Kapitel 4

DE SKREK: PASSA DÅ, ZLATAN!

Min första klubb hette MBI,

Malmö Boll och Idrottsförening.

Då var jag sex år gammal.

I MBI fanns både svenskar och utlänningar. Många gnällde på mina tricks från gården.

De skrek:

— Passa då, Zlatan! Jag bad dem dra åt helvete.

Sedan bytte jag klubb. Flera gånger. I FBK Balkan trivdes jag.

Papporna rökte och slängde skor omkring sig.

Underbart, precis som hemma, tänkte jag.

Tränaren var bosnier.

Ibland gav han mig några kronor till glass

för att få ordning på min hunger. Vi var ett bra gäng. Men jag var inte alltid så skötsam.

En gång satt jag bänkad i första halvlek för någon skit.

Vi låg under med fyra-noll

mot ett snobbgäng från Vellinge.

Blattarna mot de fina pojkarna.

Jag höll på att spricka av ilska.

Jag sa till tränaren:

— Är du dum i huvudet?

— Lugn, lugn. Du kommer in snart, svarade han.

Jag kom in i andra halvlek och gjorde åtta mål.

Vi vann och hånade snobbarna. Visst, jag var bra. På den lilla planen på morsans gård

hade jag blivit en mästare på små ytor.

Men jag var inget stort löfte. Jag var för ojämn.

Jag kunde göra åtta mål i en match

och vara värdelös i nästa. Jag var en vilde, en galning. Hade ingen ordning

å humöret. Jag skällde ut spelare och domare

och bytte klubb hela tiden.

Jag lirade i Balkan. Sedan i MBI igen.

Tillbaka till Balkan och så till BK Flagg.

Det var en röra och ingen skjutsade mig till träningen.

Ibland tittade jag på föräldrarna i publiken.

Min farsa var aldrig där. Jag hade vant mig vid det.

Men kanske sved det ändå.

Jag räknade inte med farsan. Men jag hoppades nog

ibland att han skulle komma.