×

Vi använder kakor för att göra LingQ bättre. Genom att besöka sajten, godkänner du vår cookie policy.


image

En syster i mitt hus, Kapitel 5 (2)

Kapitel 5 (2)

Som om jag tagit ett språng och kastat mig ut utan att veta när jag skulle få fotfäste igen.

”Jag vet inte varför jag berättar det här. Det var inte alls det jag hade tänkt säga. Men jag antar att allt ändå på något sätt hänger ihop. Vad jag tänkte försöka förklara var vad som hände under tiden mellan min inbjudan och ditt mejl. Två år.”

”Du är inte skyldig mig några förklaringar”, sa Emma. ”Ska vi gå och sätta oss i solen där borta?”

Vi betalade och flyttade på oss. Utsikten var enastående vacker nu när solen stod lite lägre. Där de skrovliga bergmassorna mötte havet var vattnet intensivt turkos för att sedan övergå i djupblått längre ut.

”Men jag vill berätta. Jag behöver berätta.”

Ville jag verkligen det? Och i så fall varför? Kände jag som Emma att jag ville sätta ord på någonting för att se det tydligare? Nej, absolut inte. Jag tyckte jag såg allt helt tydligt. Kristallklart. Så varför ville jag nu plötsligt sätta ord på det allra vackraste? Det allra svåraste? Det obeskrivbara? Dela det? Dela det med Emma?”

”Det var en slump att jag kom hit första gången. Jag skulle inte hit, utan hade tänkt stanna i Roses. Men så somnade jag på bussen och hamnade på slutstationen. I Cadaqués. Och när jag klev av kände jag direkt att det här var mitt. Det var ovanligt för mig att känna så. Jag ser mig själv som en realistisk människa.

Men jag och den här platsen var menade för varandra, tyckte jag. Bakom varje krök låg precis det som jag väntat mig. Det var höst då också, men inte så sent som nu. Det var lite turister kvar, men ändå märkligt stilla. Jag hade varit i Barcelona för en intervju med skolan som jag sedan kom att jobba på.

Det var som om mitt liv hade stannat upp för att jag skulle se mig omkring, tänka efter. Bryta upp. Jag hade ju bott i London i alla år. Men nu var jag singel igen. Huset hittade jag inte då. Det kom senare. Efter det att jag träffat Maya. Jag började på skolan den hösten och flyttade redan i augusti.”

Jag trevade mig fram, osäker på hur jag skulle fortsätta.

”Jag fick låna en lägenhet några veckor till att börja med. Medan jag letade efter något eget. Det var skolan som förmedlat den, så jag hade aldrig träffat ägarna innan jag flyttade in. Men jag kunde se att de var konstintresserade. Hela våningen var fylld med intressant konst.

Efter de överenskomna veckorna hade jag hittat en egen våning, och när ägarna Raul och Agnés återvände bjöd de mig på vernissage. Det visade sig att det mesta av konsten i deras lägenhet var Rauls verk och utställningen bestod av hans senaste produktion. Jag kunde ingenting om konst då och kan inte så mycket nu heller, men jag tyckte om hans verk. Stora dukar, starka färger, modiga och lite utmanande, men med många detaljer att upptäcka när man tittade lite noggrannare. Vi kom tidigt och jag blev presenterad för ägaren av galleriet. Maya.”

Jag kastade en blick på Emma. Kanske för att se om hon fortfarande lyssnade. Hon satt med ansiktet mot solen och ögonen slutna bakom solglasögonen.

”Mitt liv har inte innehållit särskilt mycket kärlek. Eller vad man nu ska kalla intimt umgänge. Sex. Romantik. Mitt längsta förhållande varade i sex år. Och jag har ju som du vet inga barn. Jag kan ärligt säga att jag aldrig tillåtit mig att helt svepas med i någon sorts okontrollerbar attraktion. Kanske har jag ibland trott att det skulle vara längre än det gjorde. Men inte förrän jag träffade Maya insåg jag hur det känns att verkligen älska.”

Jag tystnade och väntade tills Emma vände ansiktet mot mig.

”Så jag hade ingen man, Emma. Jag hade Maya.”

Det såg ut som om Emma gjorde en ansats att säga någonting, men när hon förblev tyst fortsatte jag.

”Och då när jag träffade dig på mammas begravning, hade vi just hittat vårt hus här. Vi tänkte se om vi tillsammans skulle kunna köpa det, men till att börja med hyrde vi det i nio månader. Långt som en graviditet, och kanske var det så vi såg på det. Tid för oss att planera vår framtid. Så, ungefär. Vi körde hit på långhelger och ofta över veckosluten också. Maya hade känt Pau i många år eftersom han också var en av hennes konstnärer och regelbundet ställde ut i hennes galleri. Så det var Pau som tipsade om huset. Och då, den där första tiden umgicks vi mycket alla tre.

Pau har sin ateljé i huset här i Cadaqués och är oftare här än i Barcelona. När jag tänker på den där tiden nu så förstår jag att det var för bra för att kunna bestå. För mycket lycka. För mycket kärlek. Och nu hör jag mammas röst. Men då kände jag mig osårbar. Och jag paraderade min lycka överallt. Jag tror det var detsamma för Maya.

Vi var helt upptagna av vår oväntade kärlek och vi varken såg eller hörde någonting annat. Jag vet inte om Maya någonsin förstod hur ovant allt var för mig. Hur lite jag tidigare upplevt. Men jag tror hon insåg hur oändligt lycklig jag var.”

Solen hade försvunnit bakom huset och det var inte längre lika varmt.

”Ska vi börja gå hemåt?”

Emma nickade och vi reste oss.

Efter en stund saktade hon ner på stegen och vände sig mot mig.

”Det är så fruktansvärt sorgligt att varken du eller jag verkar känna att vi förtjänade den kärlek som vi fick.”

”Åh, det gjorde jag nog då. Jag tyckte att jag förtjänade alltihop. Då. Det är mest i efterhand som jag ser på mig själv och tycker att jag var så löjligt säker. Jag såg en evighetslång framtid av precis detsamma som nuet. En absurd tanke som man kanske bara tillåter sig i korta ögonblick av absolut lycka. Eller kanske det är som när man drabbas av en stor sorg? Någonting som fullständigt övermannar en, gott eller ont.

Man kan inte se någonting bortom nuet. Tiden stannar och man tror att allt är beständigt. Men varken lycka eller sorg varar för evigt. Inte i sitt intensiva stadium, i alla fall. Ibland möter man ju människor som levt tillsammans ett långt liv och fortfarande verkar uppriktigt älska varandra. Men vanligt är det inte. Och inte heller kan jag tro att de lever i en evig, het förälskelse. Så, om vi fått det vi hoppades på,

Maya och jag, ett långt liv tillsammans, hade vi naturligtvis inte för alltid levt i den där första, allt överväldigande kärleken. Men som det blev, kan jag inte föreställa mig någonting annat. Och därför är smärtan fortfarande så svår.”

Vi började gå igen, och när Emma inte kommenterade det jag sagt, fortsatte jag.

”Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare upplevt det du beskrev när du berättade hur du kände för Olof, Emma. En plötslig, intensiv förälskelse, omöjlig att behärska och kontrollera. Och beständig. Alla mina tidigare relationer verkar nu så … så triviala. Jag antar att jag får kalla Olof min första vuxna förälskelse, även om vi var väldigt unga.

Men det var mer som om han klev in i mitt liv utan någon egentlig inbjudan och bara slog sig ner där. Och det var som om han alltid gick och väntade på någonting från mig som jag omöjligen kunde ge honom. Omtänksam och klok. Rolig ibland. Jag inbillade mig väl att det var allt jag behövde.

Och för det mesta tyckte jag om att ha honom omkring mig. Men hela tiden låg irritationen där och lurade, precis under ytan. För jag väntade också på någonting som jag nu inser var omöjligt för Olof att ge.”

Plötsligt kände jag att jag inte var säker på hur mycket mer jag ville berätta. Jag kastade en snabb blick på Emma men hon verkade upptagen av sina egna tankar.

”Du beskrev det som att Olof öppnade dörren till världen för dig. Så kanske jag kan beskriva hur det var för mig att stiga in i Mayas värld. Jag är ju lärare. Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Jag tror jag är bra på det. Men jag har jobbat nästan bara i internationella skolor. Med motiverade elever och engagerade föräldrar. En skyddad värld, på många sätt. Jag antar att det finns ett element av kreativitet också i lärarjobbet, men mycket går numera på rutin för min del.

Bortsett från att eleverna är nya varje år. Men i Mayas värld gick ingenting alls på rutin. Visserligen var hon en duktig affärskvinna i en tuff bransch. Men det som drev henne var inte affärerna, utan det kreativa. Det dröjde innan jag fick veta att hon själv var en begåvad konstnär. Men sin egen konst betraktade hon bara som en inspirationskälla. Någonting privat.

Jag tror att det som roade henne allra mest var jakten på talanger. Särskilt ung, ny talang. Och hon var väldigt duktig på det. Och stolt över de konstnärer hon upptäckt genom åren. Men nu när jag berättar det här ser jag ju att det trots allt inte var så stor skillnad på våra jobb. Jag är också oerhört stolt över de elever jag har haft som fortsatt att studera språk och litteratur. Och kanske är det den aspekten på mitt jobb som jag älskar allra mest.

Detta att upptäcka förmåga, eller kanske snarare väcka intresset och odla förmågan i en ny människa. Särskilt när det är oväntat. Men Mayas värld kändes så oändligt mycket mer spännande än min. Jag vet inte vad hon tyckte om min, egentligen. Det var som om hennes värld tog över. Dels för att jag ville vara i den, dels för vi delade hennes värld, medan min förblev min egen.

Jag kunde ju inte ta Maya till skolan, egentligen, men jag kom att tillbringa mycket tid på galleriet. Och sedan … ja, nu är galleriet mitt, även om jag inte är engagerad i det dagliga. Men jag antar att jag måste bestämma mig snart. Hur jag ska göra. Med allting.”

Plötsligt lade Emma sin hand lätt på min arm och pekade upp mot himlen. Och där uppe rörde sig en stor flock små svarta fåglar graciöst över himlen, så bröts den upp i mindre grupper för att sedan förenas igen.

”Här heter de estornell. De små svarta fåglarna. Kanske det är stare på svenska? Jag har aldrig sett dem bete sig så där någon annanstans. Bara här. Men det kanske beror på att jag aldrig direkt varit intresserad förrän jag kom hit. Och aldrig tidigare känt mig som om naturen omfattat mig också. Och även här är det bara korta stunder jag känner det så. Särskilt nu, när jag är ensam kvar.”

Vi stod bredvid varandra med blicken på himlen.

”Man ser inte att det är enskilda fåglar. Det är som en enda sammanhängande figur. Som balett på himlen. Eller ett rörligt konstverk. Så märkligt och så vackert.” Emma sträckte handen uppåt som om hon följde fåglarnas flykt.

”Vi brukade vandra här, Maya och jag. Det var neutral mark. Någonting vi upptäckte tillsammans. Som med huset. Det var vårt enda gemensamma hem. I Barcelona behöll vi våra respektive bostäder. I alla fall tills vidare, var tanken. Det var bara här vi verkligen var tillsammans. Så egentligen är det kanske konstigt att jag håller mig kvar här. När ingenting är som förut och jag inte längre tycker jag hör ihop med någonting alls. Kanske klamrar jag mig fast här för att inte förlora mina minnen.”

Vi hade kommit fram till vårt rastställe och klättrade upp på den lilla klippan igen. Emma slog sig ner, men jag förblev stående och såg ut över havet. Utan att egentligen se någonting av det som låg framför mig.

”Vi skulle fira vår första jul här. Mitt lov hade redan börjat, så vi kom överens om att jag skulle köra upp för att förbereda allting. Vi hade bjudit några vänner, några vi båda kände väl och tyckte om, inklusive Raul och Agnés. Och Pau, även om han inte skulle bo hos oss.

Kapitel 5 (2) Kapitel 5 (2) Chapter 5 (2)

Som om jag tagit ett språng och kastat mig ut utan att veta när jag skulle få fotfäste igen.

”Jag vet inte varför jag berättar det här. Det var inte alls det jag hade tänkt säga. Men jag antar att allt ändå på något sätt hänger ihop. Vad jag tänkte försöka förklara var vad som hände under tiden mellan min inbjudan och ditt mejl. Två år.”

”Du är inte skyldig mig några förklaringar”, sa Emma. ”Ska vi gå och sätta oss i solen där borta?”

Vi betalade och flyttade på oss. Utsikten var enastående vacker nu när solen stod lite lägre. Där de skrovliga bergmassorna mötte havet var vattnet intensivt turkos för att sedan övergå i djupblått längre ut. Dort, wo die zerklüfteten Felsen auf das Meer trafen, war das Wasser intensiv türkisfarben, bevor es weiter draußen tiefblau wurde.

”Men jag vill berätta. "Aber ich will es dir sagen. Jag behöver berätta.”

Ville jag verkligen det? Och i så fall varför? Und wenn ja, warum? Kände jag som Emma att jag ville sätta ord på någonting för att se det tydligare? Nej, absolut inte. Jag tyckte jag såg allt helt tydligt. Kristallklart. Så varför ville jag nu plötsligt sätta ord på det allra vackraste? Warum also wollte ich plötzlich die schönsten Dinge in Worte fassen? Det allra svåraste? Der schwierigste Teil? Det obeskrivbara? Dela det? Dela det med Emma?”

”Det var en slump att jag kom hit första gången. "Es war ein Zufall, dass ich das erste Mal hierher kam. Jag skulle inte hit, utan hade tänkt stanna i Roses. Men så somnade jag på bussen och hamnade på slutstationen. I Cadaqués. Och när jag klev av kände jag direkt att det här var mitt. Det var ovanligt för mig att känna så. Es war ungewöhnlich für mich, so zu empfinden. Jag ser mig själv som en realistisk människa.

Men jag och den här platsen var menade för varandra, tyckte jag. Bakom varje krök låg precis det som jag väntat mig. Det var höst då också, men inte så sent som nu. Det var lite turister kvar, men ändå märkligt stilla. Jag hade varit i Barcelona för en intervju med skolan som jag sedan kom att jobba på.

Det var som om mitt liv hade stannat upp för att jag skulle se mig omkring, tänka efter. Bryta upp. Aufhören. Jag hade ju bott i London i alla år. Men nu var jag singel igen. Huset hittade jag inte då. Det kom senare. Efter det att jag träffat Maya. Jag började på skolan den hösten och flyttade redan i augusti.” Ich wurde im Herbst eingeschult und zog im August um."

Jag trevade mig fram, osäker på hur jag skulle fortsätta. Ich stapfte weiter, unsicher, wie ich vorgehen sollte.

”Jag fick låna en lägenhet några veckor till att börja med. "Am Anfang musste ich mir für ein paar Wochen eine Wohnung leihen. Medan jag letade efter något eget. Während ich auf der Suche nach etwas Eigenem war. Det var skolan som förmedlat den, så jag hade aldrig träffat ägarna innan jag flyttade in. Men jag kunde se att de var konstintresserade. Hela våningen var fylld med intressant konst.

Efter de överenskomna veckorna hade jag hittat en egen våning, och när ägarna Raul och Agnés återvände bjöd de mig på vernissage. Det visade sig att det mesta av konsten i deras lägenhet var Rauls verk och utställningen bestod av hans senaste produktion. Jag kunde ingenting om konst då och kan inte så mycket nu heller, men jag tyckte om hans verk. Stora dukar, starka färger, modiga och lite utmanande, men med många detaljer att upptäcka när man tittade lite noggrannare. Große Leinwände, kräftige Farben, kühn und ein wenig herausfordernd, aber mit vielen Details, die man entdecken kann, wenn man etwas genauer hinsieht. Vi kom tidigt och jag blev presenterad för ägaren av galleriet. Maya.”

Jag kastade en blick på Emma. Kanske för att se om hon fortfarande lyssnade. Hon satt med ansiktet mot solen och ögonen slutna bakom solglasögonen.

”Mitt liv har inte innehållit särskilt mycket kärlek. Eller vad man nu ska kalla intimt umgänge. Sex. Romantik. Mitt längsta förhållande varade i sex år. Och jag har ju som du vet inga barn. Jag kan ärligt säga att jag aldrig tillåtit mig att helt svepas med i någon sorts okontrollerbar attraktion. Ich kann ehrlich sagen, dass ich mich noch nie von einer unkontrollierbaren Anziehungskraft habe mitreißen lassen. Kanske har jag ibland trott att det skulle vara längre än det gjorde. Men inte förrän jag träffade Maya insåg jag hur det känns att verkligen älska.”

Jag tystnade och väntade tills Emma vände ansiktet mot mig.

”Så jag hade ingen man, Emma. Jag hade Maya.”

Det såg ut som om Emma gjorde en ansats att säga någonting, men när hon förblev tyst fortsatte jag.

”Och då när jag träffade dig på mammas begravning, hade vi just hittat vårt hus här. Vi tänkte se om vi tillsammans skulle kunna köpa det, men till att börja med hyrde vi det i nio månader. Långt som en graviditet, och kanske var det så vi såg på det. Tid för oss att planera vår framtid. Zeit für uns, unsere Zukunft zu planen. Så, ungefär. Vi körde hit på långhelger och ofta över veckosluten också. Wir sind an langen Wochenenden und oft auch an Wochenenden hierher gefahren. Maya hade känt Pau i många år eftersom han också var en av hennes konstnärer och regelbundet ställde ut i hennes galleri. Så det var Pau som tipsade om huset. Och då, den där första tiden umgicks vi mycket alla tre.

Pau har sin ateljé i huset här i Cadaqués och är oftare här än i Barcelona. När jag tänker på den där tiden nu så förstår jag att det var för bra för att kunna bestå. För mycket lycka. För mycket kärlek. Och nu hör jag mammas röst. Men då kände jag mig osårbar. Aber dann fühlte ich mich unverwundbar. Och jag paraderade min lycka överallt. Jag tror det var detsamma för Maya.

Vi var helt upptagna av vår oväntade kärlek och vi varken såg eller hörde någonting annat. Jag vet inte om Maya någonsin förstod hur ovant allt var för mig. Hur lite jag tidigare upplevt. Men jag tror hon insåg hur oändligt lycklig jag var.”

Solen hade försvunnit bakom huset och det var inte längre lika varmt.

”Ska vi börja gå hemåt?”

Emma nickade och vi reste oss.

Efter en stund saktade hon ner på stegen och vände sig mot mig.

”Det är så fruktansvärt sorgligt att varken du eller jag verkar känna att vi förtjänade den kärlek som vi fick.” "Es ist so furchtbar traurig, dass weder du noch ich das Gefühl zu haben scheinen, dass wir die Liebe, die wir erhalten haben, verdient haben.

”Åh, det gjorde jag nog då. Jag tyckte att jag förtjänade alltihop. Ich dachte, ich hätte das alles verdient. Då. Det är mest i efterhand som jag ser på mig själv och tycker att jag var så löjligt säker. Jag såg en evighetslång framtid av precis detsamma som nuet. En absurd tanke som man kanske bara tillåter sig i korta ögonblick av absolut lycka. Eller kanske det är som när man drabbas av en stor sorg? Någonting som fullständigt övermannar en, gott eller ont.

Man kan inte se någonting bortom nuet. Tiden stannar och man tror att allt är beständigt. Men varken lycka eller sorg varar för evigt. Inte i sitt intensiva stadium, i alla fall. Ibland möter man ju människor som levt tillsammans ett långt liv och fortfarande verkar uppriktigt älska varandra. Men vanligt är det inte. Och inte heller kan jag tro att de lever i en evig, het förälskelse. Så, om vi fått det vi hoppades på,

Maya och jag, ett långt liv tillsammans, hade vi naturligtvis inte för alltid levt i den där första, allt överväldigande kärleken. Men som det blev, kan jag inte föreställa mig någonting annat. Och därför är smärtan fortfarande så svår.”

Vi började gå igen, och när Emma inte kommenterade det jag sagt, fortsatte jag.

”Jag kan inte minnas att jag någonsin tidigare upplevt det du beskrev när du berättade hur du kände för Olof, Emma. En plötslig, intensiv förälskelse, omöjlig att behärska och kontrollera. Och beständig. Alla mina tidigare relationer verkar nu så … så triviala. Jag antar att jag får kalla Olof min första vuxna förälskelse, även om vi var väldigt unga.

Men det var mer som om han klev in i mitt liv utan någon egentlig inbjudan och bara slog sig ner där. Och det var som om han alltid gick och väntade på någonting från mig som jag omöjligen kunde ge honom. Omtänksam och klok. Rolig ibland. Jag inbillade mig väl att det var allt jag behövde.

Och för det mesta tyckte jag om att ha honom omkring mig. Men hela tiden låg irritationen där och lurade, precis under ytan. För jag väntade också på någonting som jag nu inser var omöjligt för Olof att ge.”

Plötsligt kände jag att jag inte var säker på hur mycket mer jag ville berätta. Jag kastade en snabb blick på Emma men hon verkade upptagen av sina egna tankar.

”Du beskrev det som att Olof öppnade dörren till världen för dig. Så kanske jag kan beskriva hur det var för mig att stiga in i Mayas värld. Jag är ju lärare. Jag tycker väldigt mycket om mitt jobb. Jag tror jag är bra på det. Men jag har jobbat nästan bara i internationella skolor. Med motiverade elever och engagerade föräldrar. En skyddad värld, på många sätt. Jag antar att det finns ett element av kreativitet också i lärarjobbet, men mycket går numera på rutin för min del.

Bortsett från att eleverna är nya varje år. Men i Mayas värld gick ingenting alls på rutin. Visserligen var hon en duktig affärskvinna i en tuff bransch. Men det som drev henne var inte affärerna, utan det kreativa. Det dröjde innan jag fick veta att hon själv var en begåvad konstnär. Men sin egen konst betraktade hon bara som en inspirationskälla. Någonting privat.

Jag tror att det som roade henne allra mest var jakten på talanger. Särskilt ung, ny talang. Och hon var väldigt duktig på det. Och stolt över de konstnärer hon upptäckt genom åren. Men nu när jag berättar det här ser jag ju att det trots allt inte var så stor skillnad på våra jobb. Jag är också oerhört stolt över de elever jag har haft som fortsatt att studera språk och litteratur. Och kanske är det den aspekten på mitt jobb som jag älskar allra mest. Y tal vez ese sea el aspecto de mi trabajo que más amo.

Detta att upptäcka förmåga, eller kanske snarare väcka intresset och odla förmågan i en ny människa. Särskilt när det är oväntat. Men Mayas värld kändes så oändligt mycket mer spännande än min. Jag vet inte vad hon tyckte om min, egentligen. Det var som om hennes värld tog över. Dels för att jag ville vara i den, dels för vi delade hennes värld, medan min förblev min egen.

Jag kunde ju inte ta Maya till skolan, egentligen, men jag kom att tillbringa mycket tid på galleriet. Och sedan … ja, nu är galleriet mitt, även om jag inte är engagerad i det dagliga. Men jag antar att jag måste bestämma mig snart. Hur jag ska göra. Med allting.”

Plötsligt lade Emma sin hand lätt på min arm och pekade upp mot himlen. Och där uppe rörde sig en stor flock små svarta fåglar graciöst över himlen, så bröts den upp i mindre grupper för att sedan förenas igen.

”Här heter de estornell. De små svarta fåglarna. Kanske det är stare på svenska? Jag har aldrig sett dem bete sig så där någon annanstans. Bara här. Men det kanske beror på att jag aldrig direkt varit intresserad förrän jag kom hit. Och aldrig tidigare känt mig som om naturen omfattat mig också. Och även här är det bara korta stunder jag känner det så. Särskilt nu, när jag är ensam kvar.”

Vi stod bredvid varandra med blicken på himlen.

”Man ser inte att det är enskilda fåglar. Det är som en enda sammanhängande figur. Som balett på himlen. Eller ett rörligt konstverk. Så märkligt och så vackert.” Emma sträckte handen uppåt som om hon följde fåglarnas flykt.

”Vi brukade vandra här, Maya och jag. Det var neutral mark. Någonting vi upptäckte tillsammans. Som med huset. Det var vårt enda gemensamma hem. I Barcelona behöll vi våra respektive bostäder. I alla fall tills vidare, var tanken. Det var bara här vi verkligen var tillsammans. Så egentligen är det kanske konstigt att jag håller mig kvar här. När ingenting är som förut och jag inte längre tycker jag hör ihop med någonting alls. Kanske klamrar jag mig fast här för att inte förlora mina minnen.”

Vi hade kommit fram till vårt rastställe och klättrade upp på den lilla klippan igen. Emma slog sig ner, men jag förblev stående och såg ut över havet. Utan att egentligen se någonting av det som låg framför mig.

”Vi skulle fira vår första jul här. Mitt lov hade redan börjat, så vi kom överens om att jag skulle köra upp för att förbereda allting. Vi hade bjudit några vänner, några vi båda kände väl och tyckte om, inklusive Raul och Agnés. Och Pau, även om han inte skulle bo hos oss.