×

Vi använder kakor för att göra LingQ bättre. Genom att besöka sajten, godkänner du vår cookie policy.


image

En syster i mitt hus, Kapitel 2 (1)

Kapitel 2 (1)

FÖRSTA DAGEN

”Vilken säng ska jag bädda åt gästen?” frågade flickan som stod mitt emot mig i det halvskumma matrummet. Hennes mörka bruna ögon var uttryckslösa. För henne var det förstås bara en praktisk fråga.

Men orden drabbade mig som om jag svalt någonting hett och tungt.Och när jag väl tagit dem till mig blev de liggande någonstans i magtrakten, brännande. Insikten om att när det blev kväll skulle min syster vara här. Sova i en av sängarna.

Bo i ett av rummen. Invadera det som jag betraktade som mitt och förändra hela atmosfären. Inte som någon medveten avsikt från hennes sida. Nej, det är mig det är fel på. Det som är mitt känns så … jag vet inte hur jag ska beskriva det. Skört, kanske. Så utsatt och så ömtåligt.

På alla sätt. Jag kan inte dela med mig av det som verkligen betyder någonting för mig. Och när omständigheterna tvingar mig till det, vill jag bara resa mig upp och lämna allt. Det är för alltid förstört.

När jag tänker efter har det kanske alltid varit så. Även innan Emma fanns, tror jag. Kanske är jag så rädd att förlora om jag måste slåss för någonting att jag ger upp utan att ens försöka?

Det är inte någonting jag är stolt över, men idag kan jag i alla fall erkänna att det är så utan att känna vare sig skam eller skuld.

Jag svalde hårt, utan att det hjälpte. Hettan i magen gjorde mig illamående.

Den unga flickan väntade tåligt på svar. Mina tankar flög från det stora sovrummet innanför matrummet, nerför trapporna till de två sovrummen där nere i bottenvåningen.

Det var där jag ville placera henne. Men om jag inte själv sov i det stora sovrummet, skulle det inte verka konstigt att inte ge det till henne då?

Å andra sidan skulle det innebära att ge henne en mycket större del av huset om hon fick det stora rummet. Inte bara för att det var störst, utan också för att det låg där det låg. På entréplanet, liksom i husets hjärta.

Det skulle ge henne tillträde till mer av mitt hus än jag kunde tänka mig. Det kändes som om hon redan var här och som om hon redan påverkade mitt förhållande till huset. Jag mådde alltmer illa.

”Jag tror vi tar det första rummet därnere”, sa jag till flickan och hon nickade och försvann nerför trappan.

Själv gick jag sakta upp till övervåningen. Hela våningsplanet är ett enda rum, ett stort öppet utrymme där inomhus och utomhus bara skiljs åt av en glasvägg med skjutdörrar.

Med dörrarna öppna känns det som om man är utomhus och små fåglar kommer ofta på besök. Det var där jag höll till för det mesta. Jag sov där på en av de hårda sofforna. Jag åt ute på terrassen om det inte regnade.

Och jag arbetade där. Det var ett stort hus, men jag utnyttjade egentligen bara den översta delen av det. Jag tyckte om känslan av att allt det övriga fanns där under mig. Det fungerade som en sorts buffert gentemot omvärlden.

Jag gick ut på terrassen som jag brukade tänka på som min trädgård. Den första jag haft. Men det var egentligen inte mer än ett utrymme med terrakottaplattor på golvet och några krukväxter.

Ett citronträd, ett limeträd, en vinranka som växte sakta, mot stenväggen, och så några rosa och röda pelargoner. Den stora, välvuxna bougainvillean hörde inte riktigt dit, tyckte jag, trots att den fyllde ena hörnet med sin rödlila prakt.

Den hade sina rötter under stenplattorna på gatan nedanför och jag hade aldrig betraktat den som en del av det jag vårdade. Hur den vuxit sig så hög och så vid var ett mysterium. Den prunkande blomningen överglänste de andra växternas blygsamma ansträngningar. Jag vattnade den aldrig, men det tycktes inte spela någon roll. Den måste ha hittat sin egen näringskälla någonstans djupt därnere.

Jag såg upp mot himlen, höjde handen och räknade hur många fingrar som fick plats mellan solen och bergskammen. Minst en timme av dagsljus kvar. Klockan borde vara omkring halv sex och bussen skulle komma först vid åttatiden.

Jag hade tid att avsluta dagens trädgårdsarbete om jag tog itu med det nu. Vattna, plocka bort torra löv och kvistar, sopa av golvet och fälla ihop solstolarna. Ändå satt jag kvar.

Jag hörde flickan ropa adjö nerifrån, sedan ljudet av ytterdörren som öppnades och stängdes, följt av dörren mot gränden och till sist hennes lätta snabba steg som avlägsnade sig på gatan nedanför.

Huset var mitt igen.

Jag reste mig och gick ner. Köket kändes mörkt efter det intensiva ljuset på terrassen. Jag hällde upp ett glas kallt vitt vin och tog det med mig upp.

Det var inte bara plantorna på terrassen som behövde mina omsorger, också själva huset kändes som en sorts levande organism som behövde mig. Eller så var det jag som behövde huset. Det omfamnade mig och skyddade mig.

Det var som om det strävade mot solen precis som växterna. Längst där nere, där bougainvillean hade sina rötter, låg sovrummen, alltid svala och i ständigt halvmörker även om jag slog upp fönsterluckorna.

Också i köket och sovrummet på entréplanet var det svalt, även heta sommardagar, och jag tyckte det kändes trösterikt på något vis. Hur det skulle bli till vintern hade jag svårt att föreställa mig.

Ända sedan jag kom hit första gången hade jag sovit med gardinerna fråndragna. Jag hade lärt mig att med ett enda snabbt ögonkast avgöra tiden på dygnet. Jag tyckte om det och nu litade jag mer på min uppskattning av ljuset än jag någonsin litat på en klocka. Jag hade sett mitt livs vackraste soluppgångar och stjärnhimlar här.

Jag ledsnade aldrig på att titta ut över havsviken nedanför där vattenytan ständigt skiftade ton och färg. Från hamnen klättrade de vita husen uppför den branta sluttningen och formade en sorts amfiteater.

Bortom bebyggelsen utgjorde bergskammen en skyddande mur. Allra mest tyckte jag om utsikten så här i slutet på dagen.

Det här skulle bli mitt första hela år i huset. Min första vinter. Jag hade inte längre någon annan bostad, trots att jag inte var säker på om jag skulle kunna räkna med att få förnya hyreskontraktet när året löpte ut.

Eller om jag skulle kunna köpa huset. Men jag tänkte inte längre än till våren. Ett år. Det låg ved staplad vid den öppna spisen i matrummet, så jag antog att det kunde bli kyligt framöver. Men ännu var havet badbart och solen varm.

Jag satte mig på träbänken vid det långa bordet och tog en klunk av vinet. Jag drack för mycket. För mycket i förhållande till vad? Imman på glaset blev till tårar som droppade ner på min hand. Egentligen behövde jag inte jämföra mig med någonting alls.

Så länge jag var ensam i huset var alla jämförelser oväsentliga. Där fanns inga förordningar, inga regler. Huruvida jag drack för mycket kunde bara mätas i hur jag mådde. Och bortsett från den heta knuten i magen mådde jag på det stora hela bra. Också det utan jämförelse. Bra för att vara jag. Bra för att vara nu.

Jag ställde ifrån mig glaset och lade handflatorna mot bordet. Det var starka händer, även om de inte var vackra. Jag hade inte fått de långa smala fingrarna med de vackert kupade naglarna. Eller de vackra, slanka benen.

Inte de smala fötterna heller. Eller det blonda håret. Märkligt nog hade det aldrig bekymrat mig. Nästan tvärtom. Jag kunde inte minnas att jag någonsin velat ha det annorlunda. Jag insåg naturligtvis att Emma fått mammas skönhet. Det eteriska. Det självklart feminina. En tilltalande skörhet, kanske också en sorts hjälplöshet. Men jag kunde ärligt talat inte påminna mig att jag avundats henne något av det.

Till att börja med var jag ju inte heller ensam. När jag hade Amanda. Jag speglade mig i henne och jag tyckte om det jag såg.

Emma kunde behålla sin skönhet.

Plötsligt kände jag rädslan välla upp igen. Rädsla? Nej, det var mer än så. Skräck. Ja, panik, snarast. Jag tog snabbt en stor klunk av vinet. Kanske borde jag duscha? Byta om till någonting fräschare? Jag tittade ner på den randiga bomullsklänningen.

Det var länge sedan jag strök mina kläder. Precis som jag gjort mig av med andra rutiner. Skalat bort det mesta. Nej, det var inte riktigt så det var. Det hade funnits en tid då den allra enklaste praktiska uppgift känts övermäktig. Det var då jag gav upp det mesta. Släppte taget om min tillvaro.

Jag kände ett litet hugg av någonting svårdefinierat. Sorg, kanske? Bitterhet? Jag hoppades att det inte var det senare. Sorg var acceptabelt. Den gamla, outslitliga sorgen som överlevde djupt inom mig.

Den kunde jag leva med. Ja, jag kanske behövde den för att leva. Och ovanpå, den nyare, ännu inte svalnade sorgen.

Den vårdade jag. Men bitterhet har alltid skrämt mig. Jag granskade naglarna och insåg att jag inte kunde minnas när jag senast målat dem. Eller sminkat mig. Jag klippte håret själv och hade det för det mesta samlat med en klämma i nacken. Nu tog jag ur den och skakade ut håret. En dusch, definitivt.

Det var fortfarande gott om tid.

Jag stod under det ljumma vattnet med ögonen slutna. Jag mindes precis när den kommit över mig. Denna vansinniga impuls. Kunde se hur vi stod där, Emma jag. Några strögäster var kvar, men det var uppbrottsstämning.

Vi två, som inneslutna i en bubbla. Det kändes egendomligt. Jag hade aldrig upplevt någon känsla av samhörighet med Emma. Inte ens när vi var barn. Men jag minns att jag stannade upp med en trave assietter i händerna och såg på henne.

”Vill du komma och hälsa på mig, Emma? Hälsa på mig i mitt hus i Spanien?”

Hon kastade en hastig blick på mig med sina stora ljusa, lite rödkantade ögon. Hon såg förvånad ut, men hon svarade inte direkt utan fortsatte att plocka bestick och hopskrynklade servetter från bordet. Och när hon hade händerna fulla gick hon ut i köket.

”Jag tycker det vore roligt om du ville”, sa jag när hon kom tillbaka, och försökte samtidigt få det att låta som om det kvittade vilket som. Men det var någonting inom mig som nödvändigt måste säga det i alla fall. Jag minns att jag ångrade mig så fort orden kommit över mina läppar.

”Jag vet inte, Maria”, sa hon till sist utan att se på mig.

Jag ryckte på axlarna, som om det inte spelade någon roll vad hon svarade. Och jag insåg att jag var lättad.

”Det är så mycket just nu …” Hon lämnade meningen oavslutad. ”Kanske sedan. Om det fortfarande passar då. Sedan.”

Sedan blev till nästan två år. Och jag glömde mitt konstiga infall. Så mycket hade hänt sedan dess. När jag försökte tänka efter och förstå varför jag slängt ur mig min inbjudan, måste jag motvilligt medge att jag möjligen hade drivits av någon sorts behov av att imponera. Få visa upp mitt nya liv. Stoltsera med min lycka.

Mamma brukade alltid säga att man inte ska tillåta sig att vara lycklig. I alla fall inte erkänna det, vare sig för sig själv eller för andra. Absolut inte visa det. Det är att utmana de högre makterna, och leder oundgängligen till katastrof.

Om det stämmer borde mamma sannerligen ha gått säker. Jag kan inte minnas att jag någonsin såg henne lycklig. Och för egen del har jag nog trots allt också varit försiktig. Det sitter i ryggmärgen.

Men just då, när jag stod där med Emma efter mammas begravning, då var jag märkligt nog lycklig. Jag tillät mig att för ett ögonblick erkänna det. Det skulle visa sig att mamma hade rätt. Förstås.

* Emma var märkbart tagen av dagen. Hon hade gråtit under hela begravningsakten. Och när hon nu böjde sig fram och fortsatte att plocka disk från bordet såg jag att det droppade tårar igen.

Själv hade jag inte gråtit överhuvudtaget.

Kapitel 2 (1) Kapitel 2 (1)

FÖRSTA DAGEN FIRST DAY

”Vilken säng ska jag bädda åt gästen?” frågade flickan som stod mitt emot mig i det halvskumma matrummet. "Which bed should I make for the guest?" asked the girl standing opposite me in the semi-shady dining room. Hennes mörka bruna ögon var uttryckslösa. Her dark brown eyes were expressionless. För henne var det förstås bara en praktisk fråga. For her, of course, it was just a practical matter.

Men orden drabbade mig som om jag svalt någonting hett och tungt.Och när jag väl tagit dem till mig blev de liggande någonstans i magtrakten, brännande. But the words struck me as if I had swallowed something hot and heavy. And once I took them to me, they lay somewhere in the stomach, burning. Insikten om att när det blev kväll skulle min syster vara här. The realization that when evening came, my sister would be here. Sova i en av sängarna. Sleep in one of the beds.

Bo i ett av rummen. Stay in one of the rooms. Invadera det som jag betraktade som mitt och förändra hela atmosfären. Invade what I considered to be mine and change the whole atmosphere. Inte som någon medveten avsikt från hennes sida. Not as a conscious intention on her part. Nej, det är mig det är fel på. No, it's me that's wrong. Det som är mitt känns så … jag vet inte hur jag ska beskriva det. What is mine feels like this… I do not know how to describe it. Skört, kanske. Fragile, maybe. Så utsatt och så ömtåligt. So exposed and so fragile.

På alla sätt. In every way. Jag kan inte dela med mig av det som verkligen betyder någonting för mig. I can not share what really matters to me. Och när omständigheterna tvingar mig till det, vill jag bara resa mig upp och lämna allt. And when circumstances force me to do so, I just want to get up and leave everything. Det är för alltid förstört. It's ruined forever.

När jag tänker efter har det kanske alltid varit så. When I think about it, it may always have been like that. Även innan Emma fanns, tror jag. Even before Emma existed, I think. Kanske är jag så rädd att förlora om jag måste slåss för någonting att jag ger upp utan att ens försöka? Maybe I'm so scared to lose if I have to fight for something that I give up without even trying?

Det är inte någonting jag är stolt över, men idag kan jag i alla fall erkänna att det är så utan att känna vare sig skam eller skuld. It's not something I'm proud of, but today I can at least admit that it's so without feeling any shame or guilt.

Jag svalde hårt, utan att det hjälpte. I swallowed hard, without it helping. Hettan i magen gjorde mig illamående. The heat in my stomach made me nauseous.

Den unga flickan väntade tåligt på svar. The young girl waited patiently for an answer. Mina tankar flög från det stora sovrummet innanför matrummet, nerför trapporna till de två sovrummen där nere i bottenvåningen. My thoughts flew from the master bedroom inside the dining room, down the stairs to the two bedrooms down there on the ground floor.

Det var där jag ville placera henne. That's where I wanted to place her. Men om jag inte själv sov i det stora sovrummet, skulle det inte verka konstigt att inte ge det till henne då? But if I did not sleep in the master bedroom myself, would not it seem strange not to give it to her then?

Å andra sidan skulle det innebära att ge henne en mycket större del av huset om hon fick det stora rummet. On the other hand, it would mean giving her a much larger part of the house if she got the big room. Inte bara för att det var störst, utan också för att det låg där det låg. Not only because it was the biggest, but also because it was where it was. På entréplanet, liksom i husets hjärta. On the entrance level, as well as in the heart of the house.

Det skulle ge henne tillträde till mer av mitt hus än jag kunde tänka mig. It would give her access to more of my house than I could imagine. Det kändes som om hon redan var här och som om hon redan påverkade mitt förhållande till huset. It felt like she was already here and as if she was already affecting my relationship with the house. Jag mådde alltmer illa. I felt worse and worse.

”Jag tror vi tar det första rummet därnere”, sa jag till flickan och hon nickade och försvann nerför trappan. "I think we'll take the first room down there," I told the girl and she nodded and disappeared down the stairs.

Själv gick jag sakta upp till övervåningen. I myself went slowly upstairs. Hela våningsplanet är ett enda rum, ett stort öppet utrymme där inomhus och utomhus bara skiljs åt av en glasvägg med skjutdörrar. The entire floor is a single room, a large open space where indoors and outdoors are separated only by a glass wall with sliding doors.

Med dörrarna öppna känns det som om man är utomhus och små fåglar kommer ofta på besök. With the doors open, it feels like you are outdoors and small birds often come to visit. Det var där jag höll till för det mesta. That's where I lived most of the time. Jag sov där på en av de hårda sofforna. I slept there on one of the hard sofas. Jag åt ute på terrassen om det inte regnade. I ate out on the terrace if it did not rain.

Och jag arbetade där. And I worked there. Det var ett stort hus, men jag utnyttjade egentligen bara den översta delen av det. It was a big house, but I really only used the top part of it. Jag tyckte om känslan av att allt det övriga fanns där under mig. I liked the feeling that everything else was there under me. Det fungerade som en sorts buffert gentemot omvärlden. It acted as a kind of buffer to the outside world.

Jag gick ut på terrassen som jag brukade tänka på som min trädgård. I went out on the terrace which I used to think of as my garden. Den första jag haft. The first one I had. Men det var egentligen inte mer än ett utrymme med terrakottaplattor på golvet och några krukväxter. But it was really no more than a space with terracotta tiles on the floor and some potted plants.

Ett citronträd, ett limeträd, en vinranka som växte sakta, mot stenväggen, och så några rosa och röda pelargoner. A lemon tree, a lime tree, a vine that grew slowly, against the stone wall, and then some pink and red geraniums. Den stora, välvuxna bougainvillean hörde inte riktigt dit, tyckte jag, trots att den fyllde ena hörnet med sin rödlila prakt. The large, well-grown bougainvillea did not really belong there, I thought, even though it filled one corner with its reddish-purple splendor.

Den hade sina rötter under stenplattorna på gatan nedanför och jag hade aldrig betraktat den som en del av det jag vårdade. It had its roots under the stone slabs on the street below and I had never considered it part of what I cared for. Hur den vuxit sig så hög och så vid var ett mysterium. How it grew so high and so wide was a mystery. Den prunkande blomningen överglänste de andra växternas blygsamma ansträngningar. The pompous flowering outshined the other plants' modest efforts. Jag vattnade den aldrig, men det tycktes inte spela någon roll. I never watered it, but it did not seem to matter. Den måste ha hittat sin egen näringskälla någonstans djupt därnere. It must have found its own source of nourishment somewhere deep down there.

Jag såg upp mot himlen, höjde handen och räknade hur många fingrar som fick plats mellan solen och bergskammen. I looked up at the sky, raised my hand and counted how many fingers fit between the sun and the ridge. Minst en timme av dagsljus kvar. At least one hour of daylight left. Klockan borde vara omkring halv sex och bussen skulle komma först vid åttatiden. It should be about half past five and the bus would not arrive until eight o'clock.

Jag hade tid att avsluta dagens trädgårdsarbete om jag tog itu med det nu. I had time to finish today's gardening if I dealt with it now. Vattna, plocka bort torra löv och kvistar, sopa av golvet och fälla ihop solstolarna. Water, remove dry leaves and twigs, sweep off the floor and fold down the sun loungers. Ändå satt jag kvar. Still, I sat still.

Jag hörde flickan ropa adjö nerifrån, sedan ljudet av ytterdörren som öppnades och stängdes, följt av dörren mot gränden och till sist hennes lätta snabba steg som avlägsnade sig på gatan nedanför. I heard the girl shout goodbye from below, then the sound of the front door opening and closing, followed by the door to the alley and finally her easy quick steps away on the street below.

Huset var mitt igen. The house was mine again.

Jag reste mig och gick ner. I got up and went down. Köket kändes mörkt efter det intensiva ljuset på terrassen. The kitchen felt dark after the intense light on the terrace. Jag hällde upp ett glas kallt vitt vin och tog det med mig upp. I poured a glass of cold white wine and took it with me.

Det var inte bara plantorna på terrassen som behövde mina omsorger, också själva huset kändes som en sorts levande organism som behövde mig. It was not only the plants on the terrace that needed my care, also the house itself felt like a kind of living organism that needed me. Eller så var det jag som behövde huset. Or it was I who needed the house. Det omfamnade mig och skyddade mig. It embraced me and protected me.

Det var som om det strävade mot solen precis som växterna. It was as if it was striving for the sun just like the plants. Längst där nere, där bougainvillean hade sina rötter, låg sovrummen, alltid svala och i ständigt halvmörker även om jag slog upp fönsterluckorna. Down there, where the bougainvillea had its roots, lay the bedrooms, always cool and in constant semi-darkness even though I opened the shutters.

Också i köket och sovrummet på entréplanet var det svalt, även heta sommardagar, och jag tyckte det kändes trösterikt på något vis. Also in the kitchen and the bedroom on the entrance level it was cool, even hot summer days, and I thought it felt comforting in some way. Hur det skulle bli till vintern hade jag svårt att föreställa mig. I had a hard time imagining what it would be like in the winter.

Ända sedan jag kom hit första gången hade jag sovit med gardinerna fråndragna. Ever since I first came here, I had slept with the curtains drawn. Jag hade lärt mig att med ett enda snabbt ögonkast avgöra tiden på dygnet. I had learned to determine the time of day with a single quick glance. Jag tyckte om det och nu litade jag mer på min uppskattning av ljuset än jag någonsin litat på en klocka. I liked it and now I trusted my appreciation of the light more than I ever trusted a watch. Jag hade sett mitt livs vackraste soluppgångar och stjärnhimlar här. I had seen the most beautiful sunrises and starry skies of my life here.

Jag ledsnade aldrig på att titta ut över havsviken nedanför där vattenytan ständigt skiftade ton och färg. I never regretted looking out over the bay below where the water surface constantly changed tone and color. Från hamnen klättrade de vita husen uppför den branta sluttningen och formade en sorts amfiteater. From the harbor, the white houses climbed up the steep slope and formed a kind of amphitheater.

Bortom bebyggelsen utgjorde bergskammen en skyddande mur. Beyond the buildings, the ridge formed a protective wall. Allra mest tyckte jag om utsikten så här i slutet på dagen. Most of all, I liked the view like this at the end of the day.

Det här skulle bli mitt första hela år i huset. This would be my first full year in the house. Min första vinter. My first winter. Jag hade inte längre någon annan bostad, trots att jag inte var säker på om jag skulle kunna räkna med att få förnya hyreskontraktet när året löpte ut. I no longer had any other home, even though I was not sure if I could count on renewing the lease when the year ended.

Eller om jag skulle kunna köpa huset. Or if I could buy the house. Men jag tänkte inte längre än till våren. But I thought no further than spring. Ett år. One year. Det låg ved staplad vid den öppna spisen i matrummet, så jag antog att det kunde bli kyligt framöver. There was firewood stacked by the fireplace in the dining room, so I assumed it might get chilly in the future. Men ännu var havet badbart och solen varm. But still the sea was bathable and the sun warm.

Jag satte mig på träbänken vid det långa bordet och tog en klunk av vinet. I sat down on the wooden bench at the long table and took a sip of the wine. Jag drack för mycket. I drank too much. För mycket i förhållande till vad? Too much in relation to what? Imman på glaset blev till tårar som droppade ner på min hand. The mist on the glass turned into tears dripping down my hand. Egentligen behövde jag inte jämföra mig med någonting alls. Actually, I did not have to compare myself to anything at all.

Så länge jag var ensam i huset var alla jämförelser oväsentliga. As long as I was alone in the house, all comparisons were irrelevant. Där fanns inga förordningar, inga regler. There were no regulations, no rules. Huruvida jag drack för mycket kunde bara mätas i hur jag mådde. Whether I drank too much could only be measured in how I felt. Och bortsett från den heta knuten i magen mådde jag på det stora hela bra. And apart from the hot knot in my stomach, I felt good on the whole. Också det utan jämförelse. Also that without comparison. Bra för att vara jag. Good to be me. Bra för att vara nu. Good to be now.

Jag ställde ifrån mig glaset och lade handflatorna mot bordet. I put down my glass and put my palms on the table. Det var starka händer, även om de inte var vackra. It was strong hands, even if they were not beautiful. Jag hade inte fått de långa smala fingrarna med de vackert kupade naglarna. I had not got the long narrow fingers with the beautifully cupped nails. Eller de vackra, slanka benen. Or the beautiful, slender legs.

Inte de smala fötterna heller. Not the narrow feet either. Eller det blonda håret. Or the blonde hair. Märkligt nog hade det aldrig bekymrat mig. Oddly enough, it had never worried me. Nästan tvärtom. Almost the opposite. Jag kunde inte minnas att jag någonsin velat ha det annorlunda. I could not remember ever wanting it any other way. Jag insåg naturligtvis att Emma fått mammas skönhet. Of course, I realized that Emma got her mother's beauty. Det eteriska. The ethereal. Det självklart feminina. The obviously feminine. En tilltalande skörhet, kanske också en sorts hjälplöshet. An appealing fragility, perhaps also a kind of helplessness. Men jag kunde ärligt talat inte påminna mig att jag avundats henne något av det. But I honestly could not remember that I envied her any of it.

Till att börja med var jag ju inte heller ensam. To begin with, I was not alone either. När jag hade Amanda. When I had Amanda. Jag speglade mig i henne och jag tyckte om det jag såg. I reflected in her and I liked what I saw.

Emma kunde behålla sin skönhet. Emma could keep her beauty.

Plötsligt kände jag rädslan välla upp igen. Suddenly I felt the fear well up again. Rädsla? Fear? Nej, det var mer än så. No, it was more than that. Skräck. Ja, panik, snarast. Yes, panic, soon. Jag tog snabbt en stor klunk av vinet. I quickly took a big sip of the wine. Kanske borde jag duscha? Maybe I should take a shower? Byta om till någonting fräschare? Switch to something fresher? Jag tittade ner på den randiga bomullsklänningen. I looked down at the striped cotton dress.

Det var länge sedan jag strök mina kläder. It's been a long time since I ironed my clothes. Precis som jag gjort mig av med andra rutiner. Just like I got rid of other routines. Skalat bort det mesta. Peeled off most of it. Nej, det var inte riktigt så det var. No, that was not really the case. Det hade funnits en tid då den allra enklaste praktiska uppgift känts övermäktig. There had been a time when the simplest practical task felt overwhelming. Det var då jag gav upp det mesta. That's when I gave up most of it. Släppte taget om min tillvaro. Let go of my existence.

Jag kände ett litet hugg av någonting svårdefinierat. I felt a little bit of something difficult to define. Sorg, kanske? Grief, perhaps? Bitterhet? Jag hoppades att det inte var det senare. I hoped it was not the latter. Sorg var acceptabelt. Grief was acceptable. Den gamla, outslitliga sorgen som överlevde djupt inom mig. The old, indelible grief that survived deep within me.

Den kunde jag leva med. I could live with it. Ja, jag kanske behövde den för att leva. Yes, maybe I needed it to live. Och ovanpå, den nyare, ännu inte svalnade sorgen. And on top of that, the newer, not yet cooled grief.

Den vårdade jag. I took care of it. Men bitterhet har alltid skrämt mig. But bitterness has always scared me. Jag granskade naglarna och insåg att jag inte kunde minnas när jag senast målat dem. I examined the nails and realized that I could not remember when I last painted them. Eller sminkat mig. Or made me up. Jag klippte håret själv och hade det för det mesta samlat med en klämma i nacken. I cut my hair myself and had it mostly collected with a clip in the neck. Nu tog jag ur den och skakade ut håret. Now I took it out and shook my hair out. En dusch, definitivt. A shower, definitely.

Det var fortfarande gott om tid. There was still plenty of time.

Jag stod under det ljumma vattnet med ögonen slutna. I stood under the lukewarm water with my eyes closed. Jag mindes precis när den kommit över mig. I remembered just when it came over me. Denna vansinniga impuls. This insane impulse. Kunde se hur vi stod där, Emma jag. Could see how we stood there, Emma I. Några strögäster var kvar, men det var uppbrottsstämning. A few guests were left, but there was a break-up atmosphere.

Vi två, som inneslutna i en bubbla. The two of us, as if trapped in a bubble. Det kändes egendomligt. It felt strange. Jag hade aldrig upplevt någon känsla av samhörighet med Emma. I had never experienced any sense of belonging with Emma. Inte ens när vi var barn. Not even when we were kids. Men jag minns att jag stannade upp med en trave assietter i händerna och såg på henne. But I remember stopping with a stack of small plates in my hands and looking at her.

”Vill du komma och hälsa på mig, Emma? Do you want to come and visit me, Emma? Hälsa på mig i mitt hus i Spanien?” Greet me in my house in Spain? ”

Hon kastade en hastig blick på mig med sina stora ljusa, lite rödkantade ögon. She glanced at me with her big bright, slightly red-rimmed eyes. Hon såg förvånad ut, men hon svarade inte direkt utan fortsatte att plocka bestick och hopskrynklade servetter från bordet. She looked surprised, but she did not answer immediately but continued to pick cutlery and crumpled napkins from the table. Och när hon hade händerna fulla gick hon ut i köket. And when she had her hands full, she went out into the kitchen.

”Jag tycker det vore roligt om du ville”, sa jag när hon kom tillbaka, och försökte samtidigt få det att låta som om det kvittade vilket som. "I think it would be fun if you wanted to," I said when she came back, trying at the same time to make it sound like it made no difference. Men det var någonting inom mig som nödvändigt måste säga det i alla fall. But there was something inside me that had to say it anyway. Jag minns att jag ångrade mig så fort orden kommit över mina läppar. I remember regretting as soon as the words came over my lips.

”Jag vet inte, Maria”, sa hon till sist utan att se på mig. "I do not know, Maria," she said at last without looking at me.

Jag ryckte på axlarna, som om det inte spelade någon roll vad hon svarade. I shrugged, as if it did not matter what she answered. Och jag insåg att jag var lättad. And I realized I was relieved.

”Det är så mycket just nu …” Hon lämnade meningen oavslutad. "There's so much right now…" She left the sentence unfinished. ”Kanske sedan. “Maybe then. Om det fortfarande passar då. If it still fits then. Sedan.” Then."

Sedan blev till nästan två år. Then it became almost two years. Och jag glömde mitt konstiga infall. And I forgot my strange whim. Så mycket hade hänt sedan dess. So much had happened since then. När jag försökte tänka efter och förstå varför jag slängt ur mig min inbjudan, måste jag motvilligt medge att jag möjligen hade drivits av någon sorts behov av att imponera. When I tried to think and understand why I threw out my invitation, I must reluctantly admit that I may have been driven by some kind of need to impress. Få visa upp mitt nya liv. Get to show off my new life. Stoltsera med min lycka. Proud of my happiness.

Mamma brukade alltid säga att man inte ska tillåta sig att vara lycklig. Mom always used to say that you should not allow yourself to be happy. I alla fall inte erkänna det, vare sig för sig själv eller för andra. In any case, do not admit it, either to himself or to others. Absolut inte visa det. Definitely not show it. Det är att utmana de högre makterna, och leder oundgängligen till katastrof. It is challenging the higher powers, and inevitably leading to disaster.

Om det stämmer borde mamma sannerligen ha gått säker. If that's true, Mom should certainly have gone safe. Jag kan inte minnas att jag någonsin såg henne lycklig. I can not remember ever seeing her happy. Och för egen del har jag nog trots allt också varit försiktig. And for my own part, I have probably, after all, also been careful. Det sitter i ryggmärgen. It's in the spinal cord.

Men just då, när jag stod där med Emma efter mammas begravning, då var jag märkligt nog lycklig. But just then, when I was standing there with Emma after my mother's funeral, then I was strangely happy. Jag tillät mig att för ett ögonblick erkänna det. I allowed myself to admit it for a moment. Det skulle visa sig att mamma hade rätt. It would turn out that mother was right. Förstås. Of course.

* Emma var märkbart tagen av dagen. * Emma was noticeably taken by the day. Hon hade gråtit under hela begravningsakten. She had cried throughout the funeral. Och när hon nu böjde sig fram och fortsatte att plocka disk från bordet såg jag att det droppade tårar igen. And when she now leaned forward and continued to pick up dishes from the table, I saw that tears were dripping again.

Själv hade jag inte gråtit överhuvudtaget. I myself had not cried at all.