Kapitel 69
JAG SPELAR PÅ VILKEN PLATS DU VILL
I Barca valdes en kille som hette Sandro Rosell
till ny president för klubben.
Jag undrade vad det här betydde för mitt bråk.
Tidningarna skrev att Rosells
första uppdrag var att sälja mig. Läget var osäkert. Men vi vann i alla fall ligan
våren 2010 och det blev semester.
Under sommaren spelades VM i Sydafrika, utan Sverige.
Jag tittade knappt. Jag var för besviken.
Jag ville inte tänka på fotboll överhuvudtaget. Helena och jag reste runt. Till Las Vegas,
Los Angeles, överallt. Jag behövde komma bort.
Men snart måste jag tillbaka till soppan i Barca.
Jag hade drömt om att spela i Barcelona.
Visst, jag kunde se till att bli såld.
Men jag ville inte ge upp min dröm.
Aldrig i livet. Jag bestämde mig för
att slita som ett djur på träningen
och bli bättre än någonsin. Men vad tror ni hände? Jag hann inte visa något.
Jag hade inte ens satt på mig fotbollsskorna
när Guardiola ville snacka med mig igen.
Han sa att jag skulle förbereda mig på
att sitta på bänken den här säsongen.
Jag sa att jag skulle kämpa som en idiot
för att ta en plats i laget.
— Om du tycker att jag duger, spelar jag på
vilken plats på planen du vill. Bakom eller framför
eller under Messi. Var som helst. Du bestämmer. Men han ville inte prata om min plats i laget.
Han hade redan bestämt sig. Jag skulle inte få spela.
Nu var det bara frågan om vad jag tänkte göra åt det.
Vad jag än sa svarade han samma sak:
— Hur ska vi gå vidare? Samma mening hela tiden.
Inte en enda gång var han ärlig.
Han kunde helt enkelt inte. Men jag fattade.
Det handlade inte om ifall jag platsade eller inte.
Det här var en personlig grej. Han ville väl att jag skulle tända snett och ryta:
— Det här accepterar jag inte. Jag lämnar klubben! Då kunde han säga att det var jag själv som ville bort.
Men jag fattade att jag måste vara lugn.
Jag tackade för samtalet och stack därifrån.
Jag var rasande. Men en sak hade jag förstått:
Jag skulle inte få spela ens om jag lärde mig flyga. Hela grejen hade gått in i ett nytt skede.
Nu hade fajten på spelar-marknaden börjat,
och det gillar jag. Vid min sida hade jag killen
som är bäst av alla på det — Mino.
Han och jag snackade hela tiden.
Vi bestämde oss för att spela tufft och hårt.
Guardiola förtjänade inget annat.
Jag hade ett möte med vicepresidenten i klubben. — Om jag verkligen måste lämna Barca
vill jag gå till Real Madrid, sa jag. Han blev förskräckt och frågade om jag skojade.
Jag såg allvarlig ut:
— Nej, jag vill stanna. Men om tränaren vill sälja mig
får han berätta det själv, klart och tydligt.
Och den enda klubb jag vill till är Real. Spelet hade börjat. Real Madrid, hade jag sagt. Men det var bara en fint.
I verkligheten hade vi Manchester City
och Milan på gång. Manchester City kunde säkert bli
en storklubb inom några år.
Men jag skulle snart fylla tjugonio.
Jag hade inte tid med långa planer.
Jag ville satsa på Milan.