Kapitel 14: (2)

Det hade inte slagit mig tidigare eftersom jag haft huvudet fullt av annan skit, men det var konstigt att jag inte sett Alice hos Bella sedan jag kommit hit. Om Alice varit med Bella hade kanske Rosalie inte varit det. ”Jag trodde att ni var väldigt tighta”, tilllade jag och lade två fingrar i kors.

”Som sagt …” Hon satte sig ner någon meter ifrån mig och lade sina magra armar runt sina magra knän. ”Huvudvärk.”

”Ger Bella dig huvudvärk?”

”Ja.”

Jag rynkade pannan. Jag var alldeles för trött för gåtor. Jag vände huvudet mot den friska luften igen och slöt ögonen.

”Inte Bella, egentligen”, rättade hon sig, ”utan … fostret.”

Aha, någon annan som kände som jag. Det var lätt att genomskåda. Hon uttalade ordet motvilligt, precis som Edward.

”Jag ser det inte”, mumlade hon, nästan för sig själv. ”Jag ser ingenting som har med det att göra. Precis som med dig.”

Jag ryckte till och bet ihop käkarna. Jag gillade inte att bli jämförd med den där saken.

”Bella är i vägen. Hon omger det ju helt och hållet, och hon har blivit … suddig. Som dålig mottagning på teven, ungefär. Jag får huvudvärk av att iaktta henne, och jag ser inte mer än några minuter fram i tiden. Det där … fostret är en för stor del av hennes framtid. När hon bestämde sig … för att hon ville ha det, försvann hon nästan ur sikte för mig. Det skrämde vettet ur mig.” Hon gjorde en paus. ”Jag måste erkänna att det är skönt att ha dig här”, tillade hon sedan. ”Trots att du luktar blöt hund. Allt försvinner, som om jag blundar. Det får huvudvärken att släppa.”

”Till er tjänst, madame”, mumlade jag.

”Jag undrar vad ni har gemensamt … varför ni är likadana.”

En våg av hetta sköljde genom kroppen och jag knöt nävarna för att behärska skakningarna. ”Jag har ingenting gemensamt med den där blodsugaren”, väste jag.

”Tja, det är någonting.”

Jag svarade inte. Hettan hade redan börjat avta – jag var för trött för att orka vara arg.

”Du har väl ingenting emot att jag sitter här?” frågade hon.

”Nej, det gör ingenting. Det stinker i alla fall:”

”Tack. Det är väl det bästa botemedlet jag har, antar jag, eftersom jag inte kan ta några huvudvärkstabletter.”

”Men kan du vara tyst? Jag försöker sova.”

Hon svarade inte, utan tystnade omedelbart. Jag däckade inom några sekunder.

Jag drömde att jag var väldigt törstig. Och det stod ett glas vatten framför mig – så kallt att man kunde se kondensen rinna nerför sidorna. Jag lyfte glaset och tog en stor klunk, bara för att upptäcka att det inte var vatten, utan blekmedel. Jag hostade upp det, kräktes ut det, och en del kom ut genom näsan. Det brände. Min näsa brann.

Smärtan i näsan fick mig att vakna till och minnas var jag hade somnat. Stanken var ganska intensiv, med tanke på att min näsa faktiskt inte befann sig inne i huset. Usch. Och någon skrattade alldeles för högt. Ett välbekant skratt, men ett som inte passade ihop med stanken. Som inte hörde hit.

Jag stönade och öppnade ögonen. Himlen var matt grå – det var dagtid, men jag hade ingen aning om vad klockan var. Rätt nära skymningen, antog jag, eftersom det var ganska mörkt.

”Det var på tiden”, mumlade Blondie från någonstans i närheten. ”Den där motorsågsimitationen började bli lite tröttsam.”

Jag vred på mig och hävde mig upp i sittande ställning, samtidigt som jag upptäckte var stanken kom ifrån. Någon hade lagt en tjock dunkudde under huvudet på mig. Antagligen i ett försök att vara snäll, antog jag. Om det inte var Rosalie.

När jag väl lyft huvudet från de stinkande fjädrarna kände jag andra lukter. Som bacon och kanel, blandat med vampyrstanken.

Jag blinkade och såg mig omkring.

Ingenting hade förändrats särskilt mycket, förutom att Bella nu satt upp i soffan och droppet var borta. Blondie satt vid hennes fötter, med huvudet lutat mot Bellas knä. Jag fick fortfarande rysningar av att se hur lättvindigt de rörde vid henne, men det var väl rätt hjärndött med tanke på omständigheterna. Edward satt bredvid Bella och höll henne i handen. Alice satt på golvet, precis som Rosalie, och hennes ansikte var inte lika spänt längre. Jag upptäckte genast varför – hon hade hittat en ny smärtstillare.

”Titta, Jake har vaknat!” utbrast Seth.

Han satt på Bellas andra sida med ena armen om hennes axlar och en tallrik full med mat i knäet.

Vad fan?

”Han kom hit för att leta efter dig”, sa Edward medan jag reste mig upp. ”Och Esme övertalade honom att stanna och äta frukost.”

Seth såg mitt ansiktsuttryck och skyndade sig att förklara. ”Ja, Jake – jag ville bara kolla om du var okej, eftersom du aldrig skiftade tillbaka till vargform. Leah blev orolig. Jag sa till henne att du antagligen bara hade somnat som människa, men du vet ju hur hon är. Hur som helst, de hade så mycket mat, och jäklar …” Han vände sig mot Edward. ”Du är en fantastisk kock.”

”Tack”, mumlade Edward.

Jag andades långsamt in och försökte slappna av. Jag kunde inte slita blicken från Seths arm.

”Bella frös”, förklarade Edward med låg röst.

Okej. Inte min ensak, hur som helst. Hon tillhörde inte mig.

Seth hörde Edwards kommentar, såg på mitt ansikte och kom plötsligt på att han behövde äta med båda händerna. Han lyfte armen från Bellas axlar och högg in. Jag gick fram till soffan och försökte samla tankarna.

”Patrullerar Leah?” frågade jag Seth. Min röst var fortfarande sömndrucken.

”Ja”, svarade han mellan tuggorna. Seth hade också nya kläder. De passade honom bättre än mina passade mig. ”Hon håller vakt, oroa dig inte. Hon ylar om något händer. Vi bytte vid midnatt, när jag hade patrullerat i tolv timmar.” Han var stolt över det, det hördes.

”Midnatt? Vänta lite – vad är klockan nu?”

”Solen har just gått upp.” Han kastade en blick ut genom fönstret.

Det var som fan. Jag hade sovit mig igenom resten av dagen och hela natten. ”Jäklar. Förlåt mig, Seth. Du borde ha väckt mig.”

”Nej, du behövde verkligen sova. När tog du en paus senast? Natten innan din sista patrull för Sam? Vad är det, fyrtio timmar sedan? Femtio? Du är ingen maskin, Jake. Och du har inte missat någonting.”

Ingenting? Jag sneglade på Bella. Hon hade fått tillbaka färgen på kinderna. Blek, men med en rosa underton. Hennes läppar var rosa igen, och till och med håret såg bättre ut – blankare. Hon såg att jag granskade henne och flinade.

”Hur känns revbenet?” frågade jag.

”Det är ordentligt tejpat. Jag känner inte av det alls.”

Jag himlade med ögonen. Edward gnisslade tänder och jag antog att hennes nonchalanta attityd retade honom lika mycket som den retade mig.

”Vad åt du till frukost, då?” frågade jag, lite sarkastiskt. ”O-negativt eller AB-positivt?”

Hon räckte ut tungan åt mig. Definitivt sig själv igen. ”Omelett”, svarade hon, men hennes blick gled neråt och jag såg att muggen med blod satt fastkilad mellan hennes ben och Edwards.

”Ät lite frukost, Jake”, sa Seth. ”Det finns mat i köket. Du måste vara utsvulten.”

Jag tittade på maten i hans knä. Det såg ut som en halv ostomelett och resterna av en enorm kanelbulle. Det kurrade i magen, men jag ignorerade hungern.

”Vad äter Leah till frukost, då?” frågade jag anklagande.

”Jag hämtade mat till henne innan jag åt någonting”, försvarade sig Seth. ”Hon sa att hon hellre skulle äta överkörda ekorrar, men jag slår vad om att hon viker sig. De här kanelbullarna …” Han verkade inte hitta rätt ord.

”Då går jag och jagar med henne.”

Seth suckade när jag vände mig om.

”Ett ögonblick bara, Jacob?”

Det var Carlisle som frågade, så när jag vände mig om igen såg jag antagligen mindre respektlös ut än jag hade gjort om någon annan stoppat mig. ”Visst.”

Carlisle kom fram till mig medan Esme gick ut ur rummet. Han stannade en bit ifrån mig, lite längre bort än det normala avståndet mellan två samtalande människor. Jag uppskattade att han gav mig det utrymmet.

”På tal om att jaga”, började han dystert. ”Det kommer att bli besvärligt för min familj. Jag förstår att vårt tidigare vapenstillestånd inte gäller för tillfället, så jag vill be dig om råd. Kommer Sam att anfalla oss om vi överträder gränsen ni har dragit upp? Vi vill inte ta risken att skada någon i din familj – eller förlora någon av våra egna. Hur skulle du göra i vårt ställe?”

Frågan fick mig att haja till. Vad visste väl jag om hur det var att vara vampyr? Men å andra sidan kände jag Sam.

”Det är en risk”, svarade jag och försökte ignorera de andras blickar. ”Sam har lugnat ner sig lite, men jag är ganska säker på att vapenstilleståndet är över, i hans ögon. Så länge han tror att stammen eller någon annan människa är hotad, kommer han inte att ödsla tid på frågor, om du förstår vad jag menar. Men han kommer att prioritera La Push. Flocken är faktiskt inte tillräckligt stor för att de ska kunna vakta La Push och samtidigt skicka ut någon större styrka i skogen. Jag tror att han håller flocken samlad.”

Carlisle nickade eftertänksamt. ”Men jag skulle nog föreslå att ni jagar tillsammans allihop, för säkerhets skull. Och ni borde nog göra det i dagsljus, eftersom vi räknar med att ni gör det på natten. Typiskt vampyrer. Ni är snabba – spring över bergen och jaga tillräckligt långt bort för att vara säkra på att han inte skickar iväg någon så långt hemifrån.”

”Och lämna Bella kvar här, utan beskydd?”

Jag fnös. ”Vad är vi, prydnadssaker?”

Carlisle skrattade till, men blev snabbt allvarlig igen. ”Jacob, du kan inte slåss mot dina bröder.”

Jag rynkade pannan. ”Jag säger inte att det blir enkelt, men om de verkligen kom för att döda henne … så skulle jag kunna stoppa dem.”

Carlisle skakade bekymrat på huvudet. ”Jag menar inte att du inte har … kapaciteten. Men det vore väldigt fel. Jag kan inte ha det på mitt samvete.”

”Det vore inte på ditt samvete, doktorn, utan på mitt. Och jag klarar det.”

”Nej, Jacob. Vi ska se till att våra handlingar inte gör det nödvändigt.” Han tänkte efter. ”Vi jagar tre i taget”, sa han efter en stund. ”Det är nog det bästa vi kan göra.”

”Jag är inte så säker på det, doktorn. Att dela på sig är nog inte den bästa strategin.”

”Vi har några extra förmågor som jämnar ut oddsen. Om Edward är en av de tre, kan han ge oss en trygg radie på några kilometer.”

Vi sneglade på Edward båda två, och hans ansiktsuttryck fick Carlisle att backa.

”Men det finns säkert andra sätt”, sa han snabbt. Uppenbarligen kunde inget fysiskt behov få Edward att lämna Bella nu. ”Alice, du kan nog se vilka rutter som vore olämpliga?”

”De som försvinner”, svarade Alice och nickade. ”Inga problem.”

Edward, som blivit spänd när han hört Carlisles första plan, slappnade av lite. Bella tittade olyckligt på Alice, med den där lilla rynkan mellan ögonbrynen som hon fick när hon kände sig pressad.

”Då så”, sa jag. ”Då säger vi så. Seth, jag vill att du kommer tillbaka i kväll, så försök sova lite under dagen. Okej?”

”Visst, Jake. Jag skiftar form igen när jag är klar. Om inte …” Han tvekade och såg på Bella. ”Behöver du mig?”

”Hon har filtar”, snäste jag.

”Jag klarar mig, Seth, men tack”, sa Bella snabbt.

Sedan kom Esme in i rummet igen, med ett stort, övertäckt fat i händerna. Hon stannade till bakom Carlisle och såg på mig med stora, mörkt gyllene ögon. Sedan sträckte hon fram fatet och tog ett försiktigt steg framåt.

”Jacob”, sa hon lågt. Hennes röst var inte riktigt lika genomträngande som de andras. ”Jag vet att du … tappar aptiten här, för att det luktar så obehagligt. Men jag skulle bli glad om du ville ta med dig lite mat. Jag vet att du inte kan gå hem, på grund av oss. Snälla – lätta mitt dåliga samvete lite. Ta lite mat.”

Hennes blick var mjuk och vädjande.