Kapitel 15: Tick tack tick tack tick tack (2)

Edward suckade igen, men drog lite på munnen. Innan jag hann fundera över det oväntade ljudet var Rosalie tillbaka. Med ett belåtet flin ställde hon en metallskål på golvet bredvid mig.

”Smaklig måltid, vovven.”

Antagligen hade det varit en stor plåtbunke, men hon hade böjt den till formen av en hundmatskål. Jag kunde inte låta bli att imponeras av hennes snabba hantverk. Och hennes noggrannhet. På sidan av skålen hade hon ristat in namnet Fido. Snygg handstil.

Eftersom maten såg rätt god ut – en rejäl, stekt biff och bakad potatis med alla möjliga tillbehör – tackade jag henne artigt.

Hon fnös bara.

”Vet du vad man kallar en blondin med hjärna, förresten?” frågade jag. ”En golden retriever.”

”Jag har hört den också”, muttrade hon.

”Jag kan fler”, försäkrade jag och högg in på maten.

Hon grimaserade och himlade med ögonen. Sedan satte hon sig i en av fåtöljerna och började zappa mellan tevekanalerna, så fort att hon omöjligt kunde vara ute efter något att titta på.

Maten smakade bra, trots vampyrstanken i luften. Jag började visst vänja mig. Hm. Ingenting jag egentligen ville vänja mig vid …

När jag var klar – egentligen ville jag slicka skålen, bara för att ge Rosalie någonting att klaga på – kände jag Bellas kalla fingrar genom håret. Hon slätade ut det mot nacken.

”Dags för en klippning?” frågade jag.

”Du börjar se lite raggig ut”, medgav hon. ”Kanske …”

”Låt mig gissa. Någon här har jobbat som frisör på någon lyxig salong i Paris?”

Bella skrockade. ”Antagligen.”

”Nej tack”, sa jag innan hon han komma med något riktigt erbjudande. ”Jag klarar mig i några veckor till.”

Vilket fick mig att undra hur länge till hon skulle klara sig. Jag försökte komma på ett artigt sätt att fråga.

”Så, eh, när är det … dags? När ska det lilla monstret komma, menar jag?”

Hon slog till mig i bakhuvudet med samma kraft som en fallande fjäder, men svarade inte.

”Jag menar allvar”, sa jag. ”Jag vill veta hur länge till jag måste stanna här.” Hur länge till du finns kvar, tillade jag i tankarna och vände blicken mot henne. Hennes ögon var tankfulla, rynkan var tillbaka mellan ögonbrynen.

”Jag vet inte”, mumlade hon. ”Inte precis. De vanliga nio månaderna gäller uppenbarligen inte här och vi kan inte göra något ultraljud, så Carlisle uppskattar tiden utifrån hur stor jag är. Vanliga människor brukar vara runt fyrtio centimeter här i slutet av graviditeten”, förklarade hon och drog med fingret i en linje över sin svullna mage. ”En centimeter i veckan. Jag var trettio centimeter i morse och har växt med ungefär två centimeter om dagen, ibland mer …”

Två veckor nu, dagar som hade flugit fram. Hennes liv på snabbspolning. Hur många dagar hade hon kvar till fyrtio centimeter? Fyra? Det dröjde en stund innan jag kom på hur man gjorde för att svälja.

”Är du okej?” frågade hon.

Jag nickade bara, eftersom jag inte litade på min egen röst.

Edward satt med ansiktet bortvänt medan han lyssnade på mina tankar, men jag såg hans reflektion i fönsterväggen. Han var den brinnande mannen igen.

Lustigt att en deadline gjorde det svårare att tänka på att ge sig av, eller att hon skulle ge sig av. Jag var glad att Seth redan hade tagit upp det, så att jag visste att de tänkte stanna här. Det vore outhärdligt att undra om de tänkte försvinna, att förlora en, två eller tre av de fyra dagarna. Mina fyra dagar.

Det var också lustigt att vetskapen om att det nästan var över gjorde hennes grepp om mig ännu svårare att bryta. Nästan som om det hängde ihop med hennes växande mage – som om hennes dragningskraft ökade i takt med att hon blev större.

Jag försökte se på henne på avstånd, lösgöra mig från gravitationen. Jag visste att jag inte bara inbillade mig att mitt behov av henne var större än någonsin. Men varför? För att hon var döende? Eller för att jag visste att även om hon inte dog, så skulle hon – i bästa tänkbara scenario – ändå förvandlas till någonting jag inte kände till eller förstod mig på?

Hon drog ett finger över min kind, och min hud var våt där hon rörde den. ”Det kommer att bli bra”, tröstade hon. Det spelade ingen roll att orden var betydelselösa. Hon uttalade dem på samma sätt som folk sjunger meningslösa barnramsor. Vaggvisor.

”Visst”, muttrade jag.

Hon kurade ihop sig mot min arm, lade huvudet på min axel. ”Jag trodde inte att du skulle komma. Både Seth och Edward sa att du skulle göra det, men jag trodde dem inte.”

”Varför inte?” frågade jag med skrovlig röst.

”Du är inte lycklig här. Men du kom ändå.”

”Du ville att jag skulle komma.”

”Jag vet. Men du hade inte behövt göra det, för det är inte rätt av mig att vilja ha dig här. Jag skulle ha förstått.”

Det blev tyst en stund. Edward hade samlat sig igen. Han tittade på teven medan Rosalie fortsatte zappa. Kanalsiffrorna översteg sexhundra nu, och jag undrade hur länge det skulle dröja innan hon kom tillbaka till början.

”Tack för att du kom”, viskade Bella.

”Får jag fråga dig en sak?”

”Självklart.”

Edward såg inte ut att bry sig om oss alls, men han visste vad jag var på väg att fråga, så mig lurade han inte.

”Varför vill du att jag ska vara här? Seth kan hålla dig varm, och han är nog lättare att umgås med, glad som han är. Men när jag kommer in genom dörren ler du som om jag vore din favorit i hela världen.”

”Du är en av dem.”

”Det suger, ska du veta.”

”Ja.” Hon suckade. ”Förlåt.”

”Men varför? Du svarade inte på det.”

Edward vände blicken mot fönstren igen. Reflektionen av hans ansikte var uttryckslös.

”Jag känner mig … komplett när du är här, Jacob. Som om hela familjen är samlad. Jag menar, det känns så i alla fall – jag har aldrig haft en stor familj förut. Det är mysigt.” Hon log lite. ”Men den är inte fullständig när du inte är här.”

”Jag kommer aldrig att tillhöra din familj, Bella.”

Det kunde jag ha gjort. Jag hade passat in. Men det var bara en avlägsen framtid som dött långt innan den fått chansen att leva.

”Du har alltid tillhört min familj”, protesterade hon.

Jag bet ihop käkarna. ”Det är ett uselt svar.”

”Vad är ett bra svar, då?”

”Någonting i stil med 'Jacob, jag får en kick av att se dig lida'.”

Jag kände att hon ryckte till. ”Vore det bättre?” viskade hon.

”Det skulle i alla fall vara lättare att hantera.”

Jag tittade på hennes ansikte, så nära mitt. Hon blundade och rynkade pannan. ”Vi gick vilse, Jake. Tappade balansen. Du ska vara en del av mitt liv – det känner jag, och det gör du också.” Hon gjorde en paus, som om hon väntade på att jag skulle protestera. När jag inte gjorde det fortsatte hon. ”Men inte så här. Vi gjorde något fel. Nej, jag gjorde något fel, och vi gick vilse …”

Hon tystnade, och hennes ansikte slappnade långsamt av. Jag väntade på att hon skulle strö mer salt i såren, men snart började hon snarka lågt.

”Hon är utmattad”, mumlade Edward. ”Det har varit en lång, svår dag. Jag tror att hon skulle ha somnat för länge sedan, om hon inte hade väntat på dig.”

Jag såg inte på honom.

”Seth sa att den knäckte ett revben till på henne.”

”Ja. Det gör det svårt för henne att andas.”

”Toppen.”

”Låt mig veta när hon blir varm igen.”

”Okej.”

Hon hade fortfarande gåshud på den arm som inte rörde vid min. Jag hann knappt lyfta huvudet förrän Edward drog åt sig filten som hängde över armstödet och lade den över henne.

Ibland kunde den där tankeläsningen verkligen spara tid. Jag skulle till exempel inte behöva hålla någon lång föreläsning om vad som pågick med Charlie. Edward skulle höra precis hur ursinnig jag var …

”Ja”, instämde han. ”Det är ingen bra idé.”

”Varför, då? Varför säger Bella till sin pappa att hon är på bättringsvägen, när det bara kommer att plåga honom ännu mer?”

”Hon står inte ut med hans oro.”

”Så det är bättre att …?”

”Nej. Det är inte bättre. Men jag tänker inte tvinga henne att göra någonting hon mår dåligt av nu. Vad som än händer, så mår hon bättre av det här. Resten får jag lösa senare.”

Det lät inte rätt. Bella skulle inte bara flytta fram Charlies lidande och låta någon annan ta hand om det. Det var inte likt henne. Om jag kände Bella rätt, hade hon någon annan plan.

”Hon är väldigt övertygad om att hon kommer att överleva”, sa Edward.

”Men inte som människa.”

”Nej, inte som människa. Men hon hoppas få träffa Charlie igen, i alla fall.”

Åh, det här blev bara bättre och bättre.

”Träffa Charlie.” Jag såg på honom med stora ögon. ”Efteråt. Träffa Charlie när hon är likblek med klarröda ögon. Jag är ingen blodsugare, så jag kanske missar något, men Charlie verkar vara ett märkligt val för hennes första måltid.”

Edward suckade. ”Hon vet att hon inte kommer att klara att vara i närheten av honom på minst ett år. Hon tror att hon kan dra ut på det. Säga till honom att hon måste till något specialsjukhus på andra sidan jorden, hålla kontakten genom telefon …”

”Det är ju vansinne.”

”Ja.”

”Charlie är inte dum. Även om hon inte dödar honom, kommer han att märka skillnaden.”

”Det räknar hon med.”

Jag väntade på en förklaring.

”Hon skulle förstås inte åldras, vilket innebär en tidsgräns även om Charlie accepterar den ursäkt hon hittar på för sina förändringar.” Han log blekt. ”Kommer du ihåg när du försökte berätta för henne om din förvandling? Hur du fick henne att gissa?”

Jag knöt ena näven. ”Har hon berättat om det?”

”Ja. Hon förklarade sin … idé. Du förstår, hon får inte berätta sanningen för Charlie – det vore väldigt farligt för honom. Men han är klyftig och tänker praktiskt, så hon tror att han så småningom kommer fram till en egen förklaring. Hon antar att han kommer att gissa fel.” Edward fnös. ”Vi är ju inte precis som litteraturens vampyrer. Han kommer att dra någon felaktig slutsats om oss, precis som hon gjorde i början, och vi anpassar oss efter den. Hon tror att hon kommer att kunna träffa honom … då och då.”

”Vansinne”, upprepade jag.

”Ja”, instämde han igen.

Det var svagt av honom att låta henne få sin vilja igenom, bara för att göra henne glad nu. Det skulle inte sluta väl.

Vilket fick mig att anta att han nog inte väntade sig att hon skulle överleva länge nog för att prova sin vansinniga plan. Han lugnade henne, för att hon skulle må bättre ett tag till.

Fyra dagar till, närmare bestämt.

”Jag får ta itu med det som händer, när det händer”, viskade han och vände bort ansiktet. ”Jag tänker inte göra henne illa nu.”

”Fyra dagar?” frågade jag.

Han tittade inte upp. ”Ungefär.”

”Och sedan?”

”Vad menar du med det?”

Jag tänkte på vad Bella hade sagt. Om att saken låg ordentligt insvept i någonting som liknade vampyrskinn. Hur fungerade det? Hur skulle den komma ut?

”Vi har inte kunnat forska särskilt mycket, men det verkar som om varelserna använder sina egna tänder för att ta sig ut ur livmodern”, viskade han.

Jag svalde hårt. ”Forska?” frågade jag med svag röst.

”Det är därför du inte har sett så mycket av Jasper och Emmett. Det är vad Carlisle håller på med nu. De försöker tolka gamla sagor och myter, så mycket det nu går med det material vi har, på jakt efter någonting som kan hjälpa oss att förutse varelsens beteende.”

Sagor? Om det fanns myter, så …

”Så är det här inte första gången?” Edward förutsåg min fråga. ”Kanske inte. Det är väldigt luddigt, alltihop. Myterna kan mycket väl vara produkter av rädsla och fantasi. Men … era myter är väl sanna? Det kanske de här också är.