Kapitel 2 (1)
FÖRSTA DAGEN
”Vilken säng ska jag bädda åt gästen?” frågade flickan som stod mitt emot mig i det halvskumma matrummet. Hennes mörka bruna ögon var uttryckslösa. För henne var det förstås bara en praktisk fråga.
Men orden drabbade mig som om jag svalt någonting hett och tungt.Och när jag väl tagit dem till mig blev de liggande någonstans i magtrakten, brännande. Insikten om att när det blev kväll skulle min syster vara här. Sova i en av sängarna.
Bo i ett av rummen. Invadera det som jag betraktade som mitt och förändra hela atmosfären. Inte som någon medveten avsikt från hennes sida. Nej, det är mig det är fel på. Det som är mitt känns så … jag vet inte hur jag ska beskriva det. Skört, kanske. Så utsatt och så ömtåligt.
På alla sätt. Jag kan inte dela med mig av det som verkligen betyder någonting för mig. Och när omständigheterna tvingar mig till det, vill jag bara resa mig upp och lämna allt. Det är för alltid förstört.
När jag tänker efter har det kanske alltid varit så. Även innan Emma fanns, tror jag. Kanske är jag så rädd att förlora om jag måste slåss för någonting att jag ger upp utan att ens försöka?
Det är inte någonting jag är stolt över, men idag kan jag i alla fall erkänna att det är så utan att känna vare sig skam eller skuld.
Jag svalde hårt, utan att det hjälpte. Hettan i magen gjorde mig illamående.
Den unga flickan väntade tåligt på svar. Mina tankar flög från det stora sovrummet innanför matrummet, nerför trapporna till de två sovrummen där nere i bottenvåningen.
Det var där jag ville placera henne. Men om jag inte själv sov i det stora sovrummet, skulle det inte verka konstigt att inte ge det till henne då?
Å andra sidan skulle det innebära att ge henne en mycket större del av huset om hon fick det stora rummet. Inte bara för att det var störst, utan också för att det låg där det låg. På entréplanet, liksom i husets hjärta.
Det skulle ge henne tillträde till mer av mitt hus än jag kunde tänka mig. Det kändes som om hon redan var här och som om hon redan påverkade mitt förhållande till huset. Jag mådde alltmer illa.
”Jag tror vi tar det första rummet därnere”, sa jag till flickan och hon nickade och försvann nerför trappan.
Själv gick jag sakta upp till övervåningen. Hela våningsplanet är ett enda rum, ett stort öppet utrymme där inomhus och utomhus bara skiljs åt av en glasvägg med skjutdörrar.
Med dörrarna öppna känns det som om man är utomhus och små fåglar kommer ofta på besök. Det var där jag höll till för det mesta. Jag sov där på en av de hårda sofforna. Jag åt ute på terrassen om det inte regnade.
Och jag arbetade där. Det var ett stort hus, men jag utnyttjade egentligen bara den översta delen av det. Jag tyckte om känslan av att allt det övriga fanns där under mig. Det fungerade som en sorts buffert gentemot omvärlden.
Jag gick ut på terrassen som jag brukade tänka på som min trädgård. Den första jag haft. Men det var egentligen inte mer än ett utrymme med terrakottaplattor på golvet och några krukväxter.
Ett citronträd, ett limeträd, en vinranka som växte sakta, mot stenväggen, och så några rosa och röda pelargoner. Den stora, välvuxna bougainvillean hörde inte riktigt dit, tyckte jag, trots att den fyllde ena hörnet med sin rödlila prakt.
Den hade sina rötter under stenplattorna på gatan nedanför och jag hade aldrig betraktat den som en del av det jag vårdade. Hur den vuxit sig så hög och så vid var ett mysterium. Den prunkande blomningen överglänste de andra växternas blygsamma ansträngningar. Jag vattnade den aldrig, men det tycktes inte spela någon roll. Den måste ha hittat sin egen näringskälla någonstans djupt därnere.
Jag såg upp mot himlen, höjde handen och räknade hur många fingrar som fick plats mellan solen och bergskammen. Minst en timme av dagsljus kvar. Klockan borde vara omkring halv sex och bussen skulle komma först vid åttatiden.
Jag hade tid att avsluta dagens trädgårdsarbete om jag tog itu med det nu. Vattna, plocka bort torra löv och kvistar, sopa av golvet och fälla ihop solstolarna. Ändå satt jag kvar.
Jag hörde flickan ropa adjö nerifrån, sedan ljudet av ytterdörren som öppnades och stängdes, följt av dörren mot gränden och till sist hennes lätta snabba steg som avlägsnade sig på gatan nedanför.
Huset var mitt igen.
Jag reste mig och gick ner. Köket kändes mörkt efter det intensiva ljuset på terrassen. Jag hällde upp ett glas kallt vitt vin och tog det med mig upp.
Det var inte bara plantorna på terrassen som behövde mina omsorger, också själva huset kändes som en sorts levande organism som behövde mig. Eller så var det jag som behövde huset. Det omfamnade mig och skyddade mig.
Det var som om det strävade mot solen precis som växterna. Längst där nere, där bougainvillean hade sina rötter, låg sovrummen, alltid svala och i ständigt halvmörker även om jag slog upp fönsterluckorna.
Också i köket och sovrummet på entréplanet var det svalt, även heta sommardagar, och jag tyckte det kändes trösterikt på något vis. Hur det skulle bli till vintern hade jag svårt att föreställa mig.
Ända sedan jag kom hit första gången hade jag sovit med gardinerna fråndragna. Jag hade lärt mig att med ett enda snabbt ögonkast avgöra tiden på dygnet. Jag tyckte om det och nu litade jag mer på min uppskattning av ljuset än jag någonsin litat på en klocka. Jag hade sett mitt livs vackraste soluppgångar och stjärnhimlar här.
Jag ledsnade aldrig på att titta ut över havsviken nedanför där vattenytan ständigt skiftade ton och färg. Från hamnen klättrade de vita husen uppför den branta sluttningen och formade en sorts amfiteater.
Bortom bebyggelsen utgjorde bergskammen en skyddande mur. Allra mest tyckte jag om utsikten så här i slutet på dagen.
Det här skulle bli mitt första hela år i huset. Min första vinter. Jag hade inte längre någon annan bostad, trots att jag inte var säker på om jag skulle kunna räkna med att få förnya hyreskontraktet när året löpte ut.
Eller om jag skulle kunna köpa huset. Men jag tänkte inte längre än till våren. Ett år. Det låg ved staplad vid den öppna spisen i matrummet, så jag antog att det kunde bli kyligt framöver. Men ännu var havet badbart och solen varm.
Jag satte mig på träbänken vid det långa bordet och tog en klunk av vinet. Jag drack för mycket. För mycket i förhållande till vad? Imman på glaset blev till tårar som droppade ner på min hand. Egentligen behövde jag inte jämföra mig med någonting alls.
Så länge jag var ensam i huset var alla jämförelser oväsentliga. Där fanns inga förordningar, inga regler. Huruvida jag drack för mycket kunde bara mätas i hur jag mådde. Och bortsett från den heta knuten i magen mådde jag på det stora hela bra. Också det utan jämförelse. Bra för att vara jag. Bra för att vara nu.
Jag ställde ifrån mig glaset och lade handflatorna mot bordet. Det var starka händer, även om de inte var vackra. Jag hade inte fått de långa smala fingrarna med de vackert kupade naglarna. Eller de vackra, slanka benen.
Inte de smala fötterna heller. Eller det blonda håret. Märkligt nog hade det aldrig bekymrat mig. Nästan tvärtom. Jag kunde inte minnas att jag någonsin velat ha det annorlunda. Jag insåg naturligtvis att Emma fått mammas skönhet. Det eteriska. Det självklart feminina. En tilltalande skörhet, kanske också en sorts hjälplöshet. Men jag kunde ärligt talat inte påminna mig att jag avundats henne något av det.
Till att börja med var jag ju inte heller ensam. När jag hade Amanda. Jag speglade mig i henne och jag tyckte om det jag såg.
Emma kunde behålla sin skönhet.
Plötsligt kände jag rädslan välla upp igen. Rädsla? Nej, det var mer än så. Skräck. Ja, panik, snarast. Jag tog snabbt en stor klunk av vinet. Kanske borde jag duscha? Byta om till någonting fräschare? Jag tittade ner på den randiga bomullsklänningen.
Det var länge sedan jag strök mina kläder. Precis som jag gjort mig av med andra rutiner. Skalat bort det mesta. Nej, det var inte riktigt så det var. Det hade funnits en tid då den allra enklaste praktiska uppgift känts övermäktig. Det var då jag gav upp det mesta. Släppte taget om min tillvaro.
Jag kände ett litet hugg av någonting svårdefinierat. Sorg, kanske? Bitterhet? Jag hoppades att det inte var det senare. Sorg var acceptabelt. Den gamla, outslitliga sorgen som överlevde djupt inom mig.
Den kunde jag leva med. Ja, jag kanske behövde den för att leva. Och ovanpå, den nyare, ännu inte svalnade sorgen.
Den vårdade jag. Men bitterhet har alltid skrämt mig. Jag granskade naglarna och insåg att jag inte kunde minnas när jag senast målat dem. Eller sminkat mig. Jag klippte håret själv och hade det för det mesta samlat med en klämma i nacken. Nu tog jag ur den och skakade ut håret. En dusch, definitivt.
Det var fortfarande gott om tid.
Jag stod under det ljumma vattnet med ögonen slutna. Jag mindes precis när den kommit över mig. Denna vansinniga impuls. Kunde se hur vi stod där, Emma jag. Några strögäster var kvar, men det var uppbrottsstämning.
Vi två, som inneslutna i en bubbla. Det kändes egendomligt. Jag hade aldrig upplevt någon känsla av samhörighet med Emma. Inte ens när vi var barn. Men jag minns att jag stannade upp med en trave assietter i händerna och såg på henne.
”Vill du komma och hälsa på mig, Emma? Hälsa på mig i mitt hus i Spanien?”
Hon kastade en hastig blick på mig med sina stora ljusa, lite rödkantade ögon. Hon såg förvånad ut, men hon svarade inte direkt utan fortsatte att plocka bestick och hopskrynklade servetter från bordet. Och när hon hade händerna fulla gick hon ut i köket.
”Jag tycker det vore roligt om du ville”, sa jag när hon kom tillbaka, och försökte samtidigt få det att låta som om det kvittade vilket som. Men det var någonting inom mig som nödvändigt måste säga det i alla fall. Jag minns att jag ångrade mig så fort orden kommit över mina läppar.
”Jag vet inte, Maria”, sa hon till sist utan att se på mig.
Jag ryckte på axlarna, som om det inte spelade någon roll vad hon svarade. Och jag insåg att jag var lättad.
”Det är så mycket just nu …” Hon lämnade meningen oavslutad. ”Kanske sedan. Om det fortfarande passar då. Sedan.”
Sedan blev till nästan två år. Och jag glömde mitt konstiga infall. Så mycket hade hänt sedan dess. När jag försökte tänka efter och förstå varför jag slängt ur mig min inbjudan, måste jag motvilligt medge att jag möjligen hade drivits av någon sorts behov av att imponera. Få visa upp mitt nya liv. Stoltsera med min lycka.
Mamma brukade alltid säga att man inte ska tillåta sig att vara lycklig. I alla fall inte erkänna det, vare sig för sig själv eller för andra. Absolut inte visa det. Det är att utmana de högre makterna, och leder oundgängligen till katastrof.
Om det stämmer borde mamma sannerligen ha gått säker. Jag kan inte minnas att jag någonsin såg henne lycklig. Och för egen del har jag nog trots allt också varit försiktig. Det sitter i ryggmärgen.
Men just då, när jag stod där med Emma efter mammas begravning, då var jag märkligt nog lycklig. Jag tillät mig att för ett ögonblick erkänna det. Det skulle visa sig att mamma hade rätt. Förstås.
* Emma var märkbart tagen av dagen. Hon hade gråtit under hela begravningsakten. Och när hon nu böjde sig fram och fortsatte att plocka disk från bordet såg jag att det droppade tårar igen.
Själv hade jag inte gråtit överhuvudtaget.