×

Vi använder kakor för att göra LingQ bättre. Genom att besöka sajten, godkänner du vår cookie policy.


image

Jag ska egentligen inte jobba här, Kapitel 19

Kapitel 19

DET FINNS FYRA teaterhögskolor i Sverige.

Det är ungefär tusen sökande varje år,

till vardera skola. Åtta till tolv kommer in. Och jag måste komma in.

Jag kan inte vara kvar på Liljebacken längre.

Fyra månader, två veckor och en dag,

som jag mer eller mindre har slösat bort. Jag måste få hjälp. Det har alla stora skådespelare fått.

Jag ringer till Marika Lagercrantz. Hennes nummer är lättast att hitta.

Jag hade egentligen tänkt mig någon annan. Kanske Helena Bergström eller Lena Endre.

När jag slår sista siffran blundar jag. Hjärtdunk ända ner i tårna. Så här nära har jag aldrig varit en känd människa.

Det går fram hur många signaler som helst. Håller andan. Hon svarar inte.

Jag lägger på. Känner mig tom inuti. Snuvad på konfekten.

Jag sätter mig ner på en av de tre köksstolarna som inte är mina och helt plötsligt har jag en hel dag framför mig som bara är min.

Jag tycker inte om när dagarna inte blir som man har tänkt sig.

Jag tar en promenad. Har köpt en basker och en tygväska i Gamla stan på ett ställe som luktade rökelse.

Universitetsområdet kryllar av studenter som dricker kaffe ur pappmuggar.

Jag tar mig ut till cykelbanan som leder till Roslagstull och hamnar så småningom på Odengatan.

Jag börjar hitta i Stockholm nu. När jag kommer till Sveavägen viker jag av.

Går förbi Stadsbiblioteket, går och går tills jag plötsligt kommit ut på Kungsgatan.

Istället för att fortsätta i riktning mot Hötorget svänger jag ner mot Stureplan och Svampen. Promenerar längs Birger Jarlsgatan ner mot Nybrokajen och hamnar slutligen utanför Dramaten.

Jag tittar på den stora byggnaden, på allt guld. Står så en stund och känner hur det bultar i fötterna och glimmar i ögonen.

Går fram till Margareta Krook. Ser henne rakt in i stenögonen. Hon ler mot mig.

Kan inte låta bli att känna på henne. Hon är varm.

Jag tänker på den tid då jag kanske står som en staty bredvid henne. Det hade passat bra. Vi är ungefär lika långa.

Jag borde ringa till Marika igen. Knappar fram numret på min mobiltelefon.

Jag har en känd människas telefonnummer inlagt i min mobil. Och hon svarar. Hennes röst är hes och trevlig.

Mitt hjärta gör volter.

Jag svettas, låter tungan cirkulera runt i munnen för att få igång salivproduktionen. Marika i mitt högra öra, Margareta på min vänstra sida och Nybrokajen framför mig.

»Hallå, är det nån där?«

Jag sväljer.

»Hallå?«

»Ja, det är Moa«,

nästan viskar jag.

Fan, fan, fan, jag som hade övat på att säga hej,

mitt namn är Moa Bengtsson,

med klar och tydlig stämma. Det är Moa,

precis som om vi kände varandra. Det kan vara kört nu.

Det kan vara kört för all framtid.

»Ja, hej«, fortsätter hon.

»Alltså, mitt namn är Moa Bengtsson.«

Jag håller på att rädda situationen.

»Jag ska bli skådespelerska, eller jag ska söka scenskolan,

eller Teaterhögskolan, menar jag.«

»Jaha«, svarar Marika.

Jag sväljer.

Harklar mig. Samlar ihop mig själv.

»Jag behöver privatlektioner,

jag tänkte bara om du har möjlighet att ge mig privatlektioner.

Jag har ett jobb och kan betala bra. Alltså jag har ett tillfälligt jobb,

man har ju hyra och sånt nu. Jag har hållit på med teater i väldigt många år.«

Det låter som om jag är trettiofem och gammal och bitter och misslyckad.

»Alltså i många år, i förhållande till min väldigt unga ålder«, fortsätter jag.

Nej, nej, nej. Nu tror hon säkert att jag är hur ung som helst. Typ femton.

Men Marika verkar ta det bra.

Hon förklarar att hon är ute på turné och att hon därför inte har någon möjlighet att ta emot elever.

Men hon har en vän som eventuellt skulle kunna hjälpa mig. Jag får ett nummer och ett Lycka till.


Kapitel 19 Kapitel 19 Chapter 19 Chapitre 19

DET FINNS FYRA teaterhögskolor i Sverige.

Det är ungefär tusen sökande varje år,

till vardera skola. Åtta till tolv kommer in. Och jag måste komma in. And I have to get in.

Jag kan inte vara kvar på Liljebacken längre.

Fyra månader, två veckor och en dag,

som jag mer eller mindre har slösat bort. Jag måste få hjälp. Det har alla stora skådespelare fått.

Jag ringer till Marika Lagercrantz. Hennes nummer är lättast att hitta.

Jag hade egentligen tänkt mig någon annan. Kanske Helena Bergström eller Lena Endre.

När jag slår sista siffran blundar jag. Hjärtdunk ända ner i tårna. Heart pounding all the way down to your toes. Så här nära har jag aldrig varit en känd människa.

Det går fram hur många signaler som helst. Es werden beliebig viele Signale angezeigt. There are so many signals going out. Håller andan. Hon svarar inte.

Jag lägger på. I hang up the phone. Känner mig tom inuti. I feel empty inside. Snuvad på konfekten. Schnüffelte an der Konditorei. Snuvad on the confectionery.

Jag sätter mig ner på en av de tre köksstolarna som inte är mina och helt plötsligt har jag en hel dag framför mig som bara är min.

Jag tycker inte om när dagarna inte blir som man har tänkt sig. I don't like it when the days don't turn out as planned.

Jag tar en promenad. Har köpt en basker och en tygväska i Gamla stan på ett ställe som luktade rökelse. Bought a beret and a cloth bag in the Old Town in a place that smelled of incense.

Universitetsområdet kryllar av studenter som dricker kaffe ur pappmuggar.

Jag tar mig ut till cykelbanan som leder till Roslagstull och hamnar så småningom på Odengatan.

Jag börjar hitta i Stockholm nu. Ich fange jetzt an, in Stockholm zu finden. När jag kommer till Sveavägen viker jag av. Wenn ich in Sveavägen ankomme, schalte ich ab. When I get to Sveavägen, I turn off.

Går förbi Stadsbiblioteket, går och går tills jag plötsligt kommit ut på Kungsgatan.

Istället för att fortsätta i riktning mot Hötorget svänger jag ner mot Stureplan och Svampen. Instead of continuing towards Hötorget, I turn down towards Stureplan and Svampen. Promenerar längs Birger Jarlsgatan ner mot Nybrokajen och hamnar slutligen utanför Dramaten. Walk along Birger Jarlsgatan down towards Nybrokajen and finally end up outside Dramaten.

Jag tittar på den stora byggnaden, på allt guld. Ich schaue auf das große Gebäude, auf all das Gold. Står så en stund och känner hur det bultar i fötterna och glimmar i ögonen. Steh eine Weile so und fühle, wie es in den Füßen pocht und in den Augen glänzt. You stand there for a while and feel the throbbing in your feet and the glistening in your eyes.

Går fram till Margareta Krook. Goes to Margareta Krook. Ser henne rakt in i stenögonen. Looks her straight in the eye. Hon ler mot mig.

Kan inte låta bli att känna på henne. Ich kann nicht anders, als sie zu fühlen. Can't help but feel her. Hon är varm. She is warm.

Jag tänker på den tid då jag kanske står som en staty bredvid henne. Ich denke an die Zeit, als ich wie eine Statue neben ihr stehen könnte. I think about the time when I might be standing like a statue next to her. Det hade passat bra. Es hätte gut gepasst. It would have been a good fit. Vi är ungefär lika långa.

Jag borde ringa till Marika igen. Knappar fram numret på min mobiltelefon. Gibt die Nummer auf meinem Handy ein.

Jag har en känd människas telefonnummer inlagt i min mobil. Ich habe die Telefonnummer einer berühmten Person in mein Handy eingegeben. I have a famous person's phone number in my mobile phone. Och hon svarar. Hennes röst är hes och trevlig.

Mitt hjärta gör volter.

Jag svettas, låter tungan cirkulera runt i munnen för att få igång salivproduktionen. Marika i mitt högra öra, Margareta på min vänstra sida och Nybrokajen framför mig.

»Hallå, är det nån där?«

Jag sväljer.

»Hallå?«

»Ja, det är Moa«,

nästan viskar jag.

Fan, fan, fan, jag som hade övat på att säga hej, Damn, damn, damn, I had practiced saying hello,

mitt namn är Moa Bengtsson,

med klar och tydlig stämma. with a clear and distinct voice. Det är Moa,

precis som om vi kände varandra. just as if we knew each other. Det kan vara kört nu. Es kann jetzt ausgeführt werden. It may be over now.

Det kan vara kört för all framtid. It could be ruined forever.

»Ja, hej«, fortsätter hon.

»Alltså, mitt namn är Moa Bengtsson.«

Jag håller på att rädda situationen.

»Jag ska bli skådespelerska, eller jag ska söka scenskolan, "I'm going to be an actress, or I'm going to go to drama school,

eller Teaterhögskolan, menar jag.«

»Jaha«, svarar Marika.

Jag sväljer.

Harklar mig. Samlar ihop mig själv.

»Jag behöver privatlektioner,

jag tänkte bara om du har möjlighet att ge mig privatlektioner. I was just wondering if you are able to give me private lessons.

Jag har ett jobb och kan betala bra. Alltså jag har ett tillfälligt jobb, Also habe ich einen befristeten Job,

man har ju hyra och sånt nu. Sie haben jetzt Miete und so. you have rent and stuff now. Jag har hållit på med teater i väldigt många år.« I have been doing theater for many, many years."

Det låter som om jag är trettiofem och gammal och bitter och misslyckad. It sounds like I'm thirty-five and old and bitter and a failure.

»Alltså i många år, i förhållande till min väldigt unga ålder«, fortsätter jag.

Nej, nej, nej. Nu tror hon säkert att jag är hur ung som helst. Typ femton. Like fifteen.

Men Marika verkar ta det bra.

Hon förklarar att hon är ute på turné och att hon därför inte har någon möjlighet att ta emot elever.

Men hon har en vän som eventuellt skulle kunna hjälpa mig. But she has a friend who might be able to help me. Jag får ett nummer och ett Lycka till. Ich bekomme eine Nummer und viel Glück. I get a number and a good luck message.