×

Vi använder kakor för att göra LingQ bättre. Genom att besöka sajten, godkänner du vår cookie policy.


image

En syster i mitt hus, Kapitel 7 (1)

Kapitel 7 (1)

SJÄTTE DAGEN

Det var som om vi skapat en sorts morgonrutin. För Emma satt som vanligt vid bordet i trädgården när jag kom ner. Och hon hade köpt croissanter igen. Det doftade kaffe och cigarettrök. Jag överraskades av hur rätt det kändes.

Jag hämtade kaffe och satte mig ner.

”Sista dagen. Något särskilt du vill göra?”

Emma skakade på huvudet.

”Det räcker fint för mig att bara strosa runt lite. Du behöver inte känna att du måste ta hand om mig. Fylla min dag.”

Jag såg på henne. Hon hade fått lite färg och det klädde henne.

”Det är synd att vi inte har mer tid. Det är så mycket jag skulle vilja visa dig. Vi skulle ha kunnat åka till Barcelona så du hade fått se Mayas galleri. Som ju nu faktiskt är mitt, även om jag har svårt att se det så. Det hade varit roligt att höra vad du tycker. Jag skulle behöva ett råd. Jag har skjutit undan alla beslut ända sedan Maya dog.

Men nu känns det som om det börjar närma sig den dag då jag måste kliva in i det verkliga livet igen. Jag måste bestämma hur jag ska göra. Gå tillbaka till skolan. Eller tro mig om att kunna leva på galleriet.”

”Ja, det är väl så för mig med. Jag åker hem till mina svåra beslut.”

I tystnaden som följde hörde jag den lilla rödbröstade fågeln i fikonträdet. Jag reste mig och sopade ner smulorna från min croissant i handen och lade dem uppe på muren. Det tog bara ett ögonblick så var fågeln där och pickade i sig.

”Tänk hur orolig jag var inför tanken på att ha dig här i huset.”

Emma log.

”Jag med. Undrade hur det skulle bli. Om jag trängde mig på.”

”Nu önskar jag vi hade mer tid.”

”Men det här kanske är precis rätt. Vi kan låta det sätta sig. Se hur vi vill göra framöver.”

”Vet du Emma, jag tycker vi ska gå tillbaka till Port Lligat. Äta lunch på den där lilla fiskrestaurangen.”

Emma tyckte det var ett bra förslag, men ville först gå ner på stan. Hon ville köpa några småsaker till Anna och Jakob.

* Det lägger sig en sorts frid över Cadaqués när sommaren är över. Folk gör vanliga saker. Många barer, små butiker och restauranger stänger, och de som fortfarande är öppna känns helt annorlunda, som om personal och kunder vore familjemedlemmar. Kanske det stämmer. Människorna rör sig i ett annat tempo också, varken långsamt som turister, eller snabbt som stressade butiksbiträden och kypare.

Det är som om hela platsen andas ut och återgår till sin vanliga lunk. Den gångna sommaren var den första jag upplevt i huset. Kanske också den sista.

Emma hade sett ett par silverörhängen i en butik nära katedralen och vi vandrade åt det hållet.

”Jag kan inte riktigt komma ihåg hur jag föreställde mig din tillvaro. Men inte så här, tror jag.”

”Hur menar du?”

”Inte så här … ja, inte så här hemtrevligt. Så här fridfullt. Jag tänkte mig ju att du bodde vid havet. Och jag visste att det var en vacker plats. Men jag såg det ändå inte så här.”

Jag skrattade.

”Hade du kommit i juli hade du nog inte tyckt att det var fridfullt. Och särskilt hemtrevligt kan man väl inte säga att det är. Inte i mitt hus.”

”Jag menar inte bara det att det är slut på turistsäsongen. Det är själva platsen. Och kanske ännu mera du.”

”Jag?”

”Ja, under alla de här åren när vi bara setts sporadiskt har jag alltid försökt föreställa mig din tillvaro. Även om jag visste var du befann dig, hade jag aldrig sett dig i din egen miljö. Bara hemma hos mig vid några enstaka tillfällen. Så jag målade upp det för mig. Försökte se det. Vad du gjorde, hur du bodde. Vilka du umgicks med.”

”Det har aldrig föresvävat mig att du tänkte på mig överhuvudtaget. Eller att du skulle ha försökt föreställa dig mitt liv. Å andra sidan kan jag säga att jag i min enfald trodde att jag visste precis allt om din tillvaro. Utifrån mina intryck vid de där middagarna hemma hos er. Julaftnar och födelsedagar. Inte särskilt rättvisande, förmodligen. Det kan jag inse nu. Men under alla dessa år tyckte jag att det räckte för att jag skulle förstå hur ditt liv var. Men jag visste ingenting, eller hur?”

”Äsch, man vet ingenting om andra människor även om man lever nära varandra. Jag tycker nu att Olof är en främling. Jag vet inte alls vad han tänker. Vad han känner. Vad han drömmer om. Men under alla våra år tillsammans trodde jag nog att jag visste. Jag skapade en Olof åt mig som, inser jag nu, hade väldigt liten likhet med den människa han är.”

Vi kom fram till affären och gick in. Emma pekade ut örhängena hon ville köpa åt Anna. Jag kunde se hur väl hon valt. De var enkla, en hamrad silverplatta och några oslipade röda koraller.

”Vad tror du?”

”De blir perfekta”, sa jag med eftertryck. ”Precis rätt.”

”Det är inte mycket jag tycker jag kan köpa till henne. Aldrig kläder, till exempel. Jag är så osäker på hennes smak. Men när jag såg de här tänkte jag att hon nog skulle tycka om dem.”

Hon fick dem inslagna och vi gick ner till hamnen och tog en kopp kaffe.

”Det blir svårare att välja någonting åt Jakob.”

”Berätta lite mer om honom. Jag tycker inte alls jag känner honom. Inte så som med Anna. Jag har ju bara sett honom då och då. Och vi har liksom aldrig fått kontakt.”

”Nej, jag vet. Jakob är inte så lätt att få kontakt med. Som jag sa var han väldigt reserverad som liten. Rädd för främmande människor. Kanske det var mitt fel. Jag höll honom nog för nära mig. Ville inte släppa honom ifrån mig. Med Anna var det nog nästan tvärtom. Att jag liksom stötte bort henne.”

Hon satt med armbågarna mot bordet och händerna över munnen. Jag var rädd att hon skulle börja gråta igen så jag aktade mig för att säga någonting.

”Jag tror inte jag någonsin tänkt mig att jag skulle skaffa barn. När jag blev gravid tänkte jag aldrig på det som ett barn. Det var helt omöjligt för mig att föreställa mig att Olof och jag skulle ha barn tillsammans. Jag kunde omöjligt tänka mig det. Däremot tror jag Olof var som skapt för att bli pappa. Det var mig det var fel på. Kanske jag inte visste hur man skulle göra för att vara mamma. Vi hade ju inte någon förebild direkt, varken du eller jag.”

Emma sänkte händerna och såg på mig.

”Det är så sorgligt, Maria. För jag tror att du skulle ha blivit en sådan bra mamma. Medan jag däremot kanske först skulle ha blivit vuxen. Lärt mig leva. När jag fick Anna upplevde jag ingenting av det som andra mammor skildrat. Det som är normalt. Hur de plötsligt intuitivt visste hur de skulle förhålla till sitt nyfödda barn. Hur de lade barnet till bröstet och kände sig osårbara. Men jag såg på mitt lilla barn och jag kände ingenting. Ingenting alls. Ja, möjligen en vag oro. Osäkerhet. Det var som om jag skötte henne efter en manual.

Ingenting kändes det minsta naturligt. Jag kunde inte amma henne. Jag gick och fick henne vägd en gång i veckan så att jag skulle vara säker på att jag gav henne tillräckligt med mat. Kunde inte avgöra om jag satt på henne för mycket kläder eller för lite. Jag minns att jag var totalt utmattad av ansträngningen att försöka göra detta enorma arbete som kändes så totalt onaturligt. Med Jakob var det helt annorlunda.”

”Den där sommaren när Anna var med mig tyckte jag att hon var en helt fantastisk liten människa. Det är nog enda gången i mitt liv som jag möjligen känt en vag längtan efter ett barn. Och avund mot dig som hade henne. Kanske inte ens en medveten känsla, men nu kan jag nog se att det var så. Men jag tror inte det var en allmän längtan att få bli mamma. Jag tror det bara var så att jag fäste mig vid just ditt barn. Den människa hon var. Jag tycker inte du ska anklaga dig för sådant du tror du gjort fel. Bara älska henne.”

Emma svarade inte, men nickade långsamt för sig själv.

”Vet du varför jag bad dig ta med dig Anna den där sommaren?”

Jag skakade på huvudet.

”Du frågade aldrig och jag var lättad. Jag tror det var första gången jag kunde medge för mig själv att jag var deprimerad. Det var som om jag knappt kunde förmå mig att resa mig ur sängen. Klä på mig. Det kändes som om allting var avlägset. Till och med ljuden blev svagare. Färgerna urblekta. Jag förlorade all känsla av tid. Kunde sitta på en stol i köket i timtal. Jag tror att Olof på ett plan insåg hur det stod till med mig. Men det var som om han också gled ut ur mitt fokus. Jag såg honom inte längre.”

Hon hade blicken riktad på mitt ansikte, men jag var inte säker på om hon verkligen såg mig.

”Men det som skrämde mig var att jag inte såg barnen. Anna var ute mycket, hade gott om vänner och hon kunde ju klara sig bra på egen hand. Men för Jakob som hela tiden var i min närhet måste det ha varit skrämmande när jag inte förmådde bry mig om honom. Så Olof tog honom med sig och åkte till sina föräldrars sommarställe. Jag vet inte hur han tänkte när han lämnade Anna hos mig.

Kanske han lade ansvaret för mig på henne. Hon var ju alltid så duktig. Men det här var fel. Jag tror jag insåg det, trots allt. Och jag blev rädd. Rädd för vad jag skulle göra. Vad som skulle kunna hända. Rädd för hur det skulle påverka Anna att se mig falla ännu djupare. Jag skämdes också. Så jag ville inte dra in någon annan. När jag hörde att du skulle semestra i Sverige ringde jag dig.

Så pass mycket vett hade jag i alla fall kvar. Och du sa bara ja. Frågade ingenting. Du kan inte ana hur tacksam jag var. Det var som om en oerhörd tyngd lyftes från mina axlar. Och jag överlevde ju. Det gjorde vi alla. Och allting återgick till någon sorts normal tillvaro igen. För en tid. Jag fick återfall, men aldrig så svåra som den där sommaren. Men jag har aldrig kunnat släppa tanken på hur min sjukdom har påverkat mina barn.”

”Jag känner dem ju inte, så jag kan inte ge dig något svar. Förresten är det ju en omöjlig fråga. Den eviga. Vilka vi skulle ha blivit om omständigheterna varit annorlunda. Jag tror nog du gett dina barn så mycket mer än din sjukdom. Och jag vet att du älskar dem. Så det måste de veta också. Det räcker. Det är bara när det inte finns kärlek som det inte finns något hopp.”

”Jag tror jag älskade Jakob för mycket. Och det var på sätt och vis som om det var han som var den vuxna och jag som var barnet. För det var jag som behövde honom, egentligen. Någon som alltid skulle behöva bara mig. Jag släppte honom aldrig fri. Men nu bor han hos Olof och jag tror det är bra för honom. Bra för dem båda.”

”Vad är Jakob intresserad av?”

”Musik, framför allt. Jag vet inte om jag redan sagt det, men han går på Musikhögskolan nu. Det är kanske tveksamt om det kommer att leda till någonting han kan försörja sig på. Men det är det enda han alltid velat göra. Han spelar flera instrument, men det jag tror att han vill hålla på med är att komponera. Skriva musik. Han har alltid gjort det, sedan han var liten. Jag intalar mig att det kommer att gå bra.


Kapitel 7 (1) Kapitel 7 (1) Глава 7 (1)

SJÄTTE DAGEN

Det var som om vi skapat en sorts morgonrutin. För Emma satt som vanligt vid bordet i trädgården när jag kom ner. Och hon hade köpt croissanter igen. Det doftade kaffe och cigarettrök. Jag överraskades av hur rätt det kändes.

Jag hämtade kaffe och satte mig ner.

”Sista dagen. Något särskilt du vill göra?”

Emma skakade på huvudet.

”Det räcker fint för mig att bara strosa runt lite. Du behöver inte känna att du måste ta hand om mig. Fylla min dag.”

Jag såg på henne. Hon hade fått lite färg och det klädde henne.

”Det är synd att vi inte har mer tid. Det är så mycket jag skulle vilja visa dig. Vi skulle ha kunnat åka till Barcelona så du hade fått se Mayas galleri. Som ju nu faktiskt är mitt, även om jag har svårt att se det så. Det hade varit roligt att höra vad du tycker. Jag skulle behöva ett råd. Jag har skjutit undan alla beslut ända sedan Maya dog.

Men nu känns det som om det börjar närma sig den dag då jag måste kliva in i det verkliga livet igen. Jag måste bestämma hur jag ska göra. Gå tillbaka till skolan. Eller tro mig om att kunna leva på galleriet.”

”Ja, det är väl så för mig med. Jag åker hem till mina svåra beslut.”

I tystnaden som följde hörde jag den lilla rödbröstade fågeln i fikonträdet. Jag reste mig och sopade ner smulorna från min croissant i handen och lade dem uppe på muren. Det tog bara ett ögonblick så var fågeln där och pickade i sig.

”Tänk hur orolig jag var inför tanken på att ha dig här i huset.”

Emma log.

”Jag med. Undrade hur det skulle bli. Om jag trängde mig på.”

”Nu önskar jag vi hade mer tid.”

”Men det här kanske är precis rätt. Vi kan låta det sätta sig. Se hur vi vill göra framöver.”

”Vet du Emma, jag tycker vi ska gå tillbaka till Port Lligat. Äta lunch på den där lilla fiskrestaurangen.”

Emma tyckte det var ett bra förslag, men ville först gå ner på stan. Hon ville köpa några småsaker till Anna och Jakob.

* Det lägger sig en sorts frid över Cadaqués när sommaren är över. Folk gör vanliga saker. Många barer, små butiker och restauranger stänger, och de som fortfarande är öppna känns helt annorlunda, som om personal och kunder vore familjemedlemmar. Kanske det stämmer. Människorna rör sig i ett annat tempo också, varken långsamt som turister, eller snabbt som stressade butiksbiträden och kypare.

Det är som om hela platsen andas ut och återgår till sin vanliga lunk. Den gångna sommaren var den första jag upplevt i huset. Kanske också den sista.

Emma hade sett ett par silverörhängen i en butik nära katedralen och vi vandrade åt det hållet.

”Jag kan inte riktigt komma ihåg hur jag föreställde mig din tillvaro. Men inte så här, tror jag.”

”Hur menar du?”

”Inte så här … ja, inte så här hemtrevligt. Så här fridfullt. Jag tänkte mig ju att du bodde vid havet. Och jag visste att det var en vacker plats. Men jag såg det ändå inte så här.”

Jag skrattade.

”Hade du kommit i juli hade du nog inte tyckt att det var fridfullt. Och särskilt hemtrevligt kan man väl inte säga att det är. Inte i mitt hus.”

”Jag menar inte bara det att det är slut på turistsäsongen. Det är själva platsen. Och kanske ännu mera du.”

”Jag?”

”Ja, under alla de här åren när vi bara setts sporadiskt har jag alltid försökt föreställa mig din tillvaro. Även om jag visste var du befann dig, hade jag aldrig sett dig i din egen miljö. Bara hemma hos mig vid några enstaka tillfällen. Så jag målade upp det för mig. Försökte se det. Vad du gjorde, hur du bodde. Vilka du umgicks med.”

”Det har aldrig föresvävat mig att du tänkte på mig överhuvudtaget. Eller att du skulle ha försökt föreställa dig mitt liv. Å andra sidan kan jag säga att jag i min enfald trodde att jag visste precis allt om din tillvaro. Utifrån mina intryck vid de där middagarna hemma hos er. Julaftnar och födelsedagar. Inte särskilt rättvisande, förmodligen. Wahrscheinlich nicht sehr genau. Det kan jag inse nu. Men under alla dessa år tyckte jag att det räckte för att jag skulle förstå hur ditt liv var. Men jag visste ingenting, eller hur?”

”Äsch, man vet ingenting om andra människor även om man lever nära varandra. Jag tycker nu att Olof är en främling. Jag vet inte alls vad han tänker. Vad han känner. Vad han drömmer om. Men under alla våra år tillsammans trodde jag nog att jag visste. Jag skapade en Olof åt mig som, inser jag nu, hade väldigt liten likhet med den människa han är.” Ich habe mir einen Olaf erschaffen, der, wie ich jetzt weiß, nur wenig Ähnlichkeit mit der Person hat, die er ist."

Vi kom fram till affären och gick in. Wir erreichten das Geschäft und gingen hinein. Emma pekade ut örhängena hon ville köpa åt Anna. Emma zeigte auf die Ohrringe, die sie für Anna kaufen wollte. Jag kunde se hur väl hon valt. Ich konnte sehen, wie gut sie gewählt hatte. De var enkla, en hamrad silverplatta och några oslipade röda koraller. Sie waren einfach, eine gehämmerte Silberplatte und eine ungeschliffene rote Koralle.

”Vad tror du?” "Was meinen Sie?"

”De blir perfekta”, sa jag med eftertryck. ”Precis rätt.”

”Det är inte mycket jag tycker jag kan köpa till henne. Aldrig kläder, till exempel. Jag är så osäker på hennes smak. Men när jag såg de här tänkte jag att hon nog skulle tycka om dem.”

Hon fick dem inslagna och vi gick ner till hamnen och tog en kopp kaffe.

”Det blir svårare att välja någonting åt Jakob.”

”Berätta lite mer om honom. "Erzählen Sie mir mehr über ihn. Jag tycker inte alls jag känner honom. Ich glaube, ich kenne ihn überhaupt nicht. Inte så som med Anna. Nicht so bei Anna. Jag har ju bara sett honom då och då. Och vi har liksom aldrig fått kontakt.”

”Nej, jag vet. Jakob är inte så lätt att få kontakt med. Som jag sa var han väldigt reserverad som liten. Rädd för främmande människor. Angst vor fremden Menschen. Kanske det var mitt fel. Jag höll honom nog för nära mig. Wahrscheinlich habe ich ihn zu sehr an mich gebunden. Ville inte släppa honom ifrån mig. Med Anna var det nog nästan tvärtom. Att jag liksom stötte bort henne.”

Hon satt med armbågarna mot bordet och händerna över munnen. Jag var rädd att hon skulle börja gråta igen så jag aktade mig för att säga någonting.

”Jag tror inte jag någonsin tänkt mig att jag skulle skaffa barn. När jag blev gravid tänkte jag aldrig på det som ett barn. Det var helt omöjligt för mig att föreställa mig att Olof och jag skulle ha barn tillsammans. Jag kunde omöjligt tänka mig det. Däremot tror jag Olof var som skapt för att bli pappa. Det var mig det var fel på. It was me that was wrong. Kanske jag inte visste hur man skulle göra för att vara mamma. Vi hade ju inte någon förebild direkt, varken du eller jag.”

Emma sänkte händerna och såg på mig.

”Det är så sorgligt, Maria. För jag tror att du skulle ha blivit en sådan bra mamma. Medan jag däremot kanske först skulle ha blivit vuxen. Lärt mig leva. När jag fick Anna upplevde jag ingenting av det som andra mammor skildrat. Als ich Anna bekam, habe ich nichts von dem erlebt, was andere Mütter beschrieben hatten. Det som är normalt. Hur de plötsligt intuitivt visste hur de skulle förhålla till sitt nyfödda barn. Hur de lade barnet till bröstet och kände sig osårbara. Men jag såg på mitt lilla barn och jag kände ingenting. Ingenting alls. Ja, möjligen en vag oro. Osäkerhet. Det var som om jag skötte henne efter en manual.

Ingenting kändes det minsta naturligt. Jag kunde inte amma henne. Jag gick och fick henne vägd en gång i veckan så att jag skulle vara säker på att jag gav henne tillräckligt med mat. Kunde inte avgöra om jag satt på henne för mycket kläder eller för lite. Jag minns att jag var totalt utmattad av ansträngningen att försöka göra detta enorma arbete som kändes så totalt onaturligt. Med Jakob var det helt annorlunda.”

”Den där sommaren när Anna var med mig tyckte jag att hon var en helt fantastisk liten människa. Det är nog enda gången i mitt liv som jag möjligen känt en vag längtan efter ett barn. Och avund mot dig som hade henne. Kanske inte ens en medveten känsla, men nu kan jag nog se att det var så. Men jag tror inte det var en allmän längtan att få bli mamma. Jag tror det bara var så att jag fäste mig vid just ditt barn. Den människa hon var. Jag tycker inte du ska anklaga dig för sådant du tror du gjort fel. Bara älska henne.”

Emma svarade inte, men nickade långsamt för sig själv.

”Vet du varför jag bad dig ta med dig Anna den där sommaren?”

Jag skakade på huvudet.

”Du frågade aldrig och jag var lättad. Jag tror det var första gången jag kunde medge för mig själv att jag var deprimerad. Det var som om jag knappt kunde förmå mig att resa mig ur sängen. Klä på mig. Det kändes som om allting var avlägset. Till och med ljuden blev svagare. Färgerna urblekta. Jag förlorade all känsla av tid. Kunde sitta på en stol i köket i timtal. Jag tror att Olof på ett plan insåg hur det stod till med mig. Men det var som om han också gled ut ur mitt fokus. Jag såg honom inte längre.”

Hon hade blicken riktad på mitt ansikte, men jag var inte säker på om hon verkligen såg mig.

”Men det som skrämde mig var att jag inte såg barnen. Anna var ute mycket, hade gott om vänner och hon kunde ju klara sig bra på egen hand. Men för Jakob som hela tiden var i min närhet måste det ha varit skrämmande när jag inte förmådde bry mig om honom. Så Olof tog honom med sig och åkte till sina föräldrars sommarställe. Jag vet inte hur han tänkte när han lämnade Anna hos mig.

Kanske han lade ansvaret för mig på henne. Hon var ju alltid så duktig. Men det här var fel. Jag tror jag insåg det, trots allt. Och jag blev rädd. Rädd för vad jag skulle göra. Vad som skulle kunna hända. Rädd för hur det skulle påverka Anna att se mig falla ännu djupare. Jag skämdes också. Så jag ville inte dra in någon annan. När jag hörde att du skulle semestra i Sverige ringde jag dig.

Så pass mycket vett hade jag i alla fall kvar. Och du sa bara ja. Frågade ingenting. Du kan inte ana hur tacksam jag var. Det var som om en oerhörd tyngd lyftes från mina axlar. Och jag överlevde ju. Det gjorde vi alla. Och allting återgick till någon sorts normal tillvaro igen. För en tid. Jag fick återfall, men aldrig så svåra som den där sommaren. Men jag har aldrig kunnat släppa tanken på hur min sjukdom har påverkat mina barn.”

”Jag känner dem ju inte, så jag kan inte ge dig något svar. Förresten är det ju en omöjlig fråga. Den eviga. Vilka vi skulle ha blivit om omständigheterna varit annorlunda. Jag tror nog du gett dina barn så mycket mer än din sjukdom. Och jag vet att du älskar dem. Så det måste de veta också. Det räcker. Det är bara när det inte finns kärlek som det inte finns något hopp.”

”Jag tror jag älskade Jakob för mycket. Och det var på sätt och vis som om det var han som var den vuxna och jag som var barnet. För det var jag som behövde honom, egentligen. Någon som alltid skulle behöva bara mig. Jag släppte honom aldrig fri. Men nu bor han hos Olof och jag tror det är bra för honom. Bra för dem båda.”

”Vad är Jakob intresserad av?”

”Musik, framför allt. Jag vet inte om jag redan sagt det, men han går på Musikhögskolan nu. Det är kanske tveksamt om det kommer att leda till någonting han kan försörja sig på. Men det är det enda han alltid velat göra. Han spelar flera instrument, men det jag tror att han vill hålla på med är att komponera. Skriva musik. Han har alltid gjort det, sedan han var liten. Jag intalar mig att det kommer att gå bra.