Kapitel 16 Chapter 16 Capitolo 16

Den nya ägarn

När folket i Skrolycka kom hem från kyrkan densamma söndagen, som prosten hade sagt de vackra orden till Klara Gulla, satt två karlar uppflugna på gärdsgården tätt invid grinden. Als die Einwohner von Skrolycka an jenem Sonntag, an dem der Pfarrer die schönen Worte an Klara Gulla gerichtet hatte, von der Kirche nach Hause kamen, saßen zwei Männer auf dem Zaun in der Nähe des Tores.

Den ena var Lars Gunnarsson, som nu hade tillträtt husbondeväldet efter Erik i Falla, den andra var en bodbetjänt från en handel i Broby, där Kattrina brukade köpa socker och kaffe.

De såg så likgiltiga och obekanta ut, där de satt, så att Jan knappt kunde tro, att de hade ärende till honom. They looked so indifferent and unfamiliar, where they sat, that Jan could hardly believe that they had business for him. Han bara lyfte på mössan och gick förbi dem in i stugan utan att säga något. He just lifted his cap and walked past them into the cabin without saying anything.

De satt kvar på samma ställe, och Jan önskade, att de snart skulle slå sig ner på någon annan plats, där han slapp att se dem. They remained in the same place, and Jan wished that they would soon settle down in some other place, where he could not see them. Han kände på sig, att Lars Gunnarsson hade ont i sinnet mot honom alltsedan den där olycksdagen i skogen. He felt that Lars Gunnarsson had a grudge against him ever since that day of the accident in the forest. Flera gånger hade han hört honom kasta fram en antydan om att Jan höll på att bli gammal och inte rätt länge kunde göra nytta för dagspenningen. Several times he had heard him throw out a hint that Jan was getting old and would not be able to make use of the allowance for very long. Kattrina satte fram middagsmaten, och det blev raskt undanstökat med ätningen. Kattrina stellte das Essen auf den Tisch, und das Essen war schnell fertig. Kattrina put out the dinner, and the meal was quickly put away. Lars Gunnarsson och bodbetjänten dröjde kvar på gärdsgården i muntert samspråk. Lars Gunnarsson and the butler lingered on the fence in cheerful conversation. Jan tyckte, att de satt där som ett par hökar. Jan thought they sat there like a pair of hawks. De bidade sin behagliga tid och gjorde sig lustiga över småfåglarna, som trodde, att de skulle kunna undgå dem. Sie genossen ihre schöne Zeit und machten sich über die kleinen Vögel lustig, die dachten, sie könnten ihnen entkommen. They bided their time and made fun of the little birds, who thought they could escape them.

Nu klev de ändå ner ifrån gärdsgården, Öppnade grinden och gick fram mot stugan. Jetzt stiegen sie vom Zaun herunter, öffneten das Tor und gingen auf die Hütte zu. Now they still stepped down from the fence, opened the gate and walked towards the cabin. Det var alltså till honom de hade ärende. So it was to him that they had business.

Han fick en sådan stark förkänsla av att de ville honom illa, och han såg sig omkring liksom för att söka en vrå, där han kunde gömma sig undan. Er hatte das starke Gefühl, dass sie ihm etwas Böses wollten, und sah sich um, als ob er eine Ecke suchen wollte, in der er sich verstecken konnte. He had such a strong premonition that they wanted him badly, and he looked around as if to seek a corner where he could hide. Men så föll hans ögon på Klara Gulla, som satt och såg ut genom fönstret, hon med, och då fick han sitt mod tillbaka. But then his eyes fell on Klara Gulla, who was sitting looking out the window, she with him, and then he got his courage back.

Vad skulle han vara rädd för, när han hade en sådan dotter? Hon var klok och rådsnar och inte förskräckt för någonting. Sie war klug und einfallsreich und hatte vor nichts Angst. Och lycka hade hon med sig i allt, vad hon företog sig. Und das Glück begleitete sie bei all ihren Unternehmungen. And she had happiness with her in everything she undertook. Det skulle inte bli lätt för Lars Gunnarsson att få bukt med henne. Es würde für Herrn Gunnarsson nicht leicht sein, sie zu überwinden. It would not be easy for Lars Gunnarsson to get rid of her.

Nu, då Lars och bodbetjänten kom in, var de likaså likgiltiga och främmande som nyss förut. Lars sa, att de hade suttit så länge på gärdsgården och sett på den lilla nätta stugan, att de till sist hade fått lust att gå in. Lars said that they had sat in the yard for so long and looked at the pretty little cabin that they had finally felt like going inside.

De berömde allt, som fanns där, och Lars tyckte, att Jan och Kattrina borde vara bra tacksamma mot Erik i Falla, för det var väl han, som hade ställt om, både att stugan hade blivit rest och att de hade blivit gifta. Sie lobten alles, was es dort gab, und Lars war der Meinung, dass Jan und Kattrina Erik in Falla sehr dankbar sein sollten, denn er war es, der sowohl den Bau des Hauses als auch ihre Hochzeit arrangiert hatte. They praised everything that was there, and Lars thought that Jan and Kattrina should be very grateful to Erik i Falla, because it was he who had changed both that the cottage had been built and that they had been married.

– Jag kommer å tänka på en sak, sa han strax därefter och vände i detsamma bort ögonen, så att han varken såg på Jan eller Kattrina. - I will think of one thing, he said shortly afterwards and at the same time turned his eyes away, so that he did not look at either Jan or Kattrina. Erik i Falla var väl så förståndig, att han gav er papper på att den här marken, som stugan står på, skulle bli er tillhörighet? Erik in Falla war so weise, dass er Ihnen Papiere ausgestellt hat, damit dieses Grundstück, auf dem das Haus steht, Ihr Eigentum wird? Erik i Falla was so sensible that he gave you papers stating that this land, on which the cottage stands, would become your property?

Varken Jan eller Kattrina svarade ett ord. Neither Jan nor Kattrina answered a word. De förstod strax, att nu hade Lars kommit fram till det, som han ville tala med dem om. They immediately understood that Lars had now arrived at what he wanted to talk to them about. Det var bäst att först låta honom förklara sig med all tydlighet.

– Jag har nog hört, att det inga papper ska finnas, sa Lars, men jag kan väl inte tro, att det står så illa te. - I've probably heard that there shouldn't be any papers, said Lars, but I can't believe that it says so badly. För då är det möjligt, att hela stugan tillfaller den, som äger marken. Because then it is possible that the entire cottage belongs to the person who owns the land.

Jan sa ännu ingenting, men Kattrina blev så ond, att hon inte kunde tiga längre. Jan still said nothing, but Kattrina became so angry that she could not keep silent any longer.

– Erik i Falla har gett oss den här tomten, som stuga ligger på, sa hon, å den kan ingen ha rätt te å ta ifrån oss. - Erik in Falla hat uns dieses Grundstück, auf dem das Haus steht, geschenkt, sagte sie, und niemand kann das Recht haben, es uns wegzunehmen. - Erik in Falla has given us this plot of land, on which the cottage is located, she said, and no one can take it away from us.

Ja, det vore ju inte heller meningen, sa den nya ägarn med försonlig röst. Nun, das wäre nicht der Sinn der Sache, sagte der neue Besitzer mit versöhnlicher Stimme. Well, that wouldn't be the point either, said the new owner in a conciliatory voice. Han ville bara, att allting skulle bli ordnat. He just wanted everything to be arranged. Det var det enda han ville. Om Jan kunde ge honom hundra riksdaler till oktobermarknaden – Wenn Jan ihm hundert Riksdaler für den Oktobermarkt geben könnte.... If Jan could give him a hundred riksdaler for the October market –

– Hundra riksdaler! - One hundred riksdaler! utbrast Kattrina, och rösten gick nästan över i ett skrik. Kattrina exclaimed, and her voice almost turned into a scream.

Lars sa inte något vidare. Lars didn't say much. Han bara drog huvudet bakåt och knep ihop munnen. He just pulled his head back and pursed his mouth.

– Du säjer inte ett ord, du Jan! sa Kattrina.

Hör du inte, att Lars vill ta ifrån oss hundra riksdaler?

– Det kanske inte blir så lätt för Jan te å komma ut mä hundra riksdaler, sa Lars Gunnarsson. - It may not be so easy for Jan to come out with a hundred riksdaler," said Lars Gunnarsson. Men jag får ju lov te å veta vad som är mitt. Aber ich darf wissen, was mir gehört. But I am allowed to know what is mine.

– Å därför ska ni stjäla vår stuga? - Oh, ihr wollt also unser Haus stehlen? - And that's why you're going to steal our cabin? skrek Kattrina.

– Nej, det vill jag visst inte. - No, I certainly don't want that. Stugan den är er. The cottage is yours. Det är bara marken jag vill åt.

– Ja, då ska stuga också bort från er mark, sa Kattrina. - Yes, then the cottage must also be removed from your land, said Kattrina.

– Men det är kanske inte lönt, att ni gör er besvär mä å flytta en sak, som ni ändå inte kan behålla. - Aber vielleicht lohnt es sich nicht, sich die Mühe zu machen, etwas umzuziehen, das man ohnehin nicht behalten kann. - But maybe it's not worth it for you to go to the trouble of moving something that you can't keep anyway.

– Jaså, sa Kattrina, ni vill ändå lägga vantarna på'na? - Oh, sagte Kattrina, du willst es immer noch in die Finger bekommen? - Oh, said Kattrina, you still want to get your hands on it? Lars Gunnarsson slog ifrån sig med handen. Lars Gunnarsson slapped his hand away.

Nej, inte ville han lägga beslag på stugan, bevars nej, det hade han ju sagt att han inte ville, men det var så, att handelsman i Broby hade skickat hit bodbetjänten med några räkningar, som han inte hade fått betalt för. No, he didn't want to seize the cottage, no, he had said that he didn't want to, but it was so that the merchant in Broby had sent the store clerk here with some bills, for which he had not been paid.

Bodbetjänten tog nu fram räkningarna. The clerk now produced the bills. Kattrina sköt dem över till Klara Gulla och bad henne räkna ut vad det gick till. Kattrina pushed them over to Klara Gulla and asked her to figure out what was going on.

Det var inte mindre än hundra riksdaler, som de var skyldiga, och Kattrina blev alldeles blek där hon satt. It was no less than a hundred riksdaler, which they owed, and Kattrina went completely pale where she sat.

– Jag ser, att meninga är, att vi ska gå från hus å hem, sa hon. - Ich sehe, dass die Absicht ist, dass wir das Haus verlassen sollen", sagte sie. - I see that the meaning is that we should go from house to house, she said.

– Å nej, svarade Lars, det är det visst inte, om ni bara betalar vad ni är skyldiga – – – - Oh no, answered Lars, it certainly isn't, if you only pay what you owe - - -

– Ni borde allt tänka på era egna föräldrar, ni Lars, sa Kattrina. - You should think about your own parents, you Lars, said Kattrina. Di hade det inte för gott, di, innan ni blev måg te en hemmansägare. Du hattest es nicht besonders gut, bevor du der Ehemann einer Landwirtin wurdest. You didn't have it too good, you, before you became a home owner.

Det var Kattrina, som förde ordet hela tiden. It was Kattrina, who spoke the whole time. Jan sa ingenting. Jan said nothing. Han satt och såg på Klara Gulla, såg och väntade. He sat and looked at Klara Gulla, watched and waited. Det blev så tydligt för honom, att allt detta var tillställt för hennes räkning, för att hon skulle få visa vad hon dugde till. Es war ihm so klar, dass dies alles in ihrem Namen geschah, damit sie sich beweisen konnte. It became so clear to him that all this was arranged on her behalf, so that she would be able to show what she was capable of.

– När di tar stuga ifrån den fattige, då är det slut mä honom, jämrade sig Kattrina. - Wenn man dem armen Mann das Häuschen wegnimmt, ist es aus mit ihm", stöhnte Kattrina. - When you take the cottage away from the poor man, then it's over for him, wailed Kattrina.

– Jag vill ju inte ta stugan, försvarade sig Lars Gunnarsson. Jag vill bara, att det ska bli en uppgörelse. I just want it to be a settlement.

Men Kattrina hörde inte på honom.

– Så länge som den fattige har e stuga, känner han sej likaså god som alla andra. - Solange der arme Mann ein Häuschen hat, geht es ihm genauso gut wie allen anderen. - As long as the poor man has a cottage, he feels just as good as everyone else. Men den, som inte har sitt eget hem, han känner sej inte som e människa. But he who does not have his own home does not feel like a human being.

Jan tyckte, att Kattrina hade rätt i allt, vad hon sa. Stugan var byggd av skräptimmer och var kall om vintern, den stod och lutade på sin dåliga grund, och trång och liten var den, men det var ändå, som om det skulle bli slut med dem, om de miste den. The cabin was built of scrap wood and was cold in winter, it stood leaning on its poor foundation, and cramped and small it was, but still, it was as if it would be the end of them if they lost it.

Jan för sin del kunde inte tro ett ögonblick, att det skulle gå så illa. Här satt ju Klara Gulla, och han såg hur det började glänsa i ögonen på henne. Klara Gulla was sitting here, and he saw how her eyes began to shine. Snart skulle hon säga ett ord eller göra en gärning, som skulle driva bort dessa plågoandar. Soon she would say a word or do a deed that would drive away these tormenting spirits.

– Ja, ni ska väl ha tid på er te å fatta ert beslut, sa den nya ägarn. - Yes, you should have time for your tea to make your decision, said the new owner. Men kom det ihåg, att antingen flyttar ni första oktober, eller också ska handelsman i Broby ha full betalning! Aber denken Sie daran: Entweder Sie ziehen am 1. Oktober um, oder der Händler in Broby muss vollständig bezahlt werden! But remember, that either you move on the first of October, or the merchant in Broby must have full payment! Å jag ska ha hundra riksdaler för tomten! Oh, ich möchte hundert Reichstaler für den Weihnachtsmann! Oh, I'll have a hundred riksdaler for Santa!

Kattrina satt och vred sina gamla arbetsnötta händer. Kattrina sat and twisted her old work-worn hands. Hon var så ifrån sig, att hon talade för sig själv utan att bry sig om vem som hörde på henne. She was so out of her mind that she spoke to herself without caring who was listening.

– Hur ska jag kunna gå te körka, å hur ska jag kunna visa mej bland folk, när jag får det så dåligt, att jag inte en gång har egen stuga? - Wie kann ich in die Kirche gehen und mich unter die Leute mischen, wenn es mir so schlecht geht, dass ich nicht einmal ein eigenes Häuschen habe? - How will I be able to go to tea parties, and how will I be able to show myself among people, when I get so bad that I don't even have my own cabin?

Jan tänkte på annat. Jan thought of something else. Han kom ihåg alla de vackra minnen, som hängde ihop med stugan. Det var här, som barnmorskan lämnade honom barnet. Det var där i dörröppningen, som han stod, när solen tittade fram ur molnen för att ge flickan namn. It was there in the doorway that he stood when the sun peeked out from the clouds to name the girl. Stugan hörde ihop med honom och med Klara Gulla och Kattrina. Die Hütte gehörte ihm und Klara Gulla und Kattrina. The cottage belonged to him and to Klara Gulla and Kattrina. Den kunde inte gå ifrån dem.

Han såg hur Klara Gulla knöt ihop sin ena hand. Er sah, wie Klara Gulla eine ihrer Hände zu einer Faust ballte. He saw how Klara Gulla tied one of her hands together. Hon skulle nog komma dem till hjälp nu snart. She would probably come to their aid soon.

Lars Gunnarsson och bodbetjänten reste sig och gick mot dörrn. Lars Gunnarsson and the butler got up and went towards the door. De sa adjö, då de avlägsnade sig. They said goodbye as they left. Men ingen av dem, som satt kvar i stugan, gav dem hälsningen tillbaka. But none of them, who remained in the cabin, returned the greeting.

Så snart som de var gångna, gjorde den unga flickan ett stolt kast med huvudet och steg upp. Sobald sie weg waren, warf das junge Mädchen stolz den Kopf herum und stand auf. As soon as they were gone, the young girl gave a proud toss of her head and stood up.

– Om ni ville låta mej fara ut i världen! - If you wanted to let me go out into the world! sa hon.

Kattrina slutade med att mumla och vrida händerna. Kattrina ended up mumbling and wringing her hands. Orden hade väckt ett svagt hopp hos henne. The words had awakened a faint hope in her.

– Det ska väl inte vara så omöjligt å tjäna ihop två hundra riksdaler te den första oktober, sa Klara Gulla. - It shouldn't be that impossible to earn two hundred riksdaler on the first of October, said Klara Gulla. Vi har ju nyss haft midsommar, så att det är tre månar dit. We've just had Midsummer, so it's been three months since then. Om jag bara får fara te Stockholm å ta tjänst där, så lovar jag er, att stuga ska bli kvar i er ägo. If I only get to go to Stockholm and take up a position there, I promise you that the cottage will remain in your possession.

När Jan Andersson i Skrolycka hörde dessa ord, bleknade han bort, och huvudet sjönk bakåt, som om han skulle svimma av. When Jan Andersson in Skrolycka heard these words, he faded away, and his head fell back, as if he were going to faint.

Det var så vackert av den lilla flickan. That was so beautiful of the little girl. Det var på detta han hade väntat hela tiden. This was what he had been waiting for all along. Men hur, hur skulle han kunna leva, om hon for bort ifrån honom? But how, how could he live, if she went away from him?