Kapitel 21: Första jakten (2)

Det fanns en öppen plats i närheten – vinden lät annorlunda där – och en liten flod med stenbotten. Och där, nära ljudet från vattnet, hördes plasket av lapande tungor, bultande hjärtan som pumpade blod …

Det kändes som om min strupe snördes samman.

”Vid floden, i nordost?” frågade jag utan att öppna ögonen.

”Ja.” Han lät belåten. ”Nu … vänta på brisen igen. Vad känner du för lukter?”

Jag kände mest hans lukt – honung, syren och sol. Men också den fylliga, jordiga lukten av mull och mossa, kådan i trädstammarna, den varma, nästan nötaktiga lukten av små gnagare som gömde sig bland rötterna. Och sedan, lite längre bort, den rena lukten av vatten, som märkligt nog inte lockade alls, trots törsten. Jag koncentrerade mig på vattnet och hittade lukten som hörde ihop med det lapande ljudet och ett bultande hjärta. Ännu en varm doft, fyllig och skarp, starkare än de andra. Och nästan lika motbjudande som vattnet. Jag rynkade på näsan.

”Jag vet”, skrockade han. ”Det tar lite tid att vänja sig.”

”Tre?” gissade jag.

”Fem. Två till bland träden bakom dem.”

”Vad gör jag nu?”

Det lät som om han log. ”Vad vill du göra?”

Jag tänkte efter, fortsatte blunda medan jag lyssnade och andades in doften. Ännu en plågsam våg av törst inkräktade på mina tankar, och plötsligt kändes den varma, skarpa odören inte lika motbjudande längre. Jag skulle åtminstone få något varmt och blött i min uttorkade mun. Jag öppnade ögonen.

”Tänk inte på det”, föreslog han innan han släppte mig och tog ett steg bakåt. ”Följ bara dina instinkter.”

Jag följde doften, knappt medveten om mina rörelser när jag gled nerför sluttningen till den lilla gläntan floden flöt igenom. Min kropp sjönk automatiskt ner i hukande ställning när jag tvekade i skogsbrynet. Jag såg en stor bock, en tjugofyrataggare, vid vattenbrynet, och fyra andra hjortar på väg österut i maklig takt.

Jag koncentrerade mig på doften från bocken, den heta punkten på hans raggiga hals där pulsen var som starkast. Bara trettio meter – två eller tre språng – mellan oss. Jag stålsatte mig för det första språnget.

Men medan mina muskler spändes vände vinden och tilltog lite, söderifrån nu. Jag hejdade mig inte för att tänka utan började springa, i en rät vinkel från min ursprungliga plan, och skrämde in bocken i skogen. Den nya doften var så lockande att jag inte hade något val.

Doften tog över allt annat. Jag följde den koncentrerat, bara medveten om min törst och lukten som lovade släcka den. Törsten blev värre, så smärtsam att alla andra tankar blandades ihop och jag än en gång påmindes om det brännande giftet i ådrorna.

Det fanns bara en sak som kunde tränga igenom min koncentration nu, en enda instinkt som var kraftfullare, starkare än behovet att släcka törsten – och det var instinkten att skydda mig själv från faror. Självbevarelsedriften.

Jag blev plötsligt medveten om att jag var förföljd. Den oemotståndliga doftens dragningskraft vägdes mot impulsen att vända om och försvara mitt byte. En bubbla av ljud svällde i bröstet och jag drog upp läpparna för att blotta tänderna i en varning medan jag saktade farten.

Sedan hörde jag min förföljare närma sig, och försvarsinstinkten tog över. Jag snurrade runt och det svällande ljudet steg ur min strupe.

Den hotfulla morrningen ur min egen mun var så oväntad att jag hajade till och kunde tänka klart i en sekund – den törstdrivna dimman lättade, trots att det fortsatte bränna i strupen.

Vinden vände igen, blåste doften av våt jord och annalkande regn mot mitt ansikte och befriade mig än mer från den andra doftens järngrepp – en doft så aptitlig att den måste komma från en människa.

Edward hejdade sig ett par meter ifrån mig och höjde armarna som för att omfamna mig – eller hålla mig fast. Han såg så orolig och vaksam ut att jag stelnade till av fasa.

Jag insåg att jag hade varit på väg att attackera honom. Med ett ryck rätade jag på mig och höll andan medan jag samlade tankarna, rädd för doften som strömmade mot mig söderifrån.

Han såg förnuftet återvända i mina ögon och tog ett steg mot mig.

”Jag måste bort härifrån”, väste jag.

Chocken syntes i hans ansikte. ” Kan du lämna det här?”

Jag hann inte fråga vad han menade med det. Jag visste att jag bara hade förmågan att tänka klart så länge jag kunde låta bli att tänka på …

Jag började springa igen, i full fart norrut, och koncentrerade mig enbart på den obehagliga känslan av att inte andas, trots att jag inte behövde syret. Mitt enda mål var att springa så långt bort att doften bakom mig försvann. Blev omöjlig att hitta igen, även om jag skulle ångra mig …

Än en gång var jag medveten om att jag var förföljd, men den här gången behöll jag fattningen. Jag kämpade emot instinkten att andas, att känna av lukterna i luften för att försäkra mig om att det var Edward. Jag behövde inte kämpa länge – trots att jag sprang fortare än någonsin tidigare, flög som en raket längs det rakaste spår jag kunde hitta mellan träden – så hann Edward ifatt mig efter bara någon minut.

En ny tanke slog mig, och jag tvärstannade. Jag var säker på att jag var trygg här, men fortsatte hålla andan för säkerhets skull.

Edward susade förbi mig, oförberedd på min plötsliga inbromsning, men vände snabbt om och slöt upp vid min sida. Han lade händerna på mina axlar och såg mig i ögonen, fortfarande chockad.

”Hur klarade du det där?” frågade han.

”Du lät mig vinna förut, eller hur?” kontrade jag utan att svara. Och jag som hade tyckt att jag var så duktig!

När jag öppnade munnen kände jag smaken av luften – den var ren nu, utan några spår av den lockande doften. Jag drog ett prövande andetag.

Han ryckte på axlarna och skakade på huvudet. ”Bella, hur bar du dig åt?” insisterade han.

”Hur jag kunde springa? Jag höll andan.”

”Men hur kunde du sluta jaga?”

”När du närmade dig bakom mig … förlåt mig.”

”Varför ber du mig om ursäkt? Det var jag som var oförlåtligt slarvig. Jag tog för givet att det inte skulle finnas någon så långt från vandringsleden, men jag borde ha kollat först. Ett korkat misstag. Men du har ingenting att be om ursäkt för.”

”Men jag morrade åt dig!” Jag hade fortfarande svårt att tro det.

”Klart att du gjorde, det är helt naturligt. Men jag fattar inte hur du kunde springa därifrån.”

”Vad skulle jag annars göra?” frågade jag. Hans attityd förbryllade mig – vad hade han hoppats skulle hända? ”Det kan ju ha varit någon jag kände!”

Till min enorma förvåning började han plötsligt skratta, så högt att det ekade mellan träden.

”Varför skrattar du åt mig?”

Han tystnade genast, och jag såg att han var på sin vakt igen.

Behärska dig, intalade jag mig. Jag måste kontrollera mitt humör. Som om jag vore en ung varulv i stället för en vampyr.

”Jag skrattar inte åt dig, Bella. Jag skrattar för att jag är chockad. Och full av beundran.”

”Varför?”

”Du borde inte klara något av det här. Du borde inte kunna vara så … rationell. Du borde inte kunna stå här och diskutera det här med mig, lugnt och stilla. Och framför allt borde du inte ha kunnat avbryta dig mitt i jakten, med doften av mänskligt blod i luften. Till och med mogna vampyrer har svårt för det – vi är alltid väldigt noga med var vi jagar, för att inte utsätta oss för frestelser. Bella, du beter dig som om du vore flera årtionden gammal, inte bara dagar.”

”Åh.” Men jag hade vetat att det skulle bli svårt. Det var därför jag hade varit på min vakt.

Han lade en hand mot mitt ansikte igen och såg förundrat på mig. ”Jag skulle ge vad som helst för att kunna se dina tankar i det här ögonblicket.”

Så starka känslor. Jag hade förberett mig på törsten, men inte på det här. Jag hade varit så säker på att det inte skulle kännas på samma sätt när han rörde mig. Och det gjorde det faktiskt inte.

Det kändes starkare.

Jag lät fingrarna glida över hans ansikte och stanna vid hans läppar. ”Jag trodde att det skulle dröja länge innan jag kände det här.” Min osäkerhet gjorde orden till en fråga. ”Men jag vill fortfarande ha dig.”

Han blinkade häpet. ”Hur kan du ens tänka på det? Är du inte outhärdligt törstig?”

Jo, nu var jag förstås det, när han tog upp det igen!

Jag försökte svälja, suckade och slöt ögonen för att kunna koncentrera mig bättre. Jag sökte med mina sinnen, men den här gången var jag mer förberedd om jag skulle känna den ljuvliga, förbjudna doften igen.

Edward sänkte händerna och andades inte ens medan jag lyssnade längre och längre bort i den levande, gröna skogen, sökte igenom dofterna och ljuden på jakt efter något som kunde släcka min törst. Jag uppfattade något annorlunda, ett svagt spår i öster …

Jag spärrade upp ögonen, vände om och rusade österut. Terrängen sluttade uppåt, och jag sprang nerhukad, nära marken. Ibland tog jag hjälp av träden för att svinga mig fram. Jag kände snarare än hörde att Edward följde efter mig, ljudlöst gled genom skogen och lät mig behålla täten.

Växtligheten blev glesare när vi kom högre upp. Doften av kåda blev skarpare, precis som spåret jag följde – det var en varm doft, skarpare och mer tilltalande än hjortarnas. Några sekunder senare hörde jag det dämpade ljudet av stora tassar, mycket tystare än klövar. Ljudet kom uppifrån träden, inte från marken. Jag flög instinktivt upp i träden, klättrade på grenarna och hittade en strategiskt lämplig plats uppe i en hög silvergran.

Jag hörde det smygande ljudet av tassar under mig nu, och doften var väldigt nära. Jag fokuserade blicken på rörelsen som hängde ihop med ljudet, och såg den gulbruna pälsen på kattdjuret som smög fram på en kraftig gren snett nedanför mig. Han var stor – minst fyra gånger så stor som jag – och hans blick var fixerad vid någonting på marken nedanför. Katten var också på jakt. Jag uppfattade doften av något mindre som kurade i buskarna under trädet. Det ryckte i pumans svans när han förberedde sig för språnget.

Jag seglade genom luften och landade bakom honom på grenen. Han kände trädet skälva till, snurrade runt och vrålade av förvåning och trots. Han klöste i luften mellan oss med ögon som lyste av ursinne. Jag var så galen av törst att jag ignorerade hans blottade tänder och utspärrade klor, och kastade mig över honom med sådan kraft att vi båda föll till marken.

Det var inte mycket till strid.

Hans skarpa klor kunde ha varit smekande fingrar, så lite påverkade de min hud. Hans tänder hittade inget fäste i mina skuldror eller min hals. Hans tyngd betydde ingenting. Mina tänder sökte träffsäkert hans hals, och hans instinktiva motstånd var patetiskt jämfört med min styrka. Jag slöt läpparna över den punkt där den varma pulsen var som starkast.

Det var lika lätt som att bita i smör. Mina tänder var rakblad, de skar genom pälsen, huden och senorna som om de inte ens funnits där.

Smaken var fel, men blodet var varmt och blött och lindrade den häftiga, svidande törsten medan jag ivrigt sörplade i mig. Puman slutade kämpa emot och hans vrål tystnade i en gurgling. Blodets värme strålade ut genom min kropp, värmde till och med mina fingrar och tår.

Puman tog slut innan jag var nöjd. Törsten blossade upp igen när jag sugit honom tom, och jag föste äcklat undan hans döda kropp. Hur kunde jag fortfarande vara törstig?

Jag rätade på mig och insåg att jag såg ganska förskräcklig ut. Jag torkade mig i ansiktet med armen och försökte rätta till klänningen. Klorna som haft så lite effekt på min hud, hade lyckats bättre med det tunna tyget.

”Hm”, sa Edward. Jag tittade upp och såg att han stod lutad mot en trädstam och iakttog mig med tankfull blick.

”Det där kunde jag nog ha gjort bättre.” Jag var smutsig, klänningen var blodig och hängde i slamsor.