Kapitel 44
RESPEKT FÅR MAN INTE, DEN TAR MAN
Det är lätt att känna sig liten
när man kommer till en ny klubb.
Allt är nytt, alla har sina roller och platser.
Det enklaste är att ta ett steg tillbaka
och lyssna in stämningen. Men då tappar du greppet.
Du förlorar tid. Jag kom till Inter för att göra skillnad.
Jag ville se till att klubben vann ligan
för första gången på sjutton år.
Då går det inte att dra sig undan. Man skrev om händelsen i Göteborg i alla
italienska tidningar. Titta liksom,
killen bryr sig inte om regler. Var han ett felköp?
Värst var en svensk så kallad expert. Han sa:
— Inter har alltid gjort konstiga spelarköp.
Nu har de köpt sig ett problem till. Det är lätt att bli påverkad. Då försöker man bevisa
att man är tvärtom, snälla killen.
Men då låter man sig styras.
Jag tänkte på något Capello sagt:
— Respekt får man inte, den tar man. Det är som att kliva in på en ny gård i Rosengård.
Det går inte att backa, även om folk har hört rykten
om dig. Du måste ta ett steg framåt.
Jag körde med den stil som jag fått med mig
från Juventus: Hallå grabbar,
här kommer jag och nu ska vi börja vinna!
Jag hade svarta ögon på träningen.
Mitt humör var värre än någonsin.
Om inte folk gav allt på plan blev jag galen.
Jag skrek och gapade när vi förlorade
eller gjorde en dålig match. Ledarrollen blev min.
Vid min sida hade jag Patrick Vieira.
Vi var två vinnarmonster
som gjorde allt för att höja laget. Men det fanns problem i klubben.
Den verkliga utmaningen var att laget var uppdelat
i grupper. Det störde mig från dag ett.
Brassarna satt i ett hörn. Argentinarna i ett annat,
och så vi andra i mitten. Det var så ytligt, så slappt. Alla lag blir bättre när spelarna håller ihop.
I Inter spelade de fotboll tillsammans, i övrigt levde de
i olika världar. Jag fattade att det där måste förändras.
Annars vinner vi inte ligan. Vissa säger:
— Vad spelar det för roll vem vi äter lunch med? Tro mig, det spelar roll.
Håller man inte ihop utanför plan märks det i spelet.
Jag gick runt och sa:
— Vad är det för larv?
Varför sitter ni där i grupper som barnungar? Många höll med mig, men inget hände.
Jag gick till Inters ägare, Moratti, och sa:
— Vi kan inte vinna om vi inte fungerar som ett lag. Moratti förstod hur jag tänkte. Han sa:
— Vi ska vara som en enda familj i Inter.
Jag ska prata med dem. Moratti var klubben.
Han bestämde inte bara — han ägde oss.
Nu höll han ett brinnande tal om att hålla ihop.
Alla i laget blängde på mig. Det lät som mina ord.
Jag struntade i det. Jag ville bara få ihop laget.
Stämningen blev bättre, steg för steg.
Alla började umgås med varandra. En annan bra grej var att Maxwell fanns i Inter.
Det kändes bra. Han hade kommit före mig,
men skadat knäet, så vi hade inte träffats.
Nu såg jag honom på träningen. Jag ropade:
— Hörrudu, följer du efter mig, eller? — Självklart, svarade han.
Någon måste se till att du har cornflakes hemma. Maxwell är nog den elegantaste spelare jag vet.
Han vågar spela vackert långt ner i försvaret.
Ofta njuter jag av att se honom lira.
Ändå är jag ibland förvånad över att han blivit så bra.
Så snälla killar brukar inte ta sig så långt i fotbollen.
Men trots Maxwell, och trots att lagkänslan
blivit bättre var det inte lätt att vinna ligan.
Jag minns min första match.
Det var nionde september 2006, mot Fiorentina.
De ville slå oss till varje pris.
De hade dragits in i skandalen runt Juventus
och startade serien med femton minuspoäng.
Inter hade kommit undan helt.
Många tyckte att det var fel. Vi ville sätta oss i respekt med en gång.
Det var första matchen på vägen
mot scudetton — så kallas den italienska ligatiteln.
Jag spelade från start, på topp med Hernan Crespo.
En bit in i andra halvlek fick jag en lång passning
in i straffområdet. Jag sköt på halvvolley i mål.
Ni fattar. Det var en sån lättnad! Efter det växte jag in i laget mer och mer.
Det kändes självklart att tacka nej till landslagets EM-kval
mot Spanien och Island i oktober.
Jag ville satsa helt och hållet på Inter och familjen.
