Kapitel 10 : Det fanns två...

Det fanns två giltiga skäl att utebli från arrest eller straffarbete. För det första hade var och en rätt att på söndagsförmiddagen gå de tre kilometrarna till kyrkan och sitta av högmässan utan att för den skull få avdrag på avtjänad strafftid. Det var mest på vårarna under särskilt vackert väder som gudfruktigheten kunde attrahera fler än två tre stycken arrestanter och straffarbetare.

Det andra giltiga förfallet uppstod då någon arrestant uteblev därför att han deltog i hemvärnets övningar. Stjärnsberg hade en alldeles egen avdelning av Södermanlands hemvärnskår som då och då inspekterades av en överste.

Hemvärnet hade sina förråd i två röda baracker alldeles i närheten av skjutbanan. Där fanns en uppsättning stålhjälmar från 30-talet med tre kronor ingraverade i pannan, där fanns en uppsättning grå fältuniformer m/40, mausergevär, bajonetter, handgranater, sprängdeg, tändhattar, marschkängor, automatgevär, kulsprutegevär – som oftast hängde upp sig i de slitna mekanismerna – samt fyra kulsprutepistoler och ett rikligt ammunitionslager. Det var ett ovanligt välförsett hem värnsförråd för sin tid, vilket antagligen berodde på skolans många försänkningar inom krigsmakten.

Bland realskoleeleverna var inställningen till hemvärnet något kluven. Det kunde så vara att det var ganska manligt att skjuta kulsprutepistol med skarp ammunition. Men man såg löjlig ut i alldeles för stora uniformer och dessutom hade hemvärnet sina övningar på fritid. Det var ont om realskoleelever i hemvärnet och därför lockades det med en del förmåner om man gick med.

En av dessa förmåner var tillstånd att röka även för den som inte hade rökintyg. Dvs man fick bara röka så länge man var iklädd uniform och de rökverktyg som skulle användas i samband med hemvärnsövningar måste också förvaras bland den övriga hemvärnsutrustningen. Detta och förmånen att slippa arrest eller straffarbete under pågående övning var de viktigaste anledningarna till att det gått att skrapa ihop en liten kontingent på tjugo man från realskolan.

Realskoleeleverna var nämligen viktiga eftersom det behövdes menigt manskap.

De fjärderingare, högadliga gymnasister och rådsmedlemmar som var med i hemvärnet måste nämligen av naturliga skäl tilldelas någon sorts befälsställning och de kunde inte vara befäl om det inte fanns några att vara befäl över.

Det var därför Bävern hade lyckats manövrera fram de särskilda förmånerna efter olika förhandlingsturer mellan rektor och Rådet.

Bävern var matematiklärare och undervisade bland annat i Eriks och Pierres klass. Öknamnet hade han fått på grund av sina två mycket stora och mycket utstående framtänder. I katedern var han lite fumlig och timid men när han iklätt sig uniform med gradbeteckning som chef för hela kontingenten genomgick han en personlighetsutveckling som kunde föra tankarna till Dr Jekyll och Mr Hyde.

När Bävern fick veta att både Erik och Pierre hade straffarbete de närmaste helgerna bad han dem stanna kvar efter en lektion och övertalade dem att ställa upp åtminstone på försök, åtminstone så länge de hade straffarbete, ja dvs åtminstone så länge Pierre hade straffarbete.

De var inte särskilt lockade, men det hade varit svårt att säga snabbt och bestämt nej till Bävern och följaktligen infann de sig klockan nio den följande lördagsmorgonen vid högkvarteret. Med högkvarteret avsågs de två röda träbarackerna.

Stridskrafterna ställde upp med realskoleeleverna i fem små troppar längst bak, befälen framför respektive tropp och Bävern längst fram. Bävern höll en ”inledande orientering”, dvs det hette plötsligt så i stället för att bara tala om vad man skulle göra. Bävern såg inte riktigt klok ut. Han hade hjälm på huvudet och koppel till sin uniform och han skrek så fort han ville säga något och pekade med hela handen och kallade folk för ”gubbar” och svor och nämnde ideligen skiftande benämningar på kvinnans könsorgan för att särskilt understryka det han ville ha sagt eller förklarat. Och befälen från Rådet och fjärde ring härmade honom.

– Säg till den där jävla fittan att han snor sej och får aschlet ur vagnen!

– Vafan, har kulsprutegeväret kukat ur nu ingen!

– Ni går som ett gäng plattfotade hösäckar för helvete!

Och så vidare.

De marscherade kors och tvärs över skolans område under en skur av ironiska kommentarer från de förbipasserande som då och då blev uppsträckta av Bävern som hotade med att ”anteckna deras namn” vilket var en fullkomligt verkningslös hotelse. Erik och Pierre gick längst bak i ledet och fick då och då en tillsägelse för att de inte gick i takt eller för att de inte kunde hålla tillbaka kvävda fnissanfall.

– Det här är tamejfan ingenting att skratta åt! tjöt Bävern och redan det att Bävern skrek tamejfan var tillräckligt för att Pierre nästan skulle bli hysterisk av kvävt fnitter.

Men skjutövningarna på skjutbanan var i alla avseenden bättre. Hemvärnet använde visserligen inte skolans vanliga ringade måltavlor utan hade ett eget lager med arméns fältskyttetavlor i papp som föreställde helfigur, halvfigur och huvud. Och mellan varje övning kommenderades rökpaus och då fick alltså realskoleeleverna ligga i gräset bredvid rådisar och röka eftersom dom nu var män i uniform.

Varje övningstillfälle innehöll ett teoretiskt avsnitt där Bävern höll genomgång av det tänkta krigsförloppet ifall ryssarna anföll. Ryssarna, som skulle komma över Norrland och Skåne, skulle visserligen vara överlägsna i antal. Men eftersom det ryska soldatmaterialet inte var av samma kvalitet som det svenska... och så vidare. Det var ungefär detsamma som under morgonbönerna i Läroverket.

Men i slutet på varje övningstillfälle skulle det också lekas krig och då delades man i två lag där det ena laget skulle vara ”fi”, dvs ryssarna, och det andra laget svenskar. De flesta realskoleeleverna fick då bli ryssar under det att Bävern anförde gymnasisterna-svenskarna. Det fanns två standardövningar. Den ena gick ut på att svenskarna låg befästa på en kulle som skulle stormas av de till antalet överlägsna fi, som emellertid blev skjutna innan de hann inta kullen.

Det andra krigsfallet gick ut på att fi, dvs realskoleeleverna, skulle befinna sig i bivack och bli överrumplade av ett listigt anfall från Bävern och hans mannar, som även i detta krigsspel brukade vinna en lysande seger. Allrahelst som Bävern var den som avgjorde när nån var död eller inte eller tillfångatagen eller inte. Det hela var som indianer och vita fast med fusk.

Det var bajonettövningen som fick Erik och Pierre att utträda ur krigsmakten.

Alla de andra övningarna hade visat sig uthärdliga i sämsta fall, om det var sådant som exercis eller vapenvård, eller ganska roliga om det var sånt som fältskytte eller övningar med handgranat eller sprängstubin. Men bajonettövningen blev för mycket.

Mannarna stod uppställda en söndagseftermiddag på lilla fotbollsplanen. I tre träställningar hängde några utspända hösäckar som skulle föreställa fi. Mannarna var beväpnade med sina mausergevär med påmonterade bajonetter. De stod på tre led i kö framför varsin fi. Det föll ett envist duggregn och himlen var mörkt grafitgrå.

Det gällde alltså att i tur och ordning, med hjälmen på och geväret med bajonetten sträckt framför sig, häva upp ett vrål och rusa fram och genomborra magen på fi och sen vrida om bajonetten ordentligt i såret. Vrålet var mycket viktigt. Var och en som inte vrålade ordentligt fick göra om. Sak samma med den som inte vred om bajonetten ordentligt efter stöten.

Bävern såg ännu mera vansinnig ut än vanligt eftersom han hade ansiktet fullt med svart maskeringsfärg och en svart stickad mössa dragen ner ända till de vita glimmande ögonvitorna. Mössan skulle föreställa en sån mössa som Kirk Douglas hade haft i senaste lördagsfilmen – det visades nästan uteslutande krigsfilmer på lördagkvällarna – där hjältarna varit engelska kommandosoldater som mot alla odds genomfört de mest omöjliga uppdrag långt bakom de tyska linjerna.

Där stod alltså Bävern och vrålade.

– Nästa grupp! Sänk bajonetterna! ANFALL!! Erik och Pierre stod längst bak i kön och skruvade på sig av obehag. Hjälmen hängde ner över glasögonen på Pierre och dessutom hade han fått imma på dom av regnet.

– Jag klarar tamejfan inte av den här teatern, det är för dumt bara, sa Pierre.

– Inte jag heller, sa Erik, tror du man måste vråla sådär? Inte kan man väl skrika ihjäl ryssarna i alla fall?

– Nej men Bävern tror att det är tuffare på det här viset. Fast ryssarna skulle möjligen garva ihjäl sig om dom såg oss nu.

Men övningen genomfördes helt utan skratt, utan så mycket som ett leende.

En efter en sprang barnen fram och stötte tjutande bajonetten i hösäcken och vred om vilt till höger och vänster och fick avmätt beröm från Bävern.

– Det är gott. Mera så, mera kämpatag bara!

Kön framför dem krympte obönhörligt och regnet ökade i styrka. Det skulle bli Eriks tur alldeles före Pierre.

Killen framför Erik sänkte huvudet när han sprang fram med bajonetten framför sig och gav upp ett utdraget vrål.

– AAAAAHHHRRR! tjöt han, missade hösäcken och rände med full kraft bajonetten rakt in i träställningen så att hela arrangemanget välte.

– AAAAAAHHHRRR! tjöt han igen när han höjde geväret med bajonetten som om det hade varit ett järnspett och med full kraft genomborrade den liggande hösäcken och vred bajonetten några varv runt i sanden.

– Ja det är gott. Det kan man kalla kämpatag i alla fall, kommenterade Bävern tveksamt och killen med järnspettsanfallet gick belåtet morrande och ställde sig sist i kön av anfallande.

Erik kramade geväret runt kolven och underbeslaget och fixerade den upphängda hösäcken fem oändliga meter bort över grusplanen. Det är för dumt, tänkte han, Pierre har naturligtvis alldeles rätt. Om det vore en riktig ryss och det vore allvar och verkligen gällde något, då kanske man skulle skrika för att komma över sin egen rädsla, för det är naturligtvis därför man ska skrika och inte för att ”skrämma skiten ur fi” som Bävern tror. Vem skulle i verkligheten inte kunna skrämma skiten ur Bävern förresten. Men att rusa fram här som en idiot och köra stålet genom hösäcken och tjuta som en galning, hade verkligen alla i kön framför gjort det utan att tveka? Var det för att dom trodde att man måste lyda vad än ett befäl sa åt en eller var det därför att dom var så uppjagade i fantasin att dom verkligen såg någonting annat där framme än en regnvåt och vid det här laget tämligen misshandlad hösäck?

– Här tvekar inga hängfittor! tjöt Bävern, nästa man FRAMÅT!

Och så det också ovanpå allting. En idiot som stod och skrek hängfitta åt en.

Erik började plötsligt skratta. En underlig stämning spred sig i ledet bakom och Erik skrattade allt högre.

– Framåt! tjöt Bävern med spår av osäkerhet i rösten.

– Jaja, jag kommer, svarade Erik och lunkade fram mot hö säcken och stannade på en meters håll och betraktade den.

– TJOOFLÖJT! skrek han och högg bajonetten i en uppåtgående rörelse från hösäckens nedre del till dess översta så att säcken sprättades upp och innehållet spreds upp i luften.

– Och så omvridningen! kommenderade Bävern.

– Äh varför det magistern? Titta på den här hösäcken, det måste väl ändå vara vår dödaste hösäck.

– Sist i ledet! kommenderade Bävern och Erik gick och ställde sig sist. Där framme stod Pierre och tvekade.

– Framåt! skrek Bävern.

– Lyd order från befäl! skrek en av befälsrådisarna någonstans bakifrån.

Men Pierre stod kvar utan att röra sig och utan att höja geväret till anfall. Erik såg honom bara bakifrån men gissade av kroppsställningen att Pierre var på väg att helt enkelt vägra.

– Se till och få det här avklarat nu så vi kan komma hem nån gång, vädjade Bävern i ett snabbt byte av taktik.

– Nej, sa Pierre med mycket tydlig röst, det här är under min värdighet. Det är för dumt och därför gör jag det inte.

De vita ögonvitorna på Bävern växte i hans svartmålade ansikte och framtänderna lyste starkt gula mitt i den vidöppna munnen. Till slut samlade han sig och sa att i krigsmakten måste man lyda order, seså framåt i ett litet anfall åtminstone, han behövde inte vrida om ifall han tyckte det var för realistiskt.

– Nej jag har redan sagt mitt, svarade Pierre, jag vägrar helt enkelt och nu går jag härifrån.

Så slängde Pierre upp mausern på axeln och började lugnt gå därifrån. De stod alla tysta en stund och såg på Pierres rygg när han gick längre och längre bort över grusplanen.

– Kom omedelbart tillbaka, det är en order! skrek Bävern.

Men Pierre inte så mycket som vände sig om. Han gick lugnt vidare mot förrådet.

De låg länge efter släckningen och försökte förstå vad de egentligen hade varit med om. Nu var det ju som det var att Pierre inte fick vara med i hemvärnet längre och att Erik naturligtvis inte hade lust om inte Pierre var med eftersom arresten i så fall var ett mycket bättre sätt att använda tiden än att leka krig med Bävern. Men varför hade just den där övningen blivit droppen, det kunde man ju fråga sig.

Det var nog inte att det var otäckt. Det är klart att det på sätt och vis var otäckt att föreställa sig hur man körde en bajonett rakt in i magen på en levande människa samtidigt som man tjöt som en vansinnig. Men vore det allvar så vore det en annan sak. Blev det krig så var det ju självklart att man skulle hjälpa till att försvara sitt land. Men det här var något annat. Dels var det så overkligt på något sätt med en spritt språngande galen Bävern mitt på lilla fotbollsplanen med den där fåniga mössan och maskeringsfärgen i ansiktet så att ögonen rullade på honom som på en gammaldags filmneger.

Men det var inte heller det. På något sätt hade det hela att göra med den här kön som man såg framför sig av folk som gick på den här skolan och där ingen såg det komiska eller det egendomliga eller det genanta utan alla bara upphävde sina tjut och sen sprang fram och högg in. Det var nog det som var det äckligaste, det där att det var någonting speciellt för just Stjärnsberg. Inte skulle man väl ha kunnat ställa upp en grupp realskolekillar från någon vanlig skola och få dom att tjuta på det där viset? Det var ju typiskt att rådisarna hade tjutit värst, eller var det bara inbillning? Nej både Erik och Pierre var ganska säkra på att det nog hade varit så att just rådisarna tjöt värst. Det var nog det som på något sätt varit avgörande.

– För när jag stod där och tvekade, berättade Pierre, och tittade på Bävern och på den där jäkla hösäcken, ja sågott det nu gick att se genom glasögonen efter allt regnet, så fick jag på något sätt för mej att rådisarna skulle ha tänkt att det var såna som du och jag som hängde uppspända där i stället för hösäckarna. Ja alltså, att det var därför dom gick in med sån iver för det hela.

– Äh, du är inte klok. Dom gillar våld och gillar känslan av att hålla ett vapen i handen, det kan man ju förresten inte neka till att det är en viss känsla med. Men hade det varit en riktig människa där hade dom inte varit så tuffa.

– Nej men jag fick för mej det på något sätt. Fast sen var det ju det där med alla deras vulgariteter också.

– Deras vadåförnåt?

– Jaa... det där med att gasta om fitta och sånt.

– Ja det är konstigt att en mattelärare som Bävern kan bli sån.

– Har du...? Nej förresten det var ingenting.

– Jo, säg.

– Äh jag undrade bara liksom... om du hade knullat nån gång.

Erik hann kväva den snabba impulsen att svara som vanligt på såna frågor. Men Pierre var ju hans bästa vän och då kunde man inte ljuga som vanligt.

– Nej, sa han, aldrig riktigt i alla fall. Har du?

– Ja en gång fast jag var väldigt kär då. Men sen var jag ju tvungen att åka tillbaks hit och... ja i alla fall så tycker jag... jag bara kom att tänka på henne hela tiden när Bävern höll på sådär och då kändes det så... äh jag kan inte riktigt förklara.

Pierre låg tyst borta i mörkret en stund innan han sa något på nytt.

– Fast du förstår väl ungefär hur jag menar?

– Ja, sa Erik, dom där... vulgariteterna var också svåra att stå ut med. Men nu har vi ju muckat i alla fall.