Kapitel 9: Det där var jag fan inte beredd på (2)

Hade i alla fall varit det.

Men det fanns ingen rädsla i Bellas blick när hon tittade upp på Rosalie nu. Hennes ansiktsuttryck var nästan … ursäktande. Sedan tog Rosalie upp en skål från golvet och placerade den under hakan på Bella, som kräktes ljudligt i den.

Edward sjönk ner på knä bredvid Bella med sin plågade blick, men Rosalie sträckte ut handen i en varnande gest som höll honom tillbaka.

Det var helt obegripligt.

När Bella lyckades lyfta huvudet igen log hon lite förläget mot mig. ”Ledsen för det där”, viskade hon.

Edward stönade lågt och hans huvud föll ner på Bellas knä. Hon lade ena handen mot hans kind, som om hon tröstade honom.

Jag insåg inte att jag börjat gå framåt förrän Rosalie plötsligt dök upp mellan mig och soffan, hotfullt väsande. Hon var som en skådespelare på en teveskärm. Jag brydde mig inte om att hon var där. Hon var inte verklig.

”Nej, Rose”, viskade Bella. ”Det är okej.”

Blondie flyttade motvilligt på sig, blängde på mig och sjönk ner på huk vid Bellas huvud med spända muskler, redo till språng. Det var lättare att ignorera henne än jag någonsin trott var möjligt.

”Vad är det, Bella?” viskade jag. Utan att tänka mig för sjönk jag också ner på knä och lutade mig över soffans ryggstöd, mitt emot hennes … make. Han verkade inte ens lägga märke till mig. Jag sträckte mig efter hennes fria hand och tog den i båda mina. Hennes hud var iskall. ”Hur mår du?”

Det var en korkad fråga. Hon svarade inte.

”Jag är så glad att du kom och hälsade på mig i dag, Jacob”, sa hon.

Jag visste att Edward inte kunde höra hennes tankar, men han verkade uppfatta någon innebörd i orden som jag inte förstod. Han stönade igen och hon smekte hans kind.

”Vad är det, Bella?” envisades jag och lindade händerna runt hennes kalla, sköra fingrar.

I stället för att svara såg hon sig omkring i rummet, som om hon letade efter något, med både en vädjan och en varning i blicken. Sex par oroliga, gula ögon såg på henne. Sedan vände hon sig mot Rosalie.

”Hjälper du mig upp, Rose?” bad hon.

Rosalie blottade tänderna och blängde på mig som om hon ville slita av mig strupen, vilket antagligen var exakt vad hon ville.

”Snälla Rose.”

Blondinen grimaserade, men böjde sig över henne igen – bredvid Edward, som inte rörde sig ur fläcken. Rosalie lade försiktigt armen under Bellas axlar.

”Nej”, viskade jag. ”Res dig inte …” Hon såg så svag ut.

”Jag besvarar din fråga”, snäste hon och lät lite mer som sitt vanliga jag.

Rosalie hjälpte Bella upp ur soffan. Edward satt kvar och sjönk ner med ansiktet mot dynorna. Filten Bella haft över sig föll ner på golvet.

Hennes kropp var uppsvullen och magen stack ut på ett konstigt, onormalt sätt. Den spände mot tyget i den urblekta, grå collegetröjan som var alldeles för stor över axlarna och armarna. Resten av henne verkade magrare, som om den stora utbuktningen på magen bestod av det den sugit ut ur resten av henne. Det tog mig några sekunder att inse vad den vanskapta kroppsdelen var – jag förstod det inte förrän hon ömt lade händerna på sin svullna mage. Som om hon smekte den.

Då förstod jag, men jag kunde ändå inte tro det. Jag hade träffat henne för bara en månad sedan. Det fanns inga möjligheter att hon kunde vara gravid. Inte så gravid.

Men det var hon.

Jag ville inte se det här, ville inte tänka på det. Ville inte föreställa mig honom inuti henne. Jag ville inte veta att något jag hatade så mycket hade slagit rot i kroppen jag älskade. Det vände sig i magen och jag svalde hårt för att inte kräkas.

Men det var värre än så, mycket värre. Hennes vanställda kropp, hennes magra ansikte. Hon kunde bara se ut så här – så gravid, så sjuk – för att det hon bar inom sig tog hennes liv för att föda sig själv …

För att det var ett monster. Precis som sin far.

Jag hade alltid vetat att han skulle döda henne.

Han lyfte huvudet med ett ryck när han hörde mina tankar. Ena sekunden låg vi båda på knä, sedan stod han ovanför mig. Hans ögon var kolsvarta, ringarna under dem mörklila.

”Utomhus, Jacob”, morrade han.

Jag reste mig också, så att jag tittade ner på honom i stället. Det här var anledningen till att jag hade kommit. ”Låt oss få det här överstökat”, instämde jag.

Den störste av dem, Emmett, slöt upp vid Edwards sida tillsammans med sin bror, Jasper. Jag brydde mig inte om dem. Flocken kanske skulle ta hand om dem när de var klara med mig. Kanske inte. Det spelade ingen roll.

Ett kort ögonblick sneglade jag på de två längst bak. Esme och Alice. Små och förvillande feminina. Nåväl, de andra skulle säkert döda mig innan jag ens kom i närheten av dem. Jag ville inte döda tjejer … inte ens vampyrtjejer.

Men jag kanske skulle göra ett undantag för blondinen.

”Nej!” flämtade Bella och stapplade framåt för att gripa tag i Edwards arm. Rosalie rörde sig med henne, som om de hängde ihop.

”Jag måste bara prata med honom, Bella”, sa Edward med låg röst. Han lyfte ena handen för att smeka hennes kind. Det fick mig att se rött – efter allt han gjort mot henne, fick han fortfarande röra henne på det sättet. ”Ansträng dig inte”, vädjade han. ”Vila, snälla. Vi kommer snart tillbaka, båda två.”

Hon granskade hans ansikte. Sedan nickade hon och gick mot soffan igen. Rosalie hjälpte henne att lägga sig ner. Bella såg på mig, försökte hålla kvar min blick.

”Uppför dig”, sa hon. ”Och kom sedan tillbaka.”

Jag svarade inte. Jag tänkte inte lova någonting i dag. Jag vände bort blicken och följde efter Edward ut genom dörren.

En liten röst i mitt huvud påpekade att det faktiskt inte hade varit särskilt svårt att skilja honom från resten av flocken.

Han fortsatte gå, vände sig aldrig om för att se om jag var på väg att kasta mig över honom bakifrån. Fast han behövde väl inte se mig – han skulle veta när jag bestämde mig för att attackera. Vilket innebar att jag var tvungen att fatta beslutet väldigt snabbt.

”Jag är inte redo att bli dödad än, Jacob Black”, viskade han medan han i rask takt gick längre bort från huset. ”Du får ha lite tålamod.”

Som om jag brydde mig om hans schema. Jag morrade lågt. ”Tålmodighet är inte min främsta egenskap.”

Han fortsatte gå, flera hundra meter bort på vägen som ledde från huset, med mig i hälarna. Jag var varm i hela kroppen, darrade av anspänning och väntan, och jag var redo.

Plötsligt tvärstannade han och vände sig mot mig, och hans ansiktsuttryck fick mig att stelna till igen.

Ett kort ögonblick var jag bara ett litet barn – ett barn som levt hela sitt liv i samma lilla stad. Bara ett barn. För jag visste att jag måste leva länge till, lida mycket mer, för att någonsin kunna förstå den glödande smärtan i Edwards ögon.

Han höjde handen som för att torka svett ur pannan, men fingrarna skrapade mot ansiktet som om han försökte slita av sitt eget hårda, blanka skinn. De svarta ögonen pyrde ofokuserat, eller såg saker som inte fanns där. Han öppnade munnen som för att skrika, men ingenting kom ut.

Så här måste människor se ut när de brändes på bål, tänkte jag.

Först fick jag inte fram ett ord. Det gick inte att misstolka sanningen i hans ansikte – jag hade sett skuggan av den i huset, sett den i hans ögon och i hennes, men nu var den slutgiltig. Sista spiken i hennes kista.

”Det dödar henne, eller hur? Hon är döende.” Och när jag sa det visste jag att mitt ansikte var som en urvattnad kopia av hans. Svagare, annorlunda – eftersom jag fortfarande var chockad. Jag hade inte riktigt tagit det till mig än. Det hade gått för fort. Han hade haft tid på sig att nå fram till den här punkten. Och det var annorlunda för att jag redan hade förlorat henne så många gånger, på så många sätt, i mina tankar. Annorlunda för att hon egentligen aldrig varit min att förlora.

Och annorlunda för att det inte var mitt fel.

”Mitt fel”, viskade Edward, och benen vek sig under honom. Han sjönk ihop framför mig, sårbar, det enklaste offer man kan tänka sig.

Men jag kände mig kall som is – det fanns ingen glöd kvar i mig.

”Ja”, stönade han ner mot marken, som om han biktade sig mot själva jorden. ”Ja, det dödar henne.”

Hans krossade hjälplöshet irriterade mig. Jag ville slåss mot honom, inte avrätta honom. Vart hade hans självbelåtna överlägsenhet tagit vägen?

”Så varför har Carlisle inte gjort någonting?” morrade jag. ”Han är väl läkare, eller hur? Ta ut det ur henne.”

Edward tittade upp och svarade med trött röst, som om han för tionde gången förklarade något för ett litet barn: ”Hon vägrar låta oss göra det.”

Det tog en stund innan orden sjönk in. Herregud, hon var sig verkligen lik. Offra sitt eget liv för monsterynglet. Typiskt Bella.

”Du känner henne väl”, viskade han. ”Så snabbt du förstod … Jag förstod inte. Inte tillräckligt snabbt. Hon vägrade prata med mig på vägen hem. Jag trodde att hon var rädd – det hade varit en naturlig reaktion. Jag trodde hon var arg på mig för att jag utsatte henne för det här, riskerade hennes liv. Jag kunde inte föreställa mig vad hon verkligen tänkte, vad hon hade bestämt. Inte förrän min familj mötte oss på flygplatsen och hon sprang rakt i famnen på Rosalie. Rosalie! Och sedan hörde jag Rosalies tankar. Jag förstod inte förrän jag hörde dem, men du förstod omedelbart …” Han stönade.

”Vänta lite nu. Hon vägrar låta er göra det?” frågade jag med drypande sarkasm. ”Har du lagt märke till att hon är exakt lika stark som andra människoflickor i femtiofemkilosklassen? Hur korkade är ni vampyrer egentligen? Håll fast henne och droga henne.”

”Jag ville göra det”, viskade han. ”Carlisle skulle ha …”

Vad menade han? Var de för nobla?

”Nej. Inte nobla. Hennes livvakt försvårade saker och ting.”

Åh. Nu förstod jag. Det var alltså det Blondie höll på med. Men vad tjänade hon på det? Ville skönhetsdrottningen så gärna att Bella skulle dö?

”Kanske”, sa Edward. ”Rosalie ser det inte riktigt på det sättet.”

”Ta blondinen först, då. Er sort kan väl lagas, eller hur? Gör om henne till ett pussel och ta hand om Bella.”

”Emmett och Esme står på hennes sida. Emmett skulle aldrig låta oss göra det … och Carlisle vägrar hjälpa mig mot Esmes vilja …” Hans röst tynade bort.

”Du borde ha lämnat Bella hos mig.”

”Ja.”

Men det var för sent för det. Han skulle kanske ha tänkt på allt det här innan han gjorde henne på smällen med ett livssugande monster.

Han tittade upp på mig från sitt eget, privata helvete, och jag såg att han höll med mig. ”Vi visste inte”, viskade han. ”Jag kunde aldrig tänka mig … Det har aldrig funnits ett par som Bella och jag förut. Hur skulle vi kunna veta att en människa kunde bli befruktad av någon av oss …”

”När människan borde bli söndersliten vid själva akten.”

”Ja”, instämde han lågt. ”De finns där ute, de sadistiska – incubi, succubi. De existerar. Men förförelseakten är bara som en förrätt. Ingen överlever.” Han skakade på huvudet som om tanken var motbjudande, som om han var annorlunda.

”Jag visste inte att det fanns ett särskilt namn för sådana som du”, fräste jag.

Han såg plötsligt ut att vara tusen år gammal. ”Inte ens du, Jacob Black, kan hata mig lika mycket som jag hatar mig själv.”

Fel, tänkte jag, för ursinnig för att kunna tala.

”Men att döda mig nu räddar inte henne”, mumlade han.

”Vad räddar henne, då?”

”Jacob, du måste göra en sak för mig.”

”I helvete heller, din parasit!”

Han fortsatte se på mig med de där trötta, halvgalna ögonen.