×

LingQ'yu daha iyi hale getirmek için çerezleri kullanıyoruz. Siteyi ziyaret ederek, bunu kabul edersiniz: çerez politikası.


image

"Ondskan" Jan Guillous, Kapitel 6 : Ryktet om den... (2)

Kapitel 6 : Ryktet om den... (2)

De lösa sandkornen på cementunderlaget skulle fungera som små hjul så att fötterna rullade hit och dit när man rörde sig snabbt och halkade man så att man kom under två tyngre killar så blev det för det första ett elände att över huvud taget slingra sig ur greppet och komma på fotter och om man ens lyckades med det skulle man ha skrapsår i hela ansiktet och blödde man då för kraftigt från ögonbrynen till exempel så skulle man dessutom få sikten katastrofalt försämrad. Fotbollsskorna gick inte att använda. Det fick bli gymnastikskor.

Det måste bli jeans. Hans jeans var mjuka och väl ingångna så rörelsefriheten var stor i dem. Inte så stor som om man skulle välja träningsoverallsbyxor, men det mjuka och sladdriga materialet i träningsoverallsbyxorna var inte bra därför att det gav grepp. Han drog bältet ur sina jeans av samma anledning. Slåss man mot två på en gång är det mycket viktigt att den ena inte kan få grepp på en så att den andre får fritt läge att slå eller sparka. Jeans och gymnastikskor, skorna måste vara ordentligt knutna. Inga lösa ändar.

Det svåraste problemet var vad man skulle ha på överkroppen. Det bästa vore en tröja med långa ärmar som satt åt tillräckligt för att det inte skulle gå att få grepp i den samtidigt som den inte hindrade rörelsefriheten. En slafsig träningsoverallsjacka skulle skydda armbågarna om man föll på cementen eller fick dom över sig, men den skulle samtidigt ge grepp.

Pierres storlek var inte på tal och själv hade han inget som passade. Det fick bli en kortärmad åtsmitande vit T-shirt. Bättre hade varit med en röd T-shirt eftersom blodet syntes så väl mot vitt. Men han hade bara en vit. Armbågarna riskerade nu att få sig en del sår men han hade å andra sidan full rörelsefrihet för armarna och inget löst tyg där det skulle gå att få grepp. Så var han klädd.

Han gick fram till spegeln och såg sig i ögonen. Lyfte på läpparna och betraktade sina tänder. Pierre satt tyst i sin säng med benen uppdragna under sig.

– Brukar dom sparka i ansiktet på den som ligger under, undrade Erik utan att släppa blicken från sina tänder i spegelbilden.

– Jag vet inte, tror inte det. Fast det var en kille som fick åka till tandläkarn och sätta in en stifttand förra året.

En stifttand. Eller två stifttänder?

Han gick till sin säng och satt tyst nedåtböjd och betraktade sina händer med de fortfarande synliga vita ärren. Var det hans straff som var på väg? Var det nu och de närmaste åren han skulle få igen för allt han gjort andra? Han såg på klockan. Det var en halvtimme kvar. Pierre satt alldeles tyst med ett stelt ansiktsuttryck som om han behärskade sig hårt.

– Pierre min lilla sydländska vän av icke-germansk nästyp, förresten kanske min näsa ser ut som din om en timme. Men vet du, ja du har kanske inte fattat det, men det är inte säkert att jag förlorar. Jag kan vinna också.

– Hur stora är dom chanserna?

– Jag vet inte. Uppriktigt sagt så vet jag inte alls. Jag har inte sett dom här killarna slåss och du har inte precis beskrivit deras teknik för mej. Hade jag sett dom slåss någon gång så skulle jag veta precis. Nu vet jag bara att dom är två, att en av dom ser ut att väga lite mindre än jag själv och den andre väger mer. Det är allt jag vet.

– Men även om du vinner så kommer nya tredjeringare att ta dit dej gång på gång ända tills dom vinner. Och ju fler du har slagit dessförinnan ju värre blir det den gång du förlorar.

– Du är inte så dum, Pierre. Fastän du vet så lite om att fajtas så fattar du ändå saker därför att du är intelligent.

– Du är också intelligent och ändå håller du på så här.

– Vad skulle jag göra då? Vad skulle du göra själv?

– Jag skulle gå dit och förlora och bli utskrattad och förhoppningsvis slippa ifrån efter det. Dom tar inte dit en kille två gånger i rad.

– Nej men det är en sak du inte vet, nånting du inte kan veta. Förlorar jag så ser jag ut som fan och det är inte mer med det. Jag vet bara säkert att jag inte kommer att krypa ut därifrån, det är det enda jag vet. Men vinner jag så kan jag göra det på ett sätt så att dom aldrig tar dit mej igen.

– Det tror jag inte. Dom skulle vilja ha revansch ända tills dom fick den.

– Det beror på. Jag skulle kunna göra dom så illa att publiken nästan kräktes. Det är om jag vinner vill säga, då kan jag göra det. Förlorar jag kommer dom att tvingas slå mej tills jag inte kan röra mej längre. Det finns två saker med smärta, det ena är förstås att det gör ont. Men det andra är rädslan. Det vet jag mer om än dom här killarna jag ska slåss med. Det är nästan det enda jag kan säga säkert om dom.

– Du är inte klok Erik, hur blev du så där?

– I rutan Pierre, i den där jävla rutan som du själv sa att till och med du skulle vara tvungen att gå till, där gäller ju ingenting annat än våld. Där kan man inte snacka sej fri, där räcker det inte med A i tre fyra ämnen eller vad du har.

– Men det är otäckt i alla fall. Jag hoppas att det går bra för dej.

– Jag vill att du skall komma och se på, Pierre.

– Det vill jag inte.

– Därför att du är rädd att jag ska förlora.

– Uppriktigt sagt ja.

– Jag kanske förlorar, Pierre, men jag vill i alla fall att du ska komma för jag vill veta att det åtminstone finns en enda jävel där ute som håller på mej. Förstår du?

– Nej. Jag håller på dej men jag vill inte se på.

– Du är min enda vän här, du är den enda kanske på hela plugget som vill att jag ska vinna. Lova mej att du kommer, lova det.

– Jag lovar.

– På hedersord?

– På hedersord.

– Vi ses där om en kvart. Jag går en sväng för att koncentrera mej lite. Hej så länge.

– Hejdå Erik. Och lycka till.

Han småjoggade på grusvägen som ledde bort från Stjärnsberg mot några småstäder och vidare mot Stockholm. Han stannade då och då och tänjde med armarna över huvudet och ner mot marken. Gjorde några hopp i sidled och några höga knäuppdragningar. Det var sju minuter kvar.

Hade allting varit omöjligt från början? Var det hans eget fel, hade det gått att undvika, hade han kunnat vara en sån som Pierre som gått till rutan för att förlora såfort som möjligt, en sån som sprang ärenden åt fjärderingare och undvek bråk? Nu var allt misslyckat, åtminstone var alla såna planer misslyckade för snart skulle han slåss och inte bara lite grand inte bara en örfil för att få det hela snabbt ur världen. Han skulle slåss för full maskin och han var inte ens förbannad. Det var absolut inte en mardröm; han kände hjärtat slå av sin förhöjda puls och han drog in mycket luft i lungorna och han knöt händerna och höll dom framför ögonen och skakade dom och allt var fullkomligt verkligt. Det fanns ingen väg bort från rutan om fyra minuter skulle han vara där. Det gick inte att fly från Stjärnsberg eftersom det var den enda skola som fanns för honom, det var som om det var hans land och det var krig och ingen annan utväg fanns än att slåss mot ockupanterna. Han måste. Inte bara därför att han måste utan det var väl också rätt? Var det inte rätt att dom där sprättarna för en gångs skull fick motstånd? Skulle dom inte sluta med det där om dom fick stryk, för det var ju fullt möjligt att han vann, och skulle inte dom i realskolan tjäna på det? Okey han skulle inte bara gå in för att visa att han tålde mycket stryk. Han skulle gå in för att vinna.

Han joggade mot skolmatsalsbyggnaden och började gå när det var ett hundratal meter kvar. Det hördes skrän och sång där nere från gropen bakom matsalen där rutan låg, det verkade vara mycket folk.

När han kom fram såg allting ut som Pierre hade beskrivit. Servitriserna hängde i fönstren. Fjärderingarna och rådisarna stod på dom finaste platserna och på gräskullen på andra sidan var det som ett berg fyllt med hela realskolan. Han letade efter Pierres ansikte och upptäckte honom nästan längst bak.

Av ett plötsligt infall banade han sig väg uppför den buande och hånande realskolepubliken tills han stod framför Pierre.

– Här, sa han, och spände av sig armbandsuret, vill du ta hand om den här åt mej.

Så vände han och gick nerför kullen mot rutan. När han var nästan ända framme kom en av rådsmedlemmarna och mötte honom med en stav med silverbeslag.

– Hej, sa rådsmedlemmen, du kommer i tid i alla fall. Jag är klubbmästare och skall starta matchen, ställ dej här och vänta.

Så föste han fram Erik till kanten av betongplattan så att Erik stod med ryggen mot realskolepubliken. Hans två motståndare stod snett mitt emot med ryggarna mot gymnasisterna.

Klubbmästaren gick upp på plattan och äskade tystnad genom att höja staven. Skränet dog nästan omedelbart ut till sorlande förväntan.

– Jaha, skrek klubbmästaren, vi har en hedersfajt på gång och jag ska dra reglerna. Ingen åskådare har rätt att beträda rutan, inte under några som helst omständigheter. Kom upp hit, Erik!

Erik klev upp på plattan och då buade hela publiken och ropade några ramsor.

– Erik, jag dubbar dej nu till råtta av Stjärnsberg, fortsatte klubbmästaren och slog två gånger med silverstaven mot Eriks axlar.

Jublet steg och ramsor om råttan drogs i en halv minut. Under tiden betraktade Erik med skadeglädje och häpnad sina två motståndare. De hade båda ringar och klockor på sig. En av dom hade till och med kavaj. Tänkte han verkligen behålla kavajen? De hade lågskor och åtminstone en av dem, han med kavajen, hade lädersulor. Skärp, långärmad skjorta på killen utan kavaj, pipa i bröstfickan på kavajen – tog dom inte det här på allvar?

– Och så våra två straffprefekter! vrålade klubbmästaren och motståndarna klev upp på cementplattan och höjde armarna som boxare i segergest och fällde några glada kommentarer till publiken medan jublet steg och ramsor om att ge råttan på käften drogs i några omgångar.

– Jag dubbar er härmed till straffprefekter, fortsatte klubbmästaren och slog med silverstaven över deras axlar, och jag uppmanar er att göra ett gott uppfostringsjobb i sann Stjärnsbergsanda.

När jag lämnar rutan får ingen komma in i den och fajten pågår tills endera sidan kryper ut på sina knän. Fajten kan börja!

Jublet steg på nytt och klubbmästaren gick ner från plattan och ställde sig främst bland fjärderingarna och rådsmedlemmarna. Eriks två motståndare höjde händerna i gardställning och började gå mot honom. Erik höll kvar sina händer i fickorna och betraktade motståndarna. Den lite längre och smalare utan kavaj hade en lång näsa där benet tycktes ligga nära huden. Killen i kavaj var lite väl tjock runt midjan för att kunna röra sig fort. Men de höll händerna i en gardställning som om de var boxarfotografier från trettitalet, med höger knytnäve alldeles framför munnen och vänster knytnäve sträckt rakt framåt i samma höjd. Det såg inte klokt ut. Dom kunde alltså inte slåss. Då skulle det gå att skrämma dom och vinna. Deras rädsla låg säkert nära ytan, bara man skrapade lite på den. Fullt naturligt blev de lite osäkra av att Erik inte rörde sig utan stod kvar med händerna i fickorna. Dom kom lite närmare men var fortfarande inte på avstånd för slagväxling. Erik väntade tills de var nästan inom räckhåll innan han började genomföra sin plan.

– Vänta ett tag, sa han, jag har rätt att få en regelupplysning från klubbmästaren innan vi börjar, det är väl okey?

Jo det var det naturligtvis och klubbmästaren tog några steg framåt för att komma med upplysningen. Erik väntade tills sorlet la sig lite till.

– Får jag alltså slå dom här killarna ända tills dom kryper ut båda två eller räcker det med att en av dom kryper ut? frågade han. Det blev nästan tyst medan klubbmästaren tvekade om svaret.

– Alltså... antingen pågår fajten tills du kryper ut eller också ända tills båda straffprefekterna har gjort det.

Kapitel 6 : Ryktet om den... (2) Chapter 6 : Rumor of the... (2)

De lösa sandkornen på cementunderlaget skulle fungera som små hjul så att fötterna rullade hit och dit när man rörde sig snabbt och halkade man så att man kom under två tyngre killar så blev det för det första ett elände att över huvud taget slingra sig ur greppet och komma på fotter och om man ens lyckades med det skulle man ha skrapsår i hela ansiktet och blödde man då för kraftigt från ögonbrynen till exempel så skulle man dessutom få sikten katastrofalt försämrad. The loose grains of sand on the cement surface would act as small wheels so that your feet rolled here and there when you moved quickly and if you slipped so that you came under two heavier guys, it was first of all a misery to get out of the grip at all and get on your feet and if you even managed to do so, you would have scratches all over your face and if you then bled too much from the eyebrows, for example, you would also have a catastrophic deterioration in visibility. Fotbollsskorna gick inte att använda. Det fick bli gymnastikskor.

Det måste bli jeans. Hans jeans var mjuka och väl ingångna så rörelsefriheten var stor i dem. Inte så stor som om man skulle välja träningsoverallsbyxor, men det mjuka och sladdriga materialet i träningsoverallsbyxorna var inte bra därför att det gav grepp. Not as big as if you were to choose tracksuit bottoms, but the soft and floppy material of the tracksuit bottoms was not good because it provided grip. Han drog bältet ur sina jeans av samma anledning. He pulled the belt out of his jeans for the same reason. Slåss man mot två på en gång är det mycket viktigt att den ena inte kan få grepp på en så att den andre får fritt läge att slå eller sparka. Jeans och gymnastikskor, skorna måste vara ordentligt knutna. Jeans and sneakers, shoes must be properly tied. Inga lösa ändar. No loose ends.

Det svåraste problemet var vad man skulle ha på överkroppen. Det bästa vore en tröja med långa ärmar som satt åt tillräckligt för att det inte skulle gå att få grepp i den samtidigt som den inte hindrade rörelsefriheten. The best would be a long-sleeved shirt that was tight enough to prevent you from getting a grip on it while not restricting your freedom of movement. En slafsig träningsoverallsjacka skulle skydda armbågarna om man föll på cementen eller fick dom över sig, men den skulle samtidigt ge grepp.

Pierres storlek var inte på tal och själv hade han inget som passade. Pierre's size was out of the question and he himself had nothing that fit. Det fick bli en kortärmad åtsmitande vit T-shirt. It had to be a short-sleeved corrosive white T-shirt. Bättre hade varit med en röd T-shirt eftersom blodet syntes så väl mot vitt. Men han hade bara en vit. Armbågarna riskerade nu att få sig en del sår men han hade å andra sidan full rörelsefrihet för armarna och inget löst tyg där det skulle gå att få grepp. His elbows were now in danger of getting a few cuts, but on the other hand he had full freedom of movement for his arms and no loose fabric to grab onto. Så var han klädd.

Han gick fram till spegeln och såg sig i ögonen. Lyfte på läpparna och betraktade sina tänder. He lifted his lips and looked at his teeth. Pierre satt tyst i sin säng med benen uppdragna under sig.

– Brukar dom sparka i ansiktet på den som ligger under, undrade Erik utan att släppa blicken från sina tänder i spegelbilden.

– Jag vet inte, tror inte det. Fast det var en kille som fick åka till tandläkarn och sätta in en stifttand förra året. But there was a guy who had to go to the dentist and have a tooth put in last year.

En stifttand. A pin tooth. Eller två stifttänder?

Han gick till sin säng och satt tyst nedåtböjd och betraktade sina händer med de fortfarande synliga vita ärren. He went to his bed and sat quietly bent over, looking at his hands with the still visible white scars. Var det hans straff som var på väg? Was it his punishment that was coming? Var det nu och de närmaste åren han skulle få igen för allt han gjort andra? Was it now and in the years to come that he would be repaid for everything he had done to others? Han såg på klockan. Det var en halvtimme kvar. Pierre satt alldeles tyst med ett stelt ansiktsuttryck som om han behärskade sig hårt. Pierre sat very quietly with a rigid expression on his face as if he was keeping a tight rein on himself.

– Pierre min lilla sydländska vän av icke-germansk nästyp, förresten kanske min näsa ser ut som din om en timme. - Pierre my little southern friend of non-Germanic nose type, by the way, my nose might look like yours in an hour. Men vet du, ja du har kanske inte fattat det, men det är inte säkert att jag förlorar. But you know, maybe you haven't realized it, but it's not certain that I will lose. Jag kan vinna också.

– Hur stora är dom chanserna?

– Jag vet inte. Uppriktigt sagt så vet jag inte alls. Frankly, I don't know at all. Jag har inte sett dom här killarna slåss och du har inte precis beskrivit deras teknik för mej. I haven't seen these guys fight and you haven't exactly described their technique to me. Hade jag sett dom slåss någon gång så skulle jag veta precis. Nu vet jag bara att dom är två, att en av dom ser ut att väga lite mindre än jag själv och den andre väger mer. Det är allt jag vet.

– Men även om du vinner så kommer nya tredjeringare att ta dit dej gång på gång ända tills dom vinner. - But even if you win, new third parties will take you there again and again until they win. Och ju fler du har slagit dessförinnan ju värre blir det den gång du förlorar. And the more people you have beaten before, the worse it will be when you lose.

– Du är inte så dum, Pierre. Fastän du vet så lite om att fajtas så fattar du ändå saker därför att du är intelligent. Even though you know so little about fighting, you still get things because you are intelligent.

– Du är också intelligent och ändå håller du på så här. - You are also intelligent and yet you are doing this.

– Vad skulle jag göra då? Vad skulle du göra själv?

– Jag skulle gå dit och förlora och bli utskrattad och förhoppningsvis slippa ifrån efter det. - I would go there and lose and be laughed at and hopefully get away with it. Dom tar inte dit en kille två gånger i rad. They don't take a guy there twice in a row.

– Nej men det är en sak du inte vet, nånting du inte kan veta. Förlorar jag så ser jag ut som fan och det är inte mer med det. If I lose, I'll look like hell and that's all there is to it. Jag vet bara säkert att jag inte kommer att krypa ut därifrån, det är det enda jag vet. Men vinner jag så kan jag göra det på ett sätt så att dom aldrig tar dit mej igen. But if I win, I can do it in a way that they never catch me again.

– Det tror jag inte. Dom skulle vilja ha revansch ända tills dom fick den. They would want revenge until they got it.

– Det beror på. - It depends. Jag skulle kunna göra dom så illa att publiken nästan kräktes. I could hurt them so badly that the audience almost threw up. Det är om jag vinner vill säga, då kan jag göra det. Förlorar jag kommer dom att tvingas slå mej tills jag inte kan röra mej längre. If I lose, they will have to beat me until I can't move anymore. Det finns två saker med smärta, det ena är förstås att det gör ont. There are two things about pain, one is of course that it hurts. Men det andra är rädslan. Det vet jag mer om än dom här killarna jag ska slåss med. Det är nästan det enda jag kan säga säkert om dom.

– Du är inte klok Erik, hur blev du så där? - You're crazy Erik, how did you get like that?

– I rutan Pierre, i den där jävla rutan som du själv sa att till och med du skulle vara tvungen att gå till, där gäller ju ingenting annat än våld. - In the box, Pierre, in that damn box that you yourself said even you would have to go to, there is nothing but violence. Där kan man inte snacka sej fri, där räcker det inte med A i tre fyra ämnen eller vad du har. You can't talk your way out of it, it's not enough to get an A in three or four subjects or whatever.

– Men det är otäckt i alla fall. - But it's scary anyway. Jag hoppas att det går bra för dej.

– Jag vill att du skall komma och se på, Pierre.

– Det vill jag inte.

– Därför att du är rädd att jag ska förlora.

– Uppriktigt sagt ja.

– Jag kanske förlorar, Pierre, men jag vill i alla fall att du ska komma för jag vill veta att det åtminstone finns en enda jävel där ute som håller på mej. - I may lose, Pierre, but I want you to come because I want to know that there is at least one bastard out there who cares about me. Förstår du?

– Nej. Jag håller på dej men jag vill inte se på.

– Du är min enda vän här, du är den enda kanske på hela plugget som vill att jag ska vinna. Lova mej att du kommer, lova det.

– Jag lovar.

– På hedersord?

– På hedersord. - On my word of honor.

– Vi ses där om en kvart. Jag går en sväng för att koncentrera mej lite. I go for a walk to concentrate a bit. Hej så länge.

– Hejdå Erik. Och lycka till.

Han småjoggade på grusvägen som ledde bort från Stjärnsberg mot några småstäder och vidare mot Stockholm. Han stannade då och då och tänjde med armarna över huvudet och ner mot marken. He stopped from time to time and stretched his arms over his head and down to the ground. Gjorde några hopp i sidled och några höga knäuppdragningar. Det var sju minuter kvar.

Hade allting varit omöjligt från början? Var det hans eget fel, hade det gått att undvika, hade han kunnat vara en sån som Pierre som gått till rutan för att förlora såfort som möjligt, en sån som sprang ärenden åt fjärderingare och undvek bråk? Nu var allt misslyckat, åtminstone var alla såna planer misslyckade för snart skulle han slåss och inte bara lite grand inte bara en örfil för att få det hela snabbt ur världen. Han skulle slåss för full maskin och han var inte ens förbannad. He would fight at full speed and he wasn't even pissed off. Det var absolut inte en mardröm; han kände hjärtat slå av sin förhöjda puls och han drog in mycket luft i lungorna och han knöt händerna och höll dom framför ögonen och skakade dom och allt var fullkomligt verkligt. It was definitely not a nightmare; he felt his heart beating from his elevated pulse and he drew a lot of air into his lungs and he clenched his hands and held them in front of his eyes and shook them and it was all completely real. Det fanns ingen väg bort från rutan om fyra minuter skulle han vara där. Det gick inte att fly från Stjärnsberg eftersom det var den enda skola som fanns för honom, det var som om det var hans land och det var krig och ingen annan utväg fanns än att slåss mot ockupanterna. Han måste. Inte bara därför att han måste utan det var väl också rätt? Not just because he had to, but because it was the right thing to do? Var det inte rätt att dom där sprättarna för en gångs skull fick motstånd? Wasn't it right that those bouncers were resisted for once? Skulle dom inte sluta med det där om dom fick stryk, för det var ju fullt möjligt att han vann, och skulle inte dom i realskolan tjäna på det? Wouldn't they stop doing that if they were beaten, because it was quite possible that he won, and wouldn't those in the secondary school benefit from it? Okey han skulle inte bara gå in för att visa att han tålde mycket stryk. Okay, he wasn't just going in to show that he could take a beating. Han skulle gå in för att vinna.

Han joggade mot skolmatsalsbyggnaden och började gå när det var ett hundratal meter kvar. He jogged towards the school canteen building and started walking when he was about 100 meters away. Det hördes skrän och sång där nere från gropen bakom matsalen där rutan låg, det verkade vara mycket folk.

När han kom fram såg allting ut som Pierre hade beskrivit. Servitriserna hängde i fönstren. Fjärderingarna och rådisarna stod på dom finaste platserna och på gräskullen på andra sidan var det som ett berg fyllt med hela realskolan. Han letade efter Pierres ansikte och upptäckte honom nästan längst bak.

Av ett plötsligt infall banade han sig väg uppför den buande och hånande realskolepubliken tills han stod framför Pierre. On a sudden whim, he made his way through the booing and jeering secondary school audience until he stood in front of Pierre.

– Här, sa han, och spände av sig armbandsuret, vill du ta hand om den här åt mej. - Here, he said, unbuckling his wristwatch, will you take care of this for me.

Så vände han och gick nerför kullen mot rutan. Then he turned and walked down the hill towards the box. När han var nästan ända framme kom en av rådsmedlemmarna och mötte honom med en stav med silverbeslag. When he was almost there, one of the councillors came to meet him with a staff with silver fittings.

– Hej, sa rådsmedlemmen, du kommer i tid i alla fall. Jag är klubbmästare och skall starta matchen, ställ dej här och vänta.

Så föste han fram Erik till kanten av betongplattan så att Erik stod med ryggen mot realskolepubliken. He then pushed Erik to the edge of the concrete slab so that Erik's back was to the secondary school audience. Hans två motståndare stod snett mitt emot med ryggarna mot gymnasisterna. His two opponents stood diagonally opposite with their backs to the high school students.

Klubbmästaren gick upp på plattan och äskade tystnad genom att höja staven. Skränet dog nästan omedelbart ut till sorlande förväntan. Almost immediately, the screaming died down to shuddering anticipation.

– Jaha, skrek klubbmästaren, vi har en hedersfajt på gång och jag ska dra reglerna. - Well, shouted the club champion, we have a battle of honor going on and I'm going to make the rules. Ingen åskådare har rätt att beträda rutan, inte under några som helst omständigheter. Kom upp hit, Erik!

Erik klev upp på plattan och då buade hela publiken och ropade några ramsor.

– Erik, jag dubbar dej nu till råtta av Stjärnsberg, fortsatte klubbmästaren och slog två gånger med silverstaven mot Eriks axlar.

Jublet steg och ramsor om råttan drogs i en halv minut. Under tiden betraktade Erik med skadeglädje och häpnad sina två motståndare. Meanwhile, Erik watched his two opponents with glee and amazement. De hade båda ringar och klockor på sig. En av dom hade till och med kavaj. One of them even wore a jacket. Tänkte han verkligen behålla kavajen? Was he really going to keep his jacket? De hade lågskor och åtminstone en av dem, han med kavajen, hade lädersulor. They had low shoes and at least one of them, the one with the jacket, had leather soles. Skärp, långärmad skjorta på killen utan kavaj, pipa i bröstfickan på kavajen – tog dom inte det här på allvar? Sash, long-sleeved shirt on the guy with no jacket, pipe in the breast pocket of the jacket - didn't they take this seriously?

– Och så våra två straffprefekter! - And then our two penalty prefects! vrålade klubbmästaren och motståndarna klev upp på cementplattan och höjde armarna som boxare i segergest och fällde några glada kommentarer till publiken medan jublet steg och ramsor om att ge råttan på käften drogs i några omgångar. the club champion roared and the opponents stepped up onto the cement slab and raised their arms like boxers in victory gesture and made a few happy comments to the crowd as the cheers rose and rhymes about beating the rat in the mouth were spoken in a few rounds.

– Jag dubbar er härmed till straffprefekter, fortsatte klubbmästaren och slog med silverstaven över deras axlar, och jag uppmanar er att göra ett gott uppfostringsjobb i sann Stjärnsbergsanda. - "I hereby dub you punishment prefects," the club master continued, waving his silver wand over their shoulders, "and I urge you to do a good job of raising them in the true spirit of Stjärnsberg.

När jag lämnar rutan får ingen komma in i den och fajten pågår tills endera sidan kryper ut på sina knän. When I leave the box, no one is allowed to enter it and the fight continues until one side crawls out on its knees. Fajten kan börja!

Jublet steg på nytt och klubbmästaren gick ner från plattan och ställde sig främst bland fjärderingarna och rådsmedlemmarna. Eriks två motståndare höjde händerna i gardställning och började gå mot honom. Erik höll kvar sina händer i fickorna och betraktade motståndarna. Den lite längre och smalare utan kavaj hade en lång näsa där benet tycktes ligga nära huden. The slightly taller and slimmer one without a jacket had a long nose where the leg seemed to be close to the skin. Ceketsiz, biraz daha uzun ve ince olanın burnu uzundu ve kemik deriye yakın görünüyordu. Killen i kavaj var lite väl tjock runt midjan för att kunna röra sig fort. Men de höll händerna i en gardställning som om de var boxarfotografier från trettitalet, med höger knytnäve alldeles framför munnen och vänster knytnäve sträckt rakt framåt i samma höjd. But they were holding their hands in a guard position as if they were boxing photographs from the thirties, with their right fist right in front of their mouth and their left fist extended straight ahead at the same height. Det såg inte klokt ut. It didn't look right. Dom kunde alltså inte slåss. So they could not fight. Då skulle det gå att skrämma dom och vinna. Then it would be possible to scare them and win. Deras rädsla låg säkert nära ytan, bara man skrapade lite på den. Their fears were probably close to the surface, if you just scratch the surface. Fullt naturligt blev de lite osäkra av att Erik inte rörde sig utan stod kvar med händerna i fickorna. Dom kom lite närmare men var fortfarande inte på avstånd för slagväxling. They came a little closer but were still not at a distance to exchange blows. Erik väntade tills de var nästan inom räckhåll innan han började genomföra sin plan.

– Vänta ett tag, sa han, jag har rätt att få en regelupplysning från klubbmästaren innan vi börjar, det är väl okey? - Wait a minute, he said, I have the right to get a rules briefing from the club master before we start, is that okay?

Jo det var det naturligtvis och klubbmästaren tog några steg framåt för att komma med upplysningen. Erik väntade tills sorlet la sig lite till. Erik waited until the noise died down a bit more.

– Får jag alltså slå dom här killarna ända tills dom kryper ut båda två eller räcker det med att en av dom kryper ut? - So can I hit these guys until they both crawl out or is it enough for one of them to crawl out? frågade han. Det blev nästan tyst medan klubbmästaren tvekade om svaret.

– Alltså... antingen pågår fajten tills du kryper ut eller också ända tills båda straffprefekterna har gjort det. - So... either the fight continues until you crawl out or until both penalty prefects have done so.