Kapitel 19 : Höstterminen började med...

Höstterminen började med två snabba triumfer. Först var det Skolans dag med tävlingarna i friidrott. Erik satsade på fyra grenar, 400 meter och längdhopp förutom de två sprintersträckorna. Han vann alla fyra grenarna. Den höga farten i ansatsen lyfte honom en bit över 6 meter och det räckte för seger i längdhopp. Styrketräningen föregående år, och kanske också hamnjobbet, hade ökat på muskelvolymen så att han orkade hålla fart genom nästan ett helt 400-meterslopp.

Och när skollaget i fotboll spelade första matchen mot Sigtuna gjorde han två mål. Första och sista målet i en match som Stjärnsberg vann med 3-2. Jubel på läktaren och ett ännu starkare vaccin mot Rådet.

Åtminstone verkade det så till en början. Vändpunkten kom i oktober.

Det var Facket som kallade honom till sammanträde.

Höken var ordförande i Facket och knackade med blyertspennan i bänken precis som Rådets ordförande brukade göra inför ett nytt ärende.

– Jaha, sa Höken, det är en allvarlig fråga som gäller ditt käft som vi tänkte diskutera med dej.

Erik förklarade för de andra att ville de diskutera någonting så fick någon annan än Höken föra deras talan. Han snackade inte med Höken. Man snackar inte med en sån som säger ”sorry old chap” samtidigt som han häller skållhett vatten över nån som ligger bunden på marken.

Nå?

Facket beslöt att tillfälligt adjungera en annan ordförande under förevarande punkt på dagordningen. I princip var det fel att falla undan för den typen av påtryckningar varom här var fråga, men Facket ville å andra sidan gärna visa sin goda vilja för att få ett samtal till stånd.

Herregud, dom hade börjat snacka som Rådet.

Nå?

Jo det gällde alltså Eriks käft. Hela förra läsåret hade ju starkt präglats av den konflikt på skolan som uppstod därigenom att Erik konsekvent hade saboterat skolans grundläggande principer, kamratuppfostran alltså. Men nu hade ju Erik i alla fall blivit ett år äldre (och minst fem kilo muskler tyngre, tänkte Erik), så då borde det väl gå att kunna åstadkomma en fredlig lösning på hela problematiken. Det var ju ett värre problem nu, på sätt och vis, eftersom Eriks insatser för skolans rykte utåt hade varit av positiv betydelse, ja alltså det här med idrotten. Men det hade ju lett till det något olyckliga resultatet att flera yngre och kanske mindre mogna och omdömesgilla kamrater i de lägre realskoleklasserna, men inte bara där om man skulle vara ärlig, hade missförstått Eriks ställning på skolan. Dom hade liksom inte kunnat skilja på idrott och... ja inte politik direkt, men idrott och hyfs och stil. Och det var ett allvarligt problem som man måste lösa på något sätt. Facket hade haft informella överläggningar med representanter för Rådet och man hade efter diskussion kommit fram till samma slutsatser på ömse håll.

Nå?

Ja Erik måste sluta med det här käftandet helt enkelt. Så här gick det inte att ha det.

Antingen måste ju Rådet börja ta i med verkliga hårdhandskar eller också fick Erik ge med sig och börja ta order som alla andra. Varför skulle han inte göra det förresten? Det var ju precis lika för alla, utom för Erik som ställde sig helt utanför lagen. Det var ju odemokratiskt att någon, bara för att han var starkare än andra, skulle skaffa sig särskilda privilegier på det där viset. Sånt måste Facket bekämpa med näbbar och klor. Ja egentligen var det ju värre för andra än Erik att ta emot en peppis. En peppis var väl ingenting för Erik som till och med kunde ta en cigarrcigarrett glödande... ja den saken fanns ju ingen anledning för Facket att dra upp, men det var ju känt hur det där hade gått till. Men just därför var väl en peppis ingenting att bråka om, och ifall det var något särskilt personligt med att just Silverhielm var hans bordschef- man kunde ju tänka sig att Erik tyckte det var lite svårt med peppis just från Silverhielm efter allt som hade varit – så kunde ju Facket säkert lägga in om ändrad bordsplacering för Erik. Och kom han till ett nytt bord kunde han förresten slippa den där platsen längst ner där man alltid måste räcka upp de tomma faten till subborna. Det fanns ju heller ingen anledning att tro att Erik skulle få särskilt många peppisar om han gick med på det här. Tvärtom, skulle man nog kunna säga. Och ett enstaka ärende åt de nya fjärderingarna, bara nån gång ibland? Det var väl inte något att riva upp himmel och jord för? De nya fjärderingarna var förresten oroade av att Eriks insubordination stod fast. Det var ju också odemokratiskt, taskigt mot dom nya fjärderingarna om man tänkte efter. För här hade dom ju gått, många av dom, i många herrans år på Stjärnsberg och fått peppisar och sprungit ärenden och bäddat sängar som alla andra. Och nu när dom äntligen blev fjärderingare så, ja så verkade det som om dom skulle få en massa helt onödiga problem. Det var orättvist helt enkelt.

Nå?

Ja nå själv? Kunde inte Erik tänka sig att...

Nej.

Nej och punkt och slut. Fanns det något mer att säga?

Ja i så fall fanns det tyvärr det. Facket måste ju ta ansvar för det här och då måste det leda till åtgärder. Om Erik inte ville göra upp med förhandlingar så måste Facket ta till åtgärder. Nu hade man ju i alla fall varslat om den saken. Det var med beklagande som Facket nu måste skrida till vissa åtgärder, för på sätt och vis skulle det skada hela skolan.

Men av två onda ting så gällde det ju att välja det minst onda.

Nå?

Ja tyvärr. Men Facket såg sig nu nödsakat att föranstalta om att Erik utestängdes, tills vidare suspenderades, från skolans fotbollslag och friidrottslag och simlag.

Och hur i helvete skulle en så löjlig liten organisation som fem småkillar i realskolan som alla visste var Rådets springpojkar ordna med sådana uttagningar till skollagen i fotboll, simning och friidrott?

Ja alltså Facket företrädde ju realskolan. Och om Facket kunde komma överens med de valda representanterna i Rådet så fanns det ju stora möjligheter att i demokratisk ordning fatta vissa beslut. Det var visserligen inte Rådet som stod för uttagningarna till idrottsrepresentationen. Men dom flesta i fotbollslaget var ju, förutom att där fanns tre rådisar, fjärderingare. Och det förhöll sig ju på samma sätt i fri idrottslaget. Och där skulle en framställning, en gemensam framställning i demokratisk ordning från både Facket och Rådet i denna sak säkert väcka stor förståelse, inte sant? Nå, kunde då Erik tänka sig att ompröva...

Nej.

Ja då såg sig Facket med beklagande tyvärr nödsakade att föranstalta om åtgärder. Sen kunde saken kanske tas upp till ny prövning efter halva terminen?

Nej.

Aldrig mer.

Därmed var sammanträdet slut och den adjungerade ordföranden knackade med blyertspennan i bänken och Höken satte sig på hans plats och knackade med blyertspennan i bänken för att ta upp nästa punkt på dagordningen.

Erik hade sprungit sitt sista hundrameterslopp och gjort sitt sista mål i fotbollslaget.

– Det kommer aldrig att gå, sa Pierre, för dels kommer Tosse Berg att få spader när han hör det här och dels kommer ju halva realskolan att bua ut dom om dom förbjuder dej att tävla mer.

– Jo det är klart att det kommer att gå, suckade Erik, det är nästan självklart om man tänker efter. Vad kan en lärare som Tosse Berg göra när både Rådet och Facket och dom andra i fotbollslaget säger att tyvärr, det är beslutat i demokratisk ordning och det är kamratuppfostran som lärarna inte har med att göra.

– Dom binder ris åt egen rygg, tänk så populär du blev efter stafetten mot Lundshov förra terminen.

– Ja men det är just där skon klämmer ju. Och sen kommer dom i alla fall att vända det mot mej fattar du väl?

– Nej hurdå?

– Jamen det är ju självklart. Bara för att jag är så taskig att jag inte som alla andra vill ha stryk på skallen och bädda Silverhielms säng så vägrar jag att ställa upp i skollaget. Hellre vägrar jag det än att göra som alla andra, inte sant?

– Ja jävlar, det är ju alldeles logiskt på sitt perversa sätt.

– Visst, inte nog med att jag skaffar mej odemokratiska privilegier, nu vägrar jag att vinna 100 meter åt skolan också, jag vägrar sammanlagt minst tjugo viktiga friidrottspoäng i varje skolkamp. Rena förräderiet enligt den där perversa logiken.

– Ja fast på sätt och vis var det ju väntat. Dom måste få bort det där med dej som idrottshjälte. Ganska smart egentligen, ovanligt smart för att komma från ondskan själv.

– Ondskan är inte dum Pierre, har du inte lärt dej det än?