Kapitel 3 (1)
ANDRA DAGEN
Det doftade nybryggt kaffe. Jag måste ha uppfattat det redan innan jag vaknade. För under ett svindlande ögonblick var jag tillbaka i en annan tid, i minnet av hur det kändes att vakna trygg i förvissningen om att vara älskad.
Doften bestod, men minnet löstes snabbt upp. Det som dröjde kvar var bara en känsla. En oerhörd, överväldigande saknad. Jag var ständigt på min vakt mot mina minnen. Det hände alltmer sällan att jag överraskades av dem. Ansträngningen att tränga undan dem hade blivit en naturlig del av mig. Jag var noga med att undvika sådant som kunde utlösa dem. Men det här hade tagit mig på sängen. I bokstavlig mening.
Ett ögonkast genom fönstret sa mig att jag sovit längre än jag tänkt. Jag steg upp och gick ut på terrassen. Det var lite kyligt, men himlen var alldeles klar och de vita byggnaderna nere i staden lyste som nytvättade i morgonsolen.
Jag hade inte gjort upp några planer för dagen. Inte för någon dag, egentligen. En av de få fördelarna med mitt ensamma liv var just att jag kunde låta beslut växa fram naturligt. Göra det som kändes rätt för stunden, och i stort sett undvika att planera framåt. I alla fall för en tid. Mitt arbete krävde visserligen ett mått av disciplin.
Jag hade enstaka deadlines för sådant jag åtagit mig, och såg alltid till att hålla dem. Men jag hade fått den tid jag behövde utan några större krav, varken från skolan eller från galleriet i Barcelona. Man hade gett mig tid, det var också det enda jag hade. Men min tid var inte frihet. Den var tomhet. Ensamhet.
Jag befarade att de närmaste dagarna skulle påverka min tillvaro. Det var inte bara det att jag inte kände Emma nu. Jag hade egentligen aldrig känt henne. Jag hade inga minnen av henne som en verklig person av kött och blod, med en egen vilja och en utvecklad personlighet.
För mig var Emma bara en sorts statist i mitt personliga livsdrama. Jag insåg att jag inte visste just någonting om henne. Inte vad hon tänkte eller tyckte. Vad hon tyckte om. Jag kunde inte minnas att hon någonsin uttryckt en bestämd åsikt om någonting. Hon hade på något vis flutit stilla i utkanten av min värld.
Vår barndom hade inte precis låtit oss utveckla våra egna drömmar. När jag tänkte på det slog det mig att Emma naturligtvis haft sina egna tankar och sin egen vilja. Hon hade förmodligen bara varit mer anpassningsbar, mer accepterande. Vi hade nog bara försökt finna våra respektive sätt att överleva i samma obegripliga inferno. Var för sig istället för tillsammans. Det kändes som om Emma representerade någonting som jag varken ville eller orkade analysera.
Jag hade ingen aning om vad hon tänkt sig få ut av det här besöket. Vilka förväntningar hade hon? Borde jag kanske planera några utflykter? Tanken lockade mig inte, av flera skäl. För det första undvek jag att planera min egen tid så långt det var möjligt. För det andra vill jag absolut inte ta ansvar för någon annans tidsfördriv. Visst, jag gjorde ofta utflykter till nationalparken.
Ibland hela dagar, med kikaren runt halsen och vatten och frukt i ryggsäcken. Jag tyckte om det ödsliga landskapet som krävde stor uppmärksamhet för att man skulle urskilja färger och detaljer. De skygga, pilande fåglarna, växterna som såg så likartade ut på avstånd, men som på nära håll avslöjade en sådan skönhet och sådan spektakulär mångfald.
Det var en miljö som bara delade med sig av sin rikedom till de mest uppmärksamma besökarna. Jag strosade också runt i stan nästan varje dag, men sällan med något särskilt mål eller med någon avsikt i tankarna. Det hände ibland att jag hamnade inne i katedralens svala, trösterika skymning, där tiden upphört att existera och där mina tankar kunde löpa fritt. Mina promenader var lika planlösa som resten av mitt liv.
Men nu var Emma här och jag var osäker på vad som krävdes av mig.
Jag tog på mig morgonrocken och gick nerför trappan.
Emma satt på den lilla uteplatsen utanför matrummet.
”Röker du?” sa jag förvånat.
Hon blåste ut en tunn strimma rök. ”Jag hoppas det är okej. Jag röker inte inne i huset, naturligtvis.”
”Det är klart att det är okej. Jag blev bara lite förvånad. Jag har aldrig sett dig röka förut.”
”Jag gjorde kaffe, hoppas det var okej också. Det är nog fortfarande varmt.”
Jag vände och gick in för att hälla upp en kopp och gick sedan ut och satte mig mitt emot henne.
”Hoppas jag inte väckte dig.”
Jag skakade på huvudet.
”Absolut inte. Jag har inte hört ett ljud. Det var doften av kaffe som väckte mig.”
”Det kanske inte var så fel?” Hon såg på mig med huvudet lite på sned.
”Nej, inte alls fel. I normala fall får jag göra kaffet själv.” Jag tog en klunk och insåg att Emmas var betydligt bättre än mitt.
Först nu såg jag att det låg två croissanter på ett fat på bordet.
”Har du redan varit ute?”
”Ja, jag kunde inte sova, så jag gick ut en sväng. Och upptäckte att bageriet redan var öppet.”
Jag försökte ignorera den, men den trängde sig på. Den krypande, skamfyllda irritationen över att min syster invaderade mitt privata revir. Jag svalde en klunk av det starka bittra kaffet.
När hon sträckte fram handen för att fimpa cigaretten i det lilla askfatet blev jag ännu mer häpen när jag såg att naglarna var nedbitna. Det var olikt Emma att röka. Men det var omöjligt att föreställa sig att hon bet på naglarna. Jag lyfte blicken och såg hur hon snabbt drog tillbaka handen och lade den i knät, utom synhåll för mig.
”Ta en croissant”, sa hon.
”Tack, jag väntar lite, tror jag. Jag brukar äta sen frukost. Nere i stan på ett café. Jag tycker om att sitta där. Jag går ner när tidningsbilen kommer.” Jag vet inte varför jag kände mig tvungen att säga det. Samtidigt som jag var besvärad över hennes närvaro var det som om jag släppte in henne i mitt liv på ett sätt som jag inte alls tänkt mig. Det var inte hennes fel.
Det blev pinsamt tyst och Emma bröt försiktigt av en liten bit från den ena croissanten. Men hon verkade inte hungrig och istället för att stoppa brödbiten i munnen fortsatte hon att bryta den i allt mindre bitar medan brödflagor föll genom gjutjärnsbordets genombrutna dekor.
”Jag brukar jobba mellan nio och elva ungefär, men jag är inte speciellt disciplinerad. Det går lätt att övertala mig att lägga arbetet åt sidan. Ja, det är inte arbete, egentligen. Jag är tjänstledig från mitt arbete på en skola i Barcelona. Jag ägnar ändå för det mesta ett par timmar på förmiddagen åt något som jag kallar arbete. Men egentligen är jag ledig. Så, om det är någonting särskilt du vill göra är det bara att säga till.”
Jag var tacksam för att Emma inte ställde några frågor. Jag ville varken förklara eller trassla in mig i bortförklaringar.
”Låt inte mig störa dina rutiner. Jag klarar mig fint på egen hand. Jag har inga planer alls. Jag är alldeles nöjd med att inte göra någonting särskilt.”
”Men något ska vi väl i alla fall hitta på? Kanske vi skulle gå till Cap Creus imorgon om vädret är bra? Det är en bit, sju eller åtta kilometer, men inte någon jobbig vandring alls. Tar oss nog drygt en och en halv timme. Det är vackert därute och fyren är berömd. Och vi kan äta lunch på restaurangen där. Vad säger du?”
”Jag vill verkligen inte att du ska känna att du behöver ta hand om mig.”
”Det var ett tag sedan jag var där själv. Det vore trevligt. Om det passar dig? Idag kanske du vill kika runt lite i stan? Vi kan ju gå ner tillsammans och äta lunch. Det vill säga det som jag kallar frukost. Vid elva eller så?”
Emma nickade.
Jag reste mig för att gå ner och duscha och Emma sträckte sig efter cigarettpaketet.
När jag kom upp igen var hon borta. På sitt rum, antog jag. Jag fyllde på min kaffekopp och gick upp till terrassen för att försöka få litet gjort. Eller i varje fall få det att se ut som om jag hade någonting att göra. Kanske för att rättfärdiga det fria liv jag levde. Om inte annat så för mig själv. Jag hade allt svårare att dämpa mitt dåliga samvete.
Visserligen hade jag fått behålla min tjänst på den internationella skolan i Barcelona. Jag insåg att de gjort ett undantag, att de verkligen försökt hjälpa mig. Men under tiden som gått hade jag inte gjort annat än spridda små
insatser.
Vikarierat lite. Hållit i ett par utredningar. När jag satte mig vid datorn varje morgon var det egentligen inte så mycket för att arbeta som för att försöka upprätthålla någon sorts kontakt med verkligheten. Jag följde verksamheten på galleriet i Barcelona, men jag visste att de klarade sig utmärkt utan mina insatser.
Jag ägde det nu, men jag var en frånvarande ägare. Jag insåg på ett plan att både skolan och galleriet gav mig uppgifter för min skull mer än för sin egen. Och hur det än hade känts till en början hade jag tvingats inse att det hjälpte mig. Jag var medveten om att dagen då jag måste ta steget tillbaka ryckte närmare.
Det skrämde mig inte lika mycket som tidigare. Här, i stillheten i det stora huset hade jag fått den tid jag behövde.
Den här dagen var det ovanligt lite att uträtta. Några mejl och ett par räkningar och jag var klar. Så jag öppnade min dagbok och skrev in dagens datum.
Min syster Emma kom hit igår. Vi har inte setts sedan mammas begravning. Jag fasar för de här dagarna. Förstår inte hur vi ska ta oss igenom dem. Vad vi ska göra, vad vi ska säga till varandra?
Lika lite som jag kunde föreställa mig hur vår tid skulle utveckla sig, kunde jag beskriva den här. Jag stängde dokumentet och slog av datorn och satte mig på terrassen med en bok. Men jag kunde inte läsa heller. Jag hade varken hört eller sett till Emma och jag tänkte inte gå ner förrän det var dags för lunch.
Hade andra syskon det så här? Så omöjligt mycket osagt emellan sig att varje möte blev plågsamt?
* Jag kan inte minnas när jag blev medveten om att vi skulle få ett syskon, Amanda och jag. Plötsligt fanns Emma där en dag. Och jag minns inte att jag tog någon särskild notis om henne till en början. Jag hade Amanda, och vårt nya syskon betydde ingenting. Men jag förstod snart att Emma ändrade allting. Jag har en bild av att Amanda satt i den grå soffan med Emma i famnen.
Hon böjde sig ner och viskade någonting som jag inte kunde uppfatta. Och så lät hon läpparna snudda mot Emmas panna. Hon hjälpte till att byta på henne, mata henne och dra runt henne i barnvagnen. För mig var det som om jag förlorat ett syskon. Inte fått ett till. Först väntade jag otåligt på att det skulle gå över.
Att Amanda skulle ledsna på Emma och komma tillbaka till mig. Men Amanda ledsnade aldrig på någonting. Hon var trofast och lojal redan som liten. Annars är ju små barn så själviska. Men de är kanske inte mer själviska än vuxna, bara sämre på att dölja sina verkliga känslor.
Jag tror faktiskt inte att Amanda någonsin var självisk. Kanske det påverkade hur jag såg på mig själv. Ja, fortfarande ser på mig själv. Med en sorts underliggande känsla av otillräcklighet. Besvikelse över att jag är den jag är. Naturligtvis övergav hon mig inte. Men jag ville ha hela hennes uppmärksamhet. Så som det varit förut. Jag ville inte dela Amanda med Emma.
Det gick inte över, heller. Tvärtom. När Emma kunde gå och började prata, ja, då blev det värre. Inte bättre.
