Avsnitt 9: Den svenska synen på barn (1)
Emil:
Frauke, vad var det vi sa igår, hur tyska föräldrar gör som du sa att de gjorde? Ja, tack! Nu, nu, nu kommer den.
[Intro]
Lysande Lagom
Emil:
Välkomna till Lysande Lagom, podden där vi generaliserar massor om allt som sker i Sverige av svenskar och av utlänningar. Jag heter Emil Molander, lärare i svenska som andraspråk.
Sofi:
Och jag heter Sofie Tegsveden Deveaux, jag driver företaget BeeSwedish. Du vet ju att min man är fransk, eller hur Emil? Ja, precis. I alla familjer finns det ju olika anekdoter som cirkulerar och så skrattar man liksom åt hur dum någon var. Och åt min man skrattar man åt två saker, det är att dels var han rädd för flugor när han var barn,
Sofi:
och det andra är att det var något sådär, min man tyckte väldigt mycket om vitvin. Och en gång, när han var väl fem, sex år så bestämde han sig för att ta sig ett glas när han var ensam hemma, för det var han också på den tiden. Och han gick in i skåpet och hällde upp ett ganska rejält glas och svepte det, och det var vinäger.
Sofi:
Och hela den här familjen skrattar ju väldigt hjärtligt åt att det där liksom, att det var vinäger han drack. Mellan jag och mina föräldrar när vi hörde det här första gången, vi bara, då, fem, dricker vi?
Emil:
Ja, ensam hemma kan det ju nå en sån väska.
Sofi:
Precis, och då hade du redan druckit vin ett antal gånger och tyckte det där var ju gott, det skulle jag gärna vilja ha lite mer av. Och från en svensk perspektiv, då är det ju här att barn som dricker vin, det är ju verkligen ett stort tabu.
Sofi:
Och idag ska vi alltså prata om just barn och den kulturella synen på barn, och den svenska synen på barn.
Emil:
Ja, vi har ju barn själva, och både vi, du har barn med en fransk man och jag har barn med en tysk kvinna, så det är väl därför vi tror att vi vet någonting om det här. Men det gör vi inte alltså. Nej, nej, nej. Får jag fråga då din, för din man då, han växte upp på 80-talet.
Emil:
Mm. Skulle det där kunna ske idag lika gärna i Frankrike, tror du?
Sofi:
Ja, det där pratar vi om i det här avsnittet, om det interkulturella föräldraskapet, men det är ju väldigt svårt att veta, för han är ju liksom isolerad från Frankrike nu, och hans version av barndomen där är ju baserad på vad som hände för 30 år sedan.
Emil:
Ja, just det.
Sofi:
Så det vet vi inte. Nej. Men jag läste nyss häromdagen att i Frankrike börjar man nu börja fundera på om man ska kanske begränsa eller förbjuda det här med barnage. Så det finns väl en viss diskrepans där i hussynen.
Emil:
Ja, jag tror att de till och med har klubbat det. De har klubbat det, ja. Jag läste det. Ja, det är bra. Sverige är ju kanske lite extremt bland när det gäller synen på barn. Bland annat är det där med barnagar, det var det första landet i världen 1979 som förbjöd barnaga.
Emil:
Men i länder som inte är så långt härifrån så är det fortfarande tillåtet i Frankrike tills nu.
Sofi:
I många europeiska länder så är det, och inte bara tillåtet, utan det ses som en nödvändig del av barnuppfostran och att hjälpa sina barn att hitta rätt väg i livet.
Emil:
Ja, alltså det där är nästan svårt att förstå som svenska. Så det är ju kanske det värsta man kan tänka sig, att någon ska slå ett barn. Men jag har också träffat på folk som tycker att det är fullständigt normalt. Jag hade en mexikansk kompis som sa någon gång till någon annan som också var från Latinamerika att här i Sverige säger de ju att man inte ska slå barn.
Emil:
De tror att barnen blir traumatiserade. Åh, har du hört något så dumt? Som att det är självklart, alltså vilka idioter i Sverige som tror att man kommer att…
Sofi:
Är det okej att vi sitter och skrattar här och det här? Eller vad tror du?
Emil:
Ja, men alltså, för det låter ju helt absurt att så många tycker att det är okej att slå barn.
Sofi:
Samtidigt är det ju faktiskt bara 40 år sedan som det här förbjöds i Sverige. Och det betyder ju att allt har pågått för bara någon generation tillbaka. Det här existerar ju också i vårt bagage. Det är inget som Sverige har levt utan.
Emil:
Nej, men då bara när mina syskon var små så var det tillåtet. Nu tror jag inte de blev agade. Och det var ju för något år sedan var det något fall med någon italiensk man som gick på gatan i Stockholm och lappade till sitt barn. Och blev tagen av polisen. Och det var även någon sån här ambassadör av något slag där socialen tog barnen.
Emil:
Ja, just det. Och det där tittas ju på med förvåning från Italien.
Sofi:
Ja, kanske inte bara förvåning, utan jag tror att de är väldigt chockerade över den svenska synen och kanske den svenska slappheten. Och att vi egentligen inte hjälper våra barn att bli ordentliga vuxna människor. Det finns ett uttryck på franska som är la fint et le roi.
Sofi:
Barnen har blivit kung. Barnet är kung i familjen. Och det ser som något väldigt negativt. Jag tror att det är det så mycket av den här kritiken eller förvåningen handlar om när det kommer till Sverige och den svenska synen på barn. Att barnen på något sätt har i deras ögon för hög status.
Emil:
Ja, det där har jag träffat på från mina kurser. Att de säger så här, ja det är så konstigt här i Sverige för det är barnen som bestämmer i familjen. Barnen bestämmer vad de ska äta för mat eller vart de ska åka eller vad de ska göra. Det är helt konstigt, varför ska barnen bestämma det? Men när är det den här generationen som slapp blir agad?
Emil:
Är det dem, deras barn, som är de här som bestämmer? Det är ju nästan så. Det är ju nu de senaste, jag vet inte, de senaste tio åren kanske.
Sofi:
Karl, din förälder har kommit igång. Ja. Men vad finns det fler för fördomar tror du om svenskar från andra kulturer när de kommer hit och ser hur vi behandlar våra barn?
Emil:
Ja, alltså när jag var barnledare och tog med mig min dotter till mitt jobb och träffade mina kursdeltagare från olika länder. Det de reagerade på var ju hennes kläder först och främst. Varför har du klätterna? Du har klätterna som dig. Varför har du klätterna som dig själv?
Emil:
Varför har hon inte en gullig klänning? Då hade hon på sig ett par bruna byxor och någon kofta eller någonting. Varför har hon inte Hello Kitty på sig? Tyckte de var idiotiskt? Ja, Sverige.
Sofi:
Men varför inte Emil? Varför hade hon inte en gullig klänning på sig?
Emil:
Hon hade ju det ibland. Hon har ju sådana klänningar ibland. Men det är inte så att i andra länder verkar det som att man måste ha det. Annars är det något fel. En sak som jag tycker är jättekonstig när jag är i andra länder och ser barnen är att varenda liten nollåring har hål i öronen om det är en flicka.
Emil:
Så det är typ det första man gör. Hade det varit en flicka så tar vi hål i öronen.
Sofi:
Så att man ska se vilken som är kvinna. Så att ingen ska behöva undra vad det är för någonting.
Emil:
Ja, och i Sverige idag är det lite fult. Ska du verkligen tala om direkt att det är en pojke du har fått? Ska du inte bara säga att vi fick ett barn?
Sofi:
Är det inte en klassfråga också tror du? Tillhör inte du och jag den här osäkra medelklassen där allt ska vara könsneutralt och sockerfritt?
Emil:
Det har säkert mycket med det här att göra. Men det är svårt att se utanför sin egen bubbla.
Sofi:
Ja, utan när man bor tillsammans med en tysk eller en fransk förstås.
Emil:
Och det här är det många som tycker är konstigt. Det är ju varför svenskar ofta inte tar reda på i magen om det är en pojke eller en flicka. Det är ju ganska vanligt i Sverige ändå. Att vi vill inte veta. Det får bli en överraskning. Men varför? Man kan ju inte se.
Sofi:
Men tittar du inte på någon slags osäkerhet och rädsla i sig själv? Det är ju också att jag vill inte veta för det kanske kommer påverka mig på något sätt. Om man hade en så himla könsneutral attityd skulle det spela någon roll då om man visste?
Emil:
Nej men precis. Egentligen skulle det inte det. Men man kan egentligen se det på det andra sättet också. Det är en osäkerhet från den som vill veta. För att man måste ha något att hålla sig i. Då väljer jag en blå blöja här.
Sofi:
För oss var det ju att vi hade tvingningar. Om vi inte hade tagit reda på können så skulle vi få räkna ut fyra olika namnförslag. Två pojknamn och två flickvän. Så för oss var det väldigt praktiskt att kunna se det redan från början.
Emil:
Ja det förstår jag. Det var ett bra skäl. Och ni fick en pojk och en flicka?
Sofi:
Ja precis. Det var ju bra. Men det var ju ändå viktigt för oss tydligen. Trots att vi inte valde rosa och blå kläder. Att de skulle ha typiskt pojknamn och typiskt flicknamn. Så det lever ju ändå kvar i Sverige. Trots hela det här genusneutrala. Att man har ändå olika namn för pojkar och flickor.
Emil:
Ja det är ganska ovanligt. Det träffar man ju på ibland. Eller i alla fall jag har träffat på sådana som döper sitt barn till bibopp. Och talar inte om för honom det är en pojk eller en flicka till exempel. Det förekommer men det är ganska ovanligt. Där kan vi också prata om en bubbla.
Sofi:
Man pratar om det här med barnen. Barnagan förbjöds 1979. Varifrån kommer allt det här? Tror du rent historiskt eller socialt? Finns det någon anledning till att Sverige har blivit som det har blivit och inte som andra länder?
Emil:
Delvis så är det väl något som har kommit med välfärdssamhället och med Alva Myrdal. Folkhemmet? Ja precis. Folkhemmet som hon skrev den här boken där hon tog upp.
Sofi:
Kris i befolkningsfrågan. Den ligger här olöst på mitt bok.
Emil:
Där tar hon upp hur hon tycker att barn ska uppfostras. Att det är samhällets uppgift och så vidare. Förskolan har en stor del i det.
Sofi:
Men handlar det också om att bygga goda samhällsmedborgare? Att det inte bara är för barnens skull så att man ska uppfostra dem som man gör. Utan det är också för att man ser någon slags framtid i att investera i en viss typ av uppfostrar som ger en viss typ av medborgare senare.
Emil:
Hon tar ju upp Aga och säger att det är något dåligt. Hon tycker ju att man istället ska frysa ut barnet. Man ska isolera barnet istället. Det är mycket mer effektivt för att få barnet dit man vill. Det sociala ogillandet kallar hon det. Att barnet ska känna på sig att den har gjort något fel. Att man ska mobba lite istället. Att det är bättre.
Sofi:
Tror du att det funkar? Är det något folk använder sig av? Är det något som har genomsyrat vår syn på barn nu?
Emil:
Det tror jag absolut. Det är säkert mindre vanligt idag. Men det är något som ligger bakom det. Det har vi pratat om i tidigare avsnitt också. Hur visar en svensk att den tycker att man har gjort något dåligt på jobbet?