Kapitel 13

VI KRÅNGLAR IN LIFTSKYNKET under Astrids kropp.

Måndagsmorgon utanför och måndagsångest inuti och en påbörjad pjäs hemma på mitt köksbord och en känsla av att jag inte alls borde vara här.

Jag styr liften medan Leena med två e står färdig med rullstolen,

som hon enligt alla kursers regler lutar en aning bakåt.

Astrids orörliga kropp lyfts från sängen i ultrarapid.

Liftens dova surrande. Leenas kritiska ögon.

Och hela scen 2 kommer till mig. Som från ingenstans.

Samma scenrum. Samma kvinnor. Suggestiv musik.

Dovare ljussättning.

Kvinna 1:s monolog. Kvinna 2 i frusen position.

Kvinna 1 reser på sig. Går mot publiken.

Vita klänningar. Tunna tyger. Röda detaljer i scenografin.

»Hjälp, släpp ner mig, för Guds skull släpp ner mig.«

»Moa, vad fan håller du på med?«

Leenas ögon i mig. Hennes röst, hård som betonggolven.

Jag har bara tryckt på knappen med pilen uppåt.

Tryckt och tryckt.

Och nu ser jag hur Astrid hänger och dinglar i jämnhöjd med sin kristallkrona.

»Släpp ner mig för helvete, släpp ner mig.«

Astrid låter förtvivlad.

Eller livrädd.

Och jag vet inte varför, men när jag ser Astrids åderbråcksben dingla långt däruppe,

är det som om någonting brister inuti mig och jag skrattar som jag aldrig har skrattat förut.

Det förbjudna skrattet.

Som inte äger rätt att komma ut i den riktiga världen.

Men kristallkronan och Astrid, åderbråcksbenen och Leenas tillrättavisning blir för mycket för mig.

Jag måste släppa fjärrkontrollen.

Måste sätta mig i en av Astrids fåtöljer. Måste torka tårarna.

Och när jag äntligen har skrattat färdigt vet jag inte hur övergången från skratt till allvar ska bli.

»Jävla människa«, skriker Astrid. »Förbannade jävla människa.«

Jag sneglar mot Astrid som nu är nerhissad och sitter i sin stol.

Det räcker att jag tittar på henne för att det återigen ska brista för mig.

Hon ser så vansinnigt rolig ut. Nu börjar Leena med två e också skratta.

Lika hysteriskt som jag.

Hon låter som en traktor med startproblem.

Hon skrattar så mycket att jag ser hennes amalgamfyllda tänder och hennes röda mandlar.

Jag ser ett par gluggar i nedre käken, och jag tänker på hur hon skulle se ut som tandlös.

Jag skrattar ännu mer, och ju mer jag skrattar desto mer skrattar Leena.

Jag tror att det både är första och sista gången som jag ser Leena med två e skratta.

När vi äntligen lugnat ner oss, lovar vi varandra att inte prata om missödet med någon.

Och Astrid har redan glömt vad det var som var så fasligt lustigt.

Morgon blir till eftermiddag utan att jag vet hur det går till.

Har varken druckit kaffe, ätit lunch eller kissat.

Det är en sådan eftermiddag när alla bajsar samtidigt och några kaskadspyr och Leena med två e säger vinterkräksjukan och ser allvarlig ut,

fast det bara är augusti.

Det är en sådan eftermiddag när två i huset ligger inför döden och vi är en man kort.

Jag har precis torkat golvet rent från spyor hos D5 när Astrid larmar.

Jag hänger av mig den gula rocken.

Tvättar och spritar mina händer upp till armbågarna.

Går in till Astrid och trycker på den gröna knappen på dörrpostens vänstersida.

Astrid har kissat igenom blöja, byxor, friktionsskydd och rullstolsdyna.

Jag vet att vi borde vara två.

Händer det något nu är det kört. Jag blir anmäld.

Omskriven i pressen. Janne Josefssons mikrofon.

Och en mamma och en pappa och en farmor som får skämmas.

Men så tänker jag på Leena med två e som alltid tar alla dubbelbemanningar själv och drar ner liftskynket bakom Astrids rygg.

Enerverande pip och röda siffror signalerar larm hos D7.

D7 kommer att vara död innan kvällen.

Hon har redan haft ångestskriken och ryckningarna,

och nu sover hon bara mycket tungt. Jag hinner inte ens reflektera över att D7 är oförmögen att själv trycka på larmknappen. Känner mig bara stressad över att det är fler som behöver min hjälp.

Jag byter, tvättar, puttar och rullar Astrids otympliga kropp.

Krånglar och stånkar och pustar. Astrid luktar svagt av apotek, svampinfektion och urin.

Det är som om tanterna har kissat på sig i för många år för att kisslukten helt ska gå att tvätta bort.

Eller så är det bara mina näsborrar som spelar mig ett spratt. Ibland är det som att olika odörer sätter sig fast i näsan.

Jag får av friktionsskyddet och stolsdynan.

Lägger dit ett pappersdrag för att skydda rullstolen från ytterligare en olycka.

När jag placerar Astrid i rullstolen känner jag mig tryggare med liften, och snart är operationen över.

Vid det här laget larmar inte bara D7, utan även D3 och D1.

Jag spänner fast Astrid i stolen med ett säkerhetsbälte, eftersom hon med jämna mellanrum glömmer bort att hon inte kan gå.

Sedan småspringer jag genom korridoren fram till D7:s rum. Hon har sin dotter hos sig. Hon är i upplösningstillstånd.

D7 spottar blod och har svårt att andas.

Dottern skriker på mig. Hennes ansikte är stelt av förtvivlan.

Och av kirurgiska ingrepp.

Till en början tror jag att hon är arg eftersom jag har dröjt,

men sedan förstår jag på hennes bedjande blick att hon sätter sitt sista hopp till mig.

Även om jag blir smickrad, kan jag fortfarande ingenting om medicin.

Men jag förstår att det är bråttom.

Jag lämnar rummet för att leta rätt på någon.

Korridorer, långa och trånga som Gamla stans gränder.

Den enda jag hittar är Martina, en blivande makeup-artist utan ögonbryn.

Inte heller hon kan så mycket om vård i livets slutskede. Trots att det är hennes jobb.

Vi fortsätter att leta. När jag ser Eva blir jag lättad.

D7 dör lugnt och stilla med Evas hand på sin panna.

Rummet fylls av ett ljus.

Något lämnar D7:s tärda kropp.

Eva håller kvar sin hand medan D7 kallnar.

Hon tar sig tiden. Hon tar sig tiden trots alla larm.

När jag ska köra ut tanterna till middagen fylls jag av panik.

Astrid.

Jag har glömt Astrid i rullstolen. Jag vet inte hur många timmar hon kan tänkas ha suttit utan tillsyn.

Jag går in till henne omedelbart. Stannar i hallen. Det är obehagligt tyst. Hela jag stannar. Hjärtat, andningen och tankarna.

»Hallå! Astrid? Astrid?«

Jag fortsätter in i rummet och ser att hon har kanat ner i sin rullstol.

Att hon har sitt säkerhetsbälte runt halsen.

Hon är blå och livlös.

Det är jag som har tagit bort rullstolsdynans friktionsskydd och ersatt det med ett pappersdrag.

Det är jag som har mördat henne. Det svartnar för ögonen. Inte svimma nu Moa. Inte svimma. Jag står en stund och tittar på henne. Hon är väldigt blå.

Slutligen tar jag mitt förnuft till fånga.

Jag låser dörren och rullar ner persiennerna.

Även om jag är livrädd för lik och allt vad död innebär går jag fram till henne.

Hon ser hemsk ut, är nästan svart.

Jag tar ett djupt andetag och tänker att det är bra att hon i alla fall blev nittiosju.

Jag går ut i hallen och känner på dörrhandtaget igen.

Den är låst. Dörren är verkligen låst.

Och här står jag med Astrids lik. Jag hanterar mitt offer som den våldsförbrytare jag är. Försöker att dra upp hennes livlösa kropp i stolen, men hon är tung.

Jag är lugn och metodisk.

Om jag bara får henne i upprätt ställning, skulle hon kunnat ha dött av sig själv.

Vad som helst kan hända i gamla kroppar.

Jag drar och sliter i hennes armar. Kämpar för att få upp henne i stolen.

Då känner jag pulsen.

Då hör jag andetagen.

Hon slår upp ögonen.

Hela min kropp skakar och jag slår och slår på Astrids hängiga kinder.

Jag slår henne tillbaka till livet.

»Vakna Astrid, vakna!«

Hon hämtar färg.

Eller det blåsvarta avtar och hon blir vit.

Jag försöker fånga hennes blick, men hon har svårt att fokusera sina ögon.

»Kom igen Astrid.«

»Aj!« skriker hon.

»Förlåt, förlåt mig, men lever du?«

»Klart att jag lever.«

Jag vet inte vad som flyger i mig, men jag kramar henne.

Det känns som om jag aldrig kommer att släppa.

Det gör jag emellertid rätt fort, när jag känner kisslukten och hennes fräna andedräkt.

Jag drar upp persiennerna och låser upp dörren.

Försöker låtsas att allt är i sin ordning.

Hon kanske tror att hon har drömt.

Men jag är skärrad och måste ha hjälp.

Jag trycker utan eftertanke på akutlarmet. Det dröjer inte länge förrän Eva kommer.

»Lilla gumman vad är det som har hänt?«

Jag vet inte om det är mig eller Astrid som Eva tilltalar. Jag har sjunkit ihop på Astrids säng.

»Vad har hänt?«

Eva sätter sig bredvid mig.

»Astrid måste ha försökt ta sig ur stolen på något sätt …«

Jag stakar mig. Är antagligen lika blek som Astrid.

»Jag kan inte förstå hur hon har burit sig åt.«

Eva reser på sig.

Klappar Astrid på ryggen.

Ser pappersdraget. Lyfter på det och ser stolsdynan utan friktionsskydd.

Tittar på mig och säger: »Det kunde lika gärna varit jag.«

Det är inte sant.

Men de anmäler mig inte på Liljebacken.

Inte för någonting som jag gör.

De anmäler mig inte för här är ingen fri från skuld.