Kapitel 51
VAR DEN GAMLA FÖRBANNELSEN TILLBAKA?
Inter vann inte ligan på hela nittiotalet.
Trots att de hade Ronaldo i laget.
Det var nära många gånger, men det räckte inte.
Ibland sitter sånt kvar i väggarna.
Många tänkte på det inför vår match
mot Parma. Folk kom ihåg. Men de verkade ha glömt
att vi faktiskt vunnit scudetton förra säsongen. Parma riskerade att åka ur ligan. Vi skulle inte få
något gratis. Vi skulle få kämpa för poängen.
Jag började på bänken eftersom jag inte spelat på länge.
Mancini startade med Balotelli och Cruz på topp. — Men var beredd på att hoppa in, sa han. Regnet smattrade över oss där vi satt under ett litet tak.
Matchen drog igång och publiken buade.
Vi tryckte på och Cruz och Maicon hade otroliga chanser,
men nej, det gick inte. Vi skrek, svor och hoppades.
Hela tiden sneglade vi mot den stora anslagstavlan.
Den visade resultaten i de andra matcherna
som spelades samtidigt.
Det handlade ju om Roma också. Än så länge
var det noll-noll i deras match och då var det lugnt.
Då var scudetton vår. Då blinkade det till.
Roma hade gjort ett-noll mot Catania.
Plötsligt var vi tvåa i serien.
Alla som var med på nittiotalet bleknade.
Var den gamla förbannelsen tillbaka?
Det var ren skräck, inget annat.
Regnet öste ner och hemmapubliken skrek av glädje.
Om Catania förlorade skulle Parma hålla sig kvar i ligan.
För oss kändes det som döden själv.
Spelarna blev mer och mer spända. Själv var jag för ung för att känna av förbannelsen.
För varje minut blev jag mer taggad.
Det brann i kroppen. I halvlek var det noll-noll.
Jag fick order att värma upp.
Klubben hoppades på mig, det syntes.
Det var omöjligt att inte känna ansvaret.
Sex minuter in i andra halvlek steg jag äntligen
in på plan. Det var tungt att springa i det våta gräset
och jag var inte fullt tränad.
Men jag hade aldrig varit så taggad. Nästan direkt provade jag ett skott från mitten,
strax utanför straffområdet. Det gick inte.
Samma sak några minuter senare.
Gång på gång kom jag i samma läge
utan att få ut något av det. I sextioandra minuten hände det igen.
Jag fick bollen, drog en kille och sprang mot mål.
Varje gång jag stötte till bollen flög
en liten vattenstråle upp. Så såg jag ett läge
och sköt. Det blev ingen dunderträff, inte alls.
Det var ett markskott som gick in vid vänster stolpe
Jag bara ställde mig och väntade. Ingen målgest.
Från bänken och från plan kom de allihop.
Spelarna, materialaren, varenda en.
Och jag såg på dem: skräcken hade släppt.
Det var mycket mer än ett mål.
Det var som om jag hade räddat dem från att drunkna. Men inget var säkrat än. Om Parma gjorde ett enda mål
var vi tillbaka på ruta ett. Nerverna kom tillbaka.
När det var tolv minuter kvar slog Maicon ett inlägg
från högerkanten. Jag fick foten på bollen
och sköt på halvvolley i mål.
Scudetton var vår. Ni kan tänka er. Jag hade varit borta i två månader.
Journalister hade skrivit att Inter inte var några vinnare
och att jag inte var en riktig mästare -
inte som Totti eller Del Piero.
De hade sagt att jag inte var bäst när det gällde.
Men nu hade jag visat dem. Inter hade haft en lång och tung period.
Men så hade jag kommit och nu hade vi
tagit hem ligan två år i rad. Alla hoppade och skrek inne i omklädningsrummet.
Men så tystnade folk. Mancini kom in. Spelarna gick fram, en efter en, lite högtidligt.
De skakade Mancinis hand och sa:
— Tack så mycket, du grejade det åt oss.
Så steg Mancini fram till mig.
Men av mig fick han inget tack. Jag sa:
— Varsågod. Då skrattade folk. Jävla Ibra, liksom. Efteråt frågade journalisterna vem jag ville ge segern.
Jag sa:
— Till er. Till media och alla som tvivlat
och dissat mig och Inter. Det är så jag funkar. Jag tänker alltid på revanschen,
det är den som driver mig. Det sitter i sen Rosengård. Jag blev vald till bästa spelare i Serie A det året.
Strax därefter kom det ut att jag kanske var
världens högst betalda fotbollsspelare.
Då blev allting helt sjukt.
Moratti sa:
— Hela Italien var emot oss.
Men Zlatan Ibrahimovic var symbolen för vår kamp. Jag hade fått slå tillbaka. Men allt var inte bra.
Det märkte jag direkt efter Parma-matchen.
Mitt knä hade svullnat upp igen.
Jag hade ju aldrig hunnit bli frisk.
Nu missade jag den italienska cupfinalen,
och utan mig fick Roma revansch. EM närmade sig och jag visste inte om mitt knä
skulle hålla. Jag hade pressat mig för hårt.
Jag skulle få betala ett pris.
