Kapitel 11 : Erik simmade visserligen...

Erik simmade visserligen varje kväll. Men han hade alldeles tydligt stagnerat. Han var ju i den ålder där det var normalt att förbättra sina tider med minst en tiondels sekund i månaden, men här hade han sågott som stått alldeles stilla i utvecklingen sen han började på Stjärnsberg. Det var tekniken som försämrades när ingen tränare kunde gå vid bassängkanten och korrigera armrörelserna över huvudet, huvudets läge i vattnet, vinkeln på händerna när dom skar ner i vattnet, vändningstekniken och överkroppens läge. En gång hade han ringt till sin gamla tränare i Kappis, Loppan, och bett om råd. Loppan hade genast erbjudit sig att ställa upp någon helg med teknikträning om han kunde komma in till Stockholm.

Rom-olympiaden var väl inte längre till att tänka på, men kunde han bara behålla sin grundträning på rimlig nivå så skulle det gå ganska snabbt att korrigera och förbättra tekniken även om ett och ett halvt år. Det fanns två saker som skulle kunna förbättras redan om han tränade ensam. Loppan hade just varit över i USA och lärt sig en del nytt. Amerikanerna hade börjat satsa stenhårt på styrketräning. Det hade man ju alltid trott att det förstörde en simmare, att en simmare skulle dra på sig onödig vikt och bli stel och klumpig av muskler som inte byggdes upp med naturliga simrörelser.

Men det var alldeles fel, det fanns numera hela program i styrketräning för simmare och Loppan lovade att skicka över en del skisser. En annan sak som han kunde göra ensam var att simma med gummislang i intervaller. Det var också ett nytt trick från USA. Man knöt ihop några cykelslangar så att man fick en fyra fem meter lång gummilina. Sen fäste man ena änden av gummilinan runt vristerna och andra änden i startpallen och sen simmade man ut slangen tills det inte gick att sträcka den längre med enbart armtag och sen gällde det att ligga kvar i det läget tio sekunder åt gången.

Femton sådana övningar per pass och två tre timmars styrketräning i veckan. Han skulle inte låta sig nedslås av att styrketräningen till en början gjorde honom stel och trött i bassängen så att tiderna gick ner ännu mer. Det var bara normalt. Om två månader ungefär skulle han märka skillnaden och då kunde man väl höras av igen? Amerikanerna var förresten fantastiska dom tränade som galningar med den här nya tekniken.

Det blev ungefär som Loppan hade sagt. De första tre fyra veckorna blev han stelare och tröttare för varje pass i bassängen och tiderna sjönk märkbart. Men sen vände det sakta men tydligen säkert. Märkligt, det hade ju alltid hetat att simmare skulle hålla sig ifrån skivstänger.

Efter ett styrketräningspass kändes vattnet i bassängen alldeles mjukt och motståndslöst som om man bara gled fram med hjälp av tröghetslagen, åtminstone under den första kilometern. Det var den första kilometern som var njutning, något som skulle kunna duga som förklaring till att över huvud taget hålla på med att jaga kroppen fram och tillbaks tjugofem meter åt gången. Sen när tröttheten kom smygande hördes det ibland som musik i bubbelströmmen från hans utandningsluft, som avlägsen pianomusik, antagligen Chopin, när han simmade de tre simtagen med ansiktet mot den svarta kakelranden och luftbubblorna virvlande över ansiktet och upp mot öronen.

Sen inandning och en hastig skymt av bassängkanten och kanske någon förbipasserande eller kanske någon som stod uppe på bassängkanten och betraktade honom i smyg, dom betraktade honom ibland i smyg eftersom dom trodde att han inte såg någonting när han simmade, och sen bubbelströmmen med de tre armtagen och sen inandningen åt andra hållet (också det var en nyhet, att man skulle andas omväxlande på höger och vänster sida) och musiken igen och sen en hastig blick på det stora tidtagarurets ständigt evigt cirkulerande sekundvisare för att se om han tappade farten, sen en hastig sväng uppochner i bubbelströmmen vid vändningen, frånskjut och tre armtag före andning, igen och igen och igen.

Det fanns egentligen ingen mening med det. Inför det som var det verkliga livet, det som skulle bli det som Pierre kallade det intellektuella någon gång i framtiden spelade det ingen roll om hjärtat bara drogs samman 38 gånger per minut vid vila eller om syreupptagningsförmågan ökade eller om vitalkapaciteten redan kunde uppmätas till 5,5 eller om axelpartiet växte så att kläderna blev för små av de eviga repetitionerna med skivstången upp och ner bakom nacken; vad var det egentligen annat än att vara ifred, att glömma allt annat, åtminstone för stunden, att avreagera det dovt växande ursinnet som fanns där inne någonstans i thoraxtrakten, detta ursinne som måste behärskas och hållas borta för att hindra den urladdning som skulle komma i ohjälplig konflikt med paragrafen om Rådets okränkbarhet. Eller var det kanske inte alls så, eller åtminstone inte bara så. För med varje längd i bassängen, med varje bubblande tretaktsrytm mellan andningarna, för varje gång den svettluktande skivstången med de svartsmutsade räfflade handtagen åkte upp så var det ändå som förberedelse, som om det skulle behövas mycket mer av detta för den obestämda nära framtiden där kanske inte rutan men ändå någonting i den vägen väntade.

För att tänka högt för sig själv, till och med prata för sig själv i strömmen av utandningsbubblor, för att då och då fantisera om hur han kom upp jämsides med någon Lewenheusen och sen skymtade Lewenheusen på väg att försvinna bakåt, för att fantisera om skolgården när han gick förbi Kaxis där den gyllene horden stod och rökte dyrbara engelska pipor och hur han då sa än det ena än det andra som antingen väckte skratt eller också spred tystnad omkring sig – för alla dessa tankar på det obestämda försvaret, eller om det var anfall, det som inte gick att undvika, det som inte gick att slingra sig ifrån, det han förresten inte ville slingra sig ifrån; för allt detta i huvudet mellan utandningsbubblorna var simningen bra.

Pierre hade för första gången vägrat ta emot en peppis, det skulle han förstås få en ny lördagsöndag för, men han hade vägrat i alla fall. Lika överraskande beslutsamt som när han gick från Bävern vid bajonettövningen. Och Arne i deras klass, han som alltid spelat apa och gjort komiska skådespelarnummer av en obehaglig order eller en peppis hade också vägrat en gång när det hela bokstavligen talat ställts på sin spets och han skulle få ett ettstygnsslag.

Nu var dom alltså tre som vägrade stryk i matsalen. Om det gick att få ytterligare tre fyra killar att vägra stryk i matsalen så skulle systemet plötsligt få en osäker grund; trots att vägrandet var fullständigt lagligt. Det var vars och ens rätt att vägra peppis. Konsekvensen blev visserligen straffarbete, men det var möjligt att göra det utan att begå något allvarligt brott. Och gick det att få bort peppisen på det viset genom att tillräckligt många ställde upp så skulle man sätta in nästa attack mot det där med att springa ärenden och bädda sängar och putsa skor åt fjärderingarna. Första steget var att håna och härma rådisarna så att dom blev utskrattade med jämna mellanrum, andra steget var att börja skära in på deras rättigheter att slåss, att få dom andra i realskolan med sig.

Vändning, halvmissad vändning, tre armtag och andning. Sista kilometern hade börjat och därmed tröttheten så att man tänkte i cirklar.

Eller om det nu var som Pierre sa, den alltid lika förnuftige Pierre med alla de svåråtkomliga argumenten om Gandhi och det intellektuella motståndet, vilket ord förresten; men om han ändå hade rätt i att det inte lönade sig, att det bästa vore att stanna på någon sorts jämviktsnivå mitt emellan så att man inte skulle driva motståndet längre.

Varför skulle man stångas mot det idiotiska systemet när man ändå skulle lämna det inom ett och ett halvt år och sen hade uppåt 60 år kvar att leva i det riktiga livet där Stjärnsberg inte fanns eller där farsan inte fanns, där allting var som på universitet i engelska filmkomedier som ibland avlöste krigsfllmerna på lördagkvällarna, där eleganta humorister skred över universitetets gårdsplan mellan valven med murgrönan och fällde ironiska eleganta kommentarer om dumheten och brutaliteten. Borde man alltså inte ge fan i alltsammans och bara koncentrera sig på att lära sig mera i geometri och fysik?

Perfekt vändning, tre armtag och andning. Snart var det slut.

Men dom eleganta humoristerna i de fyrkantiga svarta mössorna som skred i sina mantlar över gårdsplanerna mellan valven med murgrönan gick inte på Stjärnsberg, dom hade inte ett och ett halvt års fångenskap på Stjärnsberg framför sig, dom var fria från allt sådant och levde i sin egen värld som bestod av rättvisa och humor efter vad det verkade och alltså kunde man inte jämföra sig med dom; för visst skulle väl dom också ha gjort motstånd bara av den enkla anledningen att man måste göra motstånd.

Det var ju det som var så enkelt. Man måste.

Pierre skulle ha massor med ord, ibland konstiga ord, för att säga motsatsen. Men även om det inte var så lätt att säga emot honom så hade han fel hur mycket han än kom dragandes med att Algeriet inte skulle kunna vinna genom våld. Inte skulle dom vinna med hjälp av ironisk humor i alla fall. Pierre som kunde franska hade ju själv läst upp Jean-Paul Sartres förord i den där boken om hur fransmännen torterade och bar sig åt. Den där Jean-Paul Sartre var intellektuell, till och med mycket intellektuell efter vad det verkade, och han tyckte ändå inte alls som Pierre. Ändå hade Pierre läst upp vad han skrev som bevis för någonting som... som handlade om...

De sista fem meterna och handflatan i kaklet.

Han låg en stund med ena armen över nylonlinan med kork-flötena som skilde hans egen träningsbana från den övriga bassängen. Tröttheten kom vällande upp i kroppen och det flimrade som små regnbågar kring simhallens ljuskällor och han var antagligen ovanligt rödögd av kloret eftersom han såg så dimmigt. Hjärtslagen kändes ända ner i ljumskarna.

Vad var det nu igen? Någonting om en fransk författare? Nej det var det där att man måste. Helt enkelt att man måste därför att det måste vara rätt. Det där med rutan borde också avskaffas förresten. Det skulle man kanske kunna åstadkomma om man... om man...

Nej han var för trött. Det gick inte att tänka längre.

Han svepte huvudet ner bakåt i vattnet i den vana rörelsen för att samla upp håret bakåt över huvudet innan han tog tag med händerna på bassängkanten och hävde sig ur vattnet. Benen kändes stumma och tunga när han gick mot bastun.

Det berodde på styrketräningen, den nya metoden från USA.

I bastun när han satt och gungade lårmusklerna fram och tillbaka för att få bort känslan av tyngd och stelhet kom tankeförmågan sakta tillbaks som luftbubblor som tvingade sig upp mot ytan.

Pierre hade börjat vägra. Arne med teaterspelet hade faktiskt också börjat vägra. Man borde gå på nästa kille som fick ettstygnsslaget och få också honom att ställa upp. Det var bara att vänta på rätt tillfälle och vad som kunde verka rätt kille.

Rätt tillfälle kom nästan omgående.

Den värsta av bordscheferna hette Otto Silverhielm och gick i tredje ring på reallinjen. Han var inte medlem av Rådet, visserligen adlig men alltså inte rådis. Han slog peppisar vid sågott som varje middag och det var uppenbart att han tyckte om det. Han slog ner på minsta anledning för att påstå att det hade varit frågan om bassande vid matbordet och så kallade han fram den som skulle ha stryk. Han roade sig med att måtta ett häftigt slag som han sen bromsade upp ett par centimeter ovanför skallbasen på den som skulle ha stryk så att den som skulle ha stryk under skratt och hån från de andra vid bordet hukade sig som om han tagit emot ett slag med smärta. Det kunde upprepas ett par tre gånger innan Silverhielm slog. Värst var det naturligtvis när någon av en eller annan anledning ansågs ha bassat så mycket att bara proppen till ättikskaraffen kunde komma ifråga. Ettstygnsslaget alltså.

Erik såg det hela gång på gång eftersom han satt vid bordet intill.

Den som nu skulle ha stryk var en ganska kraftig kille i fyrfemman som var en av realskolans bästa fotbollsspelare, på gränsen till att vara åtminstone reserv i skollaget.

Silverhielm böjde ner hans huvud och letade lite i kalufsen för att hitta den punkt där hårvirveln satt. Det var praktiskt att slå ettstygnsslaget just i hårvirveln för att syster hade lättare att sy där (möjligtvis var det frågan om ett uttalat eller åtminstone antytt önskemål från syster att ettstygnsslagen skulle sitta där).

Nu misslyckades Silverhielm i sitt första slag. Möjligen därför att han nojsat för mycket och slagit nonchalant. Möjligen därför att – vilket givetvis blev Sil verhielms förklaring – den som skulle ha stryk inte stått still. Det hade inte blivit ett ordentligt hål, efter vad Silverhielm upplyste åskådarna.

Alltså ner med huvudet igen för att slå om.

Den som skulle ha stryk vägrade nästan. Erik tyckte sig åtminstone se en liten rörelse som kunde tyda på det. Men trots allt så böjde han ner huvudet igen och tog emot ett slag som var onödigt hårt, så hårt att han stönande sjönk ner till golvet i knä-stående. Men han började inte gråta. Och han såg förbannad ut när han gick mot sin plats och kände med handen över skallen och såg på handen att där fanns blod. Den killen borde det gå att övertala.

Killen hette Johan i förnamn och ett vanligt son-namn i efternamn. Hans farsa var någon sorts politiker som nästan satt i regeringen och det blev han ofta retad för eftersom farsan således var såsse och han själv aldrig veterligen försäkrat att han inte var såsse.

Erik gick rakt på sak när han följde Johan S till syster. Dom var alltså redan tre stycken som tänkte vägra i fortsättningen. Om Johan ställde upp skulle det bli fyra och sen kanske det bara var en tidsfråga innan man kunde få ännu fler att ställa upp och så skulle man vinna slaget om peppisen.

Johan S ställde upp utan att tveka. Han blev till och med ivrig och förklarade att man borde propagera för saken helt öppet under måltiderna. Men för att det hela skulle bli effektivt borde man få Facket med sig. Fick man bara Facket med sig så vår saken biff.

Erik var skeptisk. Facket verkade bara vara såna som höll med Rådet i allting. Förresten var det ju Rådet som tillsatte Facket så man kunde ju verkligen fråga sig vems sida Facket stod på. Själv kände Erik visserligen bara en av dom i Facket och det var Höken från hans egen klass och Höken var verkligen inte mycket att hänga i julgranen.

Höken skulle bara slå med ridspöet några gånger mot stövelskaften och säga att det gällde att skynda långsamt eller att saken krävde omdöme eller något i den vägen. Möjligen skulle han säga att lagen var till för att följas. Antagligen var dom andra i Facket likadana; blivande rådisar var ju vad dom var och ingenting annat. Och eftersom dom var blivande rådisar så fick dom ju själva aldrig någon peppis och slapp nästan alltid ifrån att göra tjänster åt fjärderingarna. Var det inte bättre att helt skita i dom och försöka få flera med sig?

För om dom nu redan var fyra som kunde börja vägra, så skulle dom ju kunna bli ännu flera ganska snabbt. Om var och en lyckades övertala bara en till så var dom åtta och då skulle systemet redan börja spricka i fogarna. Åtta killar som dömdes till säg, fem lördagsöndagar arrest för peppisvägran det gjorde 40 lördagsöndagar. Det skulle inte bli så lätt för Rådet att genomföra. Och om man då kunde få åtta till så var saken klar. Eller?

Men Johan S var bestämt av den meningen att man borde gå genom Facket.

– Vi snackar med dom tillsammans, sa han, om både du och jag snackar med dom och förklarar idén så måste dom ju ställa upp. Dom ska ju ta tillvara våra intressen, det är ju det dom är till för.

Två dagar senare sammanträdde Facket och Erik gick dit tillsammans med Johan S. som hade ett plåster över sitt stygn i hårvirveln. Det blev mest Johan S som stod för snacket.

Systemet med peppisar var alltså odemokratiskt. Ingenstans i samhället förekom det att folk i chefsställning fick slå andra i huvudet ostraffat. Utanför Stjärnsberg skulle det betraktas som olagligt, frågan var om det inte egentligen var olagligt också på Stjärnsberg. För skolans lagar kunde ju inte väga tyngre än Sveriges lagar. Misshandel var vad det var.

Om Facket sa ifrån så skulle man kunna få slut på peppisarna. Det var ju bara en liten förändring så det borde egentligen inte vara så mycket att tveka om, ifall det gällde det där med skolans ”traditioner” och sånt. Förresten var mycket av dom där traditionerna från den bruna tiden och sånt borde under alla förhållanden vädras ut. Om Facket verkligen skulle svara mot sitt ansvar som realskolans representanter inför Rådet så var det ju bara att ta upp saken. De kunde åtminstone ta upp saken på prov, så fick man se vad Rådet sa och sen kunde man ju bestämma sig för nästa drag då. Det var ju möjligt att det åtminstone gick att åstadkomma någon sorts kompromiss?

Killarna i Facket skruvade på sig. Det syntes tydligt att dom hade lika lite lust att hålla med som att säga emot. De var ett gäng som såg ungefär likadana ut som Höken. Tre av dom hade skolkavajen på, ungefär som om det var ett rådssammanträde. Sammanträdet var i klassrum sex, men stolarna var inte omgrupperade som till rådssammanträde.

Facket satt formerade nere i ett av klassrummets bortre hörn och de hade bara vridit sina bänkar litegrann för att det hela skulle se mera sammanträdeslikt ut.

Mja alltså, det hela var ju inte så enkelt som man skulle kunna tro när man hörde en såsse. Det var väl förresten ganska typiska såsseidéer det var frågan om, inte sant?

Ja i alla fall så var ju Fackets uppgift att tillvarata realskolans intressen i förhållande till Rådet. Men här var det ju inte frågan om att någon i Rådet skulle ha gjort någonting olagligt. Och eftersom Johan S väl ändå hade bassat en hel del vid bordet så var det ju inte så märkvärdigt om han åkte på peppis. Alla åkte ju på peppis i ett sånt läge så det var ju lika för alla. Det var alltså ingenting odemokratiskt i det hela. Och dessutom var det ju som sagt så som bestämmelserna var och det kunde ju inte Facket ändra på. Sen var det ju frågan om gamla fina traditioner som man inte kunde komma och ändra på i brådrasket. Och förresten så var det ju lika för alla också i den meningen att alla förr eller senare blev åtminstone fjärderingare.

Och sen verkade det ju okamratligt det här med att somliga skulle vägra peppis. Skulle alltså somliga vägra medan kompisarna fick ta emot? Det skulle skada kamratandan, det skulle leda till särbehandling av somliga, en liten odemokratisk elit för sig själva.

– Ett peppisfrälse, sa Höken när han första gången yttrade sig, ni försöker helt enkelt gå vid sidan av all kamratuppfostran och skapa ett litet peppisfrälse. Ni är ju bara en liten grupp som håller på med det där.

– Jävla reaktionärer, sa Johan S.

– Var det inte det jag trodde, sa Höken, såssefasoner är vad det är. Det ställer vi aldrig upp på det kan ni hoppa upp och klappa er i aschlet på.

Därmed var frågan färdigbehandlad.

Hämnden drabbade Johan S redan nästa dag och det var ingen tvekan om att Facket hade sitt finger med i det spelet.

Otto Silverhielm och en klasskamrat till honom som hette Gustaf Dahlén och hade spastiska ögonryckningar tog upp Johan S i rutan.

De klådde honom mycket länge och mycket omsorgsfullt.

Men när han var mogen att krypa ut och blödde här och var så höll dom honom kvar i rutan och fick honom att lova att inte vägra peppis i fortsättningen. Under tiden stod publiken i gymnasieavdelningen och ropade såssesvin såssesvin såssesvin i stället för det vanliga om fega råttor.

Erik stod längst bak i realskolepubliken och knöt händerna bakom ryggen och fick tårar i ögonen när Johan S kapitulerade och snörvlande i näsblodet lovade att inte sticka upp och inte peppisvägra i fortsättningen.

Satan också!