Kapitel 8: Kan den jävla striden börja någon gång? (1)

”Herregud, Paul, har du inget eget hem?”

Paul, som låg utsträckt i hela min soffa och tittade på någon löjlig basebollmatch på min gamla skruttiga teve, flinade bara innan han – väldigt långsamt – tog upp ett majschips ur påsen och stoppade det i munnen.

”Jag hoppas att du hade den där påsen med dig.”

Kras. ”Nix”, sa han medan han tuggade. ”Din syster sa att jag skulle känna mig som hemma och ta vad jag ville ha.”

Jag försökte undvika att låta som om jag ville klappa till honom. ”Är Rachel här?”

Det fungerade inte. Han anade vart jag ville komma och gömde påsen bakom ryggen. Det knastrade om den när han tryckte den mot kudden och chipsen inuti gick sönder. Sedan knöt han nävarna, nära ansiktet, som en boxare.

”Kom igen, bara. Jag behöver inte Rachels beskydd.”

Jag fnös. ”Säkert. Som om du inte skulle gråta ut hos henne så fort du fick chansen.”

Han skrattade, sänkte händerna och slappnade av. ”Jag tänker inte springa till en tjej och skvallra. Om du fick in en lyckträff, skulle det stanna mellan oss. Och tvärtom, eller hur?”

Trevligt av honom att ge mig ett sådant erbjudande. Jag tvingade mig att slappna av, som om jag hade gett upp. ”Visst.”

Han vände blicken mot teven.

Jag tog språnget.

Hans näsa krasade till på ett väldigt tillfredsställande sätt när min näve träffade den. Han försökte gripa tag i mig, men jag dansade undan innan han fick tag i mig och höll upp chipspåsen i vänster hand.

”Du knäckte näsan på mig, din idiot.”

”Det stannar mellan oss, eller hur, Paul?”

Jag gick för att stoppa undan chipspåsen. När jag vände mig om såg jag att Paul höll på att rätta till sin näsa, för att den inte skulle läka snett. Det hade redan slutat blöda. Han svor högt och grimaserade medan han drog i brosket.

”Du är helt jävla omöjlig, Jacob. Jag skulle hellre umgås med Leah.”

”Aj. Vet du vad, Leah kommer säkert att bli väldigt glad när hon får höra att du vill ägna lite tid åt henne. Det kommer att värma henne ända in i själen.”

”Glöm att jag sa det där.”

”Jag lovar. Jag kommer säkert inte att råka försäga mig.”

”Ah!” stönade han, lade sig till rätta i soffan igen och torkade bort blodet med t-shirten. ”Du är snabb, grabben, det måste jag erkänna.” Han vände sig mot matchen på teven igen.

Jag stod kvar en sekund innan jag gick till mitt rum och muttrade något om att bli bortförd av utomjordingar.

Förr i tiden kunde man alltid räkna med att Paul var redo att slåss. Man behövde inte ens hoppa på honom – en mild förolämpning räckte gott. Det krävdes inte mycket för att han skulle tappa kontrollen. Men nu, när jag verkligen behövde ett rejält, uppslitande benknäckarslagsmål, måste han förstås vara en jäkla mes.

Var det inte illa nog att ännu en medlem i flocken hade blivit präglad? Det var faktiskt fyra av tio nu! Skulle det aldrig ta slut? Enligt den där korkade myten skulle ju sådant vara sällsynt, för allt i världen! Den där obligatoriska kärlek-vid-första-ögonkastet-grejen gjorde mig illamående.

Måste det vara min syster? Måste det vara Paul?

När Rachel kommit hem från Washington State efter vårterminen – hon hade tagit examen tidigare än planerat, den plugghästen – hade jag mest oroat mig för att det skulle bli svårt att bevara hemligheten med henne i närheten. Jag var inte van vid att behöva smyga i mitt eget hem. Det fick mig att förstå sådana som Embry och Collin bättre – deras egna föräldrar visste inte ens att de var varulvar.

Embrys mamma trodde att han var inne i någon sorts trotsålder. Han hade ständigt utegångsförbud för att han så ofta smet hemifrån, men det var förstås inte mycket han kunde göra åt det. Varje natt tittade hon i hans rum, och varje natt var han borta. Hon skrek medan han teg, och så upprepades det dagen därpå. Vi hade försökt övertala Sam att göra ett undantag för Embry och berätta sanningen för hans mamma, men Embry sa att det inte behövdes. Hemligheten var för viktig.

Så jag hade varit helt inställd på att bevara den. Och sedan, två dagar efter att Rachel kommit hem, sprang Paul på henne på stranden. Pang, bom – äkta kärlek. Inga hemligheter behövdes när man hade hittat sin andra hälft och allt det där präglingstramset.

Rachel fick veta allt. Och jag fick Paul som blivande svåger. Jag visste att Billy inte var särskilt förtjust i det heller, men han tog det bättre än jag. Visserligen smet han iväg till Clearwaters oftare än vanligt, men jag förstod inte varför det var så mycket bättre. Ingen Paul, men väldigt mycket Leah.

Jag undrade om en kula genom tinningen faktiskt skulle döda mig, eller bara ge mig väldigt mycket att städa upp?

Jag slängde mig på sängen. Jag var trött – hade inte sovit sedan min senaste patrullering – men visste att jag inte skulle kunna somna. Det snurrade för mycket i huvudet. Tankarna studsade runt som en förvirrad bisvärm. Högljudda. Och de stack ibland. Det måste vara bålgetingar, inte bin. Bin dog efter ett stick. Och samma tankar stack mig om och om igen.

Det här väntandet höll på att driva mig till vansinne. Det hade snart gått fyra veckor. Nyheten borde ha nått mig nu, på ett eller annat sätt. Jag hade suttit uppe på nätterna och föreställt mig hur det skulle gå till.

Charlie som ringde och grät – Bella och hennes make hade dött i en olycka. En flygplanskrasch? Det vore svårt att fejka. Om nu inte blodsugarna var beredda att offra ett gäng oskyldiga för att arrangera det, och varför inte? Eller ett litet plan, kanske. De hade säkert ett till övers.

Eller skulle mördaren komma hem ensam, efter att ha misslyckats med att göra henne till en av dem? Kanske skulle han inte ens komma så långt. Kanske hade han krossat henne som en chipspåse i sin iver att få till det. Eftersom hennes liv betydde mindre för honom än hans egen tillfredsställelse …

Historien skulle bli så tragisk – Bella död i en hemsk olycka. Offer för ett rån som gått snett. Kvävd till döds vid middagsbordet. En bilolycka, som min mamma. Så vanligt. Hände hela tiden.

Skulle han ta med henne hit? Iscensätta en begravning för Charlies skull? Med stängd kista, förstås. Min mammas kista hade spikats igen …

Jag kunde bara hoppas att han skulle komma tillbaka hit, inom räckhåll för mig …

Kanske skulle det inte bli någon historia alls. Kanske skulle Charlie bara ringa och fråga min pappa om han hört någonting från doktor Cullen, som inte kommit till jobbet en vacker dag. Huset stod övergivet. Ingen i familjen svarade i telefon. Någon liten nyhetskanal tog upp mysteriet, sa att man misstänkte brott …

Kanske skulle det stora vita huset brinna ner till grunden, utan att någon hann ta sig ut. Fast då skulle de förstås behöva kroppar. Åtta människor av ungefär rätt storlek. Så svårt brända att de inte gick att identifiera, ens med hjälp av tänderna …

I så fall skulle det bli knepigt – för mig, alltså. Det skulle bli svårt att hitta dem om de inte ville bli hittade. Jag hade förstås en evighet på mig att leta. Om man hade en evighet på sig kunde man granska vartenda strå i höstacken, ett efter ett, för att se om det var nålen.

Just nu skulle jag inte ha någonting emot att plocka sönder en höstack. Då skulle jag åtminstone ha någonting att göra. Jag hatade vetskapen om att jag kanske förlorade min chans, att jag gav blodsugarna tid att fly, om det var vad de planerade.

Vi kunde göra det i natt. Vi kunde döda alla vi hittade.

Jag gillade den planen, för jag kände Edward tillräckligt väl för att veta att om jag dödade någon i hans närhet, skulle jag få min chans med honom också. Han skulle komma för att hämnas. Och jag skulle ge honom chansen – jag skulle inte låta mina bröder ta honom i flock. Det skulle bara vara han och jag. Må bäste man vinna.

Men Sam ville inte höra talas om det. Vi ska inte bryta vapenvilan. Låt dem bryta mot avtalet först. Bara för att vi inte kunde bevisa att familjen Cullen hade gjort något fel. Än. Man måste lägga till ett än, för vi visste allihop att det var oundvikligt. Bella skulle antingen komma tillbaka som en av dem, eller inte komma tillbaka alls. I båda fallen skulle ett mänskligt liv vara förlorat. Och det betydde att vapenvilan var över.

I rummet intill skriade Paul som en åsna. Han kanske hade zappat över till en komedi, eller så var det någon rolig reklamfilm. Hur som helst gick ljudet mig på nerverna.

Jag funderade på att knäcka hans näsa igen, men det var inte Paul jag ville slåss med. Inte egentligen.

Jag försökte lyssna på andra ljud, som vinden i träden. Det var inte samma sak genom mänskliga öron. Det fanns miljoner röster i vinden som jag inte kunde höra i den här kroppen.

Men de här öronen var känsliga nog. Jag hörde ljud från vägen bortom träden, ljudet av bilar som rundade den sista kurvan innan man kunde se stranden – utsikten över öarna, klipporna och det stora, blå havet som sträckte sig mot horisonten. Poliserna i La Push gillade att hänga där. Turisterna lade aldrig märke till hastighetsskylten på andra sidan vägen.

Jag hörde rösterna utanför souvenirbutiken på stranden. Jag hörde klockan klämta varje gång dörren öppnades och stängdes. Jag hörde Embrys mamma vid kassan när hon tryckte ut ett kvitto.

Jag hörde tidvattnet slå mot klipporna. Jag hörde barnen skrika när det kalla vattnet steg så snabbt att de inte hann springa undan. Jag hörde mammorna beklaga sig över deras blöta kläder. Och jag hörde en välbekant röst …

Jag lyssnade så spänt att Pauls plötsliga åsneskratt nästan fick mig att ramla ur sängen.

”Ut ur mitt hus”, morrade jag. Eftersom jag visste att han skulle ignorera mig, följde jag mitt eget råd. Jag tryckte upp fönstret och klättrade ut bakvägen för att slippa se Paul igen. Det vore för frestande. Jag visste att jag skulle klippa till honom igen, och Rachel skulle bli tillräckligt förbannad som det var. Hon skulle se blodet på hans tröja och genast lägga skulden på mig, utan att vänta på bevis. Naturligtvis skulle hon ha rätt, men ändå.

Jag gick ner till stranden med nävarna i fickorna. Ingen brydde sig om mig när jag gick över parkeringsplatsen vid First Beach. Det var en av de bästa sakerna med sommaren – ingen höjde på ögonbrynen för att man gick omkring i bara shorts, med bar överkropp.

Jag följde ljudet av den välbekanta rösten och hittade snart Quil. Han var vid södra änden av bukten, en bit ifrån turistflockarna. Han pratade oavbrutet.

”Upp ur vattnet, Claire. Kom igen nu. Nej, gör inte så! Åh! Snyggt jobbat, tjejen. Allvarligt talat, vill du att Emily ska bli arg på mig? Jag tar aldrig med dig till stranden igen om du inte … Jaså? Gör inte – aj! Så det var roligt, tycker du? Ha! Vem skrattar nu, då?”

Han höll den fnissande lilla flickan i ena vristen när jag kom fram till dem. Hon hade en hink i handen och hennes jeans var genomblöta. Quil hade en stor, blöt fläck på t-shirten.

”Fem dollar på lilltjejen”, sa jag.

”Hej, Jake.”

Claire tjöt av skratt och kastade sin hink på Quils knä. ”Ner, ner!”

Han släppte försiktigt ner henne på marken och hon rusade fram till mig. ”Fabbo Jay!” Hon lindade armarna runt mina knän.

”Hur är läget, Claire?”

Hon fnissade. ”Qwil böööt nu!”

”Ja, jag ser det. Var är din mamma?”

”Botta, botta, botta”, kvittrade Claire. ”Cwaie leka med Qwil heeela dan! Cwaie aldi gå hem!” Hon släppte mig och sprang fram till Quil, som lyfte upp henne och slängde henne över axeln.

”Det låter som om någon har blivit tvåårstrotsig.”

”Tre, faktiskt”, rättade Quil mig. ”Du missade kalaset.