Kapitel 19

Dr Sewards dagbok

18 september — Van Helsing och jag gick raka vägen till Lucys rum i morse. Två kvinnor låg på sängen: fru Westenra, död, och Lucy nästan likaså. Inte ens en ny blodtransfusion, den här gången från Quincey Morris, fungerade. Hon vaknade till länge nog för att förstå att hennes mor var död, och sov sedan. Hennes tandkött hade krupit upp och hennes tänder såg längre och vassare ut än tidigare. När Van Helsing kom tillbaka för att titta till henne drog han efter andan. Såren på hennes hals var helt läkta.

”Hon är döende!” utropade han. ”Nu dröjer det inte länge.”

Vi kallade in Arthur, och Lucy öppnade ögonen och talade med en röst jag aldrig hört från henne förut.

”Arthur! Åh, min älskade! Kyss mig!”

Men Van Helsing lät honom inte göra det. En skugga av raseri svepte över Lucys ansikte. Strax därefter slöt hon sina ögon för alltid.

”Hon får i alla fall frid nu”, sa jag sorgset.

”Ack, nej!” sa Van Helsing. ”Det här är bara början.”