Kapitel 15: Tick tack tick tack tick tack (1)

Hallå, Jake. Jag tyckte du sa att jag behövdes i kväll. Varför bad du inte Leah väcka mig innan hon somnade?

För att jag klarade mig utan dig. Jag är fortfarande pigg.

Han hade redan börjat springa längs norra delen av gränsen. Något nytt?

Nej. Ingenting alls.

Har du rekat?

Han hade sprungit på ett av mina sidospår, och började följa det.

Ja, jag tog några vändor. Bara för att kolla. Om nu Cullens ska ut och jaga …

Bra tänkt.

Seth återvände till den cirkelformade gränslinjen igen.

Det var lättare att springa med honom än med Leah. Även om hon ansträngde sig – ordentligt – så fanns det alltid en viss skärpa i hennes tankar. Hon ville inte vara här. Hon ville inte känna hur min inställning till vampyrerna mjuknade. Hon ville inte veta av Seths mysiga lilla vänskap med dem, en vänskap som växte sig allt starkare.

Lustigt nog hade jag trott att hon skulle ha svårast just för mig. Vi hade alltid gått varandra på nerverna i Sams flock. Men nu fanns där ingen fiendskap alls mot mig, bara mot Cullens och Bella. Jag undrade varför. Kanske var hon bara tacksam över att jag inte tvingade henne att ge sig av. Kanske berodde det på att jag förstod hennes fientlighet bättre nu. Hur som helst var det inte alls lika svårt att springa med Leah som jag hade väntat mig.

Naturligtvis hade hon inte mjuknat så mycket. Maten och kläderna Esme skickat med till henne flöt bort med floden just nu. Trots att jag hade ätit mig mätt – inte för att det doftade oemotståndligt när jag väl kommit bort från vampyrstanken, utan för att föregå med gott exempel – så hade hon fortsatt vägra. Den lilla hjorten hon fällt vid lunchtid hade inte mättat henne helt och hållet. Men den hade fått henne på sämre humör – Leah avskydde att äta rått kött.

Vi kanske borde ta en vända österut? föreslog Seth. Gå på djupet, kolla om de väntar där ute.

Jag tänkte faktiskt på det, svarade jag. Men vi gör det när alla är vakna. Jag vill inte sänka garden. Fast vi borde göra det innan Cullens ger sig av. Snart.

Okej.

Det fick mig att tänka.

Om Cullens kunde ta sig ut ur området, så borde de faktiskt bara fortsätta. Antagligen borde de ha gett sig av i samma stund som vi kom för att varna dem. De borde ju ha råd att skaffa sig ett nytt hem. Och de hade väl vänner i norr, om jag mindes rätt? Ta med er Bella och fly. Det verkade vara den bästa lösningen på deras problem.

Jag borde antagligen föreslå det, men jag var rädd att de skulle lyssna på mig. Och jag ville inte att Bella skulle försvinna, utan att jag någonsin fick reda på om hon hade klarat sig eller inte.

Nej, det var dumt tänkt. Jag skulle säga åt dem att sticka. Det fanns ingen förnuftig anledning för dem att stanna, och det vore bättre – inte mindre smärtsamt, men bättre – för mig om Bella försvann.

Lätt att säga nu, när Bella var här och såg så glad ut över att se mig, samtidigt som hon klamrade sig fast vid livet …

Åh, jag har redan frågat Edward om det, tänkte Seth.

Om vad?

Jag frågade varför de inte hade gett sig av än. Åkt till Tanya eller något, för långt bort för att Sam skulle kunna följa efter dem.

Jag blev tvungen att påminna mig själv om att jag just bestämt mig för att ge Cullens just det rådet. Att det vore bäst så. Därför borde jag inte bli arg på Seth för att han gjort det i stället. Inte alls arg.

Vad sa han då? Väntar de på ett lämpligt tillfälle?

Nej. De tänker stanna.

Och det borde inte låta som goda nyheter.

Varför? Det är ju bara korkat.

Egentligen inte, tänkte Seth till deras försvar. Det tar tid att samla ihop den sortens medicinska utrustning som Carlisle har här. Han har allt han behöver för att ta hand om Bella, och möjlighet att skaffa mer. Det är en av anledningarna till att de vill ut och jaga. Carlisle tror att de kommer att behöva mer blod till Bella snart. Hon har snart gjort åt allt O-negativt de hade och han gillar inte att lagret börjar krympa. Han vill köpa mer. Visste du att man kan köpa blod? Om man är läkare.

Jag var inte redo att tänka logiskt än. Det låter ändå korkat. De skulle ju kunna ta det mesta med sig, eller hur? Och stjäla vad de än behöver, var de än befinner sig. Vem bryr sig om lagar och regler när man är odödlig?

Edward vill inte ta risken att flytta henne.

Hon mår bättre nu.

Mycket bättre, instämde Seth. I tankarna jämförde han mina minnen av Bella med alla droppslangar, med det han sett när han varit i huset nyligen. Hon hade lett mot honom och vinkat. Men hon kan inte röra sig särskilt mycket, vet du. Den där saken sparkar sönder henne.

Jag svalde hårt. Ja, jag vet.

Den knäckte ett revben till, tänkte han dystert.

Jag tappade rytmen och vacklade till lite innan jag återfick balansen.

Carlisle tejpade henne. Bara en spricka igen, sa han. Sedan sa Rosalie något om att vanliga människofoster också kan sparka sönder revben. Det såg ut som om Edward tänkte slita huvudet av henne.

Synd att han inte gjorde det.

Seth fortsatte rapportera – medveten om att jag var intresserad av allt, trots att jag inte hade bett om det. Bella har haft feber till och från i dag. Inte hög feber, men hon har kallsvettats. Carlisle vet inte riktigt hur han ska tolka det – hon kanske bara är sjuk. Hennes immunförsvar är knappast på topp just nu.

Ja, det är säkert bara ett sammanträffande.

Men hon är på gott humör. Hon pratade med Charlie, skrattade och …

Charlie?

Va? Vad menar du med att hon pratade med Charlie?

Nu var det Seths tur att vackla till – min ilska överraskade honom. Han ringer visst varje dag för att prata med henne. Ibland ringer hennes mamma också. Bella låter så mycket bättre nu, så hon försäkrade honom att hon var på bättringsvägen …

På bättringsvägen? Vad fan håller de på med? Varför får de Charlie att börja hoppas, så att han blir ännu mer knäckt när hon dör? Jag trodde att de försökte förbereda honom på det! Varför lurar hon honom på det sättet?

Hon kanske inte dör, tänkte Seth dämpat.

Jag drog ett djupt andetag och försökte lugna mig. Seth.

Även om hon klarar sig igenom det här, så gör hon det inte som människa. Det vet hon, det vet de allihop. Om hon inte dör, så blir hon tvungen att göra en väldigt bra imitation av ett lik. Antingen det, eller försvinna. Jag trodde att de försökte göra det lättare för Charlie. Varför …?

Jag tror att det var Bellas idé. Ingen sa någonting, men Edward såg ut som om han tänkte ungefär som du tänker nu.

På samma våglängd som blodsugaren igen.

Vi sprang under tystnad i några minuter. Jag påbörjade en ny vända, söderut.

Spring inte för långt.

Varför inte?

Bella vill att du ska hälsa på.

Jag bet ihop käkarna.

Alice vill också att du ska komma. Hon säger att hon är trött på att smyga omkring på vinden som ett spöke. Seth skrattade till. Jag bytte plats med Edward förut, för att försöka rätta till Bellas kroppstemperatur. Från varm till kall, enligt behov. Men om du inte vill göra det kan jag väl gå tillbaka …

Nej. Jag gör det, snäste jag.

Okej.

Seths tankar tystnade och han koncentrerade sig på den ödsliga skogen.

Jag fortsatte söderut, spanade efter något nytt. När jag började se tecken på civilisation vände jag. Jag var inte i närheten av staden än, men jag ville inte riskera att sätta igång några nya vargrykten. Vi hade varit osynliga ett bra tag nu.

Jag passerade rakt över gränsen när jag sprang mot huset. Även om jag visste att det var korkat, kunde jag inte låta bli. Jag måste vara någon sorts masochist.

Det är inget fel på dig, Jake. Det här är ingen normal situation.

Håll tyst, snälla Seth.

Okej.

Den här gången tvekade jag inte vid dörren, utan gick rakt in som om jag ägde stället. Jag antog att det skulle göra Rosalie förbannad, men varken Rosalie eller Bella syntes till. Jag såg mig förskräckt omkring i hopp om att jag bara hade missat dem, medan hjärtat bultade mot revbenen på ett konstigt, obehagligt sätt.

”Hon är okej”, viskade Edward. ”Inte sämre, i alla fall.”

Han satt i soffan med ansiktet i händerna. Esme satt bredvid honom med armen om hans axlar.

”Hej, Jacob”, sa hon. ”Jag är så glad att du kom tillbaka.”

”Jag också”, suckade Alice och kom nerför trappan. Hon grimaserade mot mig, som om jag kommit för sent till ett avtalat möte.

”Eh, hej”, sa jag. Det kändes konstigt att försöka vara artig.

”Var är Bella?”

”Toaletten”, svarade Alice. ”Mest flytande föda, du vet. Dessutom blir det visst så när man är gravid, har jag hört.”

”Åh.”

Jag gungade besvärat fram och tillbaka på fotsulorna.

”Åh, vilken trevlig överraskning”, muttrade Rosalie. Jag vred på huvudet och såg henne komma ut från en korridor under trappan. Hon bar Bella i famnen och blängde på mig. ”Jag tyckte väl att det luktade illa.”

Och precis som förra gången lyste Bella upp som ett barn på julaftons morgon. Som om jag just hade gett henne världens finaste present.

Det var inte rättvist.

”Jacob”, andades hon. ”Du kom.”

”Hej, Bella.”

Både Edward och Esme reste sig upp. Rosalie lade ner Bella i soffan, oändligt försiktigt, men Bella bleknade och höll andan – som om hon var fast besluten att inte ge ett ljud ifrån sig, hur ont det än gjorde.

Edward smekte hennes panna och hals. Han försökte få det att se ut som om han bara strök undan hennes hår, men i mina ögon såg det ut som en läkarundersökning.

”Fryser du?” mumlade han.

”Ingen fara.”

”Bella, du hörde vad Carlisle sa”, påpekade Rosalie. ”Tona inte ner någonting. Det gör det inte lättare för oss att ta hand om någon av er.”

”Okej, jag fryser lite. Edward, kan du ge mig den där filten?”

Jag himlade med ögonen. ”Var det inte därför jag kom hit?”

”Du har just kommit”, sa Bella. ”Och antagligen har du sprungit hela dagen. Slå dig ner och vila en stund. Jag blir snart varm igen.”

Jag ignorerade henne och satte mig på golvet framför soffan, men visste inte riktigt vad jag skulle göra sedan. Hon såg så skör ut att jag inte ens vågade lägga armen om henne. I stället lutade jag mig bara försiktigt mot hennes sida, lät min arm vila mot hennes och tog hennes hand. Sedan lade jag andra handen mot hennes kind. Det var svårt att avgöra om hon kändes kallare än vanligt.

”Tack, Jake”, sa hon, och jag kände att hon ryste till.

”Visst”, mumlade jag.

Edward satt i soffan vid hennes fötter och tittade hela tiden på hennes ansikte.

Med tanke på all superhörsel i rummet vågade jag inte ens hoppas att ingen hörde hur högt min mage kurrade.

”Rosalie, du kan väl hämta lite mat till Jacob i köket?” bad Alice, som satt på andra sidan soffan, utom synhåll för mig.

Rosalie stirrade häpet åt hennes håll.

”Tack, Alice, men jag vill nog inte äta något som Blondie har spottat på. Mitt matsmältningssystem skulle nog inte reagera så positivt på giftet.”

”Rosalie skulle aldrig genera Esme genom att göra något så ogästvänligt.”

”Självklart inte”, svarade Blondie med en sockersöt röst som genast gjorde mig misstänksam. Hon reste sig upp och svepte ut ur rummet.

Edward suckade.

”Lova att tala om för mig om hon förgiftar maten”, sa jag.

”Jag lovar”, svarade han.

Och av någon anledning trodde jag honom.

Det slamrade och bullrade i köket och jag hörde ljudet av metall som böjdes och skrapades.