22 - Pippi får besök av tjuvar (01)

Efter Pippis uppträdande på cirkusen fanns det ingen människa i den lilla staden som inte visste hur rysligt stark hon var.

Det stod till och med i tidningen om henne. Men människor som bodde på andra platser kände förstås inte till vem Pippi var. En mörk höstkväll kom två luffare vandrande på vägen förbi Villa Villekulla. Luffarna var två ruskiga tjuvar som hade gett sig ut på vandring genom landet för att se om de kunde hitta något att knycka. De såg att det lyste i fönsterna på Villa Villekulla, och de bestämde sig för att gå in och be om en smörgås. Pippi hade den kvällen tömt ut alla sina gull-pengar på köksgolvet och satt och räknade dem.

Hon kunde visserligen inte räkna något vidare, men hon gjorde det ändå ibland. För ordningens skull. "... sjuttifem, sjuttisex, sjuttisju, sjuttiåtta, sjutti-nio, sjuttitio, sjuttielva, sjuttitolv, sjuttitretton, sjutti-sjutton ... usch, vad jag blir sjuttig i halsen! Det finns väl i all sin dar några andra nuffror i nuffreriet, javisst, nu minns jag, hundrafyra, tusen, det är minsann mycket pengar det", sa Pippi. Just då bultade det på dörren.

"Stig in eller stå kvar, hur ni behagar", ropade Pippi. "Jag trugar ingen! " Dörren öppnades och de två luffarna kom in. Gissa om de gjorde stora ögon när de såg en liten rödhårig flicka sitta där alldeles ensam på golvet och räkna pengar! "Är du ensam hemma?

frågade de listigt. "Ingalunda", sa Pippi. "Herr Nilsson är också hemma. " Tjuvarna kunde ju inte gärna veta att Herr Nilsson var en liten apa som just låg och sov i sin grönmålade säng med ett docktäcke över magen. De trodde det var husets herre som hette Nilsson, och de blinkade menande åt varandra. "Vi kan komma tillbaka lite senare", menade de med den blinkningen, men till Pippi sa de: "Ja, vi gick bara in för att fråga vad klockan är.

" De var så ivriga att de inte tänkte på någon smörgås mera. "Stora, starka karlar som inte vet vad klockan är", sa Pippi. "Vad har ni egentligen fått för slags uppfostran? Klockan är en liten rund manick som säger tick tack och som går och går och aldrig kommer till dörren. Kan ni fler gåtor, så bara kör fram med dom", sa Pippi uppmuntrande. Luffarna trodde att Pippi var för liten att förstå sig på klockan, så de vände utan ett ord och gick ut igen. "Jag begär inte att ni ska säja 'tack'", skrek Pippi efter dem, "men ni kunde åtminstone kosta på er att säja 'tick'.

Ni har ju inte vanligt klockvett! Men för all del, far i frid", sa Pippi och återgick till sina pengar. Väl utkomna gnuggade luffarna händerna av förtjusning. "Såg du så mycket pengar! Milda makter!" sa den ene. "Ja, ibland har man tur", sa den andre.

"Det enda vi behöver göra är att vänta tills flickungen och den där Nilsson har somnat. Sen smyger vi oss in och lägger vantarna på alltihop. " De satte sig under en ek i trädgården för att vänta. Det föll ett strilande regn och de var mycket hungriga, så det var egentligen rätt otrevligt, men tanken på de många pengarna höll dem på gott humör ändå. I alla villor släcktes ljusen undan för undan, men i Villa Villekulla lyste det fortfarande.

Pippi höll nämligen på att lära sig dansa schottis, och hon ville inte gå och lägga sig förrän hon var säker på att hon verkligen kunde. Till sist blev det i alla fall mörkt i Villa Villekullas fönster också. Luffarna väntade en god stund till för att vara säkra på att Herr Nilsson skulle ha somnat.

Men till sist smög de sig fram till köksingången och beredde sig att försöka öppna dörren med sina inbrottsverktyg. Den ene av dem — han hette Blom förresten — kom emellertid av en ren händelse att känna på dörren. Och den var inte låst. "Tror du folk är kloka", viskade han till sin kamrat.

"Dörren är ju öppen, vetja! " "Så mycket bättre för oss", svarade kamraten, en svarthårig karl som kallades Dunder-Karlsson av dem som kände honom. Dunder-Karlsson tände sin ficklampa, och så smög de sig in i köket. Där fanns ingen. I rummet bredvid hade Pippi sin sovplats, och där stod också Herr Nilssons lilla docksäng. Dunder-Karlsson öppnade dörren och kikade försiktigt in.

Det var lugnt och tyst, och han lät sin ficklampa spela runt rummet. När ljusstrålen träffade Pippis säng såg de båda luffarna till sin häpnad ingenting annat än ett par fötter som vilade på huvudkudden. Pippi hade som vanligt huvudet under täcket nere vid fotändan av sängen. "Det där måste vara flickungen", viskade Dunder-Karlsson till Blom.

"Och hon sover nog ordentligt. Men var nånstans är Nilsson, tror du? " "Herr Nilsson, om jag får be", hördes Pippis lugna röst under täcket. "Herr Nilsson ligger i den lilla gröna docksängen. Luffarna blev så förskräckta att de höll på att rusa ut omedelbart.

Men så kom de att tänka på vad Pippi hade sagt. Att Herr Nilsson låg i docksängen. I ficklampans sken fick de också syn på docksängen och den lilla apan som låg i den.