Avsnitt 7: Alla dessa möten: Något typiskt svenskt? (1)
Sen brukar jag ju gå på föräldrar möta mina barn. Jag skulle inte vilja påstå att det är strukturerat, men däremot är det ju väldigt innehållslöst. Så det handlar ju mest om formen och liksom, jag och mina föräldrar vill känna att de är informerade, men det skulle ju kunna sägas i ett kort mejl liksom. Men det ska ändå ske.
♪ Lysande Lagom
Välkommen till Lysande Lagom, en podd om svensk kultur, svensk språk och om att lära sig svenska.
Emil Molander heter jag, lärare i svenska som andraspråk. Och Sofi Tegsveden Deveaux, jag har företaget Bee Swedish som har kurser i svenska och svenskhet. Du, jag såg en ganska bra mugg som man kan beställa på nätet. Det är texten så här.
I survived another meeting that should have been an email. Ja. Har du sett den? Nej. Vill du köpa den åt mig? Ja, den är ganska bra. Men du är ju egenföretagare, alltså bästa anledning till att man blir det måste ju vara att man slipper alla möten. Ja, gud ja. Jag stöntar ut.
Nej, men det finns väl en massa anledningar till att man inte vill samarbeta med andra. Ja. Möten är gärna av dem. Men det är klart att det är ju någonting som jag tycker är väldigt tidsödande och ofta ganska frustrerande.
Ja, men alla tycker det. Alla hatar möten. Alla hatar möten. Utan någon som håller i dem kanske. Och framförallt då, eftersom vårt perspektiv är de här som inte är svenska som kommer till Sverige och ska utsättas för de här alla mötena och inte riktigt förstår varför.
De hyser vi väldigt stort medlidande för kan jag tänka mig. Ja, men det där är en sån där typisk sak som man ofta får höra av utlänningar som jobbar här. Ja, det är möten. Du har ju skrivit den här boken Working in Sweden som är en guide för utlänningar.
Och där har du en lista, en tabell med 16 olika möten. Måndagsmöte, veckomöte, krismöte, uppstartsmöte, fackmöte, apt, kundmöte. Alltså det finns hur många som helst. Är det det som är grejen att vi har många olika sorters möten? Ja, och sen också vad som egentligen är ett möte.
Det där hör jag ofta att någon säger att jag har ett möte med min tandläkare nu i eftermiddag. Då säger jag att det har du ju inte alltid. Du har ju inte alltid tid med tandläkaren eller frisören eller läkaren. Det är ju liksom ingen konsensus där utan du betalar för att komma dit eller någon annan betalar för att du kommer dit.
Det är ju samma sak att man inte har ett möte med en kompis på fredag eftermiddag utan det är ju mer att man hänger eller att man träffas. Så det är vad ordet betyder som är ett problem. Mötet måste ju vara på jobbet. Och det måste ha, inte alltid på jobbet, det kommer jag till lite senare, men det måste ha en viss struktur.
Och det är ju verkligen inte för att det är roligt. Och det är ju verkligen inte så att man går därifrån med någonting. När man går från tandläkaren med en fixad tand, man går från frisören med lite snyggare hår, utan mötet liksom lämnar man utan att man har fått något över det.
Tyvärr är det ju ofta så, kanske. Men poängen är väl att man ska ha, att det finns någon anledning till att vi har så mycket möten. Precis, och det härstammar ju från den svenska konsensuskulturen att alla ska få vara med och bestämma
eller i alla fall att det får kännas som att man är med och bestämmer och tycker och tänker om saker och beslut och sådär att man är informerad om allting och inte känner sig överkörd. Det är ju den här svenska känslan att nu blev jag överkörd, de andra gjorde någonting utan mig
och det får man inte göra i Sverige. Det där partikelverbet borde vi haft i förra avsnittet att vi överkörde. Ja, köra över, inte bara med bilen utan även på jobbet. Ja, men vi har ju till och med lagar runt det där, MBL och sådär. Medbestämmande lagen, ja.
Ja, man måste få vara med och bestämma. Så det är väl positivt, då borde vi kanske gilla möten egentligen. Jo, och jag tror att det är lite dubbelt för många känslor. Dels tycker man att det är jättejobbigt att sitta med på de här ganska långa och långrandiga mötena
men det är ju inte kul att inte få komma heller. Och då står man där utanför dörren och undrar lite, heter de prinsesstårta där inne eller vad bjuds det på idag? Det här har jag haft en kollega som gjorde, så det är lite dubbelt där. Men vad är det som, alltså vi har olika sorters möten också, olika former.
Ja, precis. Vi har ju det här veckomötet och det här är ju liksom en massa ritual. Man ska träffas på måndagar och börja veckan och sen när det når arbetsplatsen och bestämt att måndagar kanske blir det för mycket, då får man köra det här på tisdagar och det blir tisdagsmöt i stället för måndagsmöt. Och sen har man ju liksom ledning...
Det låter så tråkigt! Det är tråkigt! Och det kanske kallas veckomöt och ibland händer det där varannan vecka i stället. Eller en gång i månaden med lite extra fika. Och sen finns det ju avstämningsmöt och det där tror jag är väldigt, väldigt svenskt.
Nu ska vi se hur det går för alla och så ska vi se på samma sida. Just det, man har börjat med ett projekt och alla jobbar med det men då måste vi ha lite avstämning efter ett tag och se hur det har gått. Vi kan inte bara jobba vidare för då kan vi tappa kontrollen. Precis, då tappar man kontrollen på vad de andra håller på med.
Och sen vill man väl känna sig lite uppmärksamma för jag tror att det också relaterar till att våra chefer går liksom inte och snokar så mycket på vad vi håller på med och sådär. Det finns ju väldigt lite sådär micromanagement i svensk företagskultur. Då är det ett annat sätt att få lite bekräftelse att någon faktiskt ser att man jobbar på och gör det man ska göra.
Just det, det där hör jag ju ofta också. Speciellt om man har deltagare som kommer från ganska annorlunda kulturer jämfört med den svenska. De har en bild av att chefen är någon som vars uppgift är att kontrollera så att alla sköter sitt jobb.
Att liksom gå runt och hålla koll på vad alla gör hela tiden. Och så är det ju verkligen inte i Sverige. Men det kanske är därför vi har de här avstämningsmötena istället. Ja, för många ser det ju som väldigt positivt att de slipper den här kontrollen. Men samtidigt så saknar de lite av en fadersfigur kanske. Alltså någon som bryr sig om och intresserar sig.
Så att det där brukar också bli lite av en besvikelse när de kommer till de här platta hierarkierna och ingen bryr sig om någonting man gör. Och om man pratar om chefer och sådär, det där brukar också vara väldigt konstigt. Att om man har ett möte, då har man en mötesordförande men det är inte nödvändigtvis chefen.
Utan det skulle kunna vara lite vem som helst. Ibland roterar man så att alla får prova på att ha den rollen och dunka i bordet och sådär. Men alltså hur är det i andra länder? Då har de inte möten. Jag tror man har färre möten. Jag tror framförallt att färre är inbjudna till mötena.
Jag jobbade ganska länge i Storbritannien och då var jag kanske på tre möten per år eller någonting. För jag var inte en särskilt viktig person i den här hierarkin. Så då gick min överordnade på det här viktiga mötet med kunden kanske. Sen när det var klart så kom han till mig och smällde någon bunt med ritningar eller papper i bordet.
Och så fick jag veta vad jag skulle göra. Jag tror att på en svensk arbetsplats hade jag kanske varit involverad i det här mötet. Men där i Storbritannien tyckte man att jag skulle väl ändå inte ha rätt att ge någon input. Eller ställa någon relevant fråga. Så för mig var det mer effektivt att sitta och jobba hela tiden.
Kände du inte då att du saknade inflytande och att du var lite ensam? Eller att de bestämmer över ditt huvud? Jag har ju samarbetat svårigheter i allmänhet. Jag vet inte om vi ska skylla på det för att jag inte fick vara med på mötet. Men det tror jag att många svenskar, eller om jag flyttade dit nu när jag blivit lite mer tillvan till det svenska systemet.
Att man har det här behovet av att tycka till. Och att alla ska få veta allt. Det är ett behov av transparens och att det är jämnt. Jag hade en gammal kursdeltagare som hade en väldigt högt uppsatt position på en liten organisation.
Hon var så otroligt frustrerad när hon var med på de här arbetsplatsmötena. Hon tyckte att det sjönk till botten. När hon fick sitta och diskutera. Man diskuterade i den här gruppen om man skulle ändra typen av toalettpapper man köpte till kundtoaletterna.
Jag är direktören här, vad har jag med det att göra? Där finns det ju risk att hon upplevs som en översittare. Att hon är för bra för det där. Precis, är du fint för att prata om toalettpappret här?
Jag jobbade lite i Spanien på en skola och det var väldigt lite möten. De hade några ibland där lärarna satt runt ett bord. Men det var mest så att de blev informerade. Det var en av de första mötena att rektorn eller någon chef kom in i arbetsrummet. Det var ett väldigt trångt rum där många satt.
Han kom in och bara sa, nu kommer det bli så här, nu ska det bli så här. Och så gick han iväg och sen fick de här lärarna i arbetsgruppen stå och prata om det en liten stund. Det var mycket mer informellt, nu kom det lite information här och nu ska vi prata om det. Precis, men det funkar ju inte i Sverige att vara spontan.
För att nu ska någon hämta på dagis och någon annan har tid att snappa paten. Men de måste ju iväg, de borde ha mejlat och sagt att vi ska prata om det här. Vi vill ha en kallelse och en dagordning och så ska man ju själv kunna räkna ut vad man vill bidra med i ett sådant beslut.
Men sen en annan sak som många reagerar på är att det här blivit mycket populärt med de här alternativa mötesformerna. Att man ska ha ett promenadmöte eller till och med något slags joggingmöte. Att inte sitta vid ett bord med dagordning och ta anteckningar och sådär. Och det tror jag också är lite typiskt för Sverige.
Vi tror att vi är lite som Los Angeles här. Vi ska vara väldigt trendiga och ut och springa samtidigt som vi träffas. Men det kan ju inte vara så många gånger det har skett utanför Stockholm eller? Nej, det är säkert. Det är säkert Stockholm-syndrom.
Det går ju inte ens att prata när man joggar. Nej, men det kanske är det som är poängen. Men vad tycker du om sådana här promenad- och joggingmöten? Du låter ju inte så jätteentusiast. Jag har aldrig provat det. Men om det är ett möte så är vi väl en grupp människor som ska prata om någonting och försöka komma överens med någonting.
Det är ganska svårt att prata om man är fem stycken som går bredvid varandra. Det kanske passar om man är två personer. På så sätt kan jag tycka att det är lite positivt att man inte känner någon press att det måste ha en väldigt konventionell form att mötas. Samtidigt tänker jag framför allt med de som kanske kommer från en annan kultur.
