Kapitel 2 (3)
Emma målade vackra kulisser redan som barn.
Vi plockade från de små tallrikarna framför oss, ingen av oss med särskilt stor entusiasm.
”Så du bor här permanent nu?”
Jag ryckte på axlarna. ”Inte direkt. Men jag bor inte någon annanstans heller. Jag antar att man kan säga att det här är det mest hemlika jag har. Jag försöker ta en dag i taget. Det är lugnt och fint här och jag har lite ströjobb då och då. Sådant som går att göra härifrån. Jag får se hur det blir framöver.”
”Så du hyr? Jag trodde du köpt huset här. Det lät så, tyckte jag. När du bjöd mig att komma och hälsa på.”
Jag stoppade en bit mat i munnen och tog tid på mig att tugga och svälja.
”Jag funderar på det. Men jag hyr tills vidare.”
Det här blir fasansfullt, tänkte jag. Detta ömsesidiga trevande i varandras gömslen. Inte för att jag var intresserad av Emmas privatliv. Men något måste jag ju säga för att avleda hennes frågor.
”Hur är det med barnen?”
Hon ryckte till, som om jag sagt någonting oväntat. Så harklade hon sig.
”Bra, det är bra, såvitt jag vet.”
Det var en tid då jag hade lite kontakt med Emmas barn. Särskilt Anna, den äldsta. En sommar när Anna var nio eller tio tillbringade vi ett par veckor tillsammans. Det var länge sedan jag tänkte på de där veckorna. Jag var på sommarsemester i Sverige för en gångs skull. Då, precis som nu, blev jag överraskad när Emma hörde av sig.
Ännu mer förvånad när hon undrade om jag kunde tänka mig att ha Anna hos mig några veckor. Jag fick egentligen inte någon riktig förklaring till varför, varken då eller senare. Jag visste ingenting om Emmas liv som gift. Hur hon egentligen hade det.
Efter det att hon och Olof gift sig sågs vi bara helt kort vid några tillfällen hemma hos dem. Det var några enstaka julaftnar och födelsedagar, några jämna, som krävde större kalas. Inte mina, absolut inte mina. Men mammas, tror jag. Och kanske Emmas. Hennes trettioårskalas, möjligen. Mammas femtioårskalas.
Jag tyckte inte det kändes som om jag egentligen hörde hemma på deras tillställningar. Och jag bjöd inte någon av dem att hälsa på mig i London. Jag tyckte inte att vi kände varandra alls. Eller rättare sagt, jag kände kanske på sätt och vis både Emma och Olof som enskilda personer, men inte som ett par. Förmodligen var det mitt fel.
Det är ju alltid den som reser som har ansvar för att hålla kontakten. Den som lämnar. Hursomhelst, jag visste absolut ingenting om hur Emma och Olof hade det tillsammans. Inte mycket om dem var för sig heller, egentligen.
Emma envisades med att upprätthålla fasaden av att vi var en lycklig storfamilj som firade sina högtidsdagar tillsammans. De hade ett generöst och vackert hem och Emma var en ambitiös värdinna. Själv fick jag uppbåda all min kraft för att uthärda hennes överdådiga tillställningar. Och för att kunna umgås naturligt med Olof.
Men från det jag hämtade Anna den där soliga juniförmiddagen var hon och jag de allra bästa vänner. Det förundrade mig. Jag har ju inga egna barn. Barn har egentligen aldrig intresserat mig. Inte mer än vuxna. Jag tycker inte om barn för att de är barn, utan jag tycker om vissa barn för just det barnets personlighet. Och jag föll pladask för Anna.
Hon såg ut som Emmas dotter, helt klart. Vacker, eterisk, som en liten älva. Blond och nästan genomlyst. Men det var bara ytan. Därunder fanns så mycket som jag kände igen från mig själv. På gott och ont. Så vi hade våra duster de där veckorna.
Och våra fantastiska höjdpunkter. Anna lärde sig dyka från bryggan. Huset jag hyrt i skärgården var välutrustat och vi hade en egen liten eka. Så när hon väl kunde dyka från bryggan rodde vi ut till en liten kobbe, en sex, sju meter hög klippa med bråddjupt vatten nedanför.
Jag såg hur hennes knän skakade, men utan ett ord kastade hon sig i. Jag kunde känna hennes spänning, och triumfen när hon besegrat sin rädsla. Jag kunde identifiera mig med henne och det kändes som en liten seger för mig också.
På kvällarna spelade vi schack. När hon väl lärt sig pjäserna blev hon snabbt en svår motståndare. Hon avskydde att förlora och gav aldrig upp. Jag tror jag började älska henne då.
Under åren som följde träffade jag henne bara vid några enstaka tillfällen. Så besökte hon mig i London. Då var hon sjutton. Jag hade inte haft kontakt med vare sig henne eller Emma på länge, så det var också oväntat. Men så har vi det ju i vår familj. Små, plötsliga utbrott av kontakt och sedan tystnad i månader eller år.
Jag tittade upp på Emma. Jag förstod inte vad hon menade med ”såvitt jag vet”, men jag ville inte fråga. Jag lät det passera utan kommentar.
”Och Olof, hur är det med honom?”
Hon stirrade på mig ett ögonblick och jag tyckte nästan hon såg rädd ut. Så slog hon ner blicken och trevade efter sitt glas. Hon drack flera djupa klunkar, som om det vore vatten. När hon satte ner glaset välte det och det återstående vinet rann ut över bordet.
”Förlåt mig. Jag är så ledsen.” Emma slog handen för munnen och nu såg jag att det faktiskt var tårar som blänkte. ”Jag är så klumpig.” Nu grät hon.
”Äsch, det är väl ingenting”, sa jag och ställde upp glaset.
Adriana kom springande med en trasa i handen. Men innan hon började torka böjde hon sig över Emma. ”Doppa fingret i vinet och stryk det på pannan.” Hennes engelska var utmärkt, men Emma såg oförstående på henne. ”Det betyder otur att spilla ut vin, men om man stryker lite i pannan vänder man oturen till tur.”
Adriana såg uppmuntrande på Emma som försiktigt doppade pekfingret i vinet och strök det över pannan.
”Så, nu är allting bra igen”, sa Adriana och började torka av bordet. Hon bytte duk och ställde allt tillrätta innan hon fyllde på Emmas glas igen. Det hela var över på ett ögonblick.
Men Emma grät.
Jag satt tyst, osäker på vad jag skulle göra eller säga.
”Olof har lämnat mig.”
Hon satt hopsjunken i stolen och när hon sträckte sig efter vinglaset igen var det som om hon sökte någonting att hålla fast sig i för att inte helt kollapsa.
Jag var förstummad. Alla de frågor jag skulle ha kunnat ställa kändes omöjliga. Alla de ord av tröst, eller åtminstone medkänsla, som jag borde ha haft att tillgå var som bortflugna. Så jag lyfte mitt glas också och sträckte försiktigt fram det.
”Vi behöver inte prata om det nu, Emma. Vi behöver inte prata om det överhuvudtaget. Du har haft en lång dag. Vi dricker upp och sedan går vi hem.” Emma lyfte sitt glas och vi skålade försiktigt.
Jag viftade till Adriana att vi ville betala.
* Vi steg in i huset och jag slog igen dörren bakom oss. Emma blev stående med armarna om sig som om hon frös. Där vi stod intill varandra kändes det egendomligt nog som om jag var längre än hon. Det kunde inte stämma. Emma var fem centimeter längre, det visste jag. Mamma hade ofta påpekat det.
Jag såg på Emma, men hon höll blicken riktad rakt fram så att jag såg hennes ansikte i profil. Hon var lika vacker som alltid, men på något oförklarligt sätt gjorde det inte samma intryck på mig som förr. Jag var inte säker på att jag tyckte om förändringen. Det ligger en sorts trygghet i att saker och ting förblir desamma.
”Jag tänkte du skulle sova härinne”, sa jag och pekade mot sovrummet innanför matrummet. ”Jag måste bara bädda. Flickan som städar åt mig skulle ha kommit idag, men hon dök inte upp. Du kan gå in så länge, jag ska bara kila ner och hämta lakan och handdukar.” Jag öppnade dörren och drog in hennes resväska. Jag hörde henne komma efter medan jag slog upp det ena fönstret.
”Man måste se till att fönsterluckorna är fastlåsta när de är öppna, så inte vinden får tag i dem. Inte för att det blåser just nu, men här kommer vinden på plötsligt.”
Emma satte sig försiktigt på sängkanten. Återigen slog det mig att hon rörde sig så varsamt och trevande. Emma som brukade sväva fram med lätta steg. Nästan viktlös. Nu var det som om hon knappt lyfte fötterna. Kanske var hon bara trött.
Jag gick ner för att hämta lakan. Ännu ett infall, tänkte jag. Med möjliga konsekvenser. Varför hade jag trots allt beslutat att låta henne få det stora sovrummet? Jag skakade på huvudet åt mig själv. Förmodligen skulle jag få ångra det här också.
Vi hjälptes åt att bädda dubbelsängen och sedan lämnade jag henne så att hon kunde duscha och packa upp. Under tiden gjorde jag i ordning en bricka med ost och frukt, tog ut en flaska vin ur kylen och bar upp alltsammans till terrassen.
Jag slog mig ner utan att tända lamporna. Himlen fylldes sakta av stjärnor, fler och fler medan jag höll blicken riktad på mörkret ovanför mig. Det var som om ständigt nya stjärnor framträdde, som om jag dök allt djupare in i mörkret ovanför.
Det hördes inte ett ljud från undervåningen. Till sist gick jag ner för att se varför Emma dröjde så. Jag knackade på sovrumsdörren och hörde henne röra sig där innanför.
”Jag har ställt fram lite frukt och ost däruppe”, sa jag till den stängda dörren. ”Kom upp och sitt med mig en liten stund, om du har lust.”
Jag väntade och till sist öppnade hon. Hon hade en tunn vit morgonrock och sockor på fötterna. Hon höll ihop kragen med ena handen och jag tyckte återigen att det såg ut som om hon frös.
”Jag är inte klädd, Maria.”
Jag skrattade till.
”Spelar ingen roll här. Du kan komma naken om du vill. Ingen ser oss däruppe. Men vi har en vidunderlig utsikt.”
Det såg ut som om hon försökte sig på ett leende.
”En liten stund, då”, sa hon och följde efter mig uppför trappan.
Jag hämtade varsin pläd från soffan i vardagsrummet och vi svepte dem om oss.
”Ett glas vin?”
Hon nickade och jag hällde upp. Vi satt tysta och ljudet av enstaka röster från folklivet nere i hamnen trängde upp, liksom det konstanta bruset från havet. Jag snurrade mitt glas i handen. Så vände jag mig mot Emma.
”Jag hade tänkt skriva och säga att jag var tacksam för att du tog hand om allt när mamma dog”, sa jag. ”Men det blev aldrig av. Så nu säger jag det. Jag vet att det var mycket. Inte bara själva begravningen. Tiden före. Ja, särskilt den. Alltihop. All tid.”
Det överraskade mig att orden kom med sådan självklarhet.
Hon svarade inte.
Och det var som det skulle vara.
Jag lyfte blicken mot stjärnhimlen igen och drog ett djupt andetag.
Kanske skulle vi klara det här, trots allt.