Kapitel 21
ETT JÄVLA SNACK OM MINA ARMBÅGAR
Det var mycket som var nytt. Jag förstod inte språket
och kulturen. Tränaren snackade inte med mig.
Co Adriaanse snackade inte med någon.
Han var rena stenansiktet. Jag förlorade mitt flyt.
Slutade göra mål. Jag hade gjort en bra försäsong.
Vissa jämförde mig med gamle Ajax-spelaren
Marco van Basten. Han var en legend.
Men nu vändes allt det emot mig.
Många såg mig som en besvikelse. En del var mitt eget fel. Jag skötte mig inte.
Jag åkte hem till Malmö för ofta.
Jag slarvade med maten och sömnen och gick ner i vikt.
Som center i Ajax skulle jag ha muskler
och stånga mig fram. Men nu vägde jag bara
sjuttiofem kilo och började se spinkig ut. Förmodligen var jag sliten.
Jag hade gjort två försäsonger på ett halvår.
Och maten, vad tror ni? Jag åt skräp.
Jag kunde typ bara rosta bröd och koka makaroner.
Det surrar i mig i såna lägen, när jag tappar formen.
Vad gör jag för fel? Hur ska jag komma ur det här?
Det är som en film som hela tiden står på.
Jag fastnade i de där tankarna. Jag gick till Beenhakker och frågade:
— Vad säger tränaren om mig?
Är han nöjd, eller vad är det?
— Det är lugnt. Det går bra. Vi har tålamod med dig. Men jag längtade hem. Jag kände mig inte uppskattad.
Varken av tränaren eller journalisterna.
Och verkligen inte av fansen.
Ajax-supportrar är inte att leka med.
När vi bara fått oavgjort mot Roda
slängde de stenar, järnrör och glasflaskor på oss.
Jag fick visslingar och burop. Jag kunde förstå dem.
Jag var klubbens dyraste köp. Jag borde vara nya
van Basten och göra mål efter mål.
Men jag ansträngde mig för mycket. En fotbollssäsong är lång och man kan inte visa allt
i en enda match. Men det var det jag försökte.
Det var nog därför det låste sig för mig.
De där åttiofem miljonerna började kännas
som en förbannad ryggsäck. Jag satt mycket hemma
i mitt radhus i Diemen och spelade tevespel. I tidningarna stod det: Zlatan är ur balans.
Och så var det ett jävla snack om mina armbågar. I en match mot Groningen armbågade jag
en back i nacken. Fotbollsförbundet stängde av mig
i fem matcher. När jag kom tillbaka hände samma sak igen.
Nu slapp jag avstängning,
men jag fick inte spela mycket efter det.
Om ingenting händer i fotbollen
måste jag få något annat som kickar igång mig.
Jag behöver action. Så jag gjorde en massa dumheter
när jag var hemma i Malmö.
Det var airbomber och sånt. Olagliga fyrverkerier.
En massa vilda bilresor för att få fart på adrenalinet.
Det är så jag funkar. Jag ville spela mer. Jag var ensam och ville ha tillbaks
mitt gamla liv. Då ringde jag Hasse Borg.
Det var idiotiskt. Men i hopplösa lägen
gör man såna grejer.
