Kapitel 40
DET ÄR NÅGOT SOM INTE STÄMMER
Juventus styrdes av Luciano Moggi.
Han var rak och det var skönt att snacka med honom.
Men när jag skulle få nytt kontrakt hände inget.
Det var första tecknet på att något var fel.
Han kom med bortförklaringar. — Nästa vecka, sa han. Nästa månad. Det var hela tiden något. Jag blev vansinnig och sa till Mino:
— Hälsa Moggi att jag aldrig kommer att skriva på.
Jag vill bli såld.
— Tänk på vad du säger, svarade Mino. Jag hade tänkt. Nu räckte det. Nu fick det vara nog. Två veckor senare dök Moggi verkligen upp
med kontraktet. Han ville inte förlora mig.
Men det var inte slut än.
Mino bokade möten där vi skulle skriva under.
Men Moggi kom hela tiden med ursäkter.
Han skulle resa, han skulle göra det och det.
Till slut ringde Mino mig. — Det är något som inte stämmer. — Vad menar du? Vadå?
— Jag vet inte ännu. Men Moggi är konstig. Det visade sig att polisen hade avlyssnat Moggis telefon.
Det lät som om Moggi försökte få “rätt” domare
till Juventus matcher. Domare som skulle ge oss fördelar.
Tydligen kom en massa annan skit också fram.
Men jag tror inte mycket på de där bevisen. Det mesta handlade om att Juventus var nummer ett.
Det är jag övertygad om. Vi höll på att vinna ligan igen.
När en klubb är bäst vill andra dra ner den i smutsen. Plötsligt var Juventus ett sjunkande skepp.
Ledningen avgick och Juventus aktie kraschade
på börsen. Ryktena gick att vi skulle flyttas ner
till Serie B eller Serie C. Polisen kom till och med hem till mig
och hämtade mina och Helenas bankpapper.
De frågade om jag tagit emot svarta pengar.
Jag sa som det var:
—Aldrig! Den nya direktören för Juventus sa till mig:
— Får du ett bud från en annan klubb, Zlatan, ta det.
Det är det bästa råd jag kan ge dig. Juventus slogs för sitt liv. En efter en stack spelarna.
Thuram och Zambrotta till Barcelona.
Cannavaro och Emerson till Real Madrid.
Patrick Vieira till Inter.
Ledningen gjorde allt för att behålla oss som var kvar.
Det var rena mardrömmen.
Jag var på väg upp i min karriär. Skulle allt rasa nu?
Men jag tänkte slåss. Jag tänkte inte offra flera år
på att försöka spela Juventus tillbaka upp
till en plats i Champions League.
Mina bästa år som spelare riskerade att gå förlorade.
Jag sa åt Mino:
— Gör vad som helst. Men ta mig härifrån. Jag började fundera på om Moggi försökt skydda mig.
Han måste ha vetat att det här höll på att hända.
Han måste ha vetat att Juventus
inte skulle vara samma lag som förut. Om han hade låtit mig skriva på kontraktet hade det varit
kört för mig. Var det därför han hade skjutit upp
våra möten hela tiden? Jag valde att tro det.
Och jag tackar honom för det.