Kapitel 2
OM JAG BARA SPRINGER FORT NOG
Min familj och jag bodde i Rosengård utanför Malmö.
Det var fullt av somalier, turkar, juggar, polacker,
alla möjliga blattar och svenskar.
Vi är huller om buller i vår familj också.
Farsan är bosnier, morsan är kroat
och lillbrorsans farsa är serb. Det var inte lätt hemma. Ingen frågade:
— Hur har du haft det idag, lille Zlatan? Ingen hjälpte till med läxorna
eller frågade om du hade problem.
Du fick klara dig själv.
Det var kaos och bråk, slag och smällar.
Alla hade ett fruktansvärt humör. Morsan, Jurka, hade inte tid att trösta.
Hon städade typ fjorton timmar om dagen
för att fixa pengar till familjen. Vi var många hemma som skulle ha mat.
Mina halvsystrar. Lillbrors an Aleksandar,
som kallades Keki. Och Sanela.
Hon är mitt enda helsyskon och är två år äldre än jag.
Pengarna räckte inte. Man fick ofta käka
hos någon polare. Morsan grät ofta.
Hon har min kärlek. Ibland orkade hon inte.
Då slog hon oss med träslevar. Jag var en liten kille. Jag hade en stor näsa
och läspade. I skolan kunde jag inte sitta stilla.
Jag rusade runt hela tiden.
Inget ont kunde hända mig
om jag sprang tillräckligt fort. Så kändes det. På kvällarna måste jag ibland gå genom
en mörk gångtunnel för att komma hem.
Farsan hade blivit rånad där en gång.
Han hamnade på sjukhus med en skadad lunga.
Jag tänkte ofta på det. Fast jag inte ville förstås.
Jag sprang som en galning genom tunneln,
med värsta bultande hjärtat.
Om jag bara springer fort nog går det bra, tänkte jag. Mamma och pappa skilde sig innan jag blev
två år gammal. Det var inget bra äktenskap, tror jag.
Det var stökigt och bråkigt.
Alla barnen bodde hos mamma.
Men jag längtade efter farsan. Han hade mer pengar.
Det hände kul grejor när man var med honom. Sedan hände något med Sanela.
Inga detaljer, det är hennes story.
Men det blev vårdnadstvister och skit.
Morsan grät mycket då.
En av mina halvsystrar
hade problem med knark också.
Då skulle jag fylla nio.
Jag fattade inte mycket av det som hände.
Jag flydde. Antingen var jag ute och sprang
eller så spelade jag fotboll. Det var min grej. En dag skulle Sanela och jag in till rektorn.
Jag blev orolig och fick ont i magen. Farsan var där.
Socialen hade sagt att miljön hos morsan
var olämplig, vi fick inte bo kvar hos henne.
Farsan hade fått vårdnaden om Sanela och mig. Det var katastrof för morsan.
Visst. Hon hade drämt till oss med träslevar.
Hon hade haft otur med män och hade inga pengar.
Men hon älskade sina barn. Farsan fattade det. Men han krävde skärpning.
Han sa:
— Blir det inte bättre får du aldrig se ungarna mer. Jag blev kvar hos morsan. Sanela bodde hos pappa
några veckor. Men hon mådde inte bra där.
Pappa drack för mycket.
Han kunde bli blixtrande arg och skrika som en björn.
Så Sanela och jag bytte plats.
