×

Vi använder kakor för att göra LingQ bättre. Genom att besöka sajten, godkänner du vår cookie policy.


image

Jag ska egentligen inte jobba här, Kapitel 15

Kapitel 15

LJUDET FRÅN TV:N

överröstar den ödesmättade tystnaden.

Jag går in till gemensamhetsrummet för att sänka volymen.

Hinner precis komma över tröskeln när jag hör ett hejdlöst fnitter.

»Men sluta«, säger någon och fortsätter att fnittra.

Det är Astrid.

»Men tänk om jag inte kan då?«

Urban kittlar Astrid i midjan. Hon skrattar så att hon knappt får någon luft.

»Tänk om jag inte kan låta bli dig?«

Astrid fortsätter att skratta.

Jag blir stående i dörröppningen.

Jag borde kanske ge mig till känna. Borde kanske gå min väg, men Urban böjer sig ner över Astrid,

som sitter fastspänd i sin rullstol, och kysser henne. Astrid tystnar och möter Urbans blick under buskiga ögonbryn. Rodnar.

Som en skolflicka rodnar hon.

Lägger armarna om Urbans hals och besvarar kyssen.

De kysser varandra hur länge som helst. De bara fortsätter och fortsätter. De grovhånglar.

Så slutar de för en stund.

Tittar på varandra. Så länge och så djupt att de antagligen skådar varandras innersta kärna.

Om vi nu har någon sådan.

Och om nu ögonen är själens spegel och om deras själar på något sätt finns bevarade där inne, bakom demens och ålderdom. Så knäpper Astrid upp gylfen på Urbans byxor.

Jag är som förstenad. Det är omöjligt att slita blicken från paret.

Astrid för sin hand in i Urbans gylf och jag känner äckel och fascination på samma gång. Och jag tänker på Urbans långa pung och jag undrar om Astrid hittar det hon söker.

Jag borde verkligen gå härifrån.

Tyst och obemärkt. Men nu knäpper Urban upp Astrids blus.

Med darriga, erfarna händer som med tiden blivit ovana.

Det är inte trevligt på något sätt. Men han fortsätter med Astrids behå, kupar sina händer om hennes urlakade bröst.

Hennes bleka bröstvårtor.

Nästan sammansmälta med allt det andra bleka.

Urban frustar allt högre.

Astrid gnyr snarare än frustar.

Det kan omöjligt vara bra för deras svaga hjärtan.

Det kan i alla fall inte vara bra för Urban att frusta på det viset.

Urbans hand in i Astrids byxor. Jag undrar om han märker att hon har på sig en blöja.

Tänker på hur länge det kan vara sedan vi bytte den.

Om det är mycket kiss eller inte. Jag känner en stor avsky för det gamla paret.

Känner hur löjliga de är. Och snuskiga. Jävla snuskhumrar, tänker jag.

En svag lukt av rökelse och tobak bakom mig. En hand på min axel. Jag stelnar till.

»Varför står du här?«

Jag vänder mig om och ser in i ett par grå ögon.

Leena med två e. Jag säger ingenting.

Hon tittar istället in i gemensamhetsrummet och ser det jag precis har beskådat.

»Nä, fy fan, nu får det vara bra. Skäms på er!

« säger hon och går med raska steg mot kärleksparet, som generade kommer av sig.

»Astrid, tänk på din man. Du är ju gift«,

fortsätter Leena varpå Urban blir rasande.

»Kom inte här och tro att du är nåt,

Gunnel har ingen annan man än mig och det har hon inte haft på många år.«

»Urban, följ med mig nu, hon heter inte Gunnel,

hon heter Astrid och hon är gift och det har hon varit i sjuttio år.«

Astrid sjunker ihop som en skamsen hund i sin rullstol.

Tyst och förnärmad, fortfarande med röda blossande fläckar på ansikte och hals.

Urban däremot är utom sig.

Han sliter sig loss från Leena med två e och försvinner ut från gemensamhetsrummet.

»Må fan ta dig«,

skriker han.

»Och Lucifer och djävulen och alla hans förbannade demoner.«


Kapitel 15 Kapitel 15 Chapter 15 Chapitre 15 Глава 15 Bölüm 15

LJUDET FRÅN TV:N

överröstar den ödesmättade tystnaden. overpowers the fateful silence. domina el fatídico silencio.

Jag går in till gemensamhetsrummet för att sänka volymen. I go into the common room to turn down the volume.

Hinner precis komma över tröskeln när jag hör ett hejdlöst fnitter. Schafft es gerade, die Schwelle zu überschreiten, wenn ich ein unruhiges Kichern höre. Just manages to cross the threshold when I hear a restless giggle. Solo logra cruzar el umbral cuando escucho una risa inquieta.

»Men sluta«, säger någon och fortsätter att fnittra. "But stop," someone says, continuing to giggle.

Det är Astrid.

»Men tänk om jag inte kan då?« "Aber was ist, wenn ich dann nicht kann?" "But what if I can't?"

Urban kittlar Astrid i midjan. Urban tickles Astrid at the waist. Hon skrattar så att hon knappt får någon luft. She laughs so hard she can hardly breathe.

»Tänk om jag inte kan låta bli dig?« "Was ist, wenn ich dich nicht loslassen kann?" "What if I can't stay away from you?" "Ya senden uzak kalamazsam?"

Astrid fortsätter att skratta. Astrid continues to laugh.

Jag blir stående i dörröppningen. I stand in the doorway.

Jag borde kanske ge mig till känna. Vielleicht sollte ich mich melden. Maybe I should make myself known. Borde kanske gå min väg, men Urban böjer sig ner över Astrid, Maybe I should go my way, but Urban bends down over Astrid,

som sitter fastspänd i sin rullstol, och kysser henne. Astrid tystnar och möter Urbans blick under buskiga ögonbryn. Astrid falls silent and meets Urban's gaze under her bushy eyebrows. Rodnar. Blushing. Se ruboriza.

Som en skolflicka rodnar hon. Like a schoolgirl, she blushes.

Lägger armarna om Urbans hals och besvarar kyssen.

De kysser varandra hur länge som helst. De bara fortsätter och fortsätter. De grovhånglar. Sie sind rauhalsig. They roughhouse. Son toscos.

Så slutar de för en stund. Then they stop for a while.

Tittar på varandra. Så länge och så djupt att de antagligen skådar varandras innersta kärna. So long and so deep that they probably see each other's innermost core.

Om vi nu har någon sådan. If we now have someone like that.

Och om nu ögonen är själens spegel och om deras själar på något sätt finns bevarade där inne, bakom demens och ålderdom. And if now the eyes are the mirror of the soul and if their souls are somehow preserved in there, behind dementia and old age. Så knäpper Astrid upp gylfen på Urbans byxor. Then Astrid unbuttons the fly on Urban's trousers.

Jag är som förstenad. I'm like petrified. Estoy como petrificado. Det är omöjligt att slita blicken från paret. It is impossible to take your eyes off the couple. Es imposible apartar la mirada de la pareja.

Astrid för sin hand in i Urbans gylf och jag känner äckel och fascination på samma gång. Astrid puts her hand in Urban's fly and I feel disgusted and fascinated at the same time. Astrid pone su mano en la bragueta de Urban y siento asco y fascinación al mismo tiempo. Och jag tänker på Urbans långa pung och jag undrar om Astrid hittar det hon söker. And I think of Urban's long scrotum and I wonder if Astrid will find what she is looking for. Y pienso en el escroto largo de Urban y me pregunto si Astrid encuentra lo que está buscando.

Jag borde verkligen gå härifrån. Ich sollte wirklich hier raus. Realmente debería salir de aquí.

Tyst och obemärkt. Men nu knäpper Urban upp Astrids blus. Pero ahora Urban desabotona la blusa de Astrid.

Med darriga, erfarna händer som med tiden blivit ovana. Mit zitternden, erfahrenen Händen, die im Laufe der Zeit ungewohnt geworden sind. With trembling, experienced hands that over time have become unfamiliar.

Det är inte trevligt på något sätt. It is not pleasant in any way. No es agradable de ninguna manera. Men han fortsätter med Astrids behå, kupar sina händer om hennes urlakade bröst. But he continues with Astrid's bra, cupping his hands around her licked breasts. Pero continúa con el sostén de Astrid, ahuecando sus manos alrededor de sus pechos lamidos.

Hennes bleka bröstvårtor. Her pale nipples. Sus pezones pálidos.

Nästan sammansmälta med allt det andra bleka. Almost fused with everything else pale. Casi fundido con todo lo demás pálido.

Urban frustar allt högre. Urban frustrates more and more. Urban frustra cada vez más.

Astrid gnyr snarare än frustar. Astrid jammert eher, als dass sie die Stirn runzelt. Astrid growls rather than snorts. Astrid gruñe en lugar de bufidos.

Det kan omöjligt vara bra för deras svaga hjärtan. It can be impossible to be good for their weak hearts. Puede ser imposible ser bueno para sus corazones débiles.

Det kan i alla fall inte vara bra för Urban att frusta på det viset. In any case, it can not be good for Urban to snort in that way. En cualquier caso, no puede ser bueno para Urban esnifar de esa forma.

Urbans hand in i Astrids byxor. Urban's hand in Astrid's pants. Jag undrar om han märker att hon har på sig en blöja. I wonder if he notices that she's wearing a diaper. Me pregunto si se da cuenta de que está usando un pañal.

Tänker på hur länge det kan vara sedan vi bytte den. Thinking about how long it may be since we changed it. Pensando en cuánto tiempo puede pasar desde que lo cambiamos.

Om det är mycket kiss eller inte. Jag känner en stor avsky för det gamla paret. I feel a great disgust for the old couple. Siento un gran disgusto por la pareja de ancianos.

Känner hur löjliga de är. Feel how ridiculous they are. Siente lo ridículos que son. Och snuskiga. And filthy. Jävla snuskhumrar, tänker jag. Verdammte dreckige Menschen, denke ich. Fucking filthy lobsters, I think. Malditas langostas, creo.

En svag lukt av rökelse och tobak bakom mig. A faint smell of incense and tobacco behind me. Un leve olor a incienso y tabaco detrás de mí. En hand på min axel. Una mano en mi hombro. Jag stelnar till. I freeze up. Yo solidifico.

»Varför står du här?« "Why are you standing here?"

Jag vänder mig om och ser in i ett par grå ögon. I turn around and look into a pair of gray eyes.

Leena med två e. Jag säger ingenting. Leena with two e's. I don't say anything.

Hon tittar istället in i gemensamhetsrummet och ser det jag precis har beskådat. Instead, she looks into the common room and sees what I have just seen. En cambio, mira hacia la sala común y ve lo que acabo de ver.

»Nä, fy fan, nu får det vara bra. »Nein, verdammt, jetzt muss es gut sein. "No, damn it, that's enough. Skäms på er! Shame on you! ¡Qué vergüenza!

« säger hon och går med raska steg mot kärleksparet, som generade kommer av sig. " she says and walks with quick steps towards the couple, who embarrassedly walk away. Ella dice y da pasos rápidos hacia la pareja amorosa, a quienes les da vergüenza desprenderse.

»Astrid, tänk på din man. "Astrid, think of your husband. Du är ju gift«,

fortsätter Leena varpå Urban blir rasande. Leena continues and Urban becomes furious. Leena continúa, después de lo cual Urban se pone furioso.

»Kom inte här och tro att du är nåt, "Don't come here thinking you're something, »No vengas aquí y pienses que eres algo,

Gunnel har ingen annan man än mig och det har hon inte haft på många år.« Gunnel has no other husband than me and she hasn't had one for many years." Gunnel no tiene otro marido que yo y no lo ha tenido durante muchos años.

»Urban, följ med mig nu, hon heter inte Gunnel, "Urban, come with me now, her name is not Gunnel, "Urban, ven conmigo ahora, su nombre no es Gunnel,

hon heter Astrid och hon är gift och det har hon varit i sjuttio år.« her name is Astrid and she is married and has been for seventy years."

Astrid sjunker ihop som en skamsen hund i sin rullstol. Astrid slumps like a shamed dog in her wheelchair. Astrid se derrumba como un perro tímido en su silla de ruedas.

Tyst och förnärmad, fortfarande med röda blossande fläckar på ansikte och hals. Schweigend und nachtragend, immer noch mit roten Flecken im Gesicht und am Hals. Silent and resentful, still with red flaring spots on his face and neck. Tranquilo y ofendido, todavía con manchas rojas en la cara y el cuello.

Urban däremot är utom sig. Urban, on the other hand, is beside himself. Urban, por otro lado, está más allá de sí mismo.

Han sliter sig loss från Leena med två e och försvinner ut från gemensamhetsrummet. He tears himself away from Leena with two e-mails and disappears out of the common room. Se separa de Leena con dos correos electrónicos y desaparece de la sala común.

»Må fan ta dig«, "Möge die Hölle dich nehmen" "May the hell take you," "Que el infierno te lleve" "Siktir git",

skriker han. he shouts. el grita.

»Och Lucifer och djävulen och alla hans förbannade demoner.« "And Lucifer and the devil and all his damned demons."