×

Vi använder kakor för att göra LingQ bättre. Genom att besöka sajten, godkänner du vår cookie policy.


image

En syster i mitt hus, Kapitel 6 (4)

Kapitel 6 (4)

Och jag såg hur Amanda vacklade till och halkade innan hon gled ner i det mörka vattnet som nu låg mellan oss. Det gick så märkligt stilla. Fort, och ändå oändligt långsamt. Jag minns inga ljud alls. Inget rop på hjälp. Inte ens några plaskljud från vattnet. Ingenting. Det var som om vattnet slukade henne på ingen tid alls och alldeles ljudlöst. Ena ögonblicket stod hon där och pratade om varm choklad.

Nästa ögonblick var hon försvunnen och isen knakade medan flaken gled isär. Hon kom aldrig upp till ytan igen. Jag stod där helt tyst, som om jag väntade på att allt mirakulöst skulle ordna sig. Att det skulle finnas någonting som kunde göra det som hänt ogjort. Jag började hacka tänder. En båt passerade ute i rännan och när svallvågorna nådde mig kände jag vattnet röra sig under isen. Så måste jag ha vänt och börjat gå mot stranden. Jag måste ha gjort det, men jag minns det inte.

Jag måste ha gått i våra fotspår mot stranden, den väg vi kommit. Jag halkade och snubblade och jag började äntligen gråta. När jag närmade mig stranden kom en man med en hund gående. Det var en golden retriever. När mannen frågade hur det var fatt kunde jag först inte prata. Jag kunde inte beskriva det jag inte förstod. Men han satte sig på huk och såg på mig, tittade ut över isen och såg våra spår.

Sedan drog han mig intill sig. Han sa till mig att vänta och sprang ut på isen och följde spåren. Men där fanns ingenting att se. Jag antar att han direkt förstod vad som hade hänt. Han vände och skyndade sig tillbaka. Hunden trampade oroligt runt som om den kände på sig att någonting allvarligt inträffat. Mannen såg sig omkring som om han hoppades att få se någon. Men där fanns bara vi två och hunden.

Vid det här laget grät jag hejdlöst. Han frågade var jag bodde och ledde mig hemåt. Hela vägen pratade han, som om han försökte trösta mig, men jag kunde inte förstå vad det var han sa. Det var som om jag inte riktigt var där. Som om mannen, hunden, ja, hela världen var långt borta. Och jag var alldeles ensam.”

Jag öppnade ögonen och såg på Emma som hade vänt sig mot mig.

”Men du, Maria, du såg dig aldrig om. Du bara gick din väg.”

Emma sträckte ut handen och fimpade cigaretten mot räcket, gick långsamt till diskbänken och blötte den under vattenkranen innan hon släppte ner den i soptunnan. Så gick hon tillbaka till sin stol och satte sig. Det kändes som om hon avsiktligt tog tid på sig. Hon lade händerna på bordet och knäppte dem. Men hon sa ingenting mer.

”Det hade inte gjort någon skillnad om jag varit där”, sa jag till sist. ”Ingen hade kunnat rädda Amanda.”

Emmas ögon såg onaturligt stora ut och hon betraktade mig med stadig blick.

”Nej, ingen kunde rädda Amanda. Inte där och inte då. Men vi hade gått med dig om du bara väntat på oss. Vi skulle ha gått en annan väg om du bara väntat på oss.”

”Det var en olycka. Det var inte jag som bestämde att ni överhuvudtaget skulle följa med. Inte jag som valde vilken väg ni gick.”

”Sant. Det var en olycka. Det kunde ha hänt vem som helst av oss. Dig eller mig. Länge önskade jag att det varit jag. Jag drömde om hur jag gled ner i det iskalla mörkret under isen. Det är märkligt, jag drömde aldrig om hur Amanda gjorde det. Det var alltid jag.”

Hon såg genuint förvånad ut. Som om tanken inte slagit henne tidigare. Hon sänkte blicken och såg ner på sina händer. Hon tvekade om hur hon skulle fortsätta. Den säkerhet som präglat henne nyss var helt bortblåst. Nu verkade hon söka efter varje ord.

”Det hade kanske inte gjort någon skillnad för Amanda om du varit där när det hände. Du har rätt i att ingen skulle ha kunnat rädda henne.”

Hon drog med handflatan över munnen innan hon knöt handen och stödde hakan mot den. Hon var tyst så länge att jag undrade om hon inte tänkte fortsätta. Jag gjorde en ansats att resa mig. Då sträckte hon ut handen över bordet och jag sjönk ner på stolen igen.

”Men för mig hade det gjort all skillnad i världen, Maria.”

Hon slog händerna för ansiktet och snyftade till.

Jag kunde inte röra mig utan satt hjälplös mitt emot henne. Till sist samlade hon sig.

”Jag hade ingen som jag kunde berätta för. Naturligtvis fick jag redogöra för hur olyckan inträffat. Men jag begrep det ju knappt själv. Men vet du, Maria, det var en sak som skrämde mig mer än något annat, då efteråt.”

Jag kände pulsen slå och kinderna hettade. Jag kunde inte förmå mig att svara.

”Mamma kom emot oss i hallen när vi kom hem. Sedan blev allt kaos. Polisen kom. Grannar som vi inte ens kände. Mannen med hunden stannade länge. Jag minns att han satt bredvid mig i soffan och höll om mig.”

Hon såg på mig.

”Men du stod vid fönstret hela tiden, Maria. Jag har alltid undrat vad du tänkte.”

Det blev så tyst i rummet att vi kunde höra röster nerifrån stan.

”Man tänker sig ju att de som förlorat någon de älskar ska kunna förenas i sin sorg. Kanske till och med trösta varandra. Men där stod du vid fönstret med ryggen mot oss. Och mamma. Mamma grät inte. Hon höll inte om mig. Hon sprang inte till telefonen och ringde polisen när vi först kom – det gjorde mannen.

Mamma bara stod där. Och jag såg på henne och insåg att hon inte alls såg mig. Hon såg bara rädd ut. Inte ledsen. Inte chockad. Bara handfallen. Så såg det ut. Som om hon inte alls visste vad hon skulle göra. Och när vi stod där i hallen allra först och du kom ut ur ditt rum. Du hörde ju och du såg. Och du förstod ju precis vad som hänt. Men du sa ingenting. Du bara gick förbi oss och in i vardagsrummet.

Och där stod du sedan hela tiden. Jag ville så att du skulle hålla om mig. Att vi skulle hålla om varandra. Jag ville att du skulle hjälpa mig förstå. Och sedan, när det blev stilla i vår lägenhet, ja då bara gick du. Du hade inte ett ord för mig. Inte en blick. Och jag kände det som om du anklagade mig. Som om det var mitt fel.”

Jag skakade sakta på huvudet.

”Det var inte så. Inte alls så, Emma. Jag kunde bara inte göra någonting annat. Jag var tvungen att gå därifrån.”

Tystnaden fyllde rummet igen.

”Men jag blev kvar, Maria. Jag och mamma. Och ingen frågade efter hur det var för mig. Ingen förklarade hur jag skulle överleva.”

”Ingen hjälpte mig heller. Och det är nog ofta så. Två människor med samma sorg är sällan till hjälp för varandra. Sorg är privat. Man är ensam.”

”Du var ju inte intresserad av mig, det visste jag. Men efteråt var det som om du inte stod ut med att ens vara i samma rum. Jag har ett minne från när jag var riktigt liten. Jag vet inte säkert om det är ett minne. Men jag tror det. Jag skulle inte ha kunnat hitta på det, för det är så märkligt. Jag tror att jag hade sovit middag, så jag måste ha varit liten.

Några år bara. Jag var halvvaken när jag märkte att du kom fram till sängen och böjde dig över mig. Fast jag var så liten förstod jag på något sätt att jag inte skulle slå upp ögonen. Så jag låg alldeles stilla. Jag kände hur nära du var, hörde hur du andades alldeles vid mitt öra. Så gjorde du något så egendomligt.

Jag tror jag insåg hur oväntat det var. Att jag visste att du aldrig kommit mig nära tidigare. Men nu tog du en tofs av mitt hår mellan fingrarna och jag tror att du luktade på den. Det varade bara ett ögonblick. Så försvann du ljudlöst ur rummet. Jag har aldrig förstått vad det var som fick dig att göra det.”

”Jag minns det. Jag tänkte faktiskt alldeles nyligen på det. Att det var den enda gången jag uppfattade din doft. Den enda gången jag kom dig tillräckligt nära. Amandas doft var som min egen, jag kunde inte känna den alls. Men ditt hår doftade av dig. Jag minns det.”

”Men varför gjorde du det?”

Det bedjande ansiktsuttrycket var tillbaka. Men jag hade ingenting att ge henne. Jag förstod inte själv varför jag gjort det. Jag hade inget minne av vad som föregick det. Det var bara en enda kort scen utan sammanhang.

”Du brukade aldrig intressera dig det minsta för mig. Det var som om jag var någonting som Amanda gick och bar på. Och som du hoppades att hon skulle kunna lägga ifrån sig.”

Jag nickade.

”Men jag insåg ju att du också var en människa. Och ibland när jag såg dig med Amanda och ni såg ut att ha roligt tillsammans … eller bara ha det bra i varandras sällskap … Ja, då ville jag bara gå min väg.”

”Men varför gör du så? Varför går du din väg, Maria? Varför väntar du inte innan du bestämmer dig? Låter människor få förklara sig? Varför tror du att du förstår deras innersta känslor? Vet vad de tänker? Amanda älskade dig. Dig först. Mig tog hon sig an och jag älskade henne för det, så som ett barn borde älska sin mamma. Men jag vet inte om det egentligen var kärlek Amanda kände för mig. Jag behövde henne. Och jag tror inte att jag skulle ha överlevt utan henne.

Minns du inte hur det var, Maria? Hur ensamma vi var? För mig var Amanda min mamma. Jag litade på henne. Och hon svek mig aldrig. Men jag visste nog alltid att du kom först. Att det var Amanda och du. Och jag tror jag insåg redan då hur svårt det var för Amanda att välja mellan ansvaret för mig och kärleken till dig.

Men vet du, jag tror aldrig hon valde mig. Hon bara insåg att jag inte skulle klara mig utan henne. Och jag tror hon hoppades att du skulle förstå. Men du vände henne ryggen, Maria. Som du alltid gjort med alla. Du bara går din väg när inte allt är precis så som du vill att det ska vara. Men ingenting är perfekt. Ingenting är fullkomligt.

Ibland får man nöja sig med vad man kan få. Men du, du skulle alltid ha allt. Och du väntade dig för mycket. Av alla. Förstod du inte hur förtvivlad Olof var när du reste? Kände du ingenting alls när du bara gav dig av?”

”Jag var tvungen att komma därifrån. Jag klarade det inte längre. Och jag kunde inte låta honom få veta att jag väntade barn. Jag kunde inte vara med honom längre. Så jag var tvungen att resa.”

”Vad var det du inte klarade? Vad hade du för börda som inte också jag hade?”

”Du? Du var ju mitt i solen! Vacker, lyckad och älskad. Din pappa avgudade dig. Hur äcklig jag än tyckte att han var, så kunde jag ju se att han älskade dig. Och för mamma var du äntligen den dotter hon önskat sig. Amanda och jag var ett misstag. Ett tragiskt misstag. Men du, du var bekräftelsen på att mamma äntligen lyckats.”

”Det var inte mig hon ville ha. Det var min pappa. Och det liv han skulle ge henne. Det liv som aldrig fanns annat än i mammas fantasi. Och när allting föll samman, när pappa stod där i all sin sjaskiga förnedring, när pengarna var slut och kärleken också, ja, då stod hon där med mig. Och jag kunde ju känna att när hon såg på mig att hon inte såg mig alls. Hon såg sitt stora misslyckande.

Men när hon talade om dig, då var det alltid med beundran. Allt det du gjort. Dina framgångar.


Kapitel 6 (4)

Och jag såg hur Amanda vacklade till och halkade innan hon gled ner i det mörka vattnet som nu låg mellan oss. Det gick så märkligt stilla. Fort, och ändå oändligt långsamt. Fast, and yet infinitely slow. Jag minns inga ljud alls. I don't remember any sounds at all. Inget rop på hjälp. No cry for help. Inte ens några plaskljud från vattnet. Not even any splashing sounds from the water. Ingenting. Nothing. Det var som om vattnet slukade henne på ingen tid alls och alldeles ljudlöst. It was as if the water swallowed her in no time at all and without a sound. Ena ögonblicket stod hon där och pratade om varm choklad. One moment she was standing there talking about hot chocolate.

Nästa ögonblick var hon försvunnen och isen knakade medan flaken gled isär. The next moment she was gone and the ice cracked as the flat slid apart. Hon kom aldrig upp till ytan igen. She never resurfaced. Jag stod där helt tyst, som om jag väntade på att allt mirakulöst skulle ordna sig. I stood there completely silent, as if I was waiting for everything to miraculously work out. Att det skulle finnas någonting som kunde göra det som hänt ogjort. That there would be something that could undo what happened. Jag började hacka tänder. I started grinding my teeth. En båt passerade ute i rännan och när svallvågorna nådde mig kände jag vattnet röra sig under isen. A boat passed out in the chute and when the waves reached me I felt the water moving under the ice. Så måste jag ha vänt och börjat gå mot stranden. So I must have turned and started walking towards the beach. Jag måste ha gjort det, men jag minns det inte. I must have, but I don't remember.

Jag måste ha gått i våra fotspår mot stranden, den väg vi kommit. I must have followed our footsteps towards the beach, the way we came. Jag halkade och snubblade och jag började äntligen gråta. I slipped and stumbled and I finally started to cry. När jag närmade mig stranden kom en man med en hund gående. As I approached the beach, a man came walking with a dog. Det var en golden retriever. It was a golden retriever. När mannen frågade hur det var fatt kunde jag först inte prata. When the man asked how it was, I couldn't speak at first. Jag kunde inte beskriva det jag inte förstod. Men han satte sig på huk och såg på mig, tittade ut över isen och såg våra spår.

Sedan drog han mig intill sig. Han sa till mig att vänta och sprang ut på isen och följde spåren. Men där fanns ingenting att se. Jag antar att han direkt förstod vad som hade hänt. Han vände och skyndade sig tillbaka. Hunden trampade oroligt runt som om den kände på sig att någonting allvarligt inträffat. Mannen såg sig omkring som om han hoppades att få se någon. Men där fanns bara vi två och hunden.

Vid det här laget grät jag hejdlöst. Han frågade var jag bodde och ledde mig hemåt. Hela vägen pratade han, som om han försökte trösta mig, men jag kunde inte förstå vad det var han sa. Det var som om jag inte riktigt var där. Som om mannen, hunden, ja, hela världen var långt borta. Och jag var alldeles ensam.”

Jag öppnade ögonen och såg på Emma som hade vänt sig mot mig.

”Men du, Maria, du såg dig aldrig om. Du bara gick din väg.”

Emma sträckte ut handen och fimpade cigaretten mot räcket, gick långsamt till diskbänken och blötte den under vattenkranen innan hon släppte ner den i soptunnan. Så gick hon tillbaka till sin stol och satte sig. Det kändes som om hon avsiktligt tog tid på sig. Hon lade händerna på bordet och knäppte dem. Men hon sa ingenting mer.

”Det hade inte gjort någon skillnad om jag varit där”, sa jag till sist. ”Ingen hade kunnat rädda Amanda.”

Emmas ögon såg onaturligt stora ut och hon betraktade mig med stadig blick.

”Nej, ingen kunde rädda Amanda. Inte där och inte då. Men vi hade gått med dig om du bara väntat på oss. Vi skulle ha gått en annan väg om du bara väntat på oss.”

”Det var en olycka. Det var inte jag som bestämde att ni överhuvudtaget skulle följa med. Inte jag som valde vilken väg ni gick.”

”Sant. Det var en olycka. Det kunde ha hänt vem som helst av oss. Dig eller mig. Länge önskade jag att det varit jag. Jag drömde om hur jag gled ner i det iskalla mörkret under isen. Det är märkligt, jag drömde aldrig om hur Amanda gjorde det. Det var alltid jag.”

Hon såg genuint förvånad ut. Som om tanken inte slagit henne tidigare. Hon sänkte blicken och såg ner på sina händer. Hon tvekade om hur hon skulle fortsätta. Den säkerhet som präglat henne nyss var helt bortblåst. Nu verkade hon söka efter varje ord.

”Det hade kanske inte gjort någon skillnad för Amanda om du varit där när det hände. Du har rätt i att ingen skulle ha kunnat rädda henne.”

Hon drog med handflatan över munnen innan hon knöt handen och stödde hakan mot den. Hon var tyst så länge att jag undrade om hon inte tänkte fortsätta. Jag gjorde en ansats att resa mig. Då sträckte hon ut handen över bordet och jag sjönk ner på stolen igen.

”Men för mig hade det gjort all skillnad i världen, Maria.”

Hon slog händerna för ansiktet och snyftade till.

Jag kunde inte röra mig utan satt hjälplös mitt emot henne. Till sist samlade hon sig.

”Jag hade ingen som jag kunde berätta för. Naturligtvis fick jag redogöra för hur olyckan inträffat. Men jag begrep det ju knappt själv. Men vet du, Maria, det var en sak som skrämde mig mer än något annat, då efteråt.”

Jag kände pulsen slå och kinderna hettade. Jag kunde inte förmå mig att svara.

”Mamma kom emot oss i hallen när vi kom hem. Sedan blev allt kaos. Polisen kom. Grannar som vi inte ens kände. Mannen med hunden stannade länge. Jag minns att han satt bredvid mig i soffan och höll om mig.”

Hon såg på mig.

”Men du stod vid fönstret hela tiden, Maria. Jag har alltid undrat vad du tänkte.”

Det blev så tyst i rummet att vi kunde höra röster nerifrån stan.

”Man tänker sig ju att de som förlorat någon de älskar ska kunna förenas i sin sorg. Kanske till och med trösta varandra. Men där stod du vid fönstret med ryggen mot oss. Och mamma. Mamma grät inte. Hon höll inte om mig. Hon sprang inte till telefonen och ringde polisen när vi först kom – det gjorde mannen.

Mamma bara stod där. Och jag såg på henne och insåg att hon inte alls såg mig. Hon såg bara rädd ut. Inte ledsen. Inte chockad. Bara handfallen. Så såg det ut. Som om hon inte alls visste vad hon skulle göra. Och när vi stod där i hallen allra först och du kom ut ur ditt rum. Du hörde ju och du såg. Och du förstod ju precis vad som hänt. Men du sa ingenting. Du bara gick förbi oss och in i vardagsrummet.

Och där stod du sedan hela tiden. Jag ville så att du skulle hålla om mig. Att vi skulle hålla om varandra. Jag ville att du skulle hjälpa mig förstå. Och sedan, när det blev stilla i vår lägenhet, ja då bara gick du. Du hade inte ett ord för mig. Inte en blick. Och jag kände det som om du anklagade mig. Som om det var mitt fel.”

Jag skakade sakta på huvudet.

”Det var inte så. Inte alls så, Emma. Jag kunde bara inte göra någonting annat. Jag var tvungen att gå därifrån.”

Tystnaden fyllde rummet igen.

”Men jag blev kvar, Maria. Jag och mamma. Och ingen frågade efter hur det var för mig. Ingen förklarade hur jag skulle överleva.”

”Ingen hjälpte mig heller. Och det är nog ofta så. Två människor med samma sorg är sällan till hjälp för varandra. Sorg är privat. Man är ensam.”

”Du var ju inte intresserad av mig, det visste jag. Men efteråt var det som om du inte stod ut med att ens vara i samma rum. Jag har ett minne från när jag var riktigt liten. Jag vet inte säkert om det är ett minne. Men jag tror det. Jag skulle inte ha kunnat hitta på det, för det är så märkligt. Jag tror att jag hade sovit middag, så jag måste ha varit liten.

Några år bara. Jag var halvvaken när jag märkte att du kom fram till sängen och böjde dig över mig. Fast jag var så liten förstod jag på något sätt att jag inte skulle slå upp ögonen. Så jag låg alldeles stilla. Jag kände hur nära du var, hörde hur du andades alldeles vid mitt öra. Så gjorde du något så egendomligt.

Jag tror jag insåg hur oväntat det var. Att jag visste att du aldrig kommit mig nära tidigare. Men nu tog du en tofs av mitt hår mellan fingrarna och jag tror att du luktade på den. Det varade bara ett ögonblick. Så försvann du ljudlöst ur rummet. Jag har aldrig förstått vad det var som fick dig att göra det.”

”Jag minns det. Jag tänkte faktiskt alldeles nyligen på det. Att det var den enda gången jag uppfattade din doft. Den enda gången jag kom dig tillräckligt nära. Amandas doft var som min egen, jag kunde inte känna den alls. Men ditt hår doftade av dig. Jag minns det.”

”Men varför gjorde du det?”

Det bedjande ansiktsuttrycket var tillbaka. Men jag hade ingenting att ge henne. Jag förstod inte själv varför jag gjort det. Jag hade inget minne av vad som föregick det. Det var bara en enda kort scen utan sammanhang.

”Du brukade aldrig intressera dig det minsta för mig. Det var som om jag var någonting som Amanda gick och bar på. Och som du hoppades att hon skulle kunna lägga ifrån sig.”

Jag nickade.

”Men jag insåg ju att du också var en människa. Och ibland när jag såg dig med Amanda och ni såg ut att ha roligt tillsammans … eller bara ha det bra i varandras sällskap … Ja, då ville jag bara gå min väg.”

”Men varför gör du så? Varför går du din väg, Maria? Varför väntar du inte innan du bestämmer dig? Låter människor få förklara sig? Varför tror du att du förstår deras innersta känslor? Vet vad de tänker? Amanda älskade dig. Dig först. Mig tog hon sig an och jag älskade henne för det, så som ett barn borde älska sin mamma. Men jag vet inte om det egentligen var kärlek Amanda kände för mig. Jag behövde henne. Och jag tror inte att jag skulle ha överlevt utan henne.

Minns du inte hur det var, Maria? Hur ensamma vi var? För mig var Amanda min mamma. Jag litade på henne. Och hon svek mig aldrig. Men jag visste nog alltid att du kom först. Att det var Amanda och du. Och jag tror jag insåg redan då hur svårt det var för Amanda att välja mellan ansvaret för mig och kärleken till dig.

Men vet du, jag tror aldrig hon valde mig. Hon bara insåg att jag inte skulle klara mig utan henne. Och jag tror hon hoppades att du skulle förstå. Men du vände henne ryggen, Maria. Som du alltid gjort med alla. Du bara går din väg när inte allt är precis så som du vill att det ska vara. Men ingenting är perfekt. Ingenting är fullkomligt.

Ibland får man nöja sig med vad man kan få. Men du, du skulle alltid ha allt. Och du väntade dig för mycket. Av alla. Förstod du inte hur förtvivlad Olof var när du reste? Kände du ingenting alls när du bara gav dig av?”

”Jag var tvungen att komma därifrån. Jag klarade det inte längre. Och jag kunde inte låta honom få veta att jag väntade barn. Jag kunde inte vara med honom längre. Så jag var tvungen att resa.”

”Vad var det du inte klarade? Vad hade du för börda som inte också jag hade?”

”Du? Du var ju mitt i solen! Vacker, lyckad och älskad. Din pappa avgudade dig. Hur äcklig jag än tyckte att han var, så kunde jag ju se att han älskade dig. Och för mamma var du äntligen den dotter hon önskat sig. Amanda och jag var ett misstag. Ett tragiskt misstag. Men du, du var bekräftelsen på att mamma äntligen lyckats.”

”Det var inte mig hon ville ha. Det var min pappa. Och det liv han skulle ge henne. Det liv som aldrig fanns annat än i mammas fantasi. Och när allting föll samman, när pappa stod där i all sin sjaskiga förnedring, när pengarna var slut och kärleken också, ja, då stod hon där med mig. Och jag kunde ju känna att när hon såg på mig att hon inte såg mig alls. Hon såg sitt stora misslyckande.

Men när hon talade om dig, då var det alltid med beundran. Allt det du gjort. Dina framgångar.