Kapitel 23 : Han gick med...

Han gick med Marja långt bort utefter vägarna och lyssnade till hennes berättelser om det främmande hårda livet i Savolaks som gjorde att dom 75 kronor hon kunde skicka hem varje vecka blev skillnaden mellan vanlig fattigdom och stor fattigdom.

När kvällarna blivit ljusare och länge röda vid horisonten förförde hon honom varligt.

Han sa henne att han älskade henne och det kunde inte i något enda avseende vara annat än sant.

Han förklarade för henne att så länge han hade henne kunde han inte ta risken ännu en gång att gå ut med mössan med de tre hålen, även om Silverhielm fick komma undan på det viset. Hon sa, med sin omutligt kärva logik på sitt klingande sköna språk, att han ju ändå var skyldig sin bästa vän hämnden på Silverhielm.

Jo, det var alldeles sant. Men han sa henne än en gång att han älskade henne och han sa henne, med en formulering som lät som om den kunde försätta berg, att störst av allt var ändå kärleken. Men då skrattade hon åt honom och kallade honom dumsnut mitt i hans glödande allvar. Han log förläget när han såg ner på hennes spetsiga finska läderstövlar. Jo, sa han på hennes vis, jo nog var han kanske en dumsnut.

Deras förhållande var knappast någon hemlighet men det var heller inte särskilt märkvärdigt eller ovanligt. Det som var förbjudet var att besöka Mässen nattetid, men det var inte förbjudet att dra utefter vägarna arm i arm. Det fanns andra som gjorde och det hade det alltid funnits andra som gjorde.

Dom avskedade henne och skickade hem henne på en söndageftermiddag. Erik fick veta det när han kom ut från arresten. Det var i början på april och kvällarna hade blivit för ljusa för mössan med de tre hålen.

Det fanns gott om skadeglada rykten om hur det hela hade gått till. Rådet hade helt enkelt gått till rektor och uttryckt sina farhågor för vad som kunde betraktas som en förbindelse. Det fanns visserligen inga bevis för att någonting förekommit mellan Erik och ifrågavarande serveringsbiträde, men det fanns kanske anledning att hellre förekomma än att förekommas?

Och ingenting var ju lättare än att avskeda en liten mässubba.

Ryktet i alla dess välunderrättade detaljer nådde Erik fem minuter efter att han släppts ut från arresten med sin vanliga bokpacke under armen.

Han blev först förstummad och gick till sitt rum och satt en stund och stirrade tomt framför sig.

Sen reste han sig och slog med raseri och med tårarna strömmande nerför kinderna sönder skrivbordet och skrivbordsstolen så att de förvandlades till en flishög, Sen gick han till skivstången nere i gymnastiksalen och lassade på extra vikter och vrålade av hat och ansträngning när han lyfte den uppåt gång på gång på gång tills armarna domnade och han hängde upp skivstången i sitt ställ och sjönk ner på en låg plint och begravde ansiktet i händerna.

Han gick hem till sitt rum och samlade ihop resterna efter möblerna som tvivelsutan skulle inbringa en post på månadsräkningen som skulle få den där advokaten som ruvade på ”studiestiftelsen för Eriks förkovran” att höra av sig med ännu ett av dessa löjligt formulerade brev om ansvar och framtiden och förstånd. Och omdöme! Det var det värsta av alla orden i vuxenspråket – omdöme!

Han brydde sig inte om att sätta bibellås den kvällen. Han la sig på mage med armarna runt kudden. ”Marja, jag kommer aldrig att älska någon annan än dej”, viskade han, och visste med tonåringens hela bultande känslokraft att det var fullkomligt sant. Han somnade snabbt av någon sorts utmattning.

Men dom nöjde sig inte med det.

Marja skrev till honom. Brevet kom en vecka efter att hon avskedats och körts med taxi till Solhovs järnvägsstation med slutlönen 472 kronor i kappfickan. På något sätt hade dom väntat på brevet och kommit överens med vaktmästarexpeditionen om signal.

För den kvällen blev det razzia i hans rum. Det var ingen tvekan vad dom letade efter och när dom fann brevet kastade sig fyra av dom över honom och höll fast honom – för så lätt var det ju om man var tillräckligt många – medan Silverhielm triumferande ögnade igenom det brev Erik redan kunde utantill tills Silverhielm fann det han hoppats på:

– Hör här, sa han, det är ju bättre än man kunde tro... vänta, här står det...

"...och jag bade nästan hoppats att jag skulle bli på barn med dej..." va! Den jävla subban kan ju inte ens skriva svenska, på barn va? I stället för på smällen va! Och vänta här står det vidare... ”för sista gången vi träffades hade jag inte mitt pessari på mej...” Hade hon kapsylen på huvudet i stället för i fittan va! ”... men det är sant att jag älskar dej fast inte tror jag att vi ses något mer...” Nu du din jävla lilla marodör, nu är du torsk. Knullat med mässubba va? Det blir rellen det kan du ge dej fan på när det här kommer till rektor.

Erik bet ihop tänderna och blundade. Vad han än skulle vara på väg att säga så skulle det finnas tusen skäl att ångra det efteråt. Han blev vitt kall inombords av sitt raseri. Han hörde dom knappt när dom flabbande drog nerför korridoren.

När dom var borta drog han på sig ytterkläderna och gick ner till hemvärnsförrådet.

Han vägde hänglåset och resten av sitt liv i handen. Så lätt det kändes. Det skulle gå utan att ens använda en hammare, förresten var det bara att slå in fönstret på baksidan.

Han stod alldeles stilla med hänglåset i handen. Så släppte han greppet och snurrade runt och gick ut på en fyra timmars promenad. Det regnade ihållande.

Nästa eftermiddag kom Silverhielm triumferande och berättade att nu skulle Erik på förhör hos rektor.

På rektorsmaktens stora skrivbord i mörkt blankt trä låg bara ett enda papper, Marjas brev.

Rektor satt bakom sitt skrivbord och stötte fingertopparna mot varandra och betraktade honom med blixtrande glasögon.

– Nåå, sa rektor och bultade med tummen mot brevet, hur förklarar du det här?

– Jag älskar henne, svarade Erik kort och såg stint in i de blixtrande glasögonen.

Någonting som möjligen kunde tolkas som ett småleende dök upp i den gamle mannens mungipa.

– Jasså minsann, det gör du.

– Ja det gör jag.

– Och du fattar inte vad du hade kunnat ställa till med?

– Man är i så fall två som ställer till. Vi älskar varandra. När jag kommer härifrån så reser jag raka vägen till Finland. Hon bor borta i Savolaks.

– I så fall, sa rektor – och nu log han verkligen – så är det nog bäst att vi ser till så att vi håller dej kvar här ett slag tills gröten svalnat lite åtminstone. Jag har tittat på dina betyg, Erik. Du har ett genomsnitt som ligger strax över litet a. Du har enbart de bästa vitsord från hela kollegiet, jag har varit i kontakt med dina lärare under dagen.

Det finns som du kanske vet ett premium som delas ut varje vårtermin till den bäste eleven i realskolan och det skulle vara vikt för dej nu när...

Rektor tvekade plötsligt.

– Nu när Pierre Tanguy inte längre finns kvar här, fyllde Erik i.

– Ja. Det skulle man kunna säga. En pinsam historia det där med Tanguy...

Erik behärskade sig.

EN PINSAM HISTORIA. Men Erik behärskade sig.

– Nå, fortsatte rektor, jag har varit i kontakt med advokat Ekengren under dagen och vi har kommit fram till ett beslut. Du får ett betyg i uppförande som jag hoppas du ska minnas för resten av ditt liv. Det heter klandervärt och stavas med stort D i be-tygskolumnen. Och så en sak till... res på dej!

Erik reste på sig. Den gamle mannen kom fram mot honom med höger arm långt tillbakadragen och handen öppen som för att ge en örfil. Erik kopplade snabbt grepp med höger hand runt vänster handled bakom ryggen. Så klippte rektorsmakten till, förvånansvärt kraftfullt.

– Och så försvinn ur min åsyn, din lymmel! skrek den gamle mannen och Erik slank blixtsnabbt ut genom dörren. Det gick runt i huvudet på honom. Han var alltså inte relegerad? Tydligen inte. Och knappt två månader kvar till friheten.

Men så kom han plötsligt ihåg en sak, vände och gick tillbaks till rektors dörr och knackade på den öppna dörren.

– Du..? undrade rektor.

– Ja, det var en sak jag glömde. Brevet. Hennes adress står i brevet.

– Det är nu sista gången jag säger åt dej att försvinna, började rektor med samlat tonfall, och det där brevet är beslagtaget och nu ska du försvinna ur min åsyn! Innan du gör dej fullkomligt olycklig, pojkvasker!

Men det var inte slut med det.

Efter den följande morgonbönen gick rektor upp i predikstolen och röt åt Erik att ställa sig upp. Sen höll rektor en tio minuter lång straffpredikan som Erik mest uppfattade som rött susande i öronen. En enda formulering etsade sig fast för alltid i hans minne:

”DET ANSTÅR INTE STJÄRNSBERGSGOSSAR ATT FRATERNISERA MED ARBETARUNGDOMEN.”