Avsnitt 2: Fördomar och generaliseringar (1)

Sofi: Man kan ju riktigt få en svensk att gå igång och verkligen börja prata om det här, liksom. En natt i min mormors hemby så var det minus 37 grader det här och det här datumet…

Emil: Det där är bra tips till den som ska jobba i Sverige om man vill ha något att prata om.

[Intro]

Lysande Lagom

Emil: Ja, välkomna till lysande lagom, podden som handlar om svensk kultur, svenskt språk och om att lära sig svenska. Jag heter Emil Molander, jag är lärare i svenska som andraspråk, jobbar med sjukvård svenska.

Sofi: Och jag heter Sofi Tegsveden Deveaux och jag driver företaget ‘Bee Swedish' där jag jobbar med kurser i svenska och svenskhet.

Emil: Ja, och du är ju författare också?

Sofi: Ja, jag har precis skrivit boken ‘Working in Sweden: The A-Z Guide'.

Emil: Vad är det för bok?

Sofi: Det är en ganska enkel introduktionsbok till den utländska person som börjar jobba i ett svenskt företag och vill veta lite hur det fungerar med både praktiska saker, lite byråkrati, men också de här kulturella koderna som man måste så att säga förstå sig på om man är omgiven av svenskar.

Emil: Just det, vi ska prata lite mer om den senare. Men du jag tänkte börja så här: jag träffade en man här i företaget som fick jobb på universitetet. Han kom från ett östland, kan vi säga. Han började jobba där och ville liksom forska, det var därför han var här av begränsad tid, han ville skriva massor med artiklar i samarbete med sina svenska kolleger som satt där på samma institution. Ingen var intresserad. Han fick inte med sig någon han han tyckte att det var så konstigt. Han tyckte han tyckte att alla var väldigt lata. Han tyckte att alla var väldigt lata, han sa: “Men om man vill vara en scholar, you have to work hard if you want to be a scholar, publish or perish” sa han.

Sofi: Och de svenska kollegerna sa: “Perish”.

Emil: Ja, de valde “perish” och han kunde inte förstå det. Kan du förstå det?

Sofi: Ja, alltså, det här med den svenska lättjan är ett ganska återkommande samtalsämne bland mina både klienter och utländska kontakter och…

Emil: Kan du trösta dem?

Sofi: Alltså, dels handlar det i viss del om fördomar och fördomar har ju alla om alla så att säga, och vi svenskar tycker ju säkert att att det finns många andra länder där man är lat där man pratar om södra Europa där man har siesta och det händer inte särskilt mycket alls liksom, så dels handlar det ju om det, att man kan ha svårt att säga nej eller väljer att se att man kan se mer negativ bild av en annan kultur. Dels handlar det också om generaliseringar och generaliseringen kanske ofta baseras på någon del av verkligheten i alla fall. Eller en tolkning av den verklighet man ser.

Emil: Vi kanske är lite lata, eller?

Sofi: Ja och nej.

Emil: Men varför är det så svårt? Varför är det så svårt för honom att engagera de här… du vet inte hans precisa fall, men är det något som du känner igen? Varför hakar inte svenskarna på?

Sofi: Jag tror att det egentligen är tre saker som de här utländska personerna brukar reagera på, och det jag tänker först det är ju det här att det kanske allra första vi satsar på när vi kommer in på nya arbetsplatser är inte det här att visa hur kompetenta och hur engagerade vi är, utan det är ju egentligen att bli en del av gruppen och att visa att vi är en del av den här gemenskapen som vi kommit in i, och mycket av det handlar om fika. Det är ju en klassiker att man ska vara med på det här fikat och sitta och prata om ganska tråkiga saker istället för att kasta sig tillbaka till datorn med en kopp kaffe och starta på sitt nya forskningsprojekt.

Emil: Det där är väldigt konstigt även för dem som kommer från länder som har en ganska likartad kultur. Min fru till exempel kommer från Tyskland och hon blev ju chockad när hon ville arbeta, men då skulle man sitta liksom och… Hon tyckte att det kändes obekvämt på fikat. “Jaha, ska alla fika nu? Men till och med chefen sitter här. Okej, men jag tar väl koppen kaffe snabbt och så pratar vi lite jobb och sen går vi iväg och jobbar.” Nej, man satt länge, man pratade inte om jobb. Man sitter och har det lite trevligt. Hon tyckte att det var helkonstigt.

Sofi: Precis, och det som man kanske alltid måste komma ihåg att tänka på är att alla som startar ett nytt jobb, oavsett om man kommer från så att säga samma kultur som sina arbetskamrater eller en annan kultur, det är att de flesta vill göra ett gott intryck, och i många kulturer gör man ju det genom att kasta sig på jobbet och visa vad man kan, och inte genom att sitta och lata sig och prata om helgen eller semesterplanerna. Då är man ju rädd att man ger fel intryck, så att säga.

Emil: Ja. Jag hade en kursdeltagare en gång som… han var livsmedelsinspektör i Irak och nu var han i Sverige och hamnade på praktik på någon kommun och skulle inspektera där på olika restauranger, och efter praktiken var han så himla besviken. Han var rent arg, och han sa så här: “När jag jobbade i Irak, då gjorde vi tolv inspektioner varje dag. Här gör de en! Sen sitter de och fikar!” Och så sa han: “Vi kan ha sex timmars arbetsdag i Sverige. Det är superlätt. Ta bort lunch, ta bort förmiddagsfika, ta bort eftermiddagsfika och ta bort alla möten. Sex timmars arbetsdag, samma lön. Vi hinner mer.”

Sofi: Fast där tar vi det kanske lite till punkt två, och det är ju det här att vi ska skynda långsamt. Det ska vara väl genomtänkt och vi ska planera väldigt noga. De här inspektionerna i Irak de kanske skedde lite mer spontant och vid behov medan i Sverige hade man ett kanske väldigt genomtänkt schema för det här, och det här brukar också vara väldigt frustrerande att vi lägger ner väldigt mycket tid på att planera och tänka igenom hur det ska ske, och sen när man gör det så följer man planen och gör det kanske i utländska ögon lite halvdant också. När man väl har planerat det så finns det inte utrymmer för förändringar eller förbättringar, utan man gör som man har tänkt och så blir det som det blir.

Emil: Inga spontana påfall där. När man har planerat något så gäller det.

Sofi: Nej, och framför allt inga spontana påfall som liksom är bättre än den ursprungliga planen och det är det jag tror många liksom… “Nu ska vi göra som vi har bestämt, även om det inte är världens bästa idé” liksom.

Emil: Ja, det är lätt att förstå att någon blir frustrerad av det.

Sofi: Ja.

Emil: Och så var det här denna planerings fasen då? Hur var en specifik för den i just Sverige? För det är väl något som är ganska svårt.

Sofi: Ja, det är ju det här att ge sig in i de här liksom långa mötena som ofta verkar handla om i princip ingenting, utan det handlar egentligen om… det är nästan som en ritual, skulle jag vilja beskriva det så är det alla för att säga göra sin röst hörd och de andra nickar bifall, andra “mm”, “hmm”, “aa” och så där och sedan. Sedan har egentligen inte hänt så mycket, tycker man.

Emil: Det är det med att alla ska göra sin röst hörd, det verkar vara väldigt viktigt så där hört från utlänningar, även i sociala sammanhang. Var ska vi gå i kväll? Var ska vi äta middag? Vad tycker du och vad tycker du och vad tycker du? Man kan inte bara gå till ett ställe utan alla måste få säga vart de skulle vilja gå.

Sofi: Ja, och att man nästan kanske kan låtsas då att man har kommit till ett gemensamt beslut. För det tror jag också att när vi väl uttrycker vad vi ska gå dit. Vi är väldigt noga med att inte så att säga belägrar restauranger som man vet att någon annan i gruppen hatar utan att man försöker redan där liksom anpassa sig till gruppens vilja.

Emil: Man vill inte köra över något. Vi är väldigt rädda för det, det tror jag.

Sofi: Det tror jag. Min tredje punkt är ju det här, liksom balansen mellan jobb och fritid. Och det är kombinerat med att vi lever i ett väldigt kallt klimat, och när solen väl skiner, då ska vi ut och, jag menar, det är ju så många av mina kursdeltagare som är otroligt fascinerade av det här konceptet “halv dag” att nämen i morgon är det härligt så det verkar… solen skiner, men det är du helt motiverad att gå ifrån strax efter lunch eller till och med före lunch…

Emil: …vit flexar ut lite.

Sofi: Ja, och det där… tror jag kan upplevas väldigt provocerande av någon som kommer från en kultur där man jobbar liksom hårt in i det sista. Man går aldrig hem före chefen och så vidare.

Emil: Jag hade en kursdeltagare som sa, liksom, att när jag kom till Sverige, sa han, och jag jobbade så kom chefen till mitt arbetsrum och sa “Kom hit, nu ska du gå och fika”. Det var liksom, det var första gången, han var över 50, det var första gången som en chef hade sagt till honom att han skulle sluta jobba, det brukar vara tvärtom.

Sofi:. Och då kanske man blir lite nervös och tror liksom att någonting är på väg åt fel håll, att man inte har skött sig på jobbet, till exempel. Vad är det för lurt med det där, liksom, vill chefen att jag inte ska jobbar här? Har en fel lagt, kanske man börjar tänka.

Emil: En annan sak som man ofta hör är ju att svenskar är blyga. Stämmer det?

Sofi: Ja, vad ska man svara på det? Den första frågan är vad är egentligen blyghet? Ofta då pratar man om att svenskar till exempel inte är särskilt socialt engagerad eller tycker om att prata med främlingar, tenderar att prata med låg röst och inte gestikulerar särskilt mycket, då det är faktiskt gjort en del inte så mycket forskning. Men det är en etnolog, Åke Daun som på 80-talet gjorde en ganska stor studie på den här svensk mentalitet som man kallar det, också skrev en bok på ämnet. Där fick man i olika länder att beskriva själv hur man upplevde sig som blyg eller inte. Och vi har ju ofta, liksom, visst också fördom som passerar kanske idén att amerikaner är till exempel inte alls blyga. Men vad den här studien visade var att fler amerikaner än svenskar upplevde sig själva som blyga.

Emil: Det låter helt konstigt.

Sofi: Jag, det låter väldigt konstigt, och kanske väldigt kontraintuitivt, men han hävdar då, Daun, att det här beror på att det, vad ska man säga, i USA finns ett ganska stort socialt tryck, att man ska vara utåtriktad och prata mycket med främlingar och dela med sig av ganska personliga saker. Men det sociala trycket i Sverige är inte alls lika stort.

Emil: Man behöver inte känna sig blyg i Sverige, det är helt normalt.

Sofi: Ja, precis! Man känner sig normal att man är som alla andra som inte säger så mycket… så vad det här är en del handlar om är kanske egentligen inte så mycket om hur man är själv som person utan också hur man är i relation till andra.

Emil: Just det, det är klart. Men jag har en egen teori där också, det är att svenska män är i regel blygare än män i andra länder.