×

Vi använder kakor för att göra LingQ bättre. Genom att besöka sajten, godkänner du vår cookie policy.


image

Lysande Lagom, Avsnitt 7: Alla dessa möten: Något typiskt svenskt? (2)

Avsnitt 7: Alla dessa möten: Något typiskt svenskt? (2)

De är ju verkligen inte beredda på det här och särskilt inte vintertid. De har säkert inte lämpliga skor för att gå ut och gå och så vidare. De är inte utrustade för det kan ju verkligen komma som en chock. Ja, men nu ska vi ha budgetmöte. Ja, men vi tar en promenad samtidigt.

Va? Det är helt absurt från en utlänningsperspektiv. Där tycker jag att man som svensk arbetsgivare ska vara lite försiktig med sådana saker. Eller i alla fall kanske informera i förväg att man förväntas ta med sig ett par rejäla promenadsskor om man ska ha ett one to one möte.

Men en sån typisk sak som man hör om möten från utlänningar bland dig är det här att ja, men vad är det som sägs egentligen? Vad är det som bestäms? Folk sitter och hummar och mnjaha och sitter och håller med varandra eller bara sitter och lägger ut texten. Men vad är det som man kommer fram till?

Det är nog ett typiskt problem. Det jag ofta har hört är att en person uttrycker en åsikt och säger att ja, jag tycker att schemat inte fungerar eller diskmaskinen är trasig. Då ska nästa person upprepa samma sak. Ja, ja, men schemat fungerar inte.

Och så kommer man till en tredje person och säger att jag tycker inte att schemat fungerar. Det blir nästan som någon psykologisk grej. Alla behöver kunna yttra sig och få andra att lyssna fast man egentligen inte kommer vidare. Man skulle behöva säga att en person säger det och så håller vi med och går vidare till nästa punkt.

Men sen vill man ju också känna in vad de andra har för åsikt. Om man ska lufta något väldigt kontroversiellt, det gör man inte direkt. Då börjar man väldigt försiktigt och känner in sig. Vad tycker de andra? Vad verkar de ha för åsikt? Om man inte skulle få igång en debatt eller en konflikt,

då är det ett stort missnöje om ett möte slutade med att man var osams. Någon stormar ur rummet. Det där kommer in i det vi pratade om tidigare, att man måste gå lite försiktigt fram. Man kan inte bara komma in och peka med hela handen och säga så här.

Man måste linda in det man vill säga och så måste alla få tycka till. Man ska vara försiktig och ta ställning tills man har koll på vad de andra tycker. Mycket tid och kraft ska vara låta att fundera och lista ut hur de andra kommer att reagera på det man säger. Det kan ju bli väldigt fel om man inte vet att det funkar så ofta.

Ja, gud ja. Jag har ju hört många historier om folk som har gått in och sagt sanningen som säkert var välbehövd och sen har det blivit problem och folk har mått dåligt efteråt. Behöver vi inte lite uppfräsning? Det känns så himla mossigt med alla de här mötena.

Kanske är det jättebra att någon faktiskt sätter ner foten och säger sådär. Kanske. Jo, men ja. Vi kan behöva lite kulturkrockar ibland. Jag tror att Sverige mår bra av ordentliga kulturkrockar.

Men sen tänker jag att det inte bara är på jobbet som vi har mötet. Det här är ju någonting som börjar från barnsben. Man har ju klassråd. Hade ni klassråd i skolan? Ja, visst. Där fick vi lära oss. Det hade vi i ettan. Jag kommer väldigt väl ihåg det. Vi fick ett papper där det stod vad det fanns.

Det fanns ordförande, sekreterare, justerare och så lite vad man skulle säga. Ordet är fritt och sådana där fraser fick vi lära oss redan i ettan. Ja, och sen turades man om att ha de här olika rollerna. Så alla fick prova på. Jag är ju någon som självklart var totalt inkompetent i de här rollerna.

Men det spelade ingen roll. Då hade jag det svårt att skriva, men fick ändå vara sekreterare. Det där tror inte jag förekommer i särskilt många andra länder. Då är det först och främst läraren som bestämmer i klassrummet. Sen ska folk göra det som de är bra på.

Inte låtsas att alla har lika kompetenser. Nej, men det var ju väldigt tur att vi hade det där i skolan. Det där förekommer ju i hela samhället. Jag kommer ihåg att jag hade en grupp med utländska akademiker en gång. Då hade vi som ett inslag att vi satt och övade på att ha löpen.

Vi hade nästan klassråd. Vi hade fraser och vi hade roller och någon skrev minnesanteckningar eller protokoll. De tyckte det var skitbra, jättekul och intressant. Ja, är det så här? Det där rollspelet brukar jag också ha.

Vi ger oss själva ett problem som vi ska lösa. Men ibland kan folk bli otroligt provocerade av det där. Vadå? Ska jag bete mig så här? Det här passar inte mig och så här vill inte jag säga. Det kan gå att slå åt båda hållen, tycker jag. Vi har fasta roller på våra möten.

Gäller det i alla möten utanför jobbet? Att det är formaliserat allting? Jag tror att det är ganska formaliserat. Jag tänker även på bostadsrättsföreningens årsstämma. Även i föreningslivet har man ganska formaliserade möten.

För saker som man i andra länder gör helt spontant, till och med utanför föreningen. Vi hade föräldramöte på förskolan och då fick vi mejl samma dag. Där det stod så här. Nu kommer jag som rektor att informera er och ni får inte ställa några frågor. Om ni inte har fickat dem senast förra veckan.

Det var helt meningslöst. Man fick inte säga någonting. Man skulle bara sitta och lyssna på henne och prata. Då kunde hon lika gärna mejla. Det är väl också den här rädslan för konflikter och konfrontation. Hon var väl rädd att någon skulle komma med något klagomål som hon inte var beredd på att ta emot.

Är det därför vi har det här formaliserat? För att skydda oss lite mot hårda smällar? Mot att någon ska komma med något oväntat? Att vi ska få en konflikt? Det tror jag. Dels för att kunna skydda oss och säga att det där står inte på dagordningen.

Där får vi ta upp nästa möte. Vi bordlägger den där frågan. Så kan man andas ut lite och tänka efter hur man ska hantera det. Men jag tror också att det handlar om just eftersom folk har ett sånt behov. Att tycka till att man ändå måste få någon struktur på det. Annars skulle det ha varierat totalt om folk bara skulle sitta där och tycka och tänka.

Och vilja känna sig hörda. Att man måste styra upp det. Och att man inte kanske har en naturlig ledare. Utan att det ska vara väldigt demokratiskt. Hur ska man då gå till nästa punkt om ingen slår näven i bordet?

När vi snackar klart om det här är det viktigare. Rent språkligt brukar det vara svårt också för en utlänning på ett möte i Sverige. Vi är ganska vaga på möten. Jag tänker att det kanske vore bra om man kunde göra C eller så.

Precis, och på språkkursen har man ju lärt sig att kombinationen tänker plus att inte existerar. Det där tänker att är väldigt störande. Men det betyder på något sätt så här, jag tycker det här men jag har inte riktigt tänkt färdigt på det än. Precis, för mig så är det. Man streamar i realtid från hjärnan.

Det är så jag brukar förklara det. Det är ingenting som man har bearbetat på något sätt. Sen också att folk känner att det här projektet inte går åt rätt håll. Jag känner att schemat kanske skulle kunna bli lite bättre.

Och så nickar alla och säger ja, men... Ja, men jag känner att det kanske kan vara lite bra som det redan är. Och så avslutar någon och säger bra, som betyder att nu slutar vi prata om det här. Men egentligen inte att någonting är särskilt bra. Bra!

Vad annat tror du är svårt att förstå för en utlänning? Jag tror att om man inte har det här att någon slår en klubba och säger Pang, vi bestämmer att vi ska göra så här nu. Och jag tar på mig att fixa det här och det här. Du som sitter där, du ordnar det andra.

Det tror jag är jätteviktigt att det sker tydligt. För om det sker lite mellan raderna och med fem minuters mellanrum, vem som skulle göra vad. Då tror jag kan vara jättesvårt att uppfatta som utlänning. Så det kanske är någonting svenska arbetsgivare nu kan lyssna väldigt nog är.

Att man kanske avslutar ett möte genom att sammanfatta de viktigaste punkterna. Och framförallt som du säger, vem som har ansvar för vad. För det är ju allmänt någonting som jag vet att mina kursdeltagare ofta tycker är väldigt svårt att förstå. Vad har de befogenhet att göra, när kan de ta initiativ, vad har de egentligen ansvar för.

Att det här blir ofta risk att de uppfattas som lite oengagerade i jobbet. För de sitter och väntar på order. Just det. Ja och sen att man tar bra minnesanteckningar och skickar ut det direkt. Så att den som kanske har lite svårare med språket kan läsa vad som har sagt.

Precis. Och att de minnesanteckningarna faktiskt är ganska detaljerade. För det där ser jag ofta. Jag får ofta se prov på minnesanteckningar på möten. Vi diskuterade personalfrågan. Men vad diskuterade ni? Inte att ni diskuterade.

Så där är det ju jättebra. Ja men då kan man skriva vad man kom fram till kanske. Precis. Och vem som ska göra vad och var. Men sen en annan sak som jag tycker många är väldigt konfunderade över. Det är att dels att man börjar på utsatt tid. Och det tar väl ett tag innan man lär sig att faktiskt komma när man ska komma.

Eller en liten stund innan. Och sitta och gömma sig i ett hörn tills alla är där. Men vi slutar på utsatt tid. Och det där gör ju folk helt galna. Att plötsligt bara, nu är klockan två och då är mötet slut. Men då får vi träffas igen nästa vecka. Kan man aldrig göra klart det här?

Prata igenom det till slut. Ta ett beslut. Och sen behöver vi inte ha fler möten. Precis. Det där är ju jättetypiskt. Det är ju väldigt irriterande när det är så. Men varför är det så tror du? Att vi måste sluta på utsatt tid? Jo men annars så har man ju inte respekterat varandras tid. Du sa att vi skulle sluta på 15.00.

Jag har planerat att göra det här 15.20. Då kanske vi inte drar över. Då respekterar du inte min tid. Så det är väl därför. Ja, jag har ett annat möte som jag måste gå upp efter. Ja, precis. Nästa möte kommer då. Det är fackmöte efter det här. Och då måste jag komma i tid till.

För man kan inte komma sent i mötena heller. Ja men det är egentligen en fin sak. Alltså det är av respekt vi gör det. Ja, och folk kan behöva göra privata saker. Det är ju tandläkarbesöken och hemhämtning på förskola och så vidare. Sen tänker jag något som ofta är väldigt jobbigt.

Framförallt den som tycker det är lite svårt med språket. Det är de här stora mötena. Alltså när man har heldagskonferenser eller när man åker bort över ett par dagar. Och inte bara då ska man ha vanliga traditionella möten. Utan att även umgås och prata.

Mellan själva mötespunkterna. Vad är det som är svårt med det? Det blir väldigt intensivt språkmässigt. Om man tänker en vanlig dag på jobbet. Då sitter man framför datorn och får tänka lite själv på sitt eget språk. Eller inte tänka alls. Sen kommer man in på ett möte och anstränger sig för att lyssna.

Sen kan man liksom slappna av igen. Men i de här flerdagseventen. Det är ju otroligt pressat. Man hela tiden ska vara på alerten. Förstå vad som sägs. Sen ska man vara med. Sen ska man göra någon workshop där man ska vara aktiv. Det är mycket mer språklig interaktion.

Avsnitt 7: Alla dessa möten: Något typiskt svenskt? (2) Episode 7: All diese Treffen: etwas typisch Schwedisches? (2) Επεισόδιο 7: Όλες αυτές οι συναντήσεις: κάτι τυπικά σουηδικό; (2) Episode 7: All these meetings: Something typically Swedish? (2) Épisode 7 : Toutes ces réunions : quelque chose de typiquement suédois ? (2) Episodio 7: Tutti questi incontri: qualcosa di tipicamente svedese? (2) Episódio 7: Todas estas reuniões: algo tipicamente sueco? (2) Эпизод 7: Все эти встречи: что-то типично шведское? (2) Bölüm 7: Tüm bu toplantılar: tipik İsveçli bir şey mi? (2) Епізод 7: Всі ці зустрічі: щось типово шведське? (2)

De är ju verkligen inte beredda på det här och särskilt inte vintertid. They are certainly not prepared for this, especially in winter. De har säkert inte lämpliga skor för att gå ut och gå och så vidare. They certainly do not have suitable shoes for going out and walking and so on. De är inte utrustade för det kan ju verkligen komma som en chock. They are not equipped because it can really come as a shock. Ja, men nu ska vi ha budgetmöte. Yes, but now we have a budget meeting. Ja, men vi tar en promenad samtidigt.

Va? Det är helt absurt från en utlänningsperspektiv. Där tycker jag att man som svensk arbetsgivare ska vara lite försiktig med sådana saker. I think that Swedish employers should be a little cautious about such things. Eller i alla fall kanske informera i förväg att man förväntas ta med sig ett par rejäla promenadsskor om man ska ha ett one to one möte. Or at least maybe inform in advance that you are expected to bring a pair of sturdy walking shoes if you are having a one-to-one meeting.

Men en sån typisk sak som man hör om möten från utlänningar bland dig är det här att ja, men vad är det som sägs egentligen? But one of the typical things you hear about meetings from foreigners among you is that yes, but what is actually being said? Vad är det som bestäms? Folk sitter och hummar och mnjaha och sitter och håller med varandra eller bara sitter och lägger ut texten. People sit and hum and mumble and agree with each other or just sit and post the text. Men vad är det som man kommer fram till? But what are the findings?

Det är nog ett typiskt problem. Det jag ofta har hört är att en person uttrycker en åsikt och säger att ja, jag tycker att schemat inte fungerar eller diskmaskinen är trasig. What I have often heard is that a person expresses an opinion and says that yes, I think the schedule doesn't work or the dishwasher is broken. Då ska nästa person upprepa samma sak. Ja, ja, men schemat fungerar inte.

Och så kommer man till en tredje person och säger att jag tycker inte att schemat fungerar. Det blir nästan som någon psykologisk grej. It's almost like a psychological thing. Alla behöver kunna yttra sig och få andra att lyssna fast man egentligen inte kommer vidare. Everyone needs to be able to express themselves and get others to listen, even if they are not really getting anywhere. Man skulle behöva säga att en person säger det och så håller vi med och går vidare till nästa punkt. You would have to say that one person says it and then we agree and move on to the next point.

Men sen vill man ju också känna in vad de andra har för åsikt. But then you also want to know what other people's opinions are. Om man ska lufta något väldigt kontroversiellt, det gör man inte direkt. If you are going to air something very controversial, you don't do it right away. Då börjar man väldigt försiktigt och känner in sig. Then you start very carefully and feel your way around. Vad tycker de andra? Vad verkar de ha för åsikt? What do they seem to think? Om man inte skulle få igång en debatt eller en konflikt, Unless you want to start a debate or a conflict,

då är det ett stort missnöje om ett möte slutade med att man var osams. then it is a major disappointment if a meeting ends in disagreement. Någon stormar ur rummet. Someone storms out of the room. Det där kommer in i det vi pratade om tidigare, att man måste gå lite försiktigt fram. Man kan inte bara komma in och peka med hela handen och säga så här. You can't just come in and point with your whole hand and say this.

Man måste linda in det man vill säga och så måste alla få tycka till. You have to wrap up what you want to say and everyone has to have their say. Man ska vara försiktig och ta ställning tills man har koll på vad de andra tycker. You have to be careful and take a stand until you know what the others think. Mycket tid och kraft ska vara låta att fundera och lista ut hur de andra kommer att reagera på det man säger. A lot of time and effort should be spent thinking and figuring out how others will react to what you say. Det kan ju bli väldigt fel om man inte vet att det funkar så ofta. It can be very wrong if you don't know that it works so often.

Ja, gud ja. Jag har ju hört många historier om folk som har gått in och sagt sanningen som säkert var välbehövd och sen har det blivit problem och folk har mått dåligt efteråt. I've heard many stories about people who have gone in and told the truth, which was probably well needed, and then there have been problems and people have felt bad afterwards. Behöver vi inte lite uppfräsning? Don't we need a refresher course? Det känns så himla mossigt med alla de här mötena. It's so boring with all these meetings.

Kanske är det jättebra att någon faktiskt sätter ner foten och säger sådär. Maybe it's great that someone actually puts their foot down and says so. Kanske. Jo, men ja. Vi kan behöva lite kulturkrockar ibland. We may need some culture clashes sometimes. Jag tror att Sverige mår bra av ordentliga kulturkrockar. I think Sweden thrives on proper culture clashes.

Men sen tänker jag att det inte bara är på jobbet som vi har mötet. Det här är ju någonting som börjar från barnsben. Man har ju klassråd. There are class councils. Hade ni klassråd i skolan? Ja, visst. Där fick vi lära oss. Det hade vi i ettan. We had that in first grade. Jag kommer väldigt väl ihåg det. Vi fick ett papper där det stod vad det fanns. We got a paper saying what it was.

Det fanns ordförande, sekreterare, justerare och så lite vad man skulle säga. There was a chairman, secretary, adjuster and so on. Ordet är fritt och sådana där fraser fick vi lära oss redan i ettan. The word is free and we were taught such phrases in the first grade. Ja, och sen turades man om att ha de här olika rollerna. Yes, and then you took turns to play these different roles. Så alla fick prova på. Jag är ju någon som självklart var totalt inkompetent i de här rollerna. I am someone who was obviously totally incompetent in these roles.

Men det spelade ingen roll. But it didn't matter. Då hade jag det svårt att skriva, men fick ändå vara sekreterare. Det där tror inte jag förekommer i särskilt många andra länder. I don't think this happens in many other countries. Då är det först och främst läraren som bestämmer i klassrummet. In this case, the teacher is the primary decision-maker in the classroom. Sen ska folk göra det som de är bra på. Then people should do what they are good at.

Inte låtsas att alla har lika kompetenser. Do not pretend that everyone has equal competences. Nej, men det var ju väldigt tur att vi hade det där i skolan. No, but it was very lucky that we had that at school. Det där förekommer ju i hela samhället. This happens throughout society. Jag kommer ihåg att jag hade en grupp med utländska akademiker en gång. Då hade vi som ett inslag att vi satt och övade på att ha löpen. Then we had as a feature that we sat and practiced running.

Vi hade nästan klassråd. We almost had class councils. Vi hade fraser och vi hade roller och någon skrev minnesanteckningar eller protokoll. We had phrases and we had roles and someone wrote notes or minutes. De tyckte det var skitbra, jättekul och intressant. Ja, är det så här? Det där rollspelet brukar jag också ha. I usually have that role play too.

Vi ger oss själva ett problem som vi ska lösa. Men ibland kan folk bli otroligt provocerade av det där. But sometimes people can be incredibly provoked by that. Vadå? Ska jag bete mig så här? Should I behave like this? Det här passar inte mig och så här vill inte jag säga. This does not suit me and I do not want to say this. Det kan gå att slå åt båda hållen, tycker jag. It can work both ways, I think. Vi har fasta roller på våra möten. We have fixed roles in our meetings.

Gäller det i alla möten utanför jobbet? Does this apply to all meetings outside work? Att det är formaliserat allting? That everything is formalized? Jag tror att det är ganska formaliserat. Jag tänker även på bostadsrättsföreningens årsstämma. I am also thinking of the annual general meeting of the housing association. Även i föreningslivet har man ganska formaliserade möten.

För saker som man i andra länder gör helt spontant, till och med utanför föreningen. For things that people in other countries do quite spontaneously, even outside the association. Vi hade föräldramöte på förskolan och då fick vi mejl samma dag. Där det stod så här. Where it said this. Nu kommer jag som rektor att informera er och ni får inte ställa några frågor. I will now inform you as head teacher and you are not allowed to ask any questions. Om ni inte har fickat dem senast förra veckan. If you have not received them by last week.

Det var helt meningslöst. Man fick inte säga någonting. You were not allowed to say anything. Man skulle bara sitta och lyssna på henne och prata. Då kunde hon lika gärna mejla. Then she might as well send an email. Det är väl också den här rädslan för konflikter och konfrontation. There is also this fear of conflict and confrontation. Hon var väl rädd att någon skulle komma med något klagomål som hon inte var beredd på att ta emot.

Är det därför vi har det här formaliserat? För att skydda oss lite mot hårda smällar? To protect us a bit from hard knocks? Mot att någon ska komma med något oväntat? Against someone coming up with something unexpected? Att vi ska få en konflikt? Det tror jag. Dels för att kunna skydda oss och säga att det där står inte på dagordningen.

Där får vi ta upp nästa möte. Vi bordlägger den där frågan. We postpone that question. Så kan man andas ut lite och tänka efter hur man ska hantera det. Then you can take a breath and think about how to deal with it. Men jag tror också att det handlar om just eftersom folk har ett sånt behov. But I think it's also because people have such a need. Att tycka till att man ändå måste få någon struktur på det. Annars skulle det ha varierat totalt om folk bara skulle sitta där och tycka och tänka. Otherwise, it would have been totally different if people were just sitting there thinking and thinking.

Och vilja känna sig hörda. Att man måste styra upp det. That you have to manage it. Och att man inte kanske har en naturlig ledare. And that you may not have a natural leader. Utan att det ska vara väldigt demokratiskt. Without it being very democratic. Hur ska man då gå till nästa punkt om ingen slår näven i bordet? How do you move on to the next point if no one is making a fist?

När vi snackar klart om det här är det viktigare. When we finish talking about this, it is more important. Rent språkligt brukar det vara svårt också för en utlänning på ett möte i Sverige. In terms of language, it is usually difficult even for a foreigner at a meeting in Sweden. Vi är ganska vaga på möten. We are rather vague in meetings. Jag tänker att det kanske vore bra om man kunde göra C eller så. I think it might be good if you could do C or so.

Precis, och på språkkursen har man ju lärt sig att kombinationen tänker plus att inte existerar. Exactly, and in the language course you have learned that the combination thinking plus not exists. Det där tänker att är väldigt störande. I find that very disturbing. Men det betyder på något sätt så här, jag tycker det här men jag har inte riktigt tänkt färdigt på det än. But it somehow means this, I think this but I haven't really thought it through yet. Precis, för mig så är det. Man streamar i realtid från hjärnan. You stream in real time from your brain.

Det är så jag brukar förklara det. That's how I usually explain it. Det är ingenting som man har bearbetat på något sätt. It is not something that has been processed in any way. Sen också att folk känner att det här projektet inte går åt rätt håll. And also that people feel that this project is not going in the right direction. Jag känner att schemat kanske skulle kunna bli lite bättre. I feel that maybe the schedule could be a bit better.

Och så nickar alla och säger ja, men... Ja, men jag känner att det kanske kan vara lite bra som det redan är. And then everyone nods and says yes, but... Yes, but I feel that it might be a bit good as it is already. Och så avslutar någon och säger bra, som betyder att nu slutar vi prata om det här. And then someone finishes and says good, which means we stop talking about this. Men egentligen inte att någonting är särskilt bra. But not really that anything is particularly good. Bra!

Vad annat tror du är svårt att förstå för en utlänning? Jag tror att om man inte har det här att någon slår en klubba och säger Pang, vi bestämmer att vi ska göra så här nu. I think if you don't have this thing where someone hits a stick and says Bang, we decide we're going to do this now. Och jag tar på mig att fixa det här och det här. Du som sitter där, du ordnar det andra.

Det tror jag är jätteviktigt att det sker tydligt. I think it is very important that this is done clearly. För om det sker lite mellan raderna och med fem minuters mellanrum, vem som skulle göra vad. Because if it happens a little bit between the lines and at five-minute intervals, who would do what. Då tror jag kan vara jättesvårt att uppfatta som utlänning. Then I think it can be very difficult to be perceived as a foreigner. Så det kanske är någonting svenska arbetsgivare nu kan lyssna väldigt nog är. So perhaps this is something Swedish employers can now listen to very carefully.

Att man kanske avslutar ett möte genom att sammanfatta de viktigaste punkterna. That you might end a meeting by summarizing the main points. Och framförallt som du säger, vem som har ansvar för vad. And above all, as you say, who is responsible for what. För det är ju allmänt någonting som jag vet att mina kursdeltagare ofta tycker är väldigt svårt att förstå. Because this is generally something that I know my course participants often find very difficult to understand. Vad har de befogenhet att göra, när kan de ta initiativ, vad har de egentligen ansvar för. What do they have the power to do, when can they take the initiative, what are their real responsibilities?

Att det här blir ofta risk att de uppfattas som lite oengagerade i jobbet. This often leads to the risk that they are perceived as being somewhat disengaged in their work. För de sitter och väntar på order. Just det. Ja och sen att man tar bra minnesanteckningar och skickar ut det direkt. Så att den som kanske har lite svårare med språket kan läsa vad som har sagt. So that those who may have more difficulty with the language can read what has been said.

Precis. Och att de minnesanteckningarna faktiskt är ganska detaljerade. För det där ser jag ofta. Jag får ofta se prov på minnesanteckningar på möten. I often see samples of notes from meetings. Vi diskuterade personalfrågan. We discussed the issue of staffing. Men vad diskuterade ni? Inte att ni diskuterade. Not that you discussed.

Så där är det ju jättebra. Ja men då kan man skriva vad man kom fram till kanske. Precis. Och vem som ska göra vad och var. And who will do what and where. Men sen en annan sak som jag tycker många är väldigt konfunderade över. Det är att dels att man börjar på utsatt tid. It is that you start on time. Och det tar väl ett tag innan man lär sig att faktiskt komma när man ska komma. And it takes a while before you learn to actually show up when you are supposed to.

Eller en liten stund innan. Och sitta och gömma sig i ett hörn tills alla är där. Men vi slutar på utsatt tid. Och det där gör ju folk helt galna. Att plötsligt bara, nu är klockan två och då är mötet slut. All of a sudden, it's two o'clock and the meeting is over. Men då får vi träffas igen nästa vecka. Kan man aldrig göra klart det här? Can you never finish this?

Prata igenom det till slut. Talk it through at the end. Ta ett beslut. Make a decision. Och sen behöver vi inte ha fler möten. Precis. Det där är ju jättetypiskt. Det är ju väldigt irriterande när det är så. Men varför är det så tror du? But why do you think this is the case? Att vi måste sluta på utsatt tid? That we have to finish on time? Jo men annars så har man ju inte respekterat varandras tid. Yes, but otherwise they have not respected each other's time. Du sa att vi skulle sluta på 15.00.

Jag har planerat att göra det här 15.20. Då kanske vi inte drar över. Then we might not go over. Då respekterar du inte min tid. Så det är väl därför. Ja, jag har ett annat möte som jag måste gå upp efter. Yes, I have another meeting that I have to get up after. Ja, precis. Nästa möte kommer då. Det är fackmöte efter det här. There is a union meeting after this. Och då måste jag komma i tid till.

För man kan inte komma sent i mötena heller. Because you can't be late for meetings either. Ja men det är egentligen en fin sak. Alltså det är av respekt vi gör det. So we do it out of respect. Ja, och folk kan behöva göra privata saker. Yes, and people may need to do private things. Det är ju tandläkarbesöken och hemhämtning på förskola och så vidare. Sen tänker jag något som ofta är väldigt jobbigt. Then I think of something that is often very difficult.

Framförallt den som tycker det är lite svårt med språket. Det är de här stora mötena. Alltså när man har heldagskonferenser eller när man åker bort över ett par dagar. Och inte bara då ska man ha vanliga traditionella möten. And that's not the only time you should have regular traditional meetings. Utan att även umgås och prata. Without even socializing and talking.

Mellan själva mötespunkterna. Between the actual meeting points. Vad är det som är svårt med det? Det blir väldigt intensivt språkmässigt. Es wird sehr intensiv in der Sprache. It becomes very intense in terms of language. Om man tänker en vanlig dag på jobbet. If you think about a normal day at work. Då sitter man framför datorn och får tänka lite själv på sitt eget språk. You sit in front of the computer and think for yourself in your own language. Eller inte tänka alls. Or not think at all. Sen kommer man in på ett möte och anstränger sig för att lyssna. Then you come into a meeting and make an effort to listen.

Sen kan man liksom slappna av igen. Then you can kind of relax again. Men i de här flerdagseventen. Det är ju otroligt pressat. It's incredibly pressured. Man hela tiden ska vara på alerten. Förstå vad som sägs. Sen ska man vara med. Sen ska man göra någon workshop där man ska vara aktiv. Det är mycket mer språklig interaktion.