Kapitel 3

A4 ÄR DEN FÖRSTA DÖDA människa som jag ser.

Det uppstår ett visst ljud när jag drar kniven genom den bruna, breda tejpen som försluter kartongerna med blöjpaket. Som skrapet av bestick mot tallrikar i porslin.

Förutom knivljudet är det tyst i källaren. Jag hade gjort vad som helst för att ha någon att prata med.

Blöjleveransen kom igår och Leena med två e har tydligt förklarat hur jag ska stapla paketen på varandra i prydliga högar.

Jag har ställt förrådsdörren på vid gavel så att jag har uppsikt över de stora ytorna här nere. Har tänt varenda lysrör som går att tända på hela källarplanet.

Till och med de i omklädningsrummet, eftersom jag inte tycker om det mörker som annars skulle sippra ut genom dörrspringan.

Jag tycker det är obehagligt med dörrspringor och mörker. Sover alltid med lampan tänd.

»Jaså, det är här du är!«

Jag rycker till. Eller jag hoppar högt. Tror till och med att jag skriker något.

Det är Eva som kommer nerför källartrappan.

»Förlåt, skrämde jag dig?«

»Nej, då. Inte alls.«

»Jag har letat efter dig, tänkte att du skulle få se något vackert.«

Jag följer utan vidare eftertanke med Eva,

glad över att slippa källaren om så bara för en stund.

Vi fortsätter in på avdelning A. Vi går under tystnad, Eva ett par meter framför mig.

Det är något högtidligt med hennes hållning. Något viktigt i hennes steg.

Det luktar brunsås och stekt lök från köket och bajs från soporna i städskrubben och boningsvax från golven.

Det blandar sig med tvättmedelsdoften från Evas kläder.

Eva tittar förväntansfullt på mig när hon låser upp till A4:s rum. Då förstår jag vad hon vill visa. Alldeles för sent förstår jag det.

Eva tar tag i min hand och för mig mot sängen.

Det finns ett motstånd i mina steg. Ett motstånd som Eva inte verkar känna.

Det är samma säng och samma kropp som bara för några dagar sedan.

Men istället för det tunna, uppklippta nattlinnet har A4 på sig en blommig klänning och det vita håret är välkammat.

»Hon sa att hon ville ha den här klänningen«, säger Eva och gör en gest med armen mot A4:s kropp.

Trots att jag borde vara lugnare till sinnes när A4:s skrik har tystnat,

vet jag faktiskt inte vad som är värst, skriken eller tystnaden som följer.

»Förresten, det kan jag säga nu med en gång.«

Eva rättar till klänningen på A4:s kropp. Drar ner det blommiga tyget över de knotiga knäna och lägger guldberlocken tillrätta i A4:s djupa halsgrop, innan hon fortsätter.

»När du ska göra i ordning någon som har dött är det viktigt att ta på en stor blöja, för de tömmer ut en hel del vätska efter att de somnat in.

Men det är klart, du är ju aldrig själv, vi är alltid två.«

Det står en ros och ett ljus i en mässingsstake på nattduksbordet.

Vändschemat och vätskelistan är borttagna, kvar är bara den slitna bordsytan.

A4 ler. Alla rynkor har slätats ut och hon ser yngre ut. Det vitgeggiga är borta från hennes läppar, likaså varet runt ögonen.

Jag tycker att det är hög tid för oss att gå,

men Eva verkar inte alls ha bråttom. Hon klappar istället A4:s magra arm och tittar på henne med något moderligt i blicken. Det hela är bisarrt,

men jag kan inte låta bli att undra hur A4 känns. Hur kall man verkligen blir.

»Tänk att hon har gått nu, vad skönt för henne«, säger Eva.

Det är så de säger här, hon har gått nu.

I rapporterna heter det avlida, men informellt kallar man det gått.

Det finns en hel del termer, fackspråk och förkortningar på Liljebacken, och jag förstår inte ens hälften av allt som sägs. Har precis lärt mig att USKA är detsamma som undersköterska.

Och att det bara är några få av alla här som är undersköterskor. De flesta är som jag, outbildade vårdbiträden. Mer eller mindre erfarna av palliativ vård.

Fönstret står på glänt i A4:s rum, och trots sommarvärmen känns det kallt av draget utanför.

Kallt och stilla. Eva förklarar att man alltid öppnar ett fönster när någon har gått. Själar vill ha frid. Och själar får inte frid på Liljebacken. De måste ut i den friska luften.

Det blir min uppgift att flyttstäda A4:s rum. Vet inte om flyttstäda är ett bra ordval. Men kanske låter det bättre än dödstäda.

Ingen verkar särskilt ledsen över att A4 är borta, även om Eva ska gå på begravningen.

Jag undrar hur många begravningar det blir för Eva på ett år.

Rummet är mycket fulare och slitnare när det varken finns möbler eller tavlor.

Vissa väggpartier saknar tapet och plastmattan är på flera ställen förstörd av alla tunga hjälpmedel.

Dörrarna och dess karmar har märken efter upprepade felkörningar. Det krävs precision när man ska rulla en rullstol genom en dörröppning,

hur handikappanpassad den än är. Listerna är täckta av ett tjockt lager damm och jag vet inte när toaletten rengjordes senast.

Förutom en liten bit hård Palmolive-tvål, som ligger intorkad på handfatet, finns ingenting kvar som har tillhört A4.

Eva säger att man knappt hinner få ut de avlidna eller desinfektera sängarna innan det flyttar in någon ny. Det är så lång kö hit.

Jag går ut till städskrubben och hämtar diskhandskar, desinfektionssprit, Vim och såpa, men vet inte var jag ska börja. Tar till slut på mig diskhandskarna.

De är gula och för stora, precis som plasthandskarna. Går fram och tillbaka i dödrummet. Slänger Palmolive-tvålen i en svart sopsäck och plötsligt slår det mig att nästa som flyttar in antagligen också kommer att sluta här.

Det måste vara jättemånga som genom åren har dött i detta rum. Märkena i golvet kommer inte bara från A4:s rullstol. Inte heller de i dörrkarmarna.

Det är fler som har satt sina spår här. Som ett inristat namn i trädets bark. Eller ett I was here påskafton 98, skrivet med spritpenna på en bortglömd lekplats.

Jag ser dem allihop. De kommer från ingenstans.

Det är ett tiotal vita, genomskinliga kroppar med ögon som rinner. Kroppar som luktar urin och ruttet.

De kommer närmare. De hånskrattar åt mig. A4 skrattar högst och hon är alldeles blå och vitgeggig och naken.

Jag springer ut från rummet med hjärtat på väg upp genom munnen. Rakt in i Leena med två e, som luktar hemrullad cigarett och bohem.

»Vad fan håller du på med?«

Hon knuffar undan mig så att jag nästan flyger in i väggen.

»Inget. Jag ska bara ut och röka

«, svarar jag medan jag slänger en blick bakåt för att försäkra mig om att de inte har hunnit ikapp.

»Men du röker väl inte?«

»Jo!« ljuger jag utan att veta varför.

»Du verkar helt skärrad, ser ut som du sett ett spöke.«

Om det bara hade varit ett. Leena med två e skakar på huvudet och tillägger:

»Moa, glöm inte ta av dig diskhandskarna innan du tänder ciggen.«

Sedan försvinner hon. Fråga mig inte vart. In i något rum antagligen.

Jag står kvar en stund innan jag tar mod till mig och går in till A4:s forna hem.

Och vålnaderna. Sedan städar jag med en sjuhelsikes effektivitet samtidigt som jag sjunger.

Jag sjunger alla sånger jag kan för att skingra det osaliga.

Sjunger tills jag blir alldeles hes och matt. Döingarna verkar inte gilla det, för det känns som om de så sakteliga försvinner.

Det flyttar in en ny A4. Hon övertar inte bara rummet,

bokstaven och siffran utan även den säng där den gamla A4:n dog och många gånger den gamla A4:ns egentliga namn,

eftersom det tar en stund för oss som jobbar att programmera om hjärnan.

Den nya A4:n gör inte så mycket väsen av sig. Hon äter mest chokladpraliner och stirrar med tom blick på en tavla, som hon låtit hänga upp på väggen ovanför soffan.

Hon möblerar rummet nästan precis som den gamla A4:n. Det går inte att möblera på så många fler sätt.