Bok Tre, (Bella) (2)

Förord

Raden av svarta gestalter, som inte längre bara var en mardröm, närmade sig genom den isande dimman de rörde upp med sina fötter.

Vi kommer att dö, tänkte jag panikslaget. Jag ville så förtvivlat gärna lyckas skydda den älskade jag vaktade, men att ens tänka på det var att låta koncentrationen svikta på ett sätt jag inte hade råd med.

Deras mörka kåpor fladdrade när de gled närmare. Jag såg deras händer krökas till benvita klor. De gled isär, skingrades för att komma mot oss från alla sidor. De var för många. Det var över.

Och sedan, som i skenet från en blixt, förändrades hela scenen. Ändå var ingenting annorlunda – Volturi närmade sig fortfarande, ville fortfarande förinta oss. Allt som egentligen förändrats var hur jag såg på situationen. Plötsligt hungrade jag efter dem, ville att de skulle attackera. Paniken övergick i blodtörst när jag hukade mig ner, med ett leende på läpparna, och morrade med blottade tänder …