28 - Pippi går på kafferep (03)
Det blev tyst en liten stund.
Men så sa fru Alexandersson: "Jag är ju inte absolut säker på det, men jag misstänker starkt att min Hulda stjäl. Jag har faktiskt märkt att det har kommit bort saker. " "Malin", började Pippi, men då sa fru Settergren bestämt: "Barnen får gå upp i barnkammaren ögonblickligen!" "Ja men, jag skulle bara berätta att Malin stal också", sa Pippi. "Som en korp! Löst och fast! Hon brukade gå upp mitt i natten och stjäla lite, för annars kunde hon inte sova lugnt, sa hon. En gång knöck hon mormors piano och tråkade ner det i översta lådan i sin byrå. Hon var mycket fingerfärdig, sa mormor. " Nu tog Tommy och Annika Pippi under armen och drog iväg med henne uppför trappan. Damerna drack tretår, och fru Settergren sa: "Inte för att jag precis vill klaga på min Ella, men slår sönder porslin, det gör hon.
" Ett rött huvud blev synligt uppe i trappan. "På tal om Malin", sa Pippi, "så kanske ni undrar om hon brukade slå sönder nåt porslin. Jo, det skulle man kunna påstå! Hon hade tagit en särskild veckodag till att slå sönder porslin på. Det var på tisdagarna, sa mormor. "Och redan vid femtiden på tisdagsmorgnarna kunde man höra den präktiga flickan stå i köket och panga porslin.
Hon började med kaffekoppar och glas och andra lättare saker och fortsatte sen med dom djupa tallrikarna och sen med dom flata och slutade med stekfat och sopp-terriner. Det var ett brak i köket hela förmiddan så det var en glädje åt det, sa mormor. "Och om Malin fick nån tid över frampå eftermiddan, så gick hon in i salongen med en liten hammare och dunkade ner dom antika ostindiska tallrikarna som hängde där på väggarna. Mormor köpte nytt porslin om onsdagarna", sa Pippi och försvann uppför trappan som en hoppgubbe i en ask. Men nu var det slut med fru Settergrens tålamod.
Hon sprang uppför trappan, in i barnkammaren och fram till Pippi som just hade börjat lära Tommy stå på huvudet. "Du får aldrig komma hit mera", sa fru Settergren, "när du bär dej så illa åt. " Pippi såg förvånat på henne, och långsamt fylldes hennes ögon med tårar. "Det var väl det jag kunde tro", sa hon, "att jag inte kunde uppföra mej! Det är inte lönt att försöka, jag kan i alla fall aldrig lära mej det. Jag skulle ha stannat kvar på sjön. Så neg hon för fru Settergren, sa adjö till Tommy och Annika och gick långsamt nerför trappan.
Men nu skulle damerna också gå hem. Pippi satte sig på galoschhyllan i tamburen och tittade på dem medan de satte på sig sina hattar och kappor. "Vad ledsamt att ni inte gillar era hembiträden", sa hon. "Ni skulle ha en sån som Malin! Maken till bra piga finns inte, sa alltid mormor. Tänk, en gång en jul när Malin skulle servera helstekt gris, vet ni vad hon gjorde då? "Hon hade läst i kokboken att julgrisen skulle serveras med krusat papper i örona och ett äpple i munnen. Och stackars Malin begrep inte att det var grisen som skulle ha äpplet. Ni skulle ha sett henne när hon kom in på julafton, klädd i serveringsförkläde och med ett stort gravenstein i munnen. Mormor sa till henne: 'Du är ett nöt, Malin! "Och Malin kunde ju inte få fram ett ord till sitt försvar utan bara vifta med örona så att kruspapperet ruskade.
Hon försökte nog säja nåt, men det blev bara 'blubb, blubb, blubb'. Och inte kunde hon ju bita folk i bena som hon var van, och ändå kom det så mycket främmande just den dan. Ja, det var ingen rolig julafton för stackars lilla Malin", sa Pippi sorgset. Damerna var nu påklädda och sa ett sista adjö till fru Settergren. Och Pippi sprang fram till henne och viskade: "Förlåt att jag inte kunde uppföra mej!
Ajö! " Sen svängde hon på sig sin stora hatt och följde efter damerna. Men utanför grinden skildes deras vägar. Pippi gick åt Villa Villekulla till och damerna åt andra hållet. När de hade gått ett stycke hörde de ett flämtande bakom sig. Det var Pippi som kom skenande. "Ni må tro att mormor sörjde när hon miste Malin. Tänk en tisdagsmorgon, när Malin knappt hade hunnit slå sönder mer än ett dussin tekoppar, rymde hon sin väg och gick till sjöss. Så mormor fick knacka porslinet själv den dan. Och hon var ju inte van, stackarn, utan fick bläsor i händerna. Malin såg hon aldrig mera till.
Och det var synd på en sån prima piga, sa mormor. " Så gick Pippi, och damerna skyndade vidare. Men när de hade gått ett par hundra meter hörde de på långt håll Pippi, som skrek med sina lungors fulla kraft:
