Kapitel 28
MAFIOSO LÅTER BRA, STYR OPP ETT MÖTE
Det snackades om att Roma var ute efter mig.
Romas tränare var Fabio Capello, en riktig tuffing
Capello hade coachat van Basten i Milan
och fått honom att bli bättre än någonsin. Givetvis talade jag med van Basten om det:
— Vad tror du? Vore inte Roma häftigt?
Skulle jag klara av det? Men van Basten tyckte att jag skulle stanna
och utvecklas i Ajax. Han sa att i Italien
fick man bara en eller två chanser per match.
Då måste man kunna utnyttja dem.
Absolut. Jag höll med. Jag behövde bli effektivare
och skjuta fler mål. Men jag hade alltid drömt
om Italien och trodde att min spelstil skulle passa där. Jag gick till min agent, Anders Carlsson.
Han som hjälpt mig efter strulet med Malmö.
Jag frågade vad han hade på gång.
Anders kollade läget och dök upp igen.
Men vad hade han att komma med? — Southampton är intresserade, sa han.
— Vad fan! Southampton!
Är det min nivå?
Southampton!
Anders ville väl, men han var inte en kille för mig. Jag ringde en holländsk journalist som jag litade på.
Han visste vad jag gillade för typer. — Jag måste byta agent, sa jag.
Vem skulle vara bäst för mig? Han tänkte en stund och sa:
— Det finns en kille. Men alltså ... Han är mafioso.
— Mafioso låter bra. Styr upp ett möte. Agenten hette Mino Raiola och han var inte mafioso.
Han bara körde den stilen.
Jag hade hört talas om honom. Han var Maxwells agent.
Folk sa att han var helt orädd
och beredd att köra vilka tricks som helst.
Det lät ju bra. Jag ville inte ha någon snäll pojke igen. Jag träffade Mino på ett hotell.
För att impa tog jag min coola Gucci-kavaj
och min guldklocka. För säkerhets skull
parkerade jag Porschen precis utanför.
Jag förväntade mig en kostymtyp,
men vad fan var det som dök upp?
En kille i jeans och Nike-T-shirt.
Med en mage som Sopranos-gubbarna.
Skulle den tomten vara agent? Men så började han snacka,
och då var han tuff och rak.
Jag kände direkt att det klaffade.
Den killen ville jag jobba med.
Men vet ni vad han gjorde, den fräcka jäveln?
Han plockade fram papper med namn och siffror.
Det stod typ:
Christian Vieri, 27 matcher 24 mål.
Filippo Inzaghi, 25 matcher 20 mål.
David Trézéguet, 24 matcher 20 mål.
Zlatan Ibrahimović, 25 matcher 5 mål. — Tror du att jag kan sälja dig med en sån statistik? Vad är det här för attack? tänkte jag.
Men så skärpte jag mig:
— Om jag hade gjort tjugo mål
hade till och med min mamma kunnat sälja mig. Mino blev tyst. Han ville flabba, det vet jag idag.
Men han körde sitt spel. Han sa:
— Du har rätt. Men du tror att du är häftig, va?
Du imponerar inte på mig med din klocka,
din kavaj och din Porsche. Det är bara larv. Han frågade om jag ville bli bäst i världen
eller den som tjänade mest
och kunde glida runt i såna prylar. — Bäst i världen!
— Bra! För då kommer det andra också.
Men om du bara är ute efter pengar,
då blir det inget. Fattar du?
Han sa att jag skulle tänka över det
och sedan ge honom besked.
Jag tänkte vara cool. Men jag hade knappt satt mig
i bilen förrän jag ringde honom. — Lyssna, jag pallar inte att vänta, sa jag.
Jag vill börja jobba med dig nu på en gång, sa jag.
— All right. Men då måste du göra som jag säger.
— Sure, absolut.
— Du ska sälja dina bilar, sa han. Du ska sälja
dina klockor och börja träna tre gånger så hårt.
För din statistik är skräp.