondagen se. Kom mörka natt. Svep in mig i en helvetesrök.«
C2 släpper inte blicken från taket.
»Kom ni andar som dödens tankar styr.
Vidriga, vidriga grymhet. Fylld från hjässan ner till tårna.«
Jag blir rädd. Hon ser otäck ut. Så tittar hon på mig och säger bestämt:
»Idag vill jag ha maten serverad i sängen. Jag tänker då rakt inte stiga upp.«
Hon sluter återigen ögonen.
Jag tror först att hon somnar, men ena ögonlocket fälls upp som på beställning.
»Å, raring, vad bra att du är här, jag hörde inte när du kom.
Jag behöver ringa till mina revisorer, självaste kungen kommer idag.«