Björn Ulvaeus tal för Ukraina
Häromveckan träffade jag en flyktingfamilj ansikte mot ansikte i min gamla hemstad Västervik. Och det var så sorgligt och tungt. Allt det som jag hade läst och sett den sista månaden blev så påtagligt. Min dotter Anna som bor i Västervik berättade att när flyktingarna klev av bussen efter sin långa resa och såg barnen Eva, sex, Sofia, tre, och lille Danya, två, ut som små spöken: hålögda, bleka och allvarliga, deras föräldrar, Lavra och Yuriy, tydligt märkta av hopplöshet. Deras värld var slagen i spillror, ingenting kvar av allt det som vi själva tar för givet: hem, skola, jobb, släkt och vänner. De hade ingenting med sig utan var sin ryggsäck och kläderna på kroppen. Nu har de ett temporärt boende, men de vill naturligtvis som miljoner andra flyktingar bara komma hem igen. Och vi vet alla att tragedin som utspelar sig i östra Europa just nu beror på en man. En enda man har ställt till med förödelse. En så kallad "strong man". En sån där som rider barbacka med naken överkropp. Det är för oss i Europa självklart att vi ska ta hand om flyktingarna från Ukraina. Det är det minsta vi kan göra för att stötta dem som kämpar mot inkräktarna. De ska veta att vi vet att de kämpar för oss också. För den liberala demokratin mot autokrati och diktatur. Många av dem som har valt att stanna kvar har skickat sina makar, barn och kanske också sina föräldrar ur landet. För att sätta dem i säkerhet. Och det är vår uppgift att som medmänniskor se till att de också kommer i säkerhet. Och allt detta elände beror på en man. En skitstövel. Historien vimlar av dem. Och de har varit katastrofer för mänskligheten. Jag tror ingen av oss här hade kunnat föreställa sig ett nytt krig i Europa. Själv föddes jag 25 april 1945, bara fem dagar innan Hitler tog livet av sig själv och Eva Braun i bunkern. Så jag har egentligen inte upplevt något krig på nära håll utom det kalla kriget. Och som de flesta andra samtida svenskar så upplevde jag ett rejält hot ifrån Sovjetunionen. Vi ligger så nära och Sovjet verkade så urstarkt och oövervinnerlig och kunde lätt ta Sverige i denna munsbit. Och jag funderade som ung man på hur det skulle vara att leva under det kommunistiska oket. Och jag kom fram till den gången att jag var beredd att dö för att försvara den frihet vi hade i Sverige. Jag föreställer mig förödmjukelsen. Förödmjukelsen i att tystas och vara hjälplöst beroende av småpåvar och politruker. Godtycke. Så jag förstår dem som slåss med livet som insats för frihet i Ukraina just nu och vi måste till varje pris stötta dem. Och det gör vi genom att välkomna deras landsmän och anförvanter. Den här kvällen handlar om att visa medmänsklighet och att stödja Ukraina i kampen för dess existens. Det är obegripligt. Att vi återigen befinner oss i ett historiskt läge då en enda man har möjligheten att starta ett nytt världskrig. Den här gången heter han Vladimir Putin. Han är isolerad i sitt elfenbenstorn och kan förmodligen inte lita på någon. Han är rädd tror jag. Rädd för alla oss människor som vägrar underkasta oss terror, övergrepp och våld. Rädd för vår solidaritet och vår vilja att hjälpa dem som denne ende man försöker bomba till underkastelse. Men det kommer inte att gå. När vi håller ihop. För det här förödande kriget har en enda positiv effekt. Nämligen att det har enat oss i Europa och Japan, nordamerika, och många andra länder. En kamp på liv eller död för demokrati, mot autokrati och diktatur. Ukraina utkämpar den striden för oss. De petar sönder trygghets bubblan som vi gamla trötta demokratier har blåst upp omkring oss. De visar hur de är villiga att satsa sina liv för de friheter som vi har tagit för givna så länge. De väcker oss i vår slummer. Yrvakna och förskräckta påminns vi om att omsorgen om den bräckliga demokratin är livsviktig och att den alltid måste återerövras så att vi aldrig får ett "strong man" vid makten. Vi måste förstärka våra grundlagar och konstitutioner så att de står emot alla försök att demontera demokratin. De modiga, självuppoffrande kvinnorna och männen i Kiev och alla de andra städerna i Ukraina är våra förkämpar. Om de måste ge vika för övermakten, i vi och hela den demokratiska världen extremt illa ute. För det betyder att vi inte har stöttat dem tillräckligt. Eller att mannen i elfenbenstornet har använt sig av kemiska stridsmedel eller kärnvapen. Och det i sin tur betyder det -- vad det betyder vågar vi inte ens föreställa oss. När jag åkte från Västervik efter mötet med min flyktingfamilj hade min lilla dotterdotter Hedvig -- två ett halvt -- dragit med sig Eva och Sofia i en långdans genom restaurangen där vi var. Lille Danya tultade efter. Och jag vet ju inte vilka trauman de barnen har genomgått. Och hur det kommer att påverka deras liv. Men just där och då kunde de skratta. Och jag såg faktiskt föräldrarna Lavra och Yuriy le försiktigt också. Och just nu här i kväll gör vi det vi faktiskt kan göra. Och det vi måste göra. För den lilla människan. Och därmed också för idén om att leva i fred och frihet.
