Kapitel 52
JAG KUNDE HA LIRAT MED EN KNIV I BENET
Det blev EM i Schweiz och Österrike.
Jag var fortfarande orolig för mitt knä.
Vi hade Ryssland, Spanien och Grekland i gruppen.
Det skulle inte bli lätt. Första matchen var mot Grekland.
Jag hade Sotirios Kyrgiakos mot mig.
Det var en skicklig back med långt hår och hästsvans.
Han markerade mig hårt. Varje gång jag hoppade
eller rusade fick jag hans frisyr i ansiktet.
Han gjorde ett bra jobb, inget snack om det.
Han låste mig. Men han slappnade av några sekunder
och mer behövdes inte. Jag fick ett inkast och började dribbla.
Plötsligt var Kyrgiakos långt bort
och jag fick utrymme. Jag sköt rakt upp i krysset.
Det var en perfekt start på EM. Vi vann med två-noll.
Dessutom skötte min familj sig själva.
Vi hade alla lärt oss läxan från VM i Tyskland. Men mitt knä gjorde ont och var svullet
och vi mötte Spanien i nästa match.
Spanien var en av favoriterna i turneringen.
De hade slagit Ryssland med fyra-ett i första matchen.
Det skulle bli tufft.
Jag visste inte om jag kunde spela. Det gjorde ont,
och absolut, jag struntade gärna i smärtan.
Det var EM och jag kunde ha lirat med en kniv i benet. Men i fotboll måste man tänka framåt.
Det kommer matcher i morgon och övermorgon också.
Landslagets läkare var motståndare till att använda
sprutor som dämpade smärtan.
Smärta är en varningssignal.
Det går att ta bort den ett tag med hjälp av sprutorna,
men då kan skadan förvärras. Spelar du i landslaget finns alltid din klubb
i bakgrunden. Och det är klubben som betalar
de stora pengarna. Inter ville inte att jag gick sönder.
Inters läkare ringde landslagets. Båda var vettiga personer.
De kom överens om att jag skulle spela
mot Spanien, men inte på sprutor. Spanien var skickliga. Tidigt stötte Torres in
deras ledningsmål. Men sedan backade de hem
för att säkra sin plats i kvartsfinalen,
och det gav oss chansen. Jag glömde mitt knä.
Jag slet och öste på. I trettiofjärde minuten fick jag
en lång fin boll från Fredrik Stoor.
Jag blev fri med målvakten Casillas.
Men jag fick inte träff på bollen och sekunden senare
hade jag en back framför mig. I helvete heller, jag tänkte inte ge mig.
Jag blockade, jag höll undan för backen
och sköt igen i en liten lucka. Bollen gick i mål.
Vi hade ett-ett och jag hade inlett turneringen lysande.
Men det hjälpte inte.
När adrenalinet försvann i halvlek
kände jag smärtan. Knäet var inte bra alls. Vad skulle jag göra?
Jag gick fram till Lars Lagerbäck och sa:
— Jag har väldigt ont. Vi måste välja.
Ska jag spela andra halvlek nu eller istället
spela nästa match mot Ryssland?
— Ryssland, vi har större chans mot dem, svarade han. Lagerbäck satte in Markus Rosenberg istället.
Det såg bra ut. Spanien hade många chanser
men lyckades inte göra mål.
Visst, det märktes att jag var borta.
En extra kvalitet i spelet försvann.
Men killarna kämpade och när nittio minuter hade gått
stod det fortfarande ett-ett. Det såg ut att gå vägen. Två minuter in på tilläggstiden förlorade Markus Rosenberg
bollen långt ner på vår planhalva.
Vårt försvar var helt slutkört och David Villa
rusade förbi och sköt två-ett.
Nästan direkt blåste domaren av matchen.
Det var en tung förlust. Vi blev krossade av Ryssland i matchen efter.
Jag hade ont och det kändes som om Ryssland
var bättre i allt. Vi åkte ur turneringen
och var sjukt besvikna. Det som börjat så bra
blev ingenting. Det var grymt jobbigt.
