kapitel 14 : Facket ville tala...

Facket ville tala förstånd. Helt kamratligt och bara jämställda realskoleelever emellan ville dom tala förstånd. Dom hade diskuterat Eriks fall, sa dom, både sinsemellan och med Rådet. Så här kunde det i alla fall inte fortsätta. Om Erik inte tyckte att han passade på Stjärnsberg kunde han ju sluta, så blev ju alla problem lösta både för honom och för kamratandan.

Jasså det gick inte att sluta.

Nåja, det var som sagt inte bra för kamratandan det här som pågick. Det fanns ju en klar majoritet för kamratuppfostran på skolan, det kunde ju Erik inte ha undgått att lägga märke till? Men Eriks uppförande var skadligt. Flera småkillar i ettfemman hade börjat använda Eriks öknamn på prefekten och viceprefekten. Jasså visste han inte det? Ja, så var det i alla fall. Och det var ju inte bra. Det kunde ju sprida sig och det skulle bara leda till bråk och onödigt mycket bestraffningar. Det var ju synd om alla dom andra som skulle kunna råka ut för bestraffningar bara för att Erik lurade dom, småkillarna alltså. Det var osolidariskt av Erik att bete sig på det där viset, han uppträdde som en sorts övermänniskotyp och sånt måste man ju vara emot. Det fanns ingen annan som skulle kunna stå sådär i flera minuter och ta stryk utan att röra en min, det fanns ju ingen annan som bara kunde springa ifrån ett par rådisar sådär som Erik roade sig med att göra ibland. Det var odemokratiskt och Facket måste givetvis vända sig mot såna fasoner. Och det fanns redan tre fyra stycken som hade börjat med det där påhittet att vägra peppis och hellre ta en lördagsöndag. Vad skulle det sluta med? Realskolan kunde ju bli uppdelad i två grupper, det kunde bli splittring i realskolan om inte Facket lyckades hålla ihop det hela. Det enda demokratiska var ju att peppisar och kalfaktorsverksamheten gällde lika för alla.

I alla fall så hade Facket ett förslag till kompromiss. Ja man hade talat med Rådet och Rådet höll med fast dom inte kunde säga någonting utåt, ja självfallet fick det här inte spridas vidare. Man kunde se saken som en förhandlingstrevare om man ville, eller vad det nu hette.

Men om Erik höll sig lugn och slutade med allt käftande när vårterminen började så skulle Rådet ge fan i honom. Om han slutade med att kalla prefekten för Skitenhielm och allt det där och bara höll sig lugn så skulle han själv få vara ifred. Det vore det bästa för alla. Man kunde åtminstone börja så på försök, en termin. Och gick det bra så kunde man sen förhandla om all den där arresten som Erik hade dragit på sej. Det var ju på sätt och vis orimligt att någon skulle ha dömts till arrest så att det räckte för mer än en hel gymnasietid. Efter bara en termin i lugn och ro skulle man kanske kunna fatta ett beslut om att stryka resten.

Alla skulle tjäna på det här. Han själv skulle få bli lämnad ifred och slippa det stryk som rådisarna annars måste hitta på. Och Rådet skulle få tid att ägna sig åt viktigare saker än att bara tänka på hur man skulle kunna spöa Erik. Och det skulle bli lugnare i realskolan. Alla skulle tjäna på en sån kompromiss. Gick han inte med på det här kompromissförslaget så betydde det ju öppen konflikt och det vore värst för honom själv.

Han kunde ju i alla fall tänka på saken över jullovet.

– Det är nåt konstigt med förslaget, det luktar skumt, sa Pierre. Dom föreslår helt enkelt en sorts terrorbalans mellan dej och Rådet, fast det får inte komma ut att det är en överenskommelse?

– Ja ungefär så fattade jag det hela.

– Dom ger fan i dej om du ger fan i dom. Då har du ju vunnit, det trodde jag aldrig.

– Inte jag heller, jag menar, inte att det skulle gå så lätt. Men det är något lurt med det hela i alla fall. Dom vill sluta fred med mej bara för att kunna få det precis som dom vill med alla andra i realskolan. Det verkar ju som om dom nästan trodde själva på det där med mitt skadliga ”såsseinflytande” eller vad dom kallar det för.

– Hur tänker du göra?

– Jag vet inte. Får väl tänka på saken under jullovet. Hem till julefriden och min lilla hemmaprefekt, farsan du vet, så att man blir mild till sinnet lagom fram till vårterminen.

Jullovet, ja. Det var en sak Pierre inte berättat. Han ville inte säga någonting förrän allt var klart nämligen. Men nu skulle i alla fall hans farsa komma hem från Schweiz över julen. Dom skulle vara uppe i sin stuga i Sälen hela lovet. Pierres farsa skulle komma med bil och hämta dom och så skulle dom åka direkt till Sälen. Ja alltså, Erik var medbjuden om han ville. Så slapp han ju åka hem över julen i alla fall.

En vecka senare var det avslutning. Efter psalmerna delades det ut en del stipendier och idrottspris. När Erik tog emot den Lewenheusenska pokalen till skolans bästa simmare hördes en del spridda buanden.

Erik stoppade sitt betyg i ett kuvert med hemadressen. Sen la han det i skolans brevlåda. Sen kom Pierres far och hämtade dom.