×

LingQ'yu daha iyi hale getirmek için çerezleri kullanıyoruz. Siteyi ziyaret ederek, bunu kabul edersiniz: çerez politikası.


image

"Ondskan" Jan Guillous, Kapitel 25 : Avslutningsdagen var en...

Kapitel 25 : Avslutningsdagen var en...

Avslutningsdagen var en kort triumf.

Betygen delades ut redan på morgonen när klassföreståndarna höll sin sedvanliga predikan av straff och beröm. När Erik fått sitt betyg i handen gick han runt ett varv och tog avsked av lärarna. Det blev ömsesidigt ganska känslosamt. Tosse Berg tog honom om axlarna, med tårar i ögonen och sa att han måste träna hårt för Tokyo.

– Du är en fighter Erik, the whole world loves a fighter, kom ihåg det nu när du kommer ut i en annan värld där inga rådisar kan nå dej längre.

Med Tranan blev det ungefär likadant. Vi måste höras av i framtiden, sa Tranan, jag måste få veta hur det går för dej.

– Hej då Tranan, och tack för betyget.

– Det ska du inte tacka för, det fanns ni två som verkligen var värda, du vet du och...

– Och Pierre?

– Ja just det. Hälsa honom så mycket från mej om ni träffas nån gång.

Taxibilarna hade redan börjat gå i skytteltrafik till Solhovs station för dom som inte blev hämtade av sina föräldrar. Hela skolgården blixtrade och glänste av de stora, mestadels svarta, bilarna.

Före sista avslutningsceremonin i aulan där premier och idrottspriser skulle delas ut gick Erik en sväng bort till vedstapeln vid timmervägen. Jodå, där låg fortfarande hans mössa med tre hål, möglig liksom handskarna.

Han väntade sig inte att han skulle få premiet.

Men när turen kom till belöningen för högsta betyget i realskolan, ett praktverk av Carl Fries i djuptryck och med skolans sigill på försättsbladet, förklarade rektor att det visserligen, med tanke på en osedvanlig plump i sedebetyget som det inte fanns anledning att just här och nu närmare gå in på, hade funnits vissa betänkligheter, men att ett glänsande betyg ändå var ett glänsande betyg.

Och under artiga applåder, precis som för alla andra, fick Erik gå upp och bocka och ta emot boken som Pierre skulle ha fått.

Uppe från podiet betraktade han aulan med björkdekorationerna, alla de kavajklädda eleverna som skulle komma tillbaks till detta helvete, deras pompösa föräldrar som inte visste eller inte ville veta eller rentav gillade hur det var på Stjärnsberg.

Det skulle vara oförlåtligt fegt att inte göra det. Då skulle han ångra sig för resten av sitt liv.

Med ansiktet mot publiken och ryggen mot rektor halade han sakta upp mössan med de tre hålen och spärrade ut den med ena handen så att alla kunde se vad det var.

Applåderna började försiktigt från några av hans klasskamrater. Han stod kvar, han stålsatte sig att stå kvar med mössan sträckt över huvudet. Då spred sig applåderna mer och mer genom realskolan tills det brakade i salen som om, föll det honom plötsligt in, den berömde violinisten just avslutat sitt solonummer.

Då bugade han som tack och slut på föreställningen och sprang ner för trappan och raka vägen ut i en av de väntande taxibilarna. När bilen startade bestämde han sig för att inte se sig om, inte vända sig om en enda gång. Stjärnsberg fanns inte mer.

Han satte sig i en tom tågkupé. På stationen hade han köpt två lösa John Silver mitt framför två rådisar som inte låtsades se och inte låtsades höra. Med oroliga blickar över axeln hade dom sen slunkit in i vagnen näst längst bak fastän dom antagligen hade förstaklassbiljetter dom också.

Han log utan att känna skadeglädje, eller han ville åtminstone att han nu skulle le utan spår av skadeglädje när han tänkte på hur de två skulle sitta där borta i näst sista vagnen och i över en timme vara rädda för att dörren till deras kupé plötsligt skulle ryckas upp och sen snabbt och ljudligt stängas bakom Erik.

Dom skulle vara fångade utan chans att fly. Som råttor, tänkte han och ansträngde sig än en gång för att inte le skadeglatt.

Men dom kunde ju inte veta att det var slut nu. Det var slut och det skulle aldrig hända mer. Allt det där tillhörde en annan värld och Stjärnsberg fanns inte mer.

Han sträckte ut sina händer framför sig och spärrade ut fingrarna. Han höll händerna alldeles stadigt utan att darra. För två år sen hade han haft fullt av små vita ärr kring knogarna efter andras tänder. Nu var dom flesta ärren borta, bara om man såg efter riktigt noga kunde man se spåren. Händerna var rena. Han kände sig över höger armbåge där det fanns ett kraftigt ärr efter Lelles framtänder – hette han Lelle den där? – men ett sådant ärr kunde man ha fått av nästan vadsomhelst. Ett sådant ärr kunde man få om man ramlade av en cykel på grusväg till exempel. Men nu var allt över. Aldrig mer.

Han hade sprättat bort märket med Orion från skolkavajens bröstficka. Han tog det i handen och satte en brinnande tändsticka under. Det brann sakta och pyrande. Han smulade sönder den sista askan med tummen och pekfingret över askkoppen. Sen tände han en av sina två cigarretter.

Någonstans där ute i skogen låg hans och Pierres plastpåse med ett halvt paket John Silver, två rökpinnar att hålla cigarretten med, en ask tändstickor och en halv flaska Vademecum. Kanske skulle ingen hitta den skatten på hundratals år. Och om någon verkligen hittade den efter några hundra år så skulle dom aldrig kunna förstå sammanhanget. Då skulle det inte finnas ett enda spår kvar av Stjärnsberg, inte sten på sten.

Tåget startade med ett plötsligt ryck. Stinsen som vinkat av gick tillbaks in mot stationen med sin hopvikta flaggsemafor.

Han slog upp fönstret lutade sig ut och lät sommarvinden svepa bort stanken från det brända tyget i askkoppen. Sen slängde han cigarretten han hade i handen och tog upp den andra cigarretten från fickan och lät den följa efter. Nu fanns det ju ingen anledning att röka längre.

Han såg med ögon som tårades av fartvinden hur det sörmländska landskapet gled förbi; syrenbersåer, fruktträd som blommade (det kunde inte längre vara äpplen, var det plommon som blommade nu? ) , bondgårdar där människor skymtade bakom en traktor eller ett uthus, boskap, trafik på vägarna och då och då sjöar och skogsdungar – hela den fria världen såg ut så.

Han satte sig ner och slöt ögonen och såg bakom ögonlocken bilder av Pierre och Marja. Han skulle snart kunna träffa dom, han hade ju pengar, kunde förresten jobba i hamnen utan att längre riskera att åka fast som underårig och kunde sen lika gärna bestämma sig för att åka till Geneve som till Savolaks. Först Savolaks, sen Geneve.

Han stod åter med fönstret nerdraget och huvudet utsträckt vädrande i vinden som en hund när tåget rullade in mot Stockholms central. Solreflexerna blänkte i Riddarfjärden. Han var fri nu, ingen visste vem han var och därför fanns inte våldet kvar. Det var slut, det var äntligen slut och han var fri och lycklig.

När han kom in i lägenheten var ingen hemma. Han kånkade in sina väskor med de tunga böckerna i det som en gång varit hans och lillbrorsans rum. Nu var det tydligen bara lillbrorsans rum. Han packade upp en del av sina böcker och stod en stund med ett par torra och dåligt skötta spikskor i handen. Dom var av märket Puma och av äkta känguruläder. Men dom hade i alla fall börjat bli för små. Det var inget att sörja över.

Han rotade lite i garderoberna för att se var han kunde finna plats. Högst upp i en av garderoberna, på hatthyllan längst in, hittade han ett paket med hans namn på. Det hade postats för flera år sen från Läroverket men aldrig öppnats, det var ganska stort och mjukt så att man förstod att innehållet måste vara tyg av något slag. Han tog ner paketet och la det på skrivbordet och försökte gissa.

Han kunde inte komma på det. Men när han slitit upp paketet brast han ut i ett långt och kanske lyckligt skratt. Det var en liten löjlig sidenjacka med drakmönster på ryggen, den som en gång antagligen varit hans käraste ägodel.

Han tog upp jackan och höll den leende framför sig. Det såg nästan ut som en barnstorlek. När han på lek körde in ena armen i den knakade det i det spröda tyget redan när hans underarm försökte bända sig ner i utrymmet närmast axeln.

Han gick ut i badrummet och såg sig i spegeln. Han stod länge och betraktade sig och försökte på något sätt sammanfatta. Han var alltså vuxen. Han var en och sjuttiofem lång och vägde 74 kilo och var 16 och ett halvt år och ganska finnig. När han lutade sig närmare spegeln såg han tydligt de vita ärren här och var i ansiktet.

Som en obehaglig kall vindil fladdrade minnet av den kräkande Silverhielm förbi mellan honom och ansiktet i spegelbilden.

Han la sitt betyg på moderns flygel och gick till posten för att skicka stipendieboken med skolans papperssigill till den rätte ägaren i Geneve. På hemvägen slog det honom att ingen kände igen honom på gatorna. Han tänkte på att det var så det kändes att bli fri. Ingenting syntes utanpå, ingen i omgivningen kunde ju veta att man kom från en sådan där plats.

När han kom tillbaks hem hörde han redan nere i trappan att hon spelade. Det lät som en viss festpolonäs i F-dur.

När han kom in i rummet reste hon sig sakta och leende och sträckte ut armarna och sen omfamnade de varandra länge utan att säga något. Han kände det som om hon blivit mycket mindre, som om hon fått något fågelliknande över sin kropp under de två åren. Försiktigt gjorde han sig loss från hennes milda grepp och sen torkade de båda varandras tårar.

Vid middagen kändes det ändå som att vara bortbjuden. Han talade mest själv, eller möjligen skulle man tänka sig att han konverserade för att det inte skulle bli tyst; om framtiden, om Pierre, om det väldiga berget Matterhorn som stupade rätt upp i himlen och som han sagt Pierre att han en gång skulle bestiga, om hur han skulle läsa juridik för att bli försvarsadvokat, om och ifall han skulle välja Norra Real eller Östra Real, det var ju bara att välja eftersom de högsta poängkraven i Stockholm låg vid tjugo poäng och han hade ju i alla fall (i arresten, tänkte han tyst) skrapat ihop tjugosju poäng och då var det ju bara att välja.

– Men det var illa det där med uppförandebetyget. Jag har aldrig ens hört talas om någon annan som fått D i uppförande, sa farsan. Var det verkligen nödvändigt att sätta på en servitris av allting?

Farsan tuggade obesvärat på maten och försökte se ut som om han bara gjort en anmärkning i förbifarten om försommarvädret. Erik hann uppfatta en varnande blick från modern.

– Du har inte med henne att göra och du ska ge fan i mitt privatliv, svarade han efter att han tänkt efter några sekunder och samtidigt sträckte han sig nonchalant efter saltkaret.

Då slog farsan nosslaget.

DÅ SLOG FARSAN NOSSLAGET OCH TRÄFFADE PERFEKT.

– Som jag sa, upprepade Erik, så ska du ge fullkomligt fan i henne. Jag kommer att resa och hälsa på henne ganska snart förresten.

– Det kommer du inte alls!

– Jo. Utan tvekan.

– Då ska vi talas vid om den saken efter maten. Nu först hörde han att det hette ”talas vid”. Han hade alltid uppfattat det som ”talas svid,” för det hade ju alltid varit det det konkret handlat om.

Resten av middagen blev dyster och tyst. Han betraktade dammkornen som lystes upp i en smal ljusstråle från fönstret och kvällssolen. Han blåste på dammkornen så att det virvlade om i mikrokosmos och sen böjde han lätt som i en lek undan huvudet när farsan på nytt försökte slå ett nosslag.

Farsan måste alltså vara galen, tänkte han. Eller skulle farsan ha kunnat vara Silverhielm, en sån som Silverhielm om han varit yngre och prefekt på den där platsen som inte fanns längre. Antagligen. Och Silverhielm skulle kunna bli som farsan; dom tog aldrig slut, man kom alltså aldrig undan från dom? Det spelade ingen roll om man brände märket av Orion över eld eller låtsades att Stjärnsberg inte fanns längre och att man till och med skulle ha glömt namnet Stjärnsberg. Han tänkte ett slag på märket av Orion som han bränt och som han sen smulat sönder askan av så att askan försvunnit ner i askkoppen i tågkupén.

Middagen var slut och modern började duka ut och bad om lillbrorsans hjälp, precis som vanligt. Och precis som vanligt satt han och farsan kvar tysta några ögonblick vid bordet.

– Jahapp, sa farsan och reste på sig, då går vi och får det undanstökat.

Farsan började gå mot sovrumsdörren utan att ens se om Erik följde efter; han gick mot sovrumsdörren med samma självklarhet han gjort ett helt liv och det var alltså söm om han trodde att Erik skulle följa efter som om Erik vore Romulus eller Remus.

Erik följde efter farsan in i sovrummet och stängde dörren efter sig. Utanför det öppna fönstret hördes en lövsångare, längre bort på andra sidan gården en koltrast. Det var nästan sommar-ljumt i luften.

Farsan stod borta vid sängen i sitt vanliga positionsval.

Han hade det lilla löjliga skohornet i krom med lindat läderhandtag i handen.

Så synd, tänkte Erik, så synd att han inte hade hundpiskan, den flätade hundpiskan i mörkbrunt segt läder med den lilla metallclipen som rev upp skinnet längst ut i den snärtiga änden, så synd att han inte valde piskan idag.

– Nå, sa farsan, ner med byxorna och böj dej framåt!

Erik gick utan att svara fram till dörren och tog in nyckeln som satt på andra sidan. Sen låste han från insidan med två varv och stoppade ner nyckeln i sin vänstra byxficka. Han betraktade mannen som fortfarande var längre än han själv och fortfarande var överlägsen i räckvidd. Men varken räckvidden eller det där lilla skohornet skulle vara mannen till minsta hjälp nu om någon minut. Mannen hade ännu inte börjat bli rädd, han såg bara förbryllad ut. Mannen måste alltså först skrämmas stel.

Erik tog ett djupt andetag.

– Nu ska du lyssna på mej, farsan. Du är ondskan själv och såna som du ska förgöras. Om ungefär en halvtimme kommer du att befinna dej på Sankt Görans sjukhus. Du kommer inte att se på något av ögonen. Ditt näsben kommer att vara avslaget på flera ställen. Din ena arm kommer att vara bruten och du kommer att sakna en del tänder. Och vet du vad du kommer att säga till dom, farsan? Du kommer inte att våga berätta, du kommer att säga att du ramlat i en trappa. Fast ingen kommer att tro dej så kommer du att säga det.

Erik gjorde en paus för att låta orden sjunka in och se hur de verkade; se hur rädslan nu pumpades runt som gift i mannens blodomlopp eller förvandlades till ett virrvarr som av instängda fladdermöss i huvudskålens för trånga bur. Just det, mannen hade höjt skohornet till hälften, men bara till hälften och där var det som om han frusit till mitt i rörelsen. Skräcken verkade, snart skulle mannen vara försvarslös.

Egendomligt, tänkte Erik, den där fågeln utanför fönstret som jag hör alldeles tydligt, fågeln som är det enda som hörs tydligt nu utom farsans andedräkt – varför kommer jag inte på vad den heter? Det är en vanlig fågel, för bara ett halvt år sen skulle jag direkt kunnat säga vilken och nu är det som bortblåst. Men det är lagom att fylla på hans skräck igen:

– Du kommer att säga så även om ingen tror på dej. För om du drar in polisen så berättar jag bara vad du haft för dej i alla år. Du kan ju försöka slå mej med skohornet nu. Ut genom den låsta dörren kommer du ändå inte. När jag är färdig med ditt ansikte ska jag bryta vänster arm på dej. Jag ska bryta den rakt av vid armbågsleden och du kommer att vråla ända tills du tappar medvetandet. Jag svär på det, farsan. Jag ska verkligen göra det. Du ska få skrika och tjuta ända tills du tappar medvetandet av smärtan.

Erik betraktade mannen framför sig. Det hade verkat. Mannen som stod kvar i sin stelnade pose med det lilla löjliga skohornet höjt till hälften var försvarslös nu. Mannen andades tungt genom näsborrarna och var oförmögen att slita blicken från Eriks ansikte.

Varför kommer jag inte på vad fågeln heter? tänkte Erik, och hur kan det komma sig att jag är alldeles lugn fastän jag måste ha väntat ett helt liv på den här stunden. Adrenalinet måste ha pumpats runt i hela min kropp men hjärtat slår inte så häftigt som annars, jag är inte lika nervös som jag borde vara. Märkligt nog är jag inte alls nervös och ändå är det nu mindre än tio sekunder tills hans blod stänkt ut över hela golvet och tapeterna (det gäller att inte halka i blodet sen) och han famlar med dom där långa armarna framför sig utan att se. Jag är ändå alldeles lugn. Men nu måste det väl ändå vara sista gången? Sen aldrig mer. Efter det här är det slut, sen aldrig mer.

Så tog han det första långsamma steget mot den förstenade mannen.

Kapitel 25 : Avslutningsdagen var en... الفصل 25: كان يوم الختام ... Kapitel 25 : Der letzte Tag war ein... Chapter 25 : Closing day was a...

Avslutningsdagen var en kort triumf. كان يوم الختام انتصارًا قصيرًا.

Betygen delades ut redan på morgonen när klassföreståndarna höll sin sedvanliga predikan av straff och beröm. تم توزيع الدرجات بالفعل في الصباح عندما ألقى مدرسو الفصل خطبهم المعتادة بالعقاب والثناء. The grades were handed out in the morning when the headmasters gave their usual sermon of punishment and praise. När Erik fått sitt betyg i handen gick han runt ett varv och tog avsked av lärarna. عندما حصل إريك على درجته ، تجول في حضن وودع المعلمين. When Erik received his grade, he walked around and said goodbye to the teachers. Det blev ömsesidigt ganska känslosamt. أصبح الأمر عاطفيًا بشكل متبادل. It was mutually quite emotional. Tosse Berg tog honom om axlarna, med tårar i ögonen och sa att han måste träna hårt för Tokyo. أخذه توسي بيرج من كتفيه ، والدموع في عينيه ، وقال إنه يجب أن يتدرب بقوة من أجل طوكيو.

– Du är en fighter Erik, the whole world loves a fighter, kom ihåg det nu när du kommer ut i en annan värld där inga rådisar kan nå dej längre. - أنت مقاتل ، إيريك ، العالم كله يحب المقاتل ، تذكر ذلك الآن عندما تخرج إلى عالم آخر حيث لا يمكن للحكماء الوصول إليك بعد الآن.

Med Tranan blev det ungefär likadant. مع ترانان ، كان الأمر مشابهًا إلى حد كبير. Vi måste höras av i framtiden, sa Tranan, jag måste få veta hur det går för dej. قال ترانان ، يجب أن نسمع منك في المستقبل ، يجب أن أعرف كيف حالك.

– Hej då Tranan, och tack för betyget. - مرحبا ترانان ، وشكرا على التقييم.

– Det ska du inte tacka för, det fanns ni två som verkligen var värda, du vet du och... - لا يجب أن تشكرني على ذلك ، كان هناك اثنان منكم يستحقان حقًا ، كما تعلمون و ... - Don't thank me for that, there were two of you who were really worthy, you know, you and...

– Och Pierre? - وبيير؟

– Ja just det. - نعم بالضبط. Hälsa honom så mycket från mej om ni träffas nån gång. قل مرحبا له مني إذا قابلت.

Taxibilarna hade redan börjat gå i skytteltrafik till Solhovs station för dom som inte blev hämtade av sina föräldrar. كانت سيارات الأجرة قد بدأت بالفعل في النقل إلى محطة سولهوف لأولئك الذين لم يتم اصطحابهم من قبل والديهم. Taxis had already started shuttling to Solhov station for those who were not picked up by their parents. Hela skolgården blixtrade och glänste av de stora, mestadels svarta, bilarna. تومض ساحة المدرسة بأكملها وتضيء بالسيارات الكبيرة ، ومعظمها من السود. The whole schoolyard was flashing and shining with the large, mostly black, cars.

Före sista avslutningsceremonin i aulan där premier och idrottspriser skulle delas ut gick Erik en sväng bort till vedstapeln vid timmervägen. قبل الحفل الختامي الأخير في القاعة حيث كان من المقرر تسليم الجوائز والجوائز الرياضية ، سلك إريك التفافًا على طريق الخشب. Before the final closing ceremony in the auditorium where prizes and sports awards were to be awarded, Erik went to the woodpile by the logging road. Ödüllerin ve spor ödüllerinin dağıtılacağı oditoryumdaki kapanış töreninden önce Erik, ağaç kesme yolunun yanındaki odun yığınına doğru yürüdü. Jodå, där låg fortfarande hans mössa med tre hål, möglig liksom handskarna. نعم ، كان لا يزال هناك قبعته بثلاثة ثقوب ، متعفنة مثل القفازات. Evet, üç delikli şapkası hâlâ duruyordu, eldivenleri gibi küflenmişti.

Han väntade sig inte att han skulle få premiet. لم يكن يتوقع استلام الجائزة. He did not expect to receive the premium. Primi almayı beklemiyordu.

Men när turen kom till belöningen för högsta betyget i realskolan, ett praktverk av Carl Fries i djuptryck och med skolans sigill på försättsbladet, förklarade rektor att det visserligen, med tanke på en osedvanlig plump i sedebetyget som det inte fanns anledning att just här och nu närmare gå in på, hade funnits vissa betänkligheter, men att ett glänsande betyg ändå var ett glänsande betyg. ولكن عندما جاء الدور لمكافأة أعلى علامة في المدرسة الثانوية ، وهو عمل رائع لكارل فرايز في طباعة النقش الغائر وختم المدرسة على الصفحة الأولى ، أوضح مدير المدرسة أنه في الواقع ، نظرًا لخرق غير عادي في الدرجة الأخلاقية أنه لا يوجد سبب للدخول هنا والآن الخوض في مزيد من التفاصيل ، كانت هناك بعض الهواجس ، لكن هذه الدرجة اللامعة كانت لا تزال درجة لامعة. But when it came to the reward for the highest grade in the secondary school, a magnificent work by Carl Fries in intaglio printing and with the school's seal on the front page, the headmaster explained that, although there had been some misgivings, given an unusual bump in the banknote, which there was no need to go into at the moment, a shiny grade was still a shiny grade. Ancak, Carl Fries'in çukur baskı tekniğiyle yaptığı ve kapak sayfasında okulun mührünün yer aldığı muhteşem bir eser olan ortaokulun en yüksek notunun ödüllendirilmesi söz konusu olduğunda, okul müdürü, banknottaki olağandışı bir tümsek nedeniyle bazı şüpheler olsa da, şu anda bu konuya girmeye gerek olmadığını, parlak bir notun yine de parlak bir not olduğunu açıkladı.

Och under artiga applåder, precis som för alla andra, fick Erik gå upp och bocka och ta emot boken som Pierre skulle ha fått. وأثناء التصفيق المهذب ، تمامًا مثل أي شخص آخر ، نهض إريك وانحنى واستلم الكتاب الذي كان سيحصل عليه بيير. And to polite applause, just like everyone else, Erik had to go up and bow and receive the book that Pierre should have received. Ve herkes gibi Erik de kibar alkışlar arasında Pierre'in alması gereken kitabı almak için ayağa kalkıp eğilmek zorunda kaldı.

Uppe från podiet betraktade han aulan med björkdekorationerna, alla de kavajklädda eleverna som skulle komma tillbaks till detta helvete, deras pompösa föräldrar som inte visste eller inte ville veta eller rentav gillade hur det var på Stjärnsberg. من المنصة ، نظر إلى القاعة بزخارف البتولا ، وجميع الطلاب الذين يرتدون السترات والذين سيعودون إلى هذا الجحيم ، وآباءهم الأبهاء الذين لم يعرفوا أو لم يريدوا أن يعرفوا أو حتى أحبوا ما كان عليه كما هو الحال في Stjärnsberg. From the podium, he looked down on the birch-decorated hall, all the jacket-clad students who were going back to this hell, their pompous parents who didn't know or didn't want to know or even liked what it was like at Stjärnsberg. Kürsüden huş ağacıyla süslenmiş salona, bu cehenneme geri dönecek olan ceketli öğrencilere, onların Stjärnsberg'in nasıl bir yer olduğunu bilmeyen, bilmek istemeyen ve hatta bundan hoşlanmayan kendini beğenmiş ebeveynlerine baktı.

Det skulle vara oförlåtligt fegt att inte göra det. سيكون من الجبانة بشكل لا يغتفر عدم القيام بذلك. It would be unforgivably cowardly not to do so. Bunu yapmamak affedilmez bir korkaklık olurdu. Då skulle han ångra sig för resten av sitt liv. ثم يندم على ذلك لبقية حياته. Then he would regret it for the rest of his life. Hayatının geri kalanında pişmanlık duyacaktı.

Med ansiktet mot publiken och ryggen mot rektor halade han sakta upp mössan med de tre hålen och spärrade ut den med ena handen så att alla kunde se vad det var. وجهه للجمهور وظهره إلى مدير المدرسة ، قام ببطء بسحب القبعة ذات الثقوب الثلاثة ومنعها بيد واحدة حتى يتمكن الجميع من رؤية ما هي عليه. Seyircilerin karşısında ve sırtı müdüre dönük olarak, üç delikli başlığı yavaşça çıkardı ve herkesin ne olduğunu görebilmesi için bir eliyle yaydı.

Applåderna började försiktigt från några av hans klasskamrater. بدأ التصفيق بلطف من بعض زملائه في الفصل. Han stod kvar, han stålsatte sig att stå kvar med mössan sträckt över huvudet. وقف ثابتًا ، وثبّت نفسه ليقف ساكنًا وقبعته ممدودة فوق رأسه. He stood still, he resolved to stand still with his cap pulled over his head. Då spred sig applåderna mer och mer genom realskolan tills det brakade i salen som om, föll det honom plötsligt in, den berömde violinisten just avslutat sitt solonummer. ثم انتشر التصفيق أكثر فأكثر عبر المدرسة الحقيقية حتى ازدهرت القاعة وكأن عازف الكمان الشهير قد انتهى للتو من رقمه الفردي. Then the applause spread more and more through the secondary school until the hall erupted as if, it suddenly occurred to him, the famous violinist had just finished his solo.

Då bugade han som tack och slut på föreställningen och sprang ner för trappan och raka vägen ut i en av de väntande taxibilarna. ثم انحنى كشكر له وأنهى العرض وركض على الدرج وخرج مباشرة إلى إحدى سيارات الأجرة المنتظرة. När bilen startade bestämde han sig för att inte se sig om, inte vända sig om en enda gång. عندما بدأت السيارة ، قرر ألا ينظر حوله ، ولا يستدير ولو مرة واحدة. Stjärnsberg fanns inte mer. لم يكن Stjärnsberg أكثر من ذلك.

Han satte sig i en tom tågkupé. جلس في مقصورة قطار فارغة. He sat down in an empty train compartment. På stationen hade han köpt två lösa John Silver mitt framför två rådisar som inte låtsades se och inte låtsades höra. في المحطة ، كان قد اشترى اثنين من جون سيلفرز أمام اثنين من أعضاء المجلس الذين لم يتظاهروا بالرؤية ولم يتظاهروا بالاستماع. At the station he had bought two loose John Silver's in front of two roughnecks who didn't pretend to see and didn't pretend to hear. Med oroliga blickar över axeln hade dom sen slunkit in i vagnen näst längst bak fastän dom antagligen hade förstaklassbiljetter dom också. مع نظرات قلقة على أكتافهم ، تسللوا بعد ذلك إلى العربة المجاورة للظهر ، على الرغم من أنه ربما كان لديهم تذاكر من الدرجة الأولى أيضًا. With worried looks over their shoulders, they had then slipped into the carriage at the very back, even though they probably had first class tickets too.

Han log utan att känna skadeglädje, eller han ville åtminstone att han nu skulle le utan spår av skadeglädje när han tänkte på hur de två skulle sitta där borta i näst sista vagnen och i över en timme vara rädda för att dörren till deras kupé plötsligt skulle ryckas upp och sen snabbt och ljudligt stängas bakom Erik. ابتسم دون أي أثر للشماتة ، أو على الأقل أراده أن يبتسم الآن دون أي أثر للشماتة وهو يفكر في كيف سيجلس الاثنان هناك في العربة قبل الأخيرة ولأكثر من ساعة يخاف من أن الباب سيتم فتح مقصورتها فجأة ثم يتم إغلاقها بسرعة وبصوت صاخب خلف إريك. He smiled without gloating, or at least he wanted him to smile without a trace of gloating now as he thought of the two of them sitting over there in the second-to-last carriage, fearing for over an hour that the door to their compartment would suddenly be jerked open and then quickly and loudly closed behind Erik.

Dom skulle vara fångade utan chans att fly. سيكونون محاصرين دون أي فرصة للهروب. Som råttor, tänkte han och ansträngde sig än en gång för att inte le skadeglatt. كان يعتقد أنه مثل الفئران ، حاول مرة أخرى ألا تبتسم بشكل مؤذ. Like rats, he thought, trying once again not to smile mischievously.

Men dom kunde ju inte veta att det var slut nu. لكنهم لم يعرفوا أن الأمر انتهى الآن. Det var slut och det skulle aldrig hända mer. Allt det där tillhörde en annan värld och Stjärnsberg fanns inte mer.

Han sträckte ut sina händer framför sig och spärrade ut fingrarna. مد يديه أمامه وشق أصابعه. Han höll händerna alldeles stadigt utan att darra. أمسك يديه بثبات شديد دون أن يرتجف. För två år sen hade han haft fullt av små vita ärr kring knogarna efter andras tänder. قبل عامين كان لديه الكثير من الندوب البيضاء الصغيرة حول مفاصل أصابعه من أسنان الآخرين. Two years ago, he had a lot of small white scars around his knuckles from other people's teeth. Nu var dom flesta ärren borta, bara om man såg efter riktigt noga kunde man se spåren. الآن اختفت معظم الندبات ، فقط إذا نظرت عن كثب يمكنك رؤية المسارات. Händerna var rena. Han kände sig över höger armbåge där det fanns ett kraftigt ärr efter Lelles framtänder – hette han Lelle den där? لقد شعر فوق كوعه الأيمن حيث توجد ندبة ثقيلة من أسنان ليل الأمامية - هل كان اسمه ليل ذلك؟ – men ett sådant ärr kunde man ha fått av nästan vadsomhelst. - لكن مثل هذه الندبة يمكن أن تكون ناجمة عن أي شيء تقريبًا. Ett sådant ärr kunde man få om man ramlade av en cykel på grusväg till exempel. يمكن أن تصاب بمثل هذه الندبة إذا سقطت من دراجة على طريق ترابي ، على سبيل المثال. Men nu var allt över. Aldrig mer.

Han hade sprättat bort märket med Orion från skolkavajens bröstficka. كان قد نفض شارة أوريون من جيب صدر سترته المدرسية. Han tog det i handen och satte en brinnande tändsticka under. أخذها في يده ووضع عود ثقاب تحتها. Det brann sakta och pyrande. اشتعلت ببطء وبصوت مشتعل. Han smulade sönder den sista askan med tummen och pekfingret över askkoppen. انهار آخر الرماد بإبهامه وسبابة على منفضة سجائر. Sen tände han en av sina två cigarretter. ثم أشعل إحدى سيجارتين.

Någonstans där ute i skogen låg hans och Pierres plastpåse med ett halvt paket John Silver, två rökpinnar att hålla cigarretten med, en ask tändstickor och en halv flaska Vademecum. في مكان ما في الغابة ، كان كيسه البلاستيكي هو وحقيبة بيير البلاستيكية مع نصف علبة من جون سيلفر ، وعصي تدخين لحمل السيجارة ، وعلبة أعواد ثقاب ونصف زجاجة من Vademecum. Kanske skulle ingen hitta den skatten på hundratals år. ربما لم يجد أحد ذلك الكنز لمئات السنين. Och om någon verkligen hittade den efter några hundra år så skulle dom aldrig kunna förstå sammanhanget. وإذا وجدها شخص ما حقًا بعد بضع مئات من السنين ، فلن يتمكن أبدًا من فهم السياق. Då skulle det inte finnas ett enda spår kvar av Stjärnsberg, inte sten på sten. عندها لن يكون هناك أثر واحد من Stjärnsberg ، وليس حجر على حجر.

Tåget startade med ett plötsligt ryck. بدأ القطار بهزة مفاجئة. Stinsen som vinkat av gick tillbaks in mot stationen med sin hopvikta flaggsemafor. عاد ستينسن ، الذي كان يلوح ، عائداً نحو المحطة بإشارة مطوية علمه.

Han slog upp fönstret lutade sig ut och lät sommarvinden svepa bort stanken från det brända tyget i askkoppen. فتح النافذة وانحنى إلى الخارج وترك ريح الصيف تزيل الرائحة الكريهة من القماش المحترق في منفضة السجائر. Sen slängde han cigarretten han hade i handen och tog upp den andra cigarretten från fickan och lät den följa efter. ثم ألقى السيجارة التي كانت في يده وأخذ السيجارة الأخرى من جيبه وتركها تتبعها. Nu fanns det ju ingen anledning att röka längre. الآن لم يعد هناك سبب للتدخين.

Han såg med ögon som tårades av fartvinden hur det sörmländska landskapet gled förbi; syrenbersåer, fruktträd som blommade (det kunde inte längre vara äpplen, var det plommon som blommade nu? راقب بعيون تمزقها الريح المتسارعة انزلاق المناظر الطبيعية في سورملاند. عرش أرجواني ، أشجار الفاكهة التي نمت (لم يعد من الممكن أن تكون تفاح ، هل أزهر البرقوق الآن؟ ) , bondgårdar där människor skymtade bakom en traktor eller ett uthus, boskap, trafik på vägarna och då och då sjöar och skogsdungar – hela den fria världen såg ut så. ) ، والمزارع حيث يمكن رؤية الناس خلف جرار أو مبنى خارجي ، والماشية ، وحركة المرور على الطرق والبحيرات والغابات العرضية - بدا العالم الحر كله هكذا.

Han satte sig ner och slöt ögonen och såg bakom ögonlocken bilder av Pierre och Marja. جلس وأغمض عينيه ورأى خلف جفنيه صور بيير ومارجا. Han skulle snart kunna träffa dom, han hade ju pengar, kunde förresten jobba i hamnen utan att längre riskera att åka fast som underårig och kunde sen lika gärna bestämma sig för att åka till Geneve som till Savolaks. سيتمكن قريبًا من مقابلتهم ، وكان لديه المال ، بالمناسبة ، يمكنه العمل في الميناء دون أن يخاطر بعد الآن بالقبض عليه كقاصر ، ويمكنه حينئذٍ أن يقرر بسهولة الذهاب إلى جنيف مثل سافولاكس. Först Savolaks, sen Geneve. في البداية سافولاكس ، ثم جنيف.

Han stod åter med fönstret nerdraget och huvudet utsträckt vädrande i vinden som en hund när tåget rullade in mot Stockholms central. وقف مرة أخرى والنافذة متدحرجة لأسفل ورأسه ممدود وهو ينفخ في الريح مثل الكلب عندما تدحرج القطار إلى وسط ستوكهولم. Solreflexerna blänkte i Riddarfjärden. أشرقت انعكاسات الشمس في ريدارفجاردين. Han var fri nu, ingen visste vem han var och därför fanns inte våldet kvar. لقد كان حراً الآن ، ولم يعرف أحد من هو ، وبالتالي لم يبق العنف. Det var slut, det var äntligen slut och han var fri och lycklig. لقد انتهى الأمر ، وانتهى الأمر أخيرًا وكان حراً وسعيدًا.

När han kom in i lägenheten var ingen hemma. عندما دخل الشقة ، لم يكن أحد في المنزل. Han kånkade in sina väskor med de tunga böckerna i det som en gång varit hans och lillbrorsans rum. حمل حقائبه بالكتب الثقيلة إلى ما كان في السابق غرفة له ولأخيه الصغير. Nu var det tydligen bara lillbrorsans rum. الآن يبدو أنها كانت مجرد غرفة للأخ الصغير. Han packade upp en del av sina böcker och stod en stund med ett par torra och dåligt skötta spikskor i handen. قام بفك بعض كتبه ووقف لبعض الوقت حاملاً زوجًا من الأحذية المسننة الجافة وسيئة الصيانة في يده. Dom var av märket Puma och av äkta känguruläder. كانت من ماركة بوما ومصنوعة من جلد الكنغر الأصلي. Men dom hade i alla fall börjat bli för små. لكن على أي حال ، فقد بدأوا في الصغر. Det var inget att sörja över. لم يكن هناك شيء للحزن.

Han rotade lite i garderoberna för att se var han kunde finna plats. بحث في الخزائن قليلاً ليرى أين يمكن أن يجد مكانًا. Högst upp i en av garderoberna, på hatthyllan längst in, hittade han ett paket med hans namn på. في الجزء العلوي من إحدى الخزانات ، على رف القبعة في النهاية ، وجد حزمة عليها اسمه. Det hade postats för flera år sen från Läroverket men aldrig öppnats, det var ganska stort och mjukt så att man förstod att innehållet måste vara tyg av något slag. لقد تم إرسالها بالبريد منذ عدة سنوات من المجلس الوطني للتعليم ولكن لم يتم فتحها أبدًا ، وكانت كبيرة جدًا وناعمة بحيث كان من المفهوم أن المحتويات يجب أن تكون من نوع ما. Han tog ner paketet och la det på skrivbordet och försökte gissa. أنزل العبوة ووضعها على المكتب وحاول التخمين.

Han kunde inte komma på det. لم يستطع معرفة ذلك. Men när han slitit upp paketet brast han ut i ett långt och kanske lyckligt skratt. ولكن عندما مزق العبوة ، انفجر ضاحكًا طويلًا وربما سعيدًا. Det var en liten löjlig sidenjacka med drakmönster på ryggen, den som en gång antagligen varit hans käraste ägodel. كانت سترة صغيرة من الحرير سخيفة مع نمط تنين على ظهرها ، والتي ربما كانت في يوم من الأيام أعز ما يملكه.

Han tog upp jackan och höll den leende framför sig. رفع السترة وأمسكها أمامه مبتسمًا. Det såg nästan ut som en barnstorlek. بدا وكأنه بحجم طفل. När han på lek körde in ena armen i den knakade det i det spröda tyget redan när hans underarm försökte bända sig ner i utrymmet närmast axeln. عندما ركض إحدى ذراعيه فيه بشكل هزلي ، تصدع النسيج الهش حتى عندما حاول ساعده شق طريقه إلى الفضاء الأقرب إلى الكتف.

Han gick ut i badrummet och såg sig i spegeln. دخل الحمام ونظر في المرآة. Han stod länge och betraktade sig och försökte på något sätt sammanfatta. وقف لفترة طويلة ينظر إلى نفسه وحاول بطريقة أو بأخرى أن يلخص. Han var alltså vuxen. Han var en och sjuttiofem lång och vägde 74 kilo och var 16 och ett halvt år och ganska finnig. كان يبلغ من العمر واحدًا وخمسة وسبعون عامًا ووزنه 74 كيلوجرامًا وكان عمره 16 عامًا ونصف وكان منمشًا إلى حد ما. När han lutade sig närmare spegeln såg han tydligt de vita ärren här och var i ansiktet. كان يميل بالقرب من المرآة ، ورأى بوضوح الندوب البيضاء هنا وهناك على وجهه.

Som en obehaglig kall vindil fladdrade minnet av den kräkande Silverhielm förbi mellan honom och ansiktet i spegelbilden. مثل نسيم بارد مزعج ، ترفرفت ذكرى سيلفرهيلم القيء بينه وبين وجهه في صورة المرآة. Like an unpleasant cold wind, the memory of the vomiting Silverhielm fluttered between him and the face in the mirror.

Han la sitt betyg på moderns flygel och gick till posten för att skicka stipendieboken med skolans papperssigill till den rätte ägaren i Geneve. وضع درجته على جناح والدته وذهب إلى مكتب البريد لإرسال كتاب المنحة مع ختم المدرسة الورقي إلى صاحبها الشرعي في جنيف. Er legte seine Noten auf den Flügel seiner Mutter und ging zur Post, um das Stipendienbuch mit dem Papiersiegel der Schule an seinen rechtmäßigen Besitzer in Genf zu schicken. He put his diploma on his mother's grand piano and went to the post office to send the scholarship book with the school's paper seal to the rightful owner in Geneva. På hemvägen slog det honom att ingen kände igen honom på gatorna. في طريقه إلى المنزل ، صدمه أن أحداً لم يتعرف عليه في الشارع. Auf dem Heimweg fiel ihm auf, dass ihn auf der Straße niemand erkannte. On his way home, it struck him that no one recognized him on the streets. Han tänkte på att det var så det kändes att bli fri. كان يعتقد أن هذا هو ما شعرت به عندما تكون حراً. Er dachte, dass es sich so anfühlte, frei zu sein. Ingenting syntes utanpå, ingen i omgivningen kunde ju veta att man kom från en sådan där plats. لم يكن هناك شيء مرئي من الخارج ، ولا أحد يعرف أنك أتيت من هذا المكان. Von außen war nichts zu sehen, niemand in der Umgebung konnte wissen, dass Sie von einem solchen Ort kamen. Nothing could be seen from the outside, no one in the surroundings could know that you came from such a place.

När han kom tillbaks hem hörde han redan nere i trappan att hon spelade. عندما عاد إلى المنزل ، سمعها بالفعل وهي تلعب في الطابق السفلي. Als er nach Hause kam, hörte er sie schon unten spielen. Det lät som en viss festpolonäs i F-dur. بدا الأمر وكأنه حزب بولونيز معين في F الكبرى. Es klang wie eine gewisse Party-Polonaise in F-Dur. It sounded like a certain party polonaise in F major.

När han kom in i rummet reste hon sig sakta och leende och sträckte ut armarna och sen omfamnade de varandra länge utan att säga något. عندما دخل الغرفة وقفت ببطء وتبتسم ومدت ذراعيها ثم عانق كل منهما الآخر لفترة طويلة دون أن ينبس ببنت شفة. Als er den Raum betrat, stand sie langsam und lächelnd auf und streckte die Arme aus, und dann umarmten sie sich lange, ohne etwas zu sagen. Han kände det som om hon blivit mycket mindre, som om hon fått något fågelliknande över sin kropp under de två åren. شعر كما لو أنها أصبحت أصغر بكثير ، كما لو كانت قد اكتسبت شيئًا يشبه الطيور على جسدها على مدار عامين. Er hatte das Gefühl, als wäre sie viel kleiner geworden, als hätte sie in den zwei Jahren etwas Vogelhaftes über ihren Körper bekommen. He felt as if she had become much smaller, as if she had gained something bird-like about her body over the two years. Försiktigt gjorde han sig loss från hennes milda grepp och sen torkade de båda varandras tårar. حرّر نفسه بعناية من قبضتها اللطيفة ثم يمسح كلاهما دموع بعضهما البعض. Vorsichtig löste er sich aus ihrem sanften Griff und dann wischten sie sich gegenseitig die Tränen ab.

Vid middagen kändes det ändå som att vara bortbjuden. في العشاء ، شعرت وكأنك مدعوة بعيدًا. Beim Abendessen fühlte es sich immer noch an, als wäre man eingeladen. At dinner, it still felt like being invited away. Han talade mest själv, eller möjligen skulle man tänka sig att han konverserade för att det inte skulle bli tyst; om framtiden, om Pierre, om det väldiga berget Matterhorn som stupade rätt upp i himlen och som han sagt Pierre att han en gång skulle bestiga, om hur han skulle läsa juridik för att bli försvarsadvokat, om och ifall han skulle välja Norra Real eller Östra Real, det var ju bara att välja eftersom de högsta poängkraven i Stockholm låg vid tjugo poäng och han hade ju i alla fall (i arresten, tänkte han tyst) skrapat ihop tjugosju poäng och då var det ju bara att välja. تحدث في الغالب بنفسه ، أو ربما يتخيل المرء أنه كان يتحدث حتى لا يكون هناك صمت ؛ عن المستقبل ، عن بيير ، عن جبل ماترهورن الضخم الذي سقط مباشرة في السماء وأنه أخبر بيير أنه سيصعد يومًا ما ، وكيف سيدرس القانون ليصبح محامي دفاع ، إذا كان سيختار نورا ريال أو East Real ، كان الأمر مجرد مسألة اختيار لأن أعلى متطلبات النقاط في ستوكهولم كانت عشرين نقطة وكان لديه على أي حال (في السجن ، فكر بصمت) جمع سبعة وعشرين نقطة معًا ثم كان الأمر مجرد مسألة اختيار.

– Men det var illa det där med uppförandebetyget. - لكن هذا كان سيئًا مع تصنيف السلوك. - But that was a bad thing about the conduct report. Jag har aldrig ens hört talas om någon annan som fått D i uppförande, sa farsan. قال الأب ، لم أسمع أبدًا عن أي شخص آخر حصل على درجة D في السلوك. I've never even heard of anyone else getting a D in conduct," said the father. Var det verkligen nödvändigt att sätta på en servitris av allting? هل كان من الضروري حقًا ارتداء نادلة في كل شيء؟ Was it really necessary to screw a waitress out of everything?

Farsan tuggade obesvärat på maten och försökte se ut som om han bara gjort en anmärkning i förbifarten om försommarvädret. يمضغ الأب طعامه بشكل عرضي وحاول أن يبدو كما لو أنه قد أدلى فقط بملاحظة عابرة عن طقس الصيف المبكر. My father chewed his food effortlessly and tried to look as if he had only made a passing remark about the early summer weather. Yaşlı adam zahmetsizce yemeğini çiğnedi ve sanki sadece erken yaz havasıyla ilgili geçici bir yorum yapmış gibi görünmeye çalıştı. Erik hann uppfatta en varnande blick från modern. التقط إريك نظرة تحذير من الأم.

– Du har inte med henne att göra och du ska ge fan i mitt privatliv, svarade han efter att han tänkt efter några sekunder och samtidigt sträckte han sig nonchalant efter saltkaret. - ليس لديك علاقة بها وأنت ستهتم بحياتي الخاصة ، أجاب بعد أن فكر لبضع ثوان وفي نفس الوقت وصل بلا مبالاة إلى حاوية الملح. - You don't have anything to do with her and you don't give a damn about my private life," he replied after thinking for a few seconds, while nonchalantly reaching for the salt shaker. - Onunla hiçbir ilgin yok ve benim özel hayatım da senin umurunda değil," diye cevap verdi birkaç saniye düşündükten sonra, umursamaz bir tavırla tuzluğa uzanırken.

Då slog farsan nosslaget. ثم صفع الأب على أنفه. Then the old man struck the nose.

DÅ SLOG FARSAN NOSSLAGET OCH TRÄFFADE PERFEKT. ثم ضرب أبي معركة الأنف وضرب بشكل مثالي.

– Som jag sa, upprepade Erik, så ska du ge fullkomligt fan i henne. - كما قلت ، كرر إيريك ، يجب أن تضاجعها تمامًا. - "Like I said," Erik repeated, "you shouldn't give a damn about her. - "Dediğim gibi," diye tekrarladı Erik, "onu umursamalısın. Jag kommer att resa och hälsa på henne ganska snart förresten. بالمناسبة ، سأسافر وأزورها قريبًا. Bu arada çok yakında seyahat edip onu ziyaret edeceğim.

– Det kommer du inte alls! - لن تفعل ذلك على الإطلاق!

– Jo. - نعم. Utan tvekan. مما لا شك فيه.

– Då ska vi talas vid om den saken efter maten. - ثم سنتحدث عن هذا الأمر بعد الأكل. Nu först hörde han att det hette ”talas vid”. الآن فقط سمع أنه تم تسميتها "تحدث في". Only now did he hear that it was called 'speaking to'. Han hade alltid uppfattat det som ”talas svid,” för det hade ju alltid varit det det konkret handlat om. لقد فهمها دائمًا على أنها "مرارة منطوقة" ، لأن هذا كان دائمًا ما يدور حوله بشكل ملموس. He had always understood it as "talas svid," because that's what it had always been about.

Resten av middagen blev dyster och tyst. كان باقي العشاء قاتما وهادئا. The rest of the dinner was gloomy and quiet. Han betraktade dammkornen som lystes upp i en smal ljusstråle från fönstret och kvällssolen. شاهد حبيبات الغبار مضاءة في شعاع ضيق من الضوء من النافذة وشمس المساء. He watched the grains of dust illuminated in a narrow beam of light from the window and the evening sun. Han blåste på dammkornen så att det virvlade om i mikrokosmos och sen böjde han lätt som i en lek undan huvudet när farsan på nytt försökte slå ett nosslag. قام بتفجير حبيبات الغبار حتى دارت حولها في صورة مصغرة ثم ثنى رأسه قليلاً كما لو كان في لعبة عندما حاول الأب أن ينفخ أنفه مرة أخرى. He blew on the dust particles so that they swirled in microcosm and then, as if in a game, he slightly bent his head away when his father tried to hit a nose again.

Farsan måste alltså vara galen, tänkte han. لذلك كان يعتقد أن الأب مجنون. The father must be crazy, he thought. Eller skulle farsan ha kunnat vara Silverhielm, en sån som Silverhielm om han varit yngre och prefekt på den där platsen som inte fanns längre. أو يمكن أن يكون الأب سيلفرهيلم ، شخصًا مثل سيلفرهيلم إذا كان أصغر سنًا وحاكمًا في ذلك المكان الذي لم يعد موجودًا. Antagligen. المحتمل. Och Silverhielm skulle kunna bli som farsan; dom tog aldrig slut, man kom alltså aldrig undan från dom? ويمكن أن يصبح سيلفرهيلم مثل الأب ؛ لم ينتهوا أبدًا ، لذا لم تفلت منهم أبدًا؟ And Silverhielm could be like my father; they never ran out, so you never got away from them? Det spelade ingen roll om man brände märket av Orion över eld eller låtsades att Stjärnsberg inte fanns längre och att man till och med skulle ha glömt namnet Stjärnsberg. لا يهم ما إذا كنت قد أحرقت علامة Orion على النار أو تظاهرت بأن Stjärnsberg لم يعد موجودًا وأنك قد نسيت اسم Stjärnsberg. Han tänkte ett slag på märket av Orion som han bränt och som han sen smulat sönder askan av så att askan försvunnit ner i askkoppen i tågkupén. فكر للحظة في ماركة أوريون التي أحرقها ، ثم قام بتفتيت الرماد حتى اختفى الرماد في منفضة سجائر في مقصورة القطار.

Middagen var slut och modern började duka ut och bad om lillbrorsans hjälp, precis som vanligt. انتهى العشاء وبدأت الأم في تجهيز المائدة وطلبت مساعدة الأخ الصغير ، كالمعتاد. Och precis som vanligt satt han och farsan kvar tysta några ögonblick vid bordet. وكالعادة ، ظل هو ووالده صامتين لبضع لحظات على الطاولة.

– Jahapp, sa farsan och reste på sig, då går vi och får det undanstökat. - نعم ، قال الأب وقام ، ثم سنذهب ونحل الأمر. - "Yeah," said the old man and stood up, "let's go and get it cleaned up.

Farsan började gå mot sovrumsdörren utan att ens se om Erik följde efter; han gick mot sovrumsdörren med samma självklarhet han gjort ett helt liv och det var alltså söm om han trodde att Erik skulle följa efter som om Erik vore Romulus eller Remus. بدأ الأب في السير نحو باب غرفة النوم دون أن ينظر حتى ليرى ما إذا كان إريك قد تبعه ؛ مشى نحو باب غرفة النوم بنفس الوعي الذاتي الذي مارسه طوال حياته ، وبالتالي كانت فكرة جيدة إذا كان يعتقد أن إريك سيتبعه كما لو كان إريك رومولوس أو ريموس.

Erik följde efter farsan in i sovrummet och stängde dörren efter sig. تبع إريك والده إلى غرفة النوم وأغلق الباب خلفه. Utanför det öppna fönstret hördes en lövsångare, längre bort på andra sidan gården en koltrast. يمكن سماع صوت طائر خارج النافذة المفتوحة ، وطائر شحرور بعيدًا على الجانب الآخر من الفناء. Outside the open window a warbler could be heard, further away on the other side of the yard a blackbird. Det var nästan sommar-ljumt i luften. كان الجو دافئًا في الصيف تقريبًا. There was an almost summer-like warmth in the air.

Farsan stod borta vid sängen i sitt vanliga positionsval. كان الأب بعيدًا عن السرير في وضعه المعتاد. Dad was standing by the bed in his usual position.

Han hade det lilla löjliga skohornet i krom med lindat läderhandtag i handen. كان لديه قرن الحذاء الصغير السخيف المصنوع من الكروم بمقبض جلدي ملفوف في يده.

Så synd, tänkte Erik, så synd att han inte hade hundpiskan, den flätade hundpiskan i mörkbrunt segt läder med den lilla metallclipen som rev upp skinnet längst ut i den snärtiga änden, så synd att han inte valde piskan idag. يعتقد إريك أنه أمر سيئ للغاية ، لأنه لم يكن لديه سوط الكلب ، الكلب المضفر يجلد في جلد بني غامق قاسي مع مشبك معدني صغير مزق الجلد عند أقصى طرف مدبب ، ومن المؤسف أنه لم يختر سوط اليوم. What a pity, Erik thought, what a pity he didn't have the dog whip, the braided dog whip in dark brown tough leather with the little metal clip that tore the leather at the far end, what a pity he didn't choose the whip today.

– Nå, sa farsan, ner med byxorna och böj dej framåt! - حسنًا ، قال الأب ، انزل بنطالك وانحني إلى الأمام!

Erik gick utan att svara fram till dörren och tog in nyckeln som satt på andra sidan. دون إجابة ، ذهب إريك إلى الباب وأخذ المفتاح الموجود على الجانب الآخر. Sen låste han från insidan med två varv och stoppade ner nyckeln i sin vänstra byxficka. ثم أقفل من الداخل بدورتين ووضع المفتاح في جيب بنطاله الأيسر. Han betraktade mannen som fortfarande var längre än han själv och fortfarande var överlägsen i räckvidd. كان ينظر إلى الرجل الذي كان لا يزال أطول منه وما زال متفوقًا في المنال. He looked at the man who was still taller than himself and still superior in reach. Men varken räckvidden eller det där lilla skohornet skulle vara mannen till minsta hjälp nu om någon minut. لكن لن يكون الوصول إلى هذا الحذاء ولا ذاك الحذاء الصغير أقل مساعدة للرجل الآن في غضون دقيقة. Mannen hade ännu inte börjat bli rädd, han såg bara förbryllad ut. لم يبدأ الرجل بالخوف بعد ، لقد بدا في حيرة من أمره. The man had not yet started to get scared, he just looked puzzled. Mannen måste alltså först skrämmas stel. لذلك يجب أن يكون الرجل خائفًا أولاً. So the man must first be scared stiff.

Erik tog ett djupt andetag. أخذ إريك نفسا عميقا.

– Nu ska du lyssna på mej, farsan. - الآن يجب أن تسمعني يا أبي. Du är ondskan själv och såna som du ska förgöras. أنت شرير بحد ذاته وهؤلاء يجب أن تهلك. You are evil itself and those like you will be destroyed. Om ungefär en halvtimme kommer du att befinna dej på Sankt Görans sjukhus. بعد حوالي نصف ساعة ستكون في مستشفى سانكت جوران. Du kommer inte att se på något av ögonen. لن تنظر إلى أي من العيون. Ditt näsben kommer att vara avslaget på flera ställen. سيتم إيقاف عظام الأنف في عدة أماكن. Din ena arm kommer att vara bruten och du kommer att sakna en del tänder. سيتم كسر أحد ذراعيك وستفقد بعض الأسنان. Och vet du vad du kommer att säga till dom, farsan? وهل تعرف ماذا ستقول لهم يا أبي؟ Du kommer inte att våga berätta, du kommer att säga att du ramlat i en trappa. لن تجرؤ على القول ، ستقول إنك سقطت من على درج. Fast ingen kommer att tro dej så kommer du att säga det. على الرغم من أن لا أحد سيصدقك ، إلا أنك ستقول ذلك.

Erik gjorde en paus för att låta orden sjunka in och se hur de verkade; se hur rädslan nu pumpades runt som gift i mannens blodomlopp eller förvandlades till ett virrvarr som av instängda fladdermöss i huvudskålens för trånga bur. توقف إيريك مؤقتًا للسماح للكلمات بالغرق ليرى كيف تعمل ؛ انظر كيف ينتشر الخوف الآن مثل السم في مجرى دم الرجل أو تحول إلى خليط مثل الخفافيش المحاصرة في قفص الجمجمة المزدحم للغاية. Erik paused to let the words sink in and see how they worked; see how the fear was now being pumped around like poison in the man's bloodstream or turned into a tangle of trapped bats in the head bowl's too-close cage. Just det, mannen hade höjt skohornet till hälften, men bara till hälften och där var det som om han frusit till mitt i rörelsen. هذا صحيح ، لقد رفع الرجل قرن الحذاء في منتصف الطريق ، ولكن في منتصف الطريق فقط وكان الأمر كما لو كان قد تجمد في منتصف الحركة. Skräcken verkade, snart skulle mannen vara försvarslös. بدا الرعب ، وسرعان ما سيكون الرجل أعزل.

Egendomligt, tänkte Erik, den där fågeln utanför fönstret som jag hör alldeles tydligt, fågeln som är det enda som hörs tydligt nu utom farsans andedräkt – varför kommer jag inte på vad den heter? فكر إريك غريبًا ، ذلك الطائر خارج النافذة الذي يمكنني سماعه بوضوح شديد ، الطائر هو الشيء الوحيد الذي يمكن سماعه بوضوح الآن بعيدًا عن أنفاس الأب - لماذا لا أفكر في اسمه؟ Det är en vanlig fågel, för bara ett halvt år sen skulle jag direkt kunnat säga vilken och nu är det som bortblåst. إنه طائر عادي ، منذ نصف عام فقط كنت سأتمكن من معرفة أي طائر كان على الفور والآن تم تفجيره. It's a common bird, only six months ago I would have been able to tell you which one and now it's gone. Men det är lagom att fylla på hans skräck igen: لكن يكفي لملء رعبه من جديد: But it's just the thing to replenish his horror:

– Du kommer att säga så även om ingen tror på dej. - ستقول ذلك حتى لو لم يصدقك أحد. För om du drar in polisen så berättar jag bara vad du haft för dej i alla år. لأنه إذا أحضرت الشرطة ، فسأخبرك فقط بما حدث طوال هذه السنوات. Du kan ju försöka slå mej med skohornet nu. يمكنك محاولة ضربي بقرن الحذاء الآن. Ut genom den låsta dörren kommer du ändå inte. ما زلت لن تخرج من الباب المغلق. You can't get out of the locked door anyway. När jag är färdig med ditt ansikte ska jag bryta vänster arm på dej. عندما أنتهي من وجهك ، سأكسر ذراعك اليسرى. Jag ska bryta den rakt av vid armbågsleden och du kommer att vråla ända tills du tappar medvetandet. سأقوم بكسرها على الفور عند مفصل الكوع وسوف تزأر حتى تموت. Jag svär på det, farsan. أقسم لك يا أبي. Jag ska verkligen göra det. سأفعل حقا. Du ska få skrika och tjuta ända tills du tappar medvetandet av smärtan. سيسمح لك بالصراخ والعواء حتى تغادر من الألم.

Erik betraktade mannen framför sig. نظر إريك إلى الرجل الذي أمامه. Det hade verkat. لقد نجحت. Mannen som stod kvar i sin stelnade pose med det lilla löjliga skohornet höjt till hälften var försvarslös nu. الرجل الذي بقي في وضعه المتجمد مع رفع قرن الحذاء الصغير المضحك في منتصف الطريق كان أعزل الآن. Mannen andades tungt genom näsborrarna och var oförmögen att slita blicken från Eriks ansikte. كان الرجل يتنفس بصعوبة من خلال أنفه ولم يتمكن من تمزيق عينيه من وجه إريك.

Varför kommer jag inte på vad fågeln heter? لماذا لا أستطيع التفكير في اسم الطائر؟ tänkte Erik, och hur kan det komma sig att jag är alldeles lugn fastän jag måste ha väntat ett helt liv på den här stunden. فكرت إريك ، وكيف أشعر بالهدوء التام على الرغم من أنني يجب أن أنتظر مدى الحياة لهذه اللحظة. Adrenalinet måste ha pumpats runt i hela min kropp men hjärtat slår inte så häftigt som annars, jag är inte lika nervös som jag borde vara. لا بد أن الأدرينالين كان يضخ في جسدي كله لكن قلبي لا ينبض بالسرعة المعتادة ، لست متوترة كما ينبغي. Märkligt nog är jag inte alls nervös och ändå är det nu mindre än tio sekunder tills hans blod stänkt ut över hela golvet och tapeterna (det gäller att inte halka i blodet sen) och han famlar med dom där långa armarna framför sig utan att se. من الغريب أنني لست متوترًا على الإطلاق ومع ذلك لم يمر سوى أقل من عشر ثوان حتى يتناثر دمه على الأرض وورق الحائط (من المهم ألا ينزلق في الدم لاحقًا) وهو يتحسس بذراعيه الطويلتين أمام له دون أن يرى. Strangely enough, I'm not nervous at all and yet it's now less than ten seconds until his blood has splashed all over the floor and the wallpaper (it's important not to slip in the blood afterwards) and he's fumbling with those long arms in front of him without looking. Jag är ändå alldeles lugn. Ich bin immer noch sehr ruhig. Men nu måste det väl ändå vara sista gången? لكن الآن يجب أن تكون هذه هي المرة الأخيرة ، أليس كذلك؟ Aber jetzt muss es das letzte Mal sein, oder? Sen aldrig mer. ثم أبدا مرة أخرى. Dann nie wieder. Efter det här är det slut, sen aldrig mer. بعد هذا ، انتهى الأمر ، ثم لن يتكرر أبدًا. Danach ist es vorbei, dann nie wieder.

Så tog han det första långsamma steget mot den förstenade mannen. لذلك اتخذ أول خطوة بطيئة نحو الرجل المتحجر. Also machte er den ersten langsamen Schritt auf den versteinerten Mann zu.