Kapitel 21 : Zermatt låg vid... (1)

Zermatt låg vid foten av det skräckinjagande berget Matterhorn. På julafton följde de den snöiga leden en bit upp efter den sista linbanestationen. Solljuset blixtrade i de vita topparna runt omkring, utsikten var vidunderlig. Pierre pekade ut några av de andra topparna. Där längst borta låg Weisshorn, där låg Breithorn och Lyskam och alldeles intill Castor och Pollux. På andra sidan Monte Rosa låg Italien. Men dom bergen var ju ingenting mot Matterhorn.

De såg upp mot toppen och stod länge tysta.

– En gång kommer jag att klättra upp till den där toppen, sa Erik.

– Du slår ihjäl dej om du försöker.

– Kanske, kanske inte. Men när jag kommer upp skall jag ställa mej och ropa på rådisarna. KOM OCH TA MEJ OM NI KAN!

Ekot rullade nerför den vita fjällsidan. Långt där nere låg Zermatt som ett julbord i ett finare Stockholmskonditori.

– Jag skulle egentligen vilja bli författare, sa Pierre, men antagligen blir jag något som har med siffror och affärer att göra. Vad ska du bli?

– Jag ska bli försvarsadvokat, svarade Erik.

Första veckan efter jullovet fick Pierre vara ifred för rådisarna. Men andra veckan började dom om där dom slutat på höstterminen. Pierre kommenderades fram för peppis vid varje middag. Dom slog honom flera gånger varje dag och varje kväll gjorde de razzia, fortfarande utan att vidröra Eriks del av rummet. När Erik kom tillbaks från arresten på lördagkvällen hittade han Pierre på rummet med ena ögat igenmurat. Pierre låg ovanpå sin säng, kudden var nerblodad.

– Inte så farligt, sa Pierre, bara lite näsblod.

– Det här går inte längre Pierre, det är outhärdligt.

– Men man kan inte ge sig för såna där svin.

– Ibland kanske man måste om dom är för många. Ibland vinner svinen. Romarna vann över Spartacus.

– Men vi kan väl tänka på det ett litet slag till. Kanske vi kommer på något?

– Jag tror inte det, det finns ju bara två vägar. Antingen ger vi upp eller också slår vi dom sönder och samman och blir relegerade, något annat finns ju inte att välja på.

– Då blir du aldrig försvarsadvokat, jag menar om du blir relegerad.

– Nej men vad skulle det vara för en jävla försvarsadvokat som inte ens försvarade sin bästa vän när det gällde?

– Men vi tänker på saken lite till?

– Ja, men bara lite till.

Erik hade en hel söndag att tänka i arresten. Det var fem månader kvar till sommarlovet, var det en kort eller en lång tid? För Pierre skulle det kunna bli en ohyggligt lång tid. För Erik var det bara fem månader och sen slut och aldrig mer. Lite peppisar och annat i fem månader, vilket var värst, var det själva stryket och de förnedrande ärendena och skoputsningen och sängbädd-ningen eller var det att förlora till svinen?

Det värsta var naturligtvis att förlora till svinen.

Fanns det något motvapen? Eftersom Erik skulle sluta efter vårterminen och aldrig komma igen så kunde han ju göra vad han ville när det gällde att bryta mot paragraf tretton sista veckan, eller åtminstone de sista dagarna. Han kunde alltså förklara för Silverhielm att dom sista dagarna skulle bli det värsta Silverhielm varit med om i hela sitt liv.

Nej jävlar det gick inte. Alldeles bortsett från att ett hot så långt i förväg hade sina självklara begränsningar så skulle både Blinkfyren och Silverhielm ta studenten en månad tidigare än den övriga undervisningen slutade. Och sen skulle dom vara borta.

Om man hämnades, om man tog sig in i Silverhielms rum på natten och... i mörkret utan att bli upptäckt, som den där gången med den gula plasthinken. Om man skulle göra om det där med plasthinken?

Pierre skulle få betala priset redan nästa dag.

Om man då gjorde om det igen?

Dom skulle fortsätta att plåga Pierre likt förbannat, dom var ju tolv rådisar förutom en del hjälpsamma fjärderingare. Det skulle inte gå att smyga sig på dom nattetid en efter en utan att till slut bli upptäckt och då var det ju lika bra att slå tillbaks mitt på dagen.

Men om han nu gick till Facket och sa att okey, han gav sig, dom kunde hälsa Rådet att i samma ögonblick som trakasserierna mot Pierre upphörde så skulle han lyda varenda order...

Om dom då fortsatte med Pierre i alla fall?

Nej, varför skulle dom göra det, då var ju inget vunnet i förhållande till Erik, för då var det ju lätt att inse hur Erik skulle göra med vidare order.

Det mest logiska var att tänka sig att överenskommelsen skulle fungera. Och om den inte gjorde det så hade man i alla fall försökt.

Så fick det bli. Allt annat skulle vara ännu mera omoraliskt.

Det var hans längsta söndagsarrest någonsin. Inte en bok blev öppnad. Men hur han än vände och vred på problemet blev resultatet hela tiden detsamma. Han måste ge upp. Det måste finnas lägen när det är rätt att ge upp till och med mot sånt som Rådet.

På sätt och vis kände han lättnad när vakthavande rådis kom och skramlade med nyckelknippan och låste upp. Han skyndade sig mot rummet för att berätta att nu kunde ingenting få honom att ändra sig.

– Pierre, sa han när han ryckte upp dörren, nu har jag bestämt...

Han blev stående i dörren som förstenad.

Rummet såg kalt och tomt ut. Pierres bokhylla var nästan tömd och alla hans saker vid skrivbordet var borta.

Han ryckte upp garderobsdörren. Pierres kläder var borta. Bara bandyklubban fanns kvar av Pierres tillhörigheter.

På skrivbordet låg ett litet vitt brevkuvert. ”Till Erik” stod det utanpå med Pierres prydliga handstil.

Han satte sig på sängen med brevet i handen. Det var inte sant, det fick inte vara sant. Men brevet glödde i handen, han måste ju öppna det och få bekräftelsen på det som redan syntes i rummet. Pierre var borta. Dom jävlarna hade jagat iväg Pierre.

Käre Erik,

När du läser det här befinner jag mej antagligen någonstans över Tyskland. Jag stod inte ut längre. Jag kommer att börja på någonting som heter College Commercial i Geneve, så det blir väl siffror och affärer i alla fall för min del.

Du får inte tycka att jag är feg. Jag försökte så länge jag kunde.

Det är så mycket mer jag skulle vilja säga, men jag hinner inte just nu för taxin kommer snart. En sak vill jag i alla fall att du ska veta och det är att du är den bästa vän jag någonsin haft. Du kan skriva till mej på fars adress i Geneve. Tänk om Algeriet blir fritt i alla fall?

Din tillgivne vän Pierre

PS Jag får inte plats med mina samlade Strindberg, slit dom med hälsan! Han satt med brevet i handen och läste det gång på gång. Sen sjönk han sakta ner på sängen och borrade in ansiktet i kudden. Ingenting kunde hejda floden av gråt. Han låg länge så.

Sent på kvällen gick han ut för att kyla sig och få ordning på tankarna. Det var efter släckningen, men ett eller annat straff för den saken skulle inte ha den ringaste betydelse. Skolgården var tom och mörk och det snöade häftigt. Av någon anledning gick han ner till Forum, det lilla stenplattetorget vid sidan av rektorsbostaden som användes för högtidliga tal och liknande. På kalkstensväggen hade konungen en gång skrivit sin namnteckning med krita och sen hade man huggit in texten och förgyllt den.

”Gustaf Adolf”, stod det i guld.

Han fingrade på texten och lät pekfingret följa bokstäverna i Adolf. Det lyste uppe i rektorsbostaden.

”Jag lovar dej, Pierre”, sa han högt för sig själv, ”att det här ska jag hämnas, det här ska dom få igen. Men precis som om du hade varit här så ska jag tänka efter noga först så att jag inte gör något så dumt som jag hade lust med just nu. Men jag svär, Pierre, att jag ska hämnas för det här. Jag svär.”

När han lagt sig kom gråten igen.

Nästa eftermiddag var Tranan alldeles blek och hade munnen hårt ihopknipen när han kom in till biologilektionen.

– Vad är ni för ena kräk egentligen, började han, fattar ni inte vad ni har gjort!

Klassen såg ner i bänkarna.

– Du Erik till exempel! Ni var ju nära vänner, kunde inte du ha försvarat honom!

Erik rodnade och såg inte upp från cirkeln han höll på att rita med sin blyertspenna.

– Svara mej åtminstone, varför försvarade du honom inte! Är du lika feg som dom andra?

– Man blir relegerad om man slår en medlem av Rådet, mumlade Erik.

Tranan gick på i en hel kvart. Pierre hade varit en av de mest begåvade elever som någonsin gått på Stjärnsberg. Och här hade en hel skock av klasskamrater inte gjort så mycket som lyft ett finger. Varför hade dom inte gått till Facket exempelvis (Tranan begrep alltså ingenting av sammanhangen), varför hade dom inte kunnat slå sig samman några stycken och skydda Pierre? Det var ju i alla fall till synes människor Tranan hade framför sig. I djurvärlden går dom exemplar under som är fysiskt svagare än omgivningen, men sen miljoner år hade människan inrättat livet på ett annat sätt.

Det som skilde människan från djuren var inte bara intelligensen, det var också moralen, förmågan att kunna särskilja gott och ont. Men här hade dom betett sig som djur, som asgamar som bara väntat på att lejonen skulle nedlägga bytet. Det var ovärdigt, otillständigt, oerhört. Hade dom ingen fantasi? Om någon av dom själva hamnade i Pierres belägenhet, vad skulle dom då tycka om klasskamraterna som inte lyfte ett finger för att hjälpa?

Det måste bli ett slut på det här, han själv skulle ta upp saken med rektor och vad dom borde göra så var det minsta man kunde begära att dom slutade med att acceptera det här pennaliserandet.

Sen fortsatte lektionen som vanligt men ändå inte som vanligt.

När lektionen var slut gick klassen ut under tryckande tystnad. En bit ner i korridoren härmade Höken plötsligt Tranan:

– ”Varför går ni inte till Facket?”

Och så skrattade han.

Men då slog splittringen ner som en blixt bland klasskamraterna. Erik tog två steg framåt och vände på Höken och körde upp honom mot väggen och då samlades de andra bakom ryggen på honom och han hörde genom bruset från den rasande pulsen hur dom uppmanade honom att ge den jäveln vad han hade förtjänat. Höken var mycket rädd. Erik grep honom hårdare i kläderna och dunkade honom sakta och ganska mjukt mot väggen bakom.

– Vet du varför jag inte kommer att slå dej din jävel, sa han, nej det vet du inte eftersom du är så korkad som du är. Men skulle du få så mycket stryk du förtjänade skulle jag slå ihjäl dej och det är du inte värd. Ditt förbannade lilla fjäderfä, du ska heta Hönset och inte Höken!

Bakom honom jublade klasskamraterna och applåderade. Hönset! Hönset! ropade dom i kör och klappade händerna för att få öknamnet ropat i takt.

Erik släppte Hönset och vände sig om.

– Jaha, sa han, finns det någon här som vill ha med det så kallade Facket att göra i fortsättningen? Med den där hönsgården va?

– Vi gör en lista och kräver att dom avgår, föreslog någon.

Hela klassen skrev på listan – utom Hönset och hans två

kompisar – och under de följande rasterna och under lunchen gick flera av klasskamraterna runt bland realskolan och samlade namn. Vid slutet av dagen hade mer än nittio procent skrivit under. Facket skulle avsättas, det föreskrev reglerna.

Rådet måste acceptera. Reglerna kunde inte misstolkas på den här punkten. Om Facket bevisligen saknade realskolans förtroende så skulle dom avsättas. De hade gått för långt med Pierre, det visade sig inte finnas någon, utom något enstaka undantag, i hela realskolan som tyckte att det varit god kamratuppfostran, det dom hade gjort med Pierre.

Men det hade behövts en tändande gnista för att få fart på revolten.

Märkligt nog var det en lärare som hade kommit med den gnistan.

Det var kväll med stilla snöfall.