×

Vi använder kakor för att göra LingQ bättre. Genom att besöka sajten, godkänner du vår cookie policy.


image

En syster i mitt hus, Kapitel 2 (3)

Kapitel 2 (3)

Emma målade vackra kulisser redan som barn.

Vi plockade från de små tallrikarna framför oss, ingen av oss med särskilt stor entusiasm.

”Så du bor här permanent nu?”

Jag ryckte på axlarna. ”Inte direkt. Men jag bor inte någon annanstans heller. Jag antar att man kan säga att det här är det mest hemlika jag har. Jag försöker ta en dag i taget. Det är lugnt och fint här och jag har lite ströjobb då och då. Sådant som går att göra härifrån. Jag får se hur det blir framöver.”

”Så du hyr? Jag trodde du köpt huset här. Det lät så, tyckte jag. När du bjöd mig att komma och hälsa på.”

Jag stoppade en bit mat i munnen och tog tid på mig att tugga och svälja.

”Jag funderar på det. Men jag hyr tills vidare.”

Det här blir fasansfullt, tänkte jag. Detta ömsesidiga trevande i varandras gömslen. Inte för att jag var intresserad av Emmas privatliv. Men något måste jag ju säga för att avleda hennes frågor.

”Hur är det med barnen?”

Hon ryckte till, som om jag sagt någonting oväntat. Så harklade hon sig.

”Bra, det är bra, såvitt jag vet.”

Det var en tid då jag hade lite kontakt med Emmas barn. Särskilt Anna, den äldsta. En sommar när Anna var nio eller tio tillbringade vi ett par veckor tillsammans. Det var länge sedan jag tänkte på de där veckorna. Jag var på sommarsemester i Sverige för en gångs skull. Då, precis som nu, blev jag överraskad när Emma hörde av sig.

Ännu mer förvånad när hon undrade om jag kunde tänka mig att ha Anna hos mig några veckor. Jag fick egentligen inte någon riktig förklaring till varför, varken då eller senare. Jag visste ingenting om Emmas liv som gift. Hur hon egentligen hade det.

Efter det att hon och Olof gift sig sågs vi bara helt kort vid några tillfällen hemma hos dem. Det var några enstaka julaftnar och födelsedagar, några jämna, som krävde större kalas. Inte mina, absolut inte mina. Men mammas, tror jag. Och kanske Emmas. Hennes trettioårskalas, möjligen. Mammas femtioårskalas.

Jag tyckte inte det kändes som om jag egentligen hörde hemma på deras tillställningar. Och jag bjöd inte någon av dem att hälsa på mig i London. Jag tyckte inte att vi kände varandra alls. Eller rättare sagt, jag kände kanske på sätt och vis både Emma och Olof som enskilda personer, men inte som ett par. Förmodligen var det mitt fel.

Det är ju alltid den som reser som har ansvar för att hålla kontakten. Den som lämnar. Hursomhelst, jag visste absolut ingenting om hur Emma och Olof hade det tillsammans. Inte mycket om dem var för sig heller, egentligen.

Emma envisades med att upprätthålla fasaden av att vi var en lycklig storfamilj som firade sina högtidsdagar tillsammans. De hade ett generöst och vackert hem och Emma var en ambitiös värdinna. Själv fick jag uppbåda all min kraft för att uthärda hennes överdådiga tillställningar. Och för att kunna umgås naturligt med Olof.

Men från det jag hämtade Anna den där soliga juniförmiddagen var hon och jag de allra bästa vänner. Det förundrade mig. Jag har ju inga egna barn. Barn har egentligen aldrig intresserat mig. Inte mer än vuxna. Jag tycker inte om barn för att de är barn, utan jag tycker om vissa barn för just det barnets personlighet. Och jag föll pladask för Anna.

Hon såg ut som Emmas dotter, helt klart. Vacker, eterisk, som en liten älva. Blond och nästan genomlyst. Men det var bara ytan. Därunder fanns så mycket som jag kände igen från mig själv. På gott och ont. Så vi hade våra duster de där veckorna.

Och våra fantastiska höjdpunkter. Anna lärde sig dyka från bryggan. Huset jag hyrt i skärgården var välutrustat och vi hade en egen liten eka. Så när hon väl kunde dyka från bryggan rodde vi ut till en liten kobbe, en sex, sju meter hög klippa med bråddjupt vatten nedanför.

Jag såg hur hennes knän skakade, men utan ett ord kastade hon sig i. Jag kunde känna hennes spänning, och triumfen när hon besegrat sin rädsla. Jag kunde identifiera mig med henne och det kändes som en liten seger för mig också.

På kvällarna spelade vi schack. När hon väl lärt sig pjäserna blev hon snabbt en svår motståndare. Hon avskydde att förlora och gav aldrig upp. Jag tror jag började älska henne då.

Under åren som följde träffade jag henne bara vid några enstaka tillfällen. Så besökte hon mig i London. Då var hon sjutton. Jag hade inte haft kontakt med vare sig henne eller Emma på länge, så det var också oväntat. Men så har vi det ju i vår familj. Små, plötsliga utbrott av kontakt och sedan tystnad i månader eller år.

Jag tittade upp på Emma. Jag förstod inte vad hon menade med ”såvitt jag vet”, men jag ville inte fråga. Jag lät det passera utan kommentar.

”Och Olof, hur är det med honom?”

Hon stirrade på mig ett ögonblick och jag tyckte nästan hon såg rädd ut. Så slog hon ner blicken och trevade efter sitt glas. Hon drack flera djupa klunkar, som om det vore vatten. När hon satte ner glaset välte det och det återstående vinet rann ut över bordet.

”Förlåt mig. Jag är så ledsen.” Emma slog handen för munnen och nu såg jag att det faktiskt var tårar som blänkte. ”Jag är så klumpig.” Nu grät hon.

”Äsch, det är väl ingenting”, sa jag och ställde upp glaset.

Adriana kom springande med en trasa i handen. Men innan hon började torka böjde hon sig över Emma. ”Doppa fingret i vinet och stryk det på pannan.” Hennes engelska var utmärkt, men Emma såg oförstående på henne. ”Det betyder otur att spilla ut vin, men om man stryker lite i pannan vänder man oturen till tur.”

Adriana såg uppmuntrande på Emma som försiktigt doppade pekfingret i vinet och strök det över pannan.

”Så, nu är allting bra igen”, sa Adriana och började torka av bordet. Hon bytte duk och ställde allt tillrätta innan hon fyllde på Emmas glas igen. Det hela var över på ett ögonblick.

Men Emma grät.

Jag satt tyst, osäker på vad jag skulle göra eller säga.

”Olof har lämnat mig.”

Hon satt hopsjunken i stolen och när hon sträckte sig efter vinglaset igen var det som om hon sökte någonting att hålla fast sig i för att inte helt kollapsa.

Jag var förstummad. Alla de frågor jag skulle ha kunnat ställa kändes omöjliga. Alla de ord av tröst, eller åtminstone medkänsla, som jag borde ha haft att tillgå var som bortflugna. Så jag lyfte mitt glas också och sträckte försiktigt fram det.

”Vi behöver inte prata om det nu, Emma. Vi behöver inte prata om det överhuvudtaget. Du har haft en lång dag. Vi dricker upp och sedan går vi hem.” Emma lyfte sitt glas och vi skålade försiktigt.

Jag viftade till Adriana att vi ville betala.

* Vi steg in i huset och jag slog igen dörren bakom oss. Emma blev stående med armarna om sig som om hon frös. Där vi stod intill varandra kändes det egendomligt nog som om jag var längre än hon. Det kunde inte stämma. Emma var fem centimeter längre, det visste jag. Mamma hade ofta påpekat det.

Jag såg på Emma, men hon höll blicken riktad rakt fram så att jag såg hennes ansikte i profil. Hon var lika vacker som alltid, men på något oförklarligt sätt gjorde det inte samma intryck på mig som förr. Jag var inte säker på att jag tyckte om förändringen. Det ligger en sorts trygghet i att saker och ting förblir desamma.

”Jag tänkte du skulle sova härinne”, sa jag och pekade mot sovrummet innanför matrummet. ”Jag måste bara bädda. Flickan som städar åt mig skulle ha kommit idag, men hon dök inte upp. Du kan gå in så länge, jag ska bara kila ner och hämta lakan och handdukar.” Jag öppnade dörren och drog in hennes resväska. Jag hörde henne komma efter medan jag slog upp det ena fönstret.

”Man måste se till att fönsterluckorna är fastlåsta när de är öppna, så inte vinden får tag i dem. Inte för att det blåser just nu, men här kommer vinden på plötsligt.”

Emma satte sig försiktigt på sängkanten. Återigen slog det mig att hon rörde sig så varsamt och trevande. Emma som brukade sväva fram med lätta steg. Nästan viktlös. Nu var det som om hon knappt lyfte fötterna. Kanske var hon bara trött.

Jag gick ner för att hämta lakan. Ännu ett infall, tänkte jag. Med möjliga konsekvenser. Varför hade jag trots allt beslutat att låta henne få det stora sovrummet? Jag skakade på huvudet åt mig själv. Förmodligen skulle jag få ångra det här också.

Vi hjälptes åt att bädda dubbelsängen och sedan lämnade jag henne så att hon kunde duscha och packa upp. Under tiden gjorde jag i ordning en bricka med ost och frukt, tog ut en flaska vin ur kylen och bar upp alltsammans till terrassen.

Jag slog mig ner utan att tända lamporna. Himlen fylldes sakta av stjärnor, fler och fler medan jag höll blicken riktad på mörkret ovanför mig. Det var som om ständigt nya stjärnor framträdde, som om jag dök allt djupare in i mörkret ovanför.

Det hördes inte ett ljud från undervåningen. Till sist gick jag ner för att se varför Emma dröjde så. Jag knackade på sovrumsdörren och hörde henne röra sig där innanför.

”Jag har ställt fram lite frukt och ost däruppe”, sa jag till den stängda dörren. ”Kom upp och sitt med mig en liten stund, om du har lust.”

Jag väntade och till sist öppnade hon. Hon hade en tunn vit morgonrock och sockor på fötterna. Hon höll ihop kragen med ena handen och jag tyckte återigen att det såg ut som om hon frös.

”Jag är inte klädd, Maria.”

Jag skrattade till.

”Spelar ingen roll här. Du kan komma naken om du vill. Ingen ser oss däruppe. Men vi har en vidunderlig utsikt.”

Det såg ut som om hon försökte sig på ett leende.

”En liten stund, då”, sa hon och följde efter mig uppför trappan.

Jag hämtade varsin pläd från soffan i vardagsrummet och vi svepte dem om oss.

”Ett glas vin?”

Hon nickade och jag hällde upp. Vi satt tysta och ljudet av enstaka röster från folklivet nere i hamnen trängde upp, liksom det konstanta bruset från havet. Jag snurrade mitt glas i handen. Så vände jag mig mot Emma.

”Jag hade tänkt skriva och säga att jag var tacksam för att du tog hand om allt när mamma dog”, sa jag. ”Men det blev aldrig av. Så nu säger jag det. Jag vet att det var mycket. Inte bara själva begravningen. Tiden före. Ja, särskilt den. Alltihop. All tid.”

Det överraskade mig att orden kom med sådan självklarhet.

Hon svarade inte.

Och det var som det skulle vara.

Jag lyfte blicken mot stjärnhimlen igen och drog ett djupt andetag.

Kanske skulle vi klara det här, trots allt.


Kapitel 2 (3)

Emma målade vackra kulisser redan som barn. Emma pintó hermosos paisajes ya cuando era niña.

Vi plockade från de små tallrikarna framför oss, ingen av oss med särskilt stor entusiasm. Recogimos de los platos pequeños que teníamos delante, ninguno de nosotros con especial entusiasmo.

”Så du bor här permanent nu?” "¿Así que ahora vives aquí permanentemente?"

Jag ryckte på axlarna. Me encogí de hombros. ”Inte direkt. "No directamente. Men jag bor inte någon annanstans heller. Pero yo tampoco vivo en ningún otro lugar. Jag antar att man kan säga att det här är det mest hemlika jag har. Supongo que se podría decir que este es el más hogareño que tengo. Jag försöker ta en dag i taget. Intento tomar un día a la vez. Det är lugnt och fint här och jag har lite ströjobb då och då. Es tranquilo y agradable aquí y tengo un pequeño trabajo ocasional de vez en cuando. Sådant som går att göra härifrån. Cosas que se pueden hacer desde aquí. Jag får se hur det blir framöver.” Veré cómo va en el futuro ".

”Så du hyr? “¿Entonces alquilas? Jag trodde du köpt huset här. Pensé que habías comprado la casa aquí. Det lät så, tyckte jag. Sonaba así, pensé. När du bjöd mig att komma och hälsa på.” Cuando me invitaste a venir a visitarlo ".

Jag stoppade en bit mat i munnen och tog tid på mig att tugga och svälja. Me llevé un trozo de comida a la boca y me tomé el tiempo de masticar y tragar.

”Jag funderar på det. "Simplemente llegó a nuestro conocimiento entonces. Men jag hyr tills vidare.” Pero alquilo por el momento ".

Det här blir fasansfullt, tänkte jag. Esto va a ser horrible, pensé. Detta ömsesidiga trevande i varandras gömslen. Este mutuo tanteo en los escondites del otro. Inte för att jag var intresserad av Emmas privatliv. No porque estuviera interesado en la privacidad de Emma. Men något måste jag ju säga för att avleda hennes frågor. Pero tengo que decir algo para desviar sus preguntas.

”Hur är det med barnen?” "¿Y los niños?"

Hon ryckte till, som om jag sagt någonting oväntat. Sie zuckte zusammen, als hätte ich etwas Unerwartetes gesagt. Ella se sacudió, como si hubiera dicho algo inesperado. Så harklade hon sig. Dann räusperte sie sich. Luego se aclaró la garganta.

”Bra, det är bra, såvitt jag vet.” "Gut, das ist gut, soweit ich weiß." "Bien, eso es bueno, hasta donde yo sé".

Det var en tid då jag hade lite kontakt med Emmas barn. Es gab eine Zeit, in der ich wenig Kontakt zu Emmas Kindern hatte. Fue una época en la que tuve algún contacto con los hijos de Emma. Särskilt Anna, den äldsta. Especialmente Anna, la mayor. En sommar när Anna var nio eller tio tillbringade vi ett par veckor tillsammans. Un verano, cuando Anna tenía nueve o diez años, pasamos un par de semanas juntas. Det var länge sedan jag tänkte på de där veckorna. Ha pasado mucho tiempo desde que pensé en esas semanas. Jag var på sommarsemester i Sverige för en gångs skull. Por una vez estuve de vacaciones de verano en Suecia. Då, precis som nu, blev jag överraskad när Emma hörde av sig. Entonces, como ahora, me sorprendió cuando Emma supo de mí.

Ännu mer förvånad när hon undrade om jag kunde tänka mig att ha Anna hos mig några veckor. Aún más sorprendida cuando se preguntó si podría imaginarme tener a Anna conmigo durante unas semanas. Jag fick egentligen inte någon riktig förklaring till varför, varken då eller senare. Realmente no obtuve una explicación real de por qué, ni entonces ni después. Jag visste ingenting om Emmas liv som gift. No sabía nada sobre la vida de Emma como mujer casada. Hur hon egentligen hade det. Cómo se sentía realmente.

Efter det att hon och Olof gift sig sågs vi bara helt kort vid några tillfällen hemma hos dem. Después de que ella y Olof se casaron, solo fuimos vistos brevemente en algunas ocasiones en su casa. Det var några enstaka julaftnar och födelsedagar, några jämna, som krävde större kalas. Hubo algunas Nochebuenas y cumpleaños, algunos incluso, que requirieron una fiesta más grande. Inte mina, absolut inte mina. No es mío, definitivamente no es mío. Men mammas, tror jag. Pero mamá, creo. Och kanske Emmas. Y quizás el de Emma. Hennes trettioårskalas, möjligen. Su trigésimo cumpleaños, posiblemente. Mammas femtioårskalas. 50 cumpleaños de mamá.

Jag tyckte inte det kändes som om jag egentligen hörde hemma på deras tillställningar. No pensé que se sintiera como si realmente perteneciera a sus eventos. Och jag bjöd inte någon av dem att hälsa på mig i London. Y no invité a ninguno de ellos a visitarme en Londres. Jag tyckte inte att vi kände varandra alls. No pensé que nos conociéramos en absoluto. Eller rättare sagt, jag kände kanske på sätt och vis både Emma och Olof som enskilda personer, men inte som ett par. O más bien, es posible que me haya sentido de alguna manera tanto a Emma como a Olof como individuos, pero no como pareja. Förmodligen var det mitt fel. Probablemente mi culpa.

Det är ju alltid den som reser som har ansvar för att hålla kontakten. Siempre es el viajero el responsable de mantenerse en contacto. Den som lämnar. El que se va. Hursomhelst, jag visste absolut ingenting om hur Emma och Olof hade det tillsammans. De todos modos, no sabía absolutamente nada sobre cómo les estaba yendo a Emma y Olof juntos. Inte mycket om dem var för sig heller, egentligen. En realidad, tampoco hay mucho sobre ellos individualmente.

Emma envisades med att upprätthålla fasaden av att vi var en lycklig storfamilj som firade sina högtidsdagar tillsammans. Emma insistió en mantener la fachada porque éramos una familia extensa feliz celebrando sus vacaciones juntos. De hade ett generöst och vackert hem och Emma var en ambitiös värdinna. Tenían una casa hermosa y generosa y Emma era una anfitriona ambiciosa. Själv fick jag uppbåda all min kraft för att uthärda hennes överdådiga tillställningar. Yo mismo tuve que reunir todas mis fuerzas para soportar sus fastuosos eventos. Och för att kunna umgås naturligt med Olof. Y poder pasar tiempo de forma natural con Olof.

Men från det jag hämtade Anna den där soliga juniförmiddagen var hon och jag de allra bästa vänner. Pero desde el momento en que recogí a Anna esa soleada mañana de junio, ella y yo éramos mejores amigas. Det förundrade mig. Me asombró. Jag har ju inga egna barn. No tengo hijos propios. Barn har egentligen aldrig intresserat mig. Los niños nunca me han interesado realmente. Inte mer än vuxna. No más que adultos. Jag tycker inte om barn för att de är barn, utan jag tycker om vissa barn för just det barnets personlighet. Ich mag Kinder nicht, weil sie Kinder sind, aber ich mag bestimmte Kinder wegen ihrer Persönlichkeit. No me gustan los niños porque son niños, pero me gustan ciertos niños por la personalidad de ese niño en particular. Och jag föll pladask för Anna. Y me enamoré perdidamente de Anna.

Hon såg ut som Emmas dotter, helt klart. Se parecía a la hija de Emma, por supuesto. Vacker, eterisk, som en liten älva. Hermosa, etérea, como una pequeña hada. Blond och nästan genomlyst. Rubia y casi translúcida. Men det var bara ytan. Pero eso era solo la superficie. Därunder fanns så mycket som jag kände igen från mig själv. Debajo estaba todo lo que reconocí de mí mismo. På gott och ont. Wohl oder übel. Para bien o para mal. Så vi hade våra duster de där veckorna. Also hatten wir in diesen Wochen unsere Staubtücher. Así que tuvimos nuestro plumero esas semanas.

Och våra fantastiska höjdpunkter. Und unsere tollen Highlights. Y nuestros increíbles aspectos más destacados. Anna lärde sig dyka från bryggan. Anna lernte vom Steg aus zu tauchen. Anna aprendió a bucear desde el puente. Huset jag hyrt i skärgården var välutrustat och vi hade en egen liten eka. La casa que alquilé en el archipiélago estaba bien equipada y teníamos nuestro propio eco. Så när hon väl kunde dyka från bryggan rodde vi ut till en liten kobbe, en sex, sju meter hög klippa med bråddjupt vatten nedanför. Als sie also vom Steg tauchen konnte, ruderten wir zu einem kleinen Kobbe, einem sechs, sieben Meter hohen Felsen mit sehr tiefem Wasser darunter. Entonces, cuando pudo zambullirse desde el puente, remamos hasta una pequeña mazorca, un acantilado de seis o siete metros de altura con agua poco profunda debajo.

Jag såg hur hennes knän skakade, men utan ett ord kastade hon sig i. Jag kunde känna hennes spänning, och triumfen när hon besegrat sin rädsla. Vi que le temblaban las rodillas, pero sin una palabra se entregó. Pude sentir su emoción y el triunfo cuando venció su miedo. Jag kunde identifiera mig med henne och det kändes som en liten seger för mig också. Podía identificarme con ella y también me sentí como una pequeña victoria.

På kvällarna spelade vi schack. Por las tardes jugábamos al ajedrez. När hon väl lärt sig pjäserna blev hon snabbt en svår motståndare. Una vez que aprendió las piezas, rápidamente se convirtió en una oponente difícil. Hon avskydde att förlora och gav aldrig upp. Odiaba perder y nunca se rindió. Jag tror jag började älska henne då. Creo que comencé a amarla entonces.

Under åren som följde träffade jag henne bara vid några enstaka tillfällen. En los años que siguieron, la conocí solo en algunas ocasiones. Så besökte hon mig i London. Entonces ella me visitó en Londres. Då var hon sjutton. Entonces ella tenía diecisiete años. Jag hade inte haft kontakt med vare sig henne eller Emma på länge, så det var också oväntat. No había tenido contacto ni con ella ni con Emma durante mucho tiempo, por lo que también fue inesperado. Men så har vi det ju i vår familj. Pero luego lo tenemos en nuestra familia. Små, plötsliga utbrott av kontakt och sedan tystnad i månader eller år. Pequeños y repentinos estallidos de contacto y luego silencio durante meses o años.

Jag tittade upp på Emma. Ich sah Emma an. Miré a Emma. Jag förstod inte vad hon menade med ”såvitt jag vet”, men jag ville inte fråga. Ich verstand nicht, was sie mit „soweit ich weiß“ meinte, aber ich wollte nicht fragen. No entendí lo que ella quería decir con "hasta donde yo sé", pero no quería preguntar. Jag lät det passera utan kommentar. Ich lasse es kommentarlos durchgehen. Lo dejo pasar sin comentarios.

”Och Olof, hur är det med honom?” "Y Olof, ¿qué pasa con él?"

Hon stirrade på mig ett ögonblick och jag tyckte nästan hon såg rädd ut. Sie starrte mich einen Moment lang an und ich dachte fast, sie sah verängstigt aus. Me miró por un momento y casi pensé que parecía asustada. Så slog hon ner blicken och trevade efter sitt glas. Dann sah sie nach unten und tastete nach ihrem Glas. Luego bajó la mirada y buscó a tientas su copa. Hon drack flera djupa klunkar, som om det vore vatten. Sie nahm mehrere tiefe Schlucke, als wäre es Wasser. Bebió varios sorbos profundos, como si fuera agua. När hon satte ner glaset välte det och det återstående vinet rann ut över bordet. Als sie das Glas abstellte, kippte es um und der restliche Wein schwappte über den Tisch. Cuando dejó la copa, se volcó y el vino restante se derramó sobre la mesa.

”Förlåt mig. "Perdóname. Jag är så ledsen.” Emma slog handen för munnen och nu såg jag att det faktiskt var tårar som blänkte. Es tut mir leid." Emma legte ihre Hand auf ihren Mund und jetzt sah ich, dass da tatsächlich Tränen glänzten. Lo siento mucho." Emma se tapó la boca con la mano y vi que en realidad eran lágrimas las que brillaban. ”Jag är så klumpig.” Nu grät hon. "Qué torpe soy." Ahora ella estaba llorando.

”Äsch, det är väl ingenting”, sa jag och ställde upp glaset. "Esh, es ist nichts", sagte ich und stellte das Glas auf. "Oh, no es nada", dije, colocando el vaso.

Adriana kom springande med en trasa i handen. Adriana kam mit einem Tuch in der Hand angerannt. Adriana llegó corriendo con un paño en la mano. Men innan hon började torka böjde hon sig över Emma. Pero antes de empezar a secarse, se inclinó sobre Emma. ”Doppa fingret i vinet och stryk det på pannan.” Hennes engelska var utmärkt, men Emma såg oförstående på henne. "Tauche deinen Finger in den Wein und reibe ihn über deine Stirn." Ihr Englisch war ausgezeichnet, aber Emma sah sie verständnislos an. "Sumerge tu dedo en el vino y acarícialo en la frente". Su inglés era excelente, pero Emma la miró incomprensiblemente. ”Det betyder otur att spilla ut vin, men om man stryker lite i pannan vänder man oturen till tur.” "Es bedeutet Unglück, Wein zu verschütten, aber wenn man sich ein wenig über die Stirn streichelt, verwandelt man Pech in Glück." "Es mala suerte derramar vino, pero si te acaricias un poco la frente, la mala suerte se convierte en suerte".

Adriana såg uppmuntrande på Emma som försiktigt doppade pekfingret i vinet och strök det över pannan. Adriana miró de manera alentadora a Emma, quien mojó suavemente su dedo índice en el vino y se lo acarició la frente.

”Så, nu är allting bra igen”, sa Adriana och började torka av bordet. "Entonces, ahora todo está bien otra vez", dijo Adriana y comenzó a limpiar la mesa. Hon bytte duk och ställde allt tillrätta innan hon fyllde på Emmas glas igen. Cambió el mantel y puso todo en orden antes de volver a llenar el vaso de Emma. Det hela var över på ett ögonblick. Todo terminó en un instante.

Men Emma grät. Pero Emma lloró.

Jag satt tyst, osäker på vad jag skulle göra eller säga. Me senté en silencio, sin saber qué hacer o decir.

”Olof har lämnat mig.” "Olof me ha dejado."

Hon satt hopsjunken i stolen och när hon sträckte sig efter vinglaset igen var det som om hon sökte någonting att hålla fast sig i för att inte helt kollapsa. Se sentó acurrucada en su silla y cuando volvió a alcanzar la copa de vino, fue como si buscara algo a lo que agarrarse para no colapsar por completo.

Jag var förstummad. Me quedé estupefacto. Alla de frågor jag skulle ha kunnat ställa kändes omöjliga. Todas las preguntas que podría haber hecho me parecieron imposibles. Alla de ord av tröst, eller åtminstone medkänsla, som jag borde ha haft att tillgå var som bortflugna. Todas las palabras de consuelo, o al menos de compasión, que debería haber tenido disponibles fueron como si se hubieran ido. Så jag lyfte mitt glas också och sträckte försiktigt fram det. Así que también levanté mi vaso y lo estiré suavemente.

”Vi behöver inte prata om det nu, Emma. "No necesitamos hablar de eso ahora, Emma. Vi behöver inte prata om det överhuvudtaget. No necesitamos hablar de eso en absoluto. Du har haft en lång dag. Has tenido un día muy largo. Vi dricker upp och sedan går vi hem.” Emma lyfte sitt glas och vi skålade försiktigt. Bebemos y luego nos vamos a casa ". Emma levantó su copa y brindamos con suavidad.

Jag viftade till Adriana att vi ville betala. Le dije a Adriana que queríamos pagar.

* Vi steg in i huset och jag slog igen dörren bakom oss. * Entramos a la casa y cerré la puerta detrás de nosotros. Emma blev stående med armarna om sig som om hon frös. Emma estaba con sus brazos alrededor de ella como si se estuviera congelando. Där vi stod intill varandra kändes det egendomligt nog som om jag var längre än hon. Mientras estábamos uno al lado del otro, extrañamente, sentí que yo era más alto que ella. Det kunde inte stämma. Eso no puede ser cierto. Emma var fem centimeter längre, det visste jag. Emma era cinco centímetros más alta, eso lo sabía. Mamma hade ofta påpekat det. Mamá lo había señalado a menudo.

Jag såg på Emma, men hon höll blicken riktad rakt fram så att jag såg hennes ansikte i profil. Miré a Emma, pero ella mantuvo los ojos al frente para poder ver su rostro de perfil. Hon var lika vacker som alltid, men på något oförklarligt sätt gjorde det inte samma intryck på mig som förr. Estaba tan hermosa como siempre, pero de alguna manera inexplicable no me causó la misma impresión que antes. Jag var inte säker på att jag tyckte om förändringen. No estaba seguro de que me gustara el cambio. Det ligger en sorts trygghet i att saker och ting förblir desamma. Hay una especie de seguridad en que las cosas siguen igual.

”Jag tänkte du skulle sova härinne”, sa jag och pekade mot sovrummet innanför matrummet. "Pensé que ibas a dormir aquí", le dije, señalando el dormitorio dentro del comedor. ”Jag måste bara bädda. "Solo tengo que hacer una cama. Flickan som städar åt mig skulle ha kommit idag, men hon dök inte upp. La chica que me limpia debería haber venido hoy, pero no apareció. Du kan gå in så länge, jag ska bara kila ner och hämta lakan och handdukar.” Jag öppnade dörren och drog in hennes resväska. Puedes entrar por tanto tiempo, simplemente me acomodaré y tomaré las sábanas y las toallas ". Abrí la puerta y saqué su maleta. Jag hörde henne komma efter medan jag slog upp det ena fönstret. La escuché seguir mientras abría una de las ventanas.

”Man måste se till att fönsterluckorna är fastlåsta när de är öppna, så inte vinden får tag i dem. “Hay que asegurarse de que las contraventanas estén cerradas cuando están abiertas, para que el viento no las agarre. Inte för att det blåser just nu, men här kommer vinden på plötsligt.” No porque esté soplando en este momento, pero aquí el viento viene de repente ".

Emma satte sig försiktigt på sängkanten. Emma se sentó con cuidado en el borde de la cama. Återigen slog det mig att hon rörde sig så varsamt och trevande. De nuevo me di cuenta de que se movía tan suave y tentativamente. Emma som brukade sväva fram med lätta steg. Emma que solía flotar hacia adelante con pasos fáciles. Nästan viktlös. Casi ingrávido. Nu var det som om hon knappt lyfte fötterna. Ahora era como si apenas pudiera levantar los pies. Kanske var hon bara trött. Quizás solo estaba cansada.

Jag gick ner för att hämta lakan. Bajé a buscar las sábanas. Ännu ett infall, tänkte jag. Otro capricho, pensé. Med möjliga konsekvenser. Con posibles consecuencias. Varför hade jag trots allt beslutat att låta henne få det stora sovrummet? Después de todo, ¿por qué había decidido dejarla tener el dormitorio principal? Jag skakade på huvudet åt mig själv. Negué con la cabeza para mí. Förmodligen skulle jag få ångra det här också.

Vi hjälptes åt att bädda dubbelsängen och sedan lämnade jag henne så att hon kunde duscha och packa upp. Under tiden gjorde jag i ordning en bricka med ost och frukt, tog ut en flaska vin ur kylen och bar upp alltsammans till terrassen.

Jag slog mig ner utan att tända lamporna. Himlen fylldes sakta av stjärnor, fler och fler medan jag höll blicken riktad på mörkret ovanför mig. Det var som om ständigt nya stjärnor framträdde, som om jag dök allt djupare in i mörkret ovanför.

Det hördes inte ett ljud från undervåningen. Till sist gick jag ner för att se varför Emma dröjde så. Jag knackade på sovrumsdörren och hörde henne röra sig där innanför.

”Jag har ställt fram lite frukt och ost däruppe”, sa jag till den stängda dörren. ”Kom upp och sitt med mig en liten stund, om du har lust.”

Jag väntade och till sist öppnade hon. Hon hade en tunn vit morgonrock och sockor på fötterna. Hon höll ihop kragen med ena handen och jag tyckte återigen att det såg ut som om hon frös.

”Jag är inte klädd, Maria.”

Jag skrattade till.

”Spelar ingen roll här. Du kan komma naken om du vill. Ingen ser oss däruppe. Men vi har en vidunderlig utsikt.”

Det såg ut som om hon försökte sig på ett leende.

”En liten stund, då”, sa hon och följde efter mig uppför trappan.

Jag hämtade varsin pläd från soffan i vardagsrummet och vi svepte dem om oss.

”Ett glas vin?”

Hon nickade och jag hällde upp. Vi satt tysta och ljudet av enstaka röster från folklivet nere i hamnen trängde upp, liksom det konstanta bruset från havet. Jag snurrade mitt glas i handen. Så vände jag mig mot Emma.

”Jag hade tänkt skriva och säga att jag var tacksam för att du tog hand om allt när mamma dog”, sa jag. ”Men det blev aldrig av. Så nu säger jag det. Jag vet att det var mycket. Inte bara själva begravningen. Tiden före. Ja, särskilt den. Alltihop. All tid.”

Det överraskade mig att orden kom med sådan självklarhet.

Hon svarade inte.

Och det var som det skulle vara.

Jag lyfte blicken mot stjärnhimlen igen och drog ett djupt andetag.

Kanske skulle vi klara det här, trots allt.