Kapitel 1: Slaget träffade högt...

Slaget träffade högt upp på höger kindben. Det var precis det han avsett när han vred huvudet några centimeter snett uppåt just som farsan slog. Här vid middagsbordet siktade farsan för det mesta på näsan och försökte träffa med en handledssnärt och baksidan av fingertopparna. Det gjorde inte ont när ett sånt slag träffade. Men det var en stum vit känsla att få det där retsamma slaget mitt på nosen. Hellre kindbenet.

Farsan var stolt över slaget eftersom han inbillade sig att han kunde slå det snabbt och överraskande. Men för Erik som kände farsans alla slag och finter säkert som multiplikationstabellen var det lätt att upptäcka den där ryckningen under farsans högra öga som aviserade slaget. Vid middagsbordet kunde det i regel bara handla om en länge och väl annonserad örfil slagen med vid högersving eller också detta maskerade slag med handledssnärt från andra hållet som siktade på nosen. Det senare var mera avsett som en förolämpning än för att skada.

Han hade utan svårighet kunnat luta huvudet tillräckligt långt bakåt för att farsan skulle missa helt. Men då fanns risken att gubbjäveln skulle tappa kontrollen och kasta sig rakt över bordet för att träffa med en vänsterkrok eller rak höger mot ansiktet. Porslin kunde gå sönder, i värsta fall kunde hela bordet välta. Då fick han skulden och det kunde förlänga eftermatenstryket med upp till en halvtimme.

Därför gällde det att inte låta farsan missa helt när han slog sitt maskerade slag med handledssnärt. Det krävde disciplin och träning att bara vrida huvudet så långt att farsan missade nosen men träffade på kinden.

– Jaha, sa farsan muntert, idag tar vi borsten och tjugofem rapp.

Det var en ovanligt lindrig dom, nära minimum. Tjugofem rapp med klädesborstens baksida tog bara lite drygt tjugo sekunder och sen var det över. Då skulle han slippa gråta, han ville inte gråta när farsan slog. Det gick att låta bli att gråta så länge man kunde hålla andan.

Björkris, som var både långsammare och mera smärtsamt än klädesborsten, gick att uthärda till ungefär 30 rapp. Det var ingen konst att hålla andan i 35 sekunders stryk med björkris.

Hundpiskan var värst. Det var som att bli punkterad redan vid första snärten. Luften slogs ut med första blodstrimman. Det var som ett litet hål där det pyste och väste och sen slogs hålet upp till riktig gråt. I värsta fall redan halvvägs efter tolv tretton rapp.

Om man grät och samtidigt vred sig för att undvika slagen så blev farsan upphetsad och slog hårdare och tappade räkningen. Eller också stannade han upp och talade omständligt om att han nu måste lägga till tio rapp för att man försvårade stryket.

Tjugofem rapp med klädesborsten var alltså nästan ingenting. Det gällde bara att inte visa sig för tacksam för då kunde det bli tillägg. Och sen måste man naturligtvis ha turen på sin sida under resten av middagen: inte tappa saltkaret, inte sträcka sig över bordet, inte bre mackan på fel sida, inte reta upp lillbrorsan, inte välta mjölkglaset, inte skala potatisen för slarvigt osv. Då blev det tillägg. Eller om farsan upptäckte någon annan anledning, vilken som helst:

– Det var ena vidriga sorgkanter du har under naglarna. Och vid matbordet! Det blir fem rapps tillägg, sa farsan.

Trettio rapp med klädesborsten var nästan ingenting. Man kunde lätt hålla andan och koncentrera sig på att inte skrika eller sprattla i 30 sekunder.

Det var i mitten av september och en kylig dag med klar luft och stark sol. De åt tidig middag och solreflexerna lekte i vinglasens slipmönster. Han följde en tjock solstråle med blicken och tänkte sig att alla dammkornen bildade en vintergata och att det just nu kunde hända sig att jätten vid det kosmiska middagsbordet med den galna farsan blåste ut luft till en tyst vissling så att dammkornen virvlade om varandra så att alla planeterna slets ur sina banor och jorden krossades av en lika plötslig som total katastrof.

– Lek inte vid matbordet, fem rapps tillägg, sa farsan som tydligen upptäckt att han blåste efter dammkornens vintergata.

Men trettiofem rapp med klädesborsten var fortfarande inget att bekymra sig om.

Det var lätt att koncentrera sig under trettiofem rapp med klädesborsten, åtminstone om huden på baken och ryggen var någorlunda hel.

Han betraktade än en gång ljusstrimman med dammkornen. Han kalkylerade nöjet att blåsa på planetsystemen en gång till mot ytterligare fem rapp. Men han avstod eftersom det hade kunnat uppfattas som en avsiktlig provokation och då skulle farsan inte bara lägga till fem rapp utan dessutom övergå till något värre instrument än klädesborsten. Det var det inte värt.

Han fantiserade att han blåste in i planetsystemet.

Bakom kakelugnens mässingsluckor sprakade brasan. Det lät som granved och inte den dyrare björkveden. Borta vid ena kortväggen lyste det starka solljuset upp en ljus fyrkant i tapeten. Där hängde en tavla igår. Nu hade dom alltså sålt en tavla till. När familjen flyttat in till stan från den Rika Förstaden hade hela väggen i matsalen till en början varit full med tavlor.

Efter middagen var han noga med att hjälpa till att duka ut för att inte åka på nya tillägg. Efter utdukningen gick mor ut i köket för att göra kaffe. Då var det dags att gå med farsan in i deras sovrum för att klara av eftermatenstryket.

– Dra ner byxorna och böj dej fram, sa farsan mekaniskt och grep efter klädesborsten.

Han hörde på farsans tonfall att där inte fanns någon lurande fara. Farsan var lugn och kontrollerad idag och det hela skulle vara snabbt avklarat. Han drog ner byxorna och böjde sig framåt. Samtidigt som farsan höjde armen till första slaget drog Erik ett djupt andetag, blundade och knöt händerna. Det hela gick snabbt och så var det bara förolämpningen kvar.

– Vänner igen? frågade farsan och sträckte fram sin hand.

Om han inte skakade hand fick han hela omgången stryk en gång till.

– Vänner igen, sa han och log. Han tog farsan i handen. Sen drog han upp byxorna och gick in på sitt rum och fram till grammofonen. Elvis Presleys nya låt hette Heartbreak Hotel.

Han låg på sin säng och tittade längs spindelväven i stuckaturen och utefter takets sprickmönster och han såg sig själv som rockkung på en scen långt bort i det fria landet i väst. Han försökte härma Elvis Presleys främmande ord och han låg länge så och kände sig helt lycklig.

Det var en dag då allt hade gått perfekt. Och dessutom blev det inget särskilt med eftermatenstryket och den tidiga middagen tydde på att farsan skulle jobba från ganska tidigt på kvällen.Farsan var hovmästare på en krog, även om han för det mesta kallade sig för direktör. När farsan jobbade tidigt kunde man gå på bio. Det fanns tre biografer där han kunde komma in på barnförbjudna filmer och den närmaste visade en krigsfilm från Korea. Den skulle han se och han skulle gå ensam för att utan något snack med någon annan njuta av att allt hade gått så bra denna dag.

Han hade varit tvungen att klå upp Fyrtornet. Det hela hade till sist blivit oundvikligt och om han inte klarat av det hade han inte haft sitt gäng kvar. Gänget lydde bara så länge man vann. Det var egentligen orättvist eftersom det fanns viktigare saker än att vinna slagsmålen för den som skulle bestämma över ett gäng. Men duellerna var det mest påtagliga kompetensprovet och duellerna måste vinnas och när han tänkte närmare på saken hade han vetat i över ett halvår att dagen måste komma då Fyrtornet utmanade honom.

Men Fyrtornet skulle aldrig kunna överta gänget. Fyrtornet kunde slåss men han kunde inte snacka och om han vann matchen så skulle det bara leda till att gänget sakta upplöstes så att han till slut fann sig alldeles ensam utan någon som löd honom. Där skulle han stå mitt på skolgården ensam utan att förstå varför. För det räckte ju inte med att vara starkast.

Fyrtornet var nämligen starkast, om det kunde det inte råda någon tvekan. Han var nästan ett par decimeter längre än alla de andra 2-femmorna i Läroverket. Han hade ännu inte fyllt fjorton år och var en och åttio lång, vägde sextiåtta kilo, kastade lätt över 65 meter med liten boll och hade en alldeles gigantisk kuk. Fyrtornet slogs ganska sällan och fantasilöst, men han var fruktansvärd när han vid något enstaka tillfälle råkade i raseri.

Erik hade vridit och vänt på problemet den sista veckan när han visste att det oundvikliga närmade sig. Fyrtornet slog en lång svepande höger. Det var ett långsamt slag, men med tyngd och stor räckvidd. Han sparkades aldrig. Men han försökte snabbt fånga in motståndaren för att kunna utnyttja sin tyngd och hamna i överläge på marken. Hamnade man under Fyrtornet kom man knappast ur greppet. Och så låg man där medan Fyrtornet slog tungt och långsamt, omväxlande mot offrets mage och ansikte tills saken kunde anses klar.

Det var Fyrtornet som samlade in pengarna. Vem som helst i Läroverket kunde komma till gänget och låna pengar. Villkoren var enkla, hundra procents ränta på två dagar – och Fyrtornet på den som inte betalade. Det var absolut nödvändigt att skicka Fyrtornet på den som inte betalade, annars skulle systemet brakat samman redan i början.

Fyrtornet slogs egentligen utan aggressivitet och dom som fick stryk av honom inbillade sig att det hela var värre än det var bara för att han var så stor och hade svart skinnjacka med gängets symbol på ryggen. Deras rädsla för stryk av Fyrtornet var egentligen viktigare än själva stryket.

Det var Göran som under någon tid hade tagit Fyrtornet avsides för att bit för bit övertala honom att han måste slå ner Erik och därmed ta makten och ledningen. Göran agerade möjligen inte i tron att Fyrtornet skulle vinna. Men han hade själv stått närmast Erik när gänget formerades första året i Läroverket och det fortfarande var en öppen fråga vem som egentligen bestämde. Han hade varit tvungen att slå Göran ganska ordentligt för att få allt överstökat en gång för alla och under ett års tid hade det fungerat fint. Antagligen ville Göran nu göra ett försök att använda Fyrtornet som sitt eget vapen.

Erik hade låtsats som ingenting veckan fram till utmaningen. Under tiden hade han finslipat sin taktiska uppläggning. Det var alldeles klart att det inte fanns någon möjlighet till kompromiss. Han kunde bara vinna eller få stryk och fick han stryk skulle han bli helt ensam. Fyrtornets överlägsenhet i vikt och räckvidd skrämde mycket mindre än risken att bli ensam och utanför gänget.

Men efter några dagars tänkande visste han precis hur han skulle slå Fyrtornet. Det var inte hans snabbhet som kunde fälla avgörandet, den saken kompenserades lätt av Fyrtornets tyngd och styrka. Men Fyrtornet tänkte långsamt och det tog lång tid för honom att bli förbannad. Alltså kunde man slå honom om man gick snabbt och kompromisslöst till väga. Däremot förkastade han alternativet att sparka Fyrtornet under den stora kuken. En sådan seger skulle inte uppskattas utan bara leda till en massa eftersnack som i sin tur skulle pressa fram en revansch: uppgörelse som skulle bli ännu svårare att vinna.En utmaning följde alltid en viss ritual. Kombattanterna ställde upp sig mitt emot varandra och använde någon minut till förolämpningar som för det mesta handlade om den andres feghet. Sen gällde det att få motståndaren att slå först och lite tveksamt så att man själv kunde slå tillbaks med full kraft. Man kunde exempelvis stå och knäppa motståndaren på näsan tills han tappade behärskningen och försökte slå tillbaka. Därmed var ritualen uppfylld och fajten igång. Under ritualen samlades åskådarna i en skränande ring runtomkring för att hetsa fram slagsmålet så fort som möjligt innan någon av de patrullerande lärarna hann fram.Det var rimligtvis så Fyrtornet och Göran räknade med att det hela skulle utveckla sig. Fyrtornet skulle stå mitt emot honom inne i ringen av skränande åskådare och sträcka ut en av sina långa armar för att försöka snärta till honom med fingrarna över ansiktet eller slå av honom mössan eller något ditåt. Då skulle det bli mycket svårt att slå sig igenom Fyrtornets gard och långa räckvidd. Samtidigt skulle situationen vara omöjlig att klara sig ifrån på annat sätt och så skulle det sluta som det alltid slutade när Fyrtornet slogs, att han låg överst på marken och slog tills det var färdigt.Det var nog så dom hade tänkt sig.När uppgörelsen kom visste Erik exakt hur han skulle göra. Han visste också att han skulle vinna om han kunde kväva sin rädsla. Det var det helt avgörande: att inte tveka en enda sekund.Gänget stod i slutet av en frukostrast nere under de stora kastanjerna i skolgårdens bortre hörn. Erik fördelade inkomsterna från dagens ockerverksamhet och gav Fyrtornet en femtioöring med extra order att sticka till bageriet runt hörnet och köpa en halv vetelängd.– Nä, sa Fyrtornet med grötig röst, du kan väl förfan kuta dina ärenden själv.Och så slängde han femtioöringen på marken framför Eriks fötter.– Ja och då kunde du väl passa på och köpa en halv längd åt Fyrtornet, fnissade Göran i bakgrunden.Det blev alldeles tyst under kastanjerna. Femtioöringen på marken kunde inte missförstås.Det fanns ingen återvändo, nu gällde det bara att följa planen utan att tveka en enda sekund.Han smålog när han tog ett par steg närmare Fyrtornet.– Jag tyckte precis du sa att du inte ville kuta ärenden, sa han lent och log fortfarande.– Just det, sa Fyrtornet med en heshet som betydde att han var torr i munnen och han höjde försiktigt armarna för att börja ritualen.Erik siktade mitt i solar plexus och smålog fortfarande när han slog med all sin kraft och hela kroppstyngden bakom sig i rörelsen framåt. Det kändes som om knytnäven gick ända in till ryggraden genom de mjuka ännu inte spända magmusklerna. Fyrtornet vek sig utan ett ljud framåt, paralyserad av att inte få luft. Erik siktade rakt över näsan med nästa slag. Han träffade inte perfekt första gången men slog ett nytt slag så att näsblodet kom. Näsblodet var viktigt, mycket viktigt. Dels imponerade det på omgivningen och dels skulle det skrämma Fyrtornet ytterligare. Sen slog han en kort höger snett uppåt mot Fyrtornets vänstra ögonbryn. Det var blåtiran, själva brännmärkningen, som också var viktig.Fyrtornet sjönk ner på knä. Det var nu det gällde att gripa tillfället medan överraskningen och rädslan fortfarande satt kvar i Fyrtornet. Han lyfte upp Fyrtornets ansikte med höger hand och siktade mot andra ögat med vänster knytnäve. Men han såg att det inte behövdes mer.– Ger du dej? frågade han.Fyrtornet nickade stumt. Fyrtornet var på väg att få igång sin andning igen men krisen var redan över.– Här, sa Erik och räckte över en näsduk. Torka dej, du ser för jävlig ut.Sen tog han upp femtioöringen, gav den till Göran och beställde en halv vetelängd och sen delade han vetelängden med Fyrtornet. Han visste att Fyrtornet aldrig skulle upprepa utmaningen. Han visste att han inte hade klarat sig helskinnad från Fyrtornet om han fortsatt slagsmålet. Men allt hade gått som beräknat och gänget var räddat från splittring. Fyrtornets blåtira skulle vara mer än nog avskräckande.Samma kväll njöt han i biomörkret över hur Robert Mitchum i sin Super Sabre sköt ner en efter en av dom gula djävlarna i sina MIG . För varje guling man sköt ner fäste man en röd stjärna på nospartiet till sin Super Sabre. En av de gula djävlarna var särskilt svår att få bukt med och hade till och med ett antal blåa stjärnor på sin noskon. Men Robert Mitchum fick honom till slut efter en hård men ärlig strid.Han hade gåshud på underarmarna när han gick ut från biografsalongen. Fast på bio visste man alltid hur det hela skulle sluta. Den sida man själv var med på vann alltid. Men i verkligheten var det ju inte så eftersom han varit så nära att bli ensam och förlora hela gänget den eftermiddagen. Hade han tvekat det allra minsta eller så mycket som halvmissat första slaget mot solar plexus så hade det varit klippt.